STOCKHOLM, POLISHUSET, FREDAG 29 JANUARI 2010
Säpointendent Göran Filipson sorterade pappren på sitt skrivbord samtidigt som det knackade på dörren. Det var kommissarie Fredholm, den ansvarige för mordet i Grisslehamn på nyårsaftonen. Göran Filipson hade bestämt mötet med anledning av att nya uppgifter framkommit i utredningen.
”Sitt ner”, sa Filipson och drog fram en stol till sin kollega.
Han ställde sig vid fönstret och tittade ned på Polhemsgatan. Det var slaskigt. Bilarna som stod parkerade i långa rader på gatan var gråa av smuts och salt från vägbanorna. Nu längtar jag till våren, tänkte han och vände sig sedan mot Fredholm.
Kommissarie Fredholm var kortväxt med kort mörkt hår och spetsig näsa. Han klädde sig uppenbart för att inte sticka ut och luktade ingenting. Han andades knappt. Luft, var intrycket Filipson fick av Fredholm. Skenet kunde bedra. Även luft kan föra med sig dödliga bakterier.
”Hur går det?” sa han och satte sig på sin kontorsstol mitt emot.
”Ett svårt fall. Vi gör små framsteg varje dag”, sa Fredholm.
”Berätta.” Filipson lutade sig fram över bordet på sina armbågar. Han anade det värsta.
”Det verkar inte röra sig om någon ensam galning. Det är vi säkra på, trots ministerns uttalande på presskonferensen.”
”Det kan vi glömma”, sa Filipson. ”Ministrar uttalar sig alltid så i känsliga fall. En slags yrkesskada.”
”Att ljuga?” sa Fredholm.
”Om du vill.”
Filipson visste att Fredholm var den sortens polis som gjorde sin plikt, den jobbiga typen. Den typen som aldrig kompromissade med sanningen. Den som heller aldrig fick några högre tjänster och sällan anställning på Säkerhetspolisen, speciellt inte på SSG. Kort sagt, så som alla poliser borde vara. Den som inte vek sig för att anmäla en kollega för tjänstefel eller en hög myndighetschef för korruption.
Som tur är finns det inte så många i kåren, tänkte han.
En och annan släpptes fram för att ge illusion av allas lika rätt inför lagen. Det ovanliga var att de sattes på fall som det här, ett möjligt politiskt mord. Det var inte bra.
”Vi hade tyvärr ingen radiospaning i området”, fortsatte Fredholm med hög och klar röst som om han märkte vad Filipson tyckte om honom. ”FRA har visserligen en station ute i Grisslehamn men den var tydligen inte i tjänst.”
Göran Filipson nickade med sitt stora huvud i långsamma rörelser. Han var glad att FRA inte lämnade ut något material. De hade fått direktiv om det. Fallet rörde rikets säkerhet.
”Däremot har vi telefonspårningen”, sa Fredholm med lite högre röst. ”Den visar att det sannolikt var minst tre personer inblandade i mordet på Jonas Zetterman. Vi tror att det var två förövare och en bilförare som väntade i närheten. En av förövarna har dessutom uppehållit sig på hotellet dagarna före mordet, vilket kan tyda på att det är en ur personalen eller en gäst.”
”Det låter intressant”, sa Filipson och försökte dölja att han redan hade den informationen genom Säpos egen utredning. ”Något mer?”
”Vi har spårat ett av numren till en fastighet där vi tror att det bor en bulgarisk torped. Han är straffad för diverse hot och våldsbrott.”
”Det kanske är någon maffiagruppering”, sa Filipson.
”Det trodde vi också först. Det visade sig sedan att bulgaren som heter Boris Stankov arbetade i den bulgariska säkerhetstjänsten fram till 1987. Vi tror att mordet kan ha en koppling till utländsk säkerhetstjänst.”
”Det är bara spekulationer”, sa Filipson.
”Allt tyder på det. När vi kontrollerade Jonas Zetterman, såg vi att han var reservofficer fram till sin död och att han gått på amerikanskt universitet – Harvard. Vi tror vidare …”
”Tror gör vi inte i viktiga utredningar”, sa Filipson i en skarp ton. ”Vi måste veta. Hur skulle det se ut, Fredholm, om vi gick ut med det här? Folk skulle genast börja spekulera om ett beställningsjobb från en utländsk säkerhetstjänst. Tar du ansvar för det?”
”Det mesta tyder på att det är så”, sa Fredholm.
”Det är möjligt, men kan du bevisa det? Om inte, tycker jag du ska ligga lågt med spekulationer, för din egen skull. Var det allt?”
”Ja ungefär. Boris Stankov lämnade landet dagen efter mordet med flyg från Arlanda till Sofia.”
”Du har gjort ett bra arbete, Fredholm. Håll mig uppdaterad om det kommer fram ytterligare information. Ligg lågt med de politiska kopplingarna tills vi vet mer. Kan vi vara överens om det?”
När Fredholm försvann ljudlöst genom dörren med sin bruna dokumentportfölj, reste sig Filipson, sträckte på ryggen och kände värk. Han såg ur ögonvrån dörren till kontoret sakta glida igen efter Fredholm. Han hade redan dåligt samvete för att ha försökt stoppa ytterligare en utredning i nationens intresse. En av hundratals inom husets väggar. Det blev jobbigare för varje år som gick att inte följa svensk grundlag. Förr hade varje ansträngning betalat sig i form en ny tjänst, befordran eller nya erbjudanden från näringslivet, en resa eller någon festlighet. I dag kom erbjudandena sällan. Det handlade om att skydda gamla synder. Pengarna som tidigare rullat in i systemet hade försvunnit i och med det kalla krigets slut. Nu var han på väg in i ytterligare en sörja med mordet i Grisslehamn.
Fan, det här börjar likna Paul Olofson-mordet, tänkte han.