DJURSHOLM, SÖNDAG KVÄLL, 7 FEBRUARI 2010
”Kom in min sköna. In i värmen och min enkla boning.”
Loklinth öppnade ceremoniöst för Kim och nervositeten som drabbat henne på trappan utanför huset gav inte med sig. Han var inte nykter.
Hon såg in i hans glansiga bruna ögon och hälsade med en kram.
Det var varmt, kände hon. Långt över rekommenderade tjugo grader. En brasa knastrade i hallen. Hon såg den mitt emellan två stora bruna skinnfåtöljer som stod med ryggarna mot dörren. I en av dem hade Chris Loklinth suttit. Det såg hon på det halvdruckna whiskeyglaset. Klockan var elva och Kim kände sig trött.
Modin hade ringt för fyra dagar sedan.
Hon överraskades av sin reaktion då hans mörka värme flödade genom etern. Vimmelkantig hoppades hon på att han inte stod utanför huset och tänkte komma upp. Hon var mitt i uppackningen i lägenheten med fett hår och kände en unken svettlukt i armhålorna. Det var det första. Det andra var: Kom upp, Modin! Skynda dig!
Det hade hon inte trott, att saknaden varit så stor att hon tvingades hålla tårarna tillbaka.
Hon tog stöd mot en dörrpost. ”Var är du?”
”På Muskö. Jag ringer från en granne till en vän där jag gömmer mig. Det är inte meningen att jag ska kunna spåras.”
”Jag har saknat dig.”
”Kim, vi kommer att ses.” Modins röst grötade till sig. ”Du förstår, va?”
Hon kom inte ihåg vad hon svarade. Samtalet gick för fort. Orden blev korta och snabba och när det var över märkte hon att helt andra ord trängde sig på och hon gick omkring i sina 240 kvadrat och fortsatte samtalet med Modin, som det borde ha utvecklat sig om inte den där svagheten virrat till det för henne.
De hade bestämt att det skulle ske den här natten vid ett-tiden. Hon hade fått några direktiv av Modin och sedan snabbt ordnat ett möte, ett viktigt möte som hon hade sagt till Chris Loklinth. Det gällde affärer.
”Vi går in i vardagsrummet”, sa Loklinth och visade vägen. ”Slå dig ned.”
”Jag vill ha beskydd”, sa Kim. ”Annars blåser jag av kabelprojektet.” Hon satte sig i en vit tygsoffa.
”Nej, gör inte det. Det ska nog gå att ordna.” Loklinth hällde upp en whiskey utan att fråga. ”Du behöver en jamare. Det är kallt ute.”
Kim kände Loklinths blick, uppifrån och ned, han såg genom hennes kläder och gjorde inget för att dölja sina fantasier. Det var obehagligt. Hon var nervös och gjorde allt hon kunde för att dölja just det. Loklinth såg ut att kunna läsa hennes tankar. Hon torkade handflatorna mot låren när han tittade bort.
”Vad mysigt du har det, Chris. Här skulle jag kunna bo.”
Hon sa det för att distrahera och han blev glad. Hans kinder blev röda och han drack en stor klunk. Den omedelbara faran var över, kände hon. Han misstänkte inget.
”Du förstår, Kim. Den här kabeln är viktig för den fria världen. Alla vill ha ett fritt Internet, eller hur?” Han log stort.
Ett avlyssnat Internet, menar du, tänkte Kim. Hon såg sig om i rummet. Hon hade fått uppdraget att öppna en ytterdörr eller ett fönster så att Modin med kumpaner kunde ta sig in tyst. Dessutom skulle hon hålla utkik efter eventuella livvakter. Hon hade inte sett några men det stod två bilar utanför huset. Den ena var en svart Saab.
”Är det inte läskigt att bo så här ödsligt, Chris?” Kim reste sig upp och gick fram till det stora fönstret.
”Nej, eller … ja ibland. Det är ganska mörkt här ute på vintern men vi har utebelysningen och så bor jag granne med Anders Glock. Det är honom jag hyr av.”
Kim gick runt i rummet och kände på saker. Det var fint för att vara en ungkarlslya, välstädat och mysigt men det fattades gardiner, det kunde han gott skaffa, tyckte hon.
”Vilken fin stereo. Den kan inte vara billig.”
Loklinth gick fram till musikanläggningen och stoppade i en cd-skiva med Mozart.
”Det är hd-cd”, sa han. ”Tjugo bitars digital överföring i stället för sexton som på vanliga cd-skivor gör en enorm skillnad. Tyvärr vet folk inte om det. Det är bara vi audiofiler som känner till den här hemligheten. Dynamiken på ljudet blir en helt annan med hd-ljud. Precis som med hd-tv.”
”Det är bara mp3 som gäller för min del”, sa Kim och gick tillbaka till soffan och slog sig ned.
”Det är för Svenson”, sa Loklinth och grimaserade.
Hon flyttade Loklinths glas nära sitt eget. Han tog plats bredvid henne. Ett ögonblick såg han ut att kalkylera, sedan drog han in luft i näsan och det där flinet som funnits när hon kom, var där igen.
Hon var glad att Loklinth hade satt på stereon. Det ingick i planen. Modin hade berättat att Loklinths viktigaste ägodel var stereon, den hade alltid varit det. Nu flödade Trollflöjten ut ur de stora högtalarna. Hon makade sig närmare.
”Berätta om ditt liv Chris. Varför bor du ensam?”