Kapitel 7
Över södra Stockholm
Det pysande ljudet och den svalkande känslan av syrgasen skänkte kapten David Andreasson en känsla av lugn. Han och de övriga soldaterna från flygvapnets särskilda taktikenhet, STE, satt tillbakalutade på nätbritsen som löpte längs sidan av det militära transportflygplanet. Alla bar likadana syrgasmasker. Kraftiga elastiska remmar höll dem på plats. Trots det höll flera av soldaterna en hand över dem för att få en extra känsla av trygghet. Planets kabin var inte helt trycksatt, och att förlora den extra syretillförseln skulle göra dem medvetslösa inom några få minuter. Långa genomskinliga slangar gick i lösa spiraler till suggan. Den centrala syrgasmaskinen som användes vid höghöjdshopp med fallskärm kallades aldrig något annat.
”Kapten, vi ligger på vektor 185 grader på 33 000 fot, tio minuter till fällning.” De lugna orden kom från Anton Antonsson, den mest erfarne av hoppmästarna. David Andreasson kunde se på hans blick att han pratade med honom men syrgasmasken dolde munnens rörelser. Rösten hördes lugnt och tydligt genom internradion. Bredvid Anton Antonsson stod Albin Albinsson, även han hoppmästare. Samtliga ur hoppmästargruppen var själva erfarna fallskärmshoppare och några av dem höll fortfarande flera civila rekord. Antonsson hade försvarat sin titel i precisionshoppning så många år att David Andreasson hade förlorat räkningen.
Det underliga med hoppmästargruppen var att samtliga som jobbade där hade liknande för- och efternamn. Anton Antonsson och Albin Albinsson var bara två, men även fler hade efternamn som överensstämde med deras förnamn. Bland personalen i hopptjänst var det en outtömlig källa till skämt. Alla visste att det bara var en slump, men fortfarande väldigt underhållande.
”Tio minuter”, bekräftade David Andreasson. Han lossade på syrgasmasken innan han vände sig till sina soldater. Med tio fingrar uppsträckta repeterade han kommandot. De övriga sju soldaterna i hans grupp såg förvånansvärt lugna ut. Det här var inte på något sätt deras första fallskärmshopp, men det var första gången de skulle göra en skarp infiltration i sitt eget land mot en riktig motståndare. Om man nu kunde benämna rikets civila säkerhetstjänst som motståndare.
De hade fått sina order direkt från den alternativa operationsledningen. Andreasson och hans soldater hade bara haft en kort stund på sig att samla ihop sin utrustning innan C17 Globemaster-planet hade stått redo på plattan. Därifrån hade de flugit till Karlsborg och hämtat upp de fallskärmsjägare som satt mitt emot Andreassons soldater på andra sidan av flygplanet. Delar av fallskärmsjägarnas kamrater hade lämnat Karlsborg tidigare tillsammans med underrättelsebataljonen och den luftburna bataljonen. Men den här gruppen skulle följa med på deras uppdrag. Fallskärmsjägarna tillhörde armén och hade förmodligen reservationer att underställas en enhet från flygvapnet, även om det var STE som var flygvapnets spjutspets.
Längst ut mot rampen satt fallskärmsjägarnas chef, överstelöjtnant Dan Pedersen. Han var en legend vid sitt eget förband och hade nekat flera erbjudanden om särskild pension.
Även om David Andreasson ännu inte hade lika många tjänstgöringsår hade han gjort motsvarande resa. Han var en av grundarna av enheten och hade gjort en stor insats för att bygga upp den till vad den var idag. Soldaterna i enheten hade många färdigheter och löste olika typer av uppdrag. När nedskjutna piloter behövde räddas bakom fiendens linjer, ett flygfält markeras ut före landning eller då någon enhet hade behov av kvalificerat flygunderstöd var det David Andreasson och hans soldater som gjorde det möjligt. De var alla flygstridsledare och luftbevakare för fälttjänst, även utbildade i både meteorologi och eldledning. Fanns det något i luften som sa pang kunde de säkerställa att insatsen träffade vad den skulle på marken. Det som gjorde dem unika var deras förmåga till infiltration. De hade bildats ur Flygbasjägarna, flygvapnets anti-sabotageförband, men hade med åren förändrats och getts fler uppgifter. Det var få som kände till deras existens.
Albin Albinsson och Anton Antonsson tittade på klockorna och nickade mot varandra.
”Gå över till extern syrgas”, hördes det genom det interna gruppradiosystemet. Andreasson repeterade ordern till sina soldater och fallskärmsjägarnas patrullchef gjorde detsamma till sina. De tog av sig de externa syrgasmaskerna och kopplade på sina egna syrgasbehållare. Mindre flaskor som satt monterade i fallskärmens sele vid soldaternas sidor.
Anton Antonsson tryckte bestämt på en knapp vid sidan av flygplanskroppen. Ett högt vinande hördes när akterrampen började sänkas. Den kyliga luften fyllde kabinen och Andreasson huttrade till då kylan letade sig in under hans uniform. På den här höjden var det alltid minusgrader oavsett hur mycket sommar det var vid markytan. De befann sig långt ovanför molnbasen. Solen låg majestätiskt över de vita molnen och lyste bländande in i kabinen. Jordens krökning syntes svagt vid horisonten. Så här högt upp hade de utsikt över en stor del av landet.
Antonsson lutade sig ut över rampen för att leta efter referenspunkter genom luckorna i molntäcket. Hans hoppdator satt säkert fastspänd på underarmen. Hoppmästarna matade alltid in vindhastigheterna för alla höjder under dem och fick en beräknad uthoppspunkt – den plats i luftrummet där hopparna måste lämna flygplanet för att kunna landa på en specifik punkt på marken. Men trots det lutade sig hoppmästarna alltid ut och kontrollerade riktning och avstånd till synliga referenspunkter på marken. Erfarna fallskärmshoppare var lustiga på det sättet, de litade aldrig hundraprocentigt på något annat än vad de själva kunde se. David Andreasson var av samma uppfattning. Datorn var ett bra hjälpmedel men den kunde inte styra en fallskärm och den brydde sig tveklöst mindre om Andreassons liv än vad han själv gjorde.
Medan Antonsson påbörjade sin checklista inför fällning ställde sig Albinsson framför soldaterna från STE och spaningspatrullen från fallskärmsjägarna.
”Stå upp”, kommenderade han. Han gjorde en svepande rörelse underifrån med handflatorna uppåt. Soldaterna reste sig som en man och vände sig mot rampen. Albinsson slog lätt med handflatorna mot treringssystemet på sin egen räddningsfallskärm två gånger. ”Kontrollera utrustning.”
”Kontrollera utrustning”, repeterades det unisont av soldaterna. David Andreasson började med fallskärmen. De tre ringarna i infästningen på huvudskärmen satt rätt och fäste huvudskärmen i selen. De tre remmarna, två runt benen och en över bröstet, höll säkert fallskärmsselen mot hans kropp. Andreasson drog åt benremmarna en extra gång för att försäkra sig om att de inte skulle slacka och göra ont då fallskärmen öppnades. Tre handtag – handtaget för huvudfallskärmen, cut-handtaget som lossade den vid en felfunktion och handtaget för reservfallskärmen. Tre ringar, tre remmar och tre handtag. Allt klart. Soldaten bakom honom lyfte på fliken till huvudskärmen och kontrollerade att sprinten satt säkert, och gav honom en klapp på axeln och en tumme upp.
Automatkarbinen satt säkert surrad längs hans sida. Pistolen i lårhölstret satt fäst med en extra säkring. Han skulle inte nyttja dem förrän de landade. Det hände bara på film. I själva verket var fallskärmssoldater som mest sårbara i luften och precis under landningen. Det var först efter att de återsamlat sin enhet på marken som man kunde räkna dem som stridsdugliga.
Visiret på hopphjälmen gled lätt ner från sitt uppfällda läge och låstes på plats med ett klick. Den digitala informationen från hans hoppdator projicerades på insidan av visiret. Ännu något sparsam, men så snart han lämnade flygplanet skulle den börja beräkna hans bana och underlätta navigeringen. Den analoga reservhöjdmätaren satt säkert på hans vänstra hand. Den gick bara upp till tiotusen meter och när de nu låg några meter ovanför det hade den börjat om på ett nytt varv. På Andreassons högra hand satt den digitala hoppdatorn som var kopplad till visiret i hans hopphjälm. Han såg på dess display att planet närmade sig sin fällningspunkt. Deras fall ner skulle ta nästan två minuter. På 1 500 meters höjd skulle de utlösa sina huvudfallskärmar och senast på 1 200 meter skulle de flyga i formation in mot sitt mål. De hade de vita fallskärmarna som skulle göra dem svårupptäckta mot den lika ljusa himlen. Därifrån borde det vara enkel inflygning mot deras mål.
Ryggsäcken var fäst vid öglor på framsidan och hängde mellan benen. Fullpackad med utrustningen de skulle komma att behöva. Med utrustningskontrollen avklarad ställde han sig att vänta på att soldaterna bakom skulle göra detsamma.
”Åttan klar”, ropade soldaten längst in och slog bestämt med handen mot axeln på soldaten framför. Proceduren upprepades för varje soldat fram mot David Andreasson.
”Trean klar.”
”Tvåan klar.” Han kände det bestämda slaget från soldaten direkt bakom.
”Ettan klar, laget klart”, ropade han högt och visade tummen upp mot hoppmästaren framför honom. Albin Albinsson kvitterade det genom att själv göra tummen upp och sedan fatta hans hand i ett uppåtvänt handslag. De såg varandra i ögonen och nickade kort. Sekunden senare var fallskärmsjägarna klar med samma procedur och Albin Albinsson kvitterade även Dan Pedersens klartecken. Den gamle fallskärmsjägaren vände sig mot Andreasson och de utbytte en kort nick. Andreasson hyste en enorm respekt för mannen och hans yrkeskunnande, men det här var en flygvapenledd operation och Andreasson var chef.
”Hoppas att farbror inte skadar sin nya höftled”, ropade Albinsson mot Dan Pedersen och både fallskärmsjägarna och Andreassons soldater log.
”Vet hut pojkspoling, jag stod på den där platsen”, Dan pekade mot rampen, ”innan du ens var född.” Alla visste att det var sant.
David Andreasson såg ut över rampen och kisade mot den kraftiga solen. Mer än 10 000 meter under honom låg Stockholms södra förorter. På den här höjden var det ingen som kunde se dem om de inte visste vad de letade efter. De var långt ovanför räckvidden för polisflygets möjliga flyghöjd. Det enda som kunde hota dem på den här höjden var jaktflyg. Säkerhetspolisen hade förvisso stora resurser, men han var hyfsat säker på att de inte förfogade över några stridsflygplan.
Anton Antonsson vände sig tillbaka från sin knästående ställning vid rampens kant. Han höll upp två utsträckta fingrar framför sig. ”Två minuter”, hördes i radion.
”Två minuter”, repeterades det i kör av soldaterna i flygplanet.
Framför honom lyste de skarpa solstrålarna på tygmärket på hoppmästarens arm. I mitten av det svarta märket fanns Sankt Mikael, ängeln som ledde Guds arméer och störtade djävulen ner i helvetet. Hans svärd var höjt för att hugga mot en fiende. Sedan fallskärmstjänstens födelse hade ärkeängeln Mikael varit skyddshelgon för alla som hoppar från flygplan. Världen över var det något som band fallskärmspersonal samman, och något som hoppmästargruppen tagit som sin symbol. Runt halsen hade Andreasson en medaljong med samma motiv.
Antonsson lutade sig återigen ut över rampen. Med endast sin minimala räddningsfallskärm befarade David Andreasson att han när som helst skulle tippa över rampen ut i tomrummet. Men hoppmästaren stod säkert kvar på knä. Lika oberörd som om han stått på marken. Andreasson undrade om hoppmästarna någonsin var rädda för något över huvud taget. Själv hade han varit vettskrämd första gången han hoppade ut ur ett flygplan. Det var en sund reaktion, att lämna ett fullt fungerande flygplan var bland det mest extrema man kunde göra. Men han visste att han kunde övervinna rädslan. Precis som han gjort den där första gången för så många år sedan. Han kunde fortfarande minnas hela hoppet. Det hade varit huvudsakligen soldater från armén men även några från flygvapnet. Kursens lustigkurrar hade dragit svaga skämt. Det var alltid de osäkra som hördes mest – tomma tunnor skramlar mest, sa ordspråket. Ingen hade skrattat, och när flygplanet startade sina motorer hade skämten helt upphört. Kvar fanns bara den tunga dimman av nervositet och rädsla. Andreasson hade övervunnit sin nervositet, klarat hoppet och kommit ner en viktig erfarenhet rikare. Nu för tiden fanns nervositeten kvar, men det var en sund påminnelse om det allvar som situationen krävde av honom.
”Trettio sekunder”, hördes i hans hörsnäcka. Han repeterade kommandot tillsammans med sina soldater. Den röda lampan tändes illröd på flygplanets vägg till vänster om honom. Ryggsäcken gjorde att han vaggade när han under packningens tyngd närmade sig kanten på flygplansrampen. Antonsson stod upp nu. Hans hand var utsträckt som en barriär som hopparna inte fick passera.
Hoppmästaren vände sig mot Andreasson. Han tog av sig syrgasmasken. Såg Andreasson rakt i ögonen. Han talade långsamt, men fullt hörbart över de fyra jetmotorernas vrål. ”Kapten, skicka de där neo-nazistiska säkerhetspoliserna tillbaka till sin skapare.” Andreasson såg bara på honom. Han visste inte vad han skulle svara. Hoppmästaren hade uppenbarligen lidit också han, som så många andra under det gångna dygnet. Han nickade bara till svar och fick en klapp på axeln. Hoppmästaren lät handen ligga kvar då han åter tittade ut i luftrummet.
Flygplanet nådde sin förutbestämda punkt i luftrummet. Hoppmästarnas GPS pep till då markören stämde både i sida och i höjd. Då den gröna lampan tändes hade hoppmästare Anton Antonsson redan slagit ner sin hand på David Andreassons axel.
Hoppmästarna ropade tydligt ut hoppkommandona ”Gå, gå, gå”, för varje hoppare som lämnade rampen.
Innan det första hoppkommandot klingat ut hade kapten David Andreasson redan slungat sig ut i den kalla luften.
◆
Stockholms skärgård
Den tjugo meter långa segelbåten gick med revade segel och för motor in genom den inre skärgården. Det var inte det snabbaste alternativet men talman Nina Warell ville inte ha seglen hissade inne bland holmarna, hon var inte så duktig på att segla att hon ville göra det inomskärs. Dessutom var vinden väldigt svag.
Vad generaldirektören hade sagt till henne var upprörande. En militär statskupp i Sverige hade hon aldrig ens trott möjlig. Lojaliteten hos befälhavarna i Högkvarteret var bland de starkaste hon upplevt, hon visste att de brann för vad de gjorde och var hängivet trogna mot landet och dess bästa. Men som allt annat hade självklart all lojalitet sin gräns. Sedan kände hon inte alla generaler och amiraler personligen. I sitt arbete hade hon inte kontakt med fler än överbefälhavaren och hans närmaste personal.
Men nu var överbefälhavaren ute ur landet. Var det en slump? Det verkade faktiskt lite för lägligt för att vara det. Hon försökte föreställa sig hur hon skulle resonera om hon skulle iscensätta en kupp. Att göra en kupp när överbefälhavaren, den mest kände och respekterade av generalerna, inte längre på ett effektivt sätt kunde leda en konflikt på hemmaplan var självklart ett bra tillfälle. Det andra som talade för en kupp var de kravaller som skett de senaste veckorna och turbulensen kring Säkerhetspolisens arbetsmetoder. Kanske försökte kuppmakarna dra fördel av oron i landet och att den reguljära polisens resurser var uppbundna av andra uppgifter.
Hur det egentligen låg till skulle snart redas ut. Att ge Säkerhetspolisen tillsynsansvar över Försvarsmakten var inte en dålig idé. De hade definitivt de resurser som krävdes. Försvarsmakten hade länge varit en skyddad verksamhet. De hade länge levt i sin egen lilla värld med sin hotbild, sina flygplan, båtar och pansarvagnar. Visst hade det blivit bättre men det var fortfarande inte mer än soldater som ledde alltihop. Inget ont om dem, men Nina uppfattade ofta att de saknade det politiska synsätt som krävdes för att se helhetsbilden.
Nåja, allt detta skulle ordnas. Bara hon kom in till Stockholm och sitt arbetsrum. Det var bara en dryg timme kvar in till hamn och sedan en halvtimme med bil om det inte var för mycket trafik.
Ett svagt bubblande bredvid båten fångade hennes uppmärksamhet. Vakringar på den i övrigt stilla vattenytan vittnade om att det fanns något där nere. Kunde det vara en fisk? Hon älskade att fiska och brukade alltid fånga sin egen mat till sjöss. Men det här var inte vakringarna efter en fisk. Det kunde vara utsläpp från luftfickor i den leriga botten som ofta skapades när det upprörda slammet lade sig till ro igen.
Hon drog bak gasreglaget och det långsmala skrovet saktade in och lade sig till rätta i sjön. Nu fanns det fler spår av bubblor. En rät linje längs hela längden av hennes segelbåt. Hon sträckte sig mot nyckeln och slog av den lilla inombordsmotorn. Havet låg stilla, ingenting hördes förutom det bubblande ljudet. Det växte sig starkare och starkare, bubblorna blev större och större.
Vad är det här? Loch Ness-odjuret? Hon fnissade åt tanken men blev snabbt allvarlig igen. Var det en dykare kanske? Hon hade själv dykt på en solsemester och visste vilken ridå av bubblor som skapas av utandningsluften. Men i så fall skulle det vara flera dykare, på rät linje och med en gigantisk lungvolym. Nej, det här var inte dykare.
Hon lutade sig så långt det gick över relingen, försökte urskilja något i Östersjöns grumliga vatten.
Långsamt uppenbarade sig något där nere. Först trodde hon att det bara var inbillning, ett trick hennes hjärna spelade henne. Men snart såg hon en svart punkt som steg närmare upp mot ytan, närmare och närmare tills den smala metallpinnen bröt vattenytan.
Hon höjde blicken och stirrade som förhäxad på toppen av metallstången. Det såg nästan ut som en antenn.
Ett kraftigt sug och turbulens i vattnet runt omkring hennes båt fick henne att åter titta ner i det mörka vattnet. Vad hon såg fick Nina att skrika till och hon kastade sig bakåt, så att hon landade på rygg nere på den minimala durken. Hon sprattlade med armar och ben i sina försök att sätta sig upp när en vägg av mörk metall bröt vattenytan och tornade upp sig framför henne.
Den sjuttio meter långa ubåtens skrov genererade enorma svallvågor. Den tretungade örlogsflaggan hängde blöt och slickad längs en flaggstång på tornets topp. Längs det blöta skrovet stod det ”HMUB Uppland” med vita bokstäver. Det var en ubåt av Gotlands-klassen som intog ytläge bara några meter från talmannens segelbåt.
Nina såg luckan framför tornet på det mörka metallskrovet öppnas och två sjömän i marinblåa överdragskläder äntrade däcket. Utan ett ord gick de fram mot hennes segelbåt, använde en båtshake av aluminium för att dra den intill det mattsvarta skrovet innan de gjorde fast den med två tampar. Lika snabbt som de kommit klättrade de ner genom luckan.
Nina reste sig och såg sig chockerat omkring. Vad var det som hände egentligen? Om de kom för att döda henne, varför hade de inte gjort det direkt och åkt vidare? Kanske behövde de henne för att legitimera statskuppen eller något liknande. Få henne att underteckna något löjligt erkännande.
Hon höll upp handen som skydd när en ny person klättrade upp genom luckan. Försiktigt kisande försökte hon urskilja något mer än konturerna. Vem det än var så var personen vältränad, klättringen gick utan ansträngning och rörelserna var smidiga och viga. Väl uppe ur luckan vände personen på huvudet och såg sig omkring över den solglänsande fjärden. Nina blev förvånad när den klara konturen av en blond hästsvans syntes. Det var en kvinna.
Med bestämda steg kom kvinnan fram mot henne tills hon stod alldeles framme vid relingen till segelbåten.
”God dag fru talman, mitt namn är generallöjtnant Johanna Lindström. Anhåller om att få stiga ombord.”
Nina blev förvånad över den formella hållningen. ”Javisst”, krystade hon fram och Johanna hoppade vigt ner i sittbrunnen mitt emot henne. I sin högra hand hade hon en centimetertjock pappersmapp som hon lade ner bredvid sig innan hon tog upp en konstig apparat ur en ficka. Den var stor som en mobiltelefon och när hon slog igång den hördes ett pulserande högfrekvent ljud. Johanna förde den i en båge runt sig och de pipande ljuden intensifierades längre bak mot aktern. Hon reste sig och gick ditåt, hela tiden med apparaten framför sig. När hon kom till styrpulpeten pep apparaten så intensivt att ljudet blev en konstant ton. Johanna trevade innanför en kant på styrpulpeten och drog fram en svart låda som hon studerade innan hon stoppade tillbaka den igen.
Nina betraktade soldaten framför sig. Hon såg ut att vara ung, runt fyrtio, och bar en vit och gråmelerad uniform som hon hade sett att överbefälhavarens livvakter använde. På ena benet satt ett svart hölster med en pistol. Hennes blonda hår var tillbakadraget i en stram hästsvans, hennes blåa gnistrande ögon passade det varma breda leendet. Hon visste att Johanna var en av dem som diskuterats som möjliga kandidater för nästa period som överbefälhavare om två år. Alla rykten Nina hört sa att hon var exceptionellt kvalificerad.
”Vad var det där?” frågade Nina och pekade mot styrpulpeten.
”En spårsändare”, svarade Johanna lugnt. ”Den får sitta kvar. Hade det varit en mikrofon skulle den ha gått överbord.”
”Var det inte ni som satte dit den i första början?”
”Nej, herregud, såna där amatörmässiga fasoner håller vi inte på med. Det där är bara Säkerhetspolisens sätt att kontrollera er, vad ni gör med den sedan är upp till er.”
”Så-å-å, hur hittade ni mig?”
”Genom trianguleringspejling av er telefon, satellitspaning med fotosatelliter och slutligen” – hon nickade mot ubåten medan hon satte sig ner igen – ”med ubåtens hydrofon den sista biten fram till segelbåten.”
Nina var tvungen att ta sig samman.
”Jaha”, sa hon trotsigt. ”Jag antar att ni inte har kommit för att döda mig men om ni tror att jag tänker stödja er militärkupp på något sätt så tror ni fel.”
Johanna såg på henne med ett leende.
”Fru talman, jag är absolut inte här för att skada er, tvärtom, jag är här för att hjälpa er.”
”Hjälpa mig”, fräste Nina. ”Ni kommer med ett krigsfartyg och går beväpnad ombord på min båt. Hur kan ni kräva min hjälp? Vem är ni att begära något av mig?”
”Fru talman, jag är beväpnad för min egen säkerhet men jag försäkrar er att jag liksom alla andra militära chefer i landet är hundraprocentigt lojal mot landet, dess lagligt och demokratiskt valda ledning och dess befolkning. Vi färdas dolt för att dölja vår kontakt med er av anledningar som ni snart kommer att förstå. Och slutligen, jag vill tala mer er i egenskap av tjänsteförrättande överbefälhavare i en situation då riket befinner sig i stor fara.”
”Jag har hört nyhetssändningarna, general, gråt inte blod om jag inte litar det minsta på er.” Nina korsade trotsigt armarna framför sig.
”Jag förstår det fru talman, men kan ni åtminstone höra vad jag har att säga?”
”Har jag något val?”
”Absolut, säg bara till och vi lämnar er på samma sätt som vi kom. Men jag ber er att för landets bästa lyssna på vad jag har att säga.”
Nina nickade. ”Visst general, säg vad ni har att säga.”
Johanna höll upp mappen framför henne. En röd hemligstämpel med dubbla linjer satt högst upp.
”Vad jag kommer att visa er är underrättelser från källor som ingen utanför den militära underrättelsetjänsten känner till, inte ens regeringen. Jag agerar i rikets intresse när jag visar dem för er.”
Johanna öppnade mappen och började berätta.
◆
Under Södermalm
Det smutsiga vattnet porlade nerför de murade väggarna i den gamla kulverten när major Fredrik Maxander och hans patrull från Särskilda operationsgruppen sprang framåt på det våta stengolvet. Samtliga bar bildförstärkare framför ögonen. De känsliga instrumenten förvandlade det kompakta mörkret i de underjordiska tunnlarna till ett grönkornigt dagsljus. Bildförstärkarna var de absolut senaste, men det ständiga problemet med begränsat djupseende gjorde att de fick ta större kliv.
När man ville förflytta sig dolt under Stockholm var tunnlarna det perfekta sättet. Stockholm var en gammal stad, speciellt kvarteren på söder, och under dem fanns en labyrint av tunnlar och gångar. Avloppstunnlar, elledningsrännor, delar av tunnelbanesystemet, kulvertar och gamla källare som rivits upp och byggts om – tunnelsystemet var enormt. Kunde man systemet, kunde man förflytta sig vart som helst i centrala Stockholm. Det var dock inte många som använde dem. Delar av tunnlarna var populära bland hemlösa, de var hyfsat varma och ingen polis vågade sig ner i labyrinterna. De som bodde här nere levde dock i anslutning till utgångar eller tunnelbanestationer så att de lätt kunde ta sig ut, och inte så djupt som majoren och de övriga soldaterna nu var. Dessutom krävdes det någon form av mörkerutrustning för att klara sig där ingen form av naturligt ljus fanns.
Han hörde en av soldaterna snubbla och svära till men brydde sig inte om det utan fortsatte framåt. Fredrik Maxander var patrullchef för en av specialförbandspatrullerna i landet. En av de få som fortfarande är komplett, påminde han sig själv. En stor del av förbandet bevakade den ordinarie överbefälhavarens besök i Syrien. Personskydd var inte en av specialförbandens huvuduppgifter, men en som de ofta fick när generaler besökte områden med hög hotbild. Flera av deras mest erfarna kollegor som varit kvar i landet hade stupat under anfallet mot Högkvarteret på Lidingövägen bara några timmar tidigare.
De hade varit lediga under midsommarhelgen när deras kollegor tjänstgjorde, men haft en förhöjd beredskap. Det var alltid rutin att ha patruller i beredskap då andra var insatta.
Skadorna efter de stupade kamraterna skulle ta år att reparera. Sådana operatörer som han hade med sig gick inte att massproducera eller att börja snabbutbilda efter att ett behov uppstått. Kvalité gick alltid före kvantitet, det var en grundläggande sanning för deras förband.
Tunnlarna de nu sprang igenom hade länge planerats att använda i ett eventuellt krigstillstånd. Om staden föll i fiendens händer kunde den organiserade motståndsrörelsen och stadsskytteförbanden som fanns i Stockholm nyttja dem till förflyttningar, lagring av vapen och förläggning. Man hade sedan länge exakta kartor av systemen. Planer för evakuering av samtliga krigsviktiga myndigheter hade länge funnits. Dessa var sedan länge avskaffade men kartorna fanns kvar.
Fredrik Maxander stannade upp och satte sig ner på huk vid en förgrening. Han vek upp en minimal dator som han hade på underarmen med en digital karta och kontrollerade deras position. De skulle snart vara framme vid mötesplatsen.
Han tryckte in en omkopplare och talade lugnt. Den smala strupmikrofonen som satt runt hans hals registrerade vibrationerna från stämbanden och sände dem vidare på radion. Svaret på anropet kom direkt.
”Vi närmar oss mötesplatsen. Femhundra meter kvar, skjut inte på oss.”
”Uppfattat”, löd den lika korta bekräftelsen.
De började röra sig igen. Efter hundra meter kom de ut i en större tunnel. I mitten under ett metallgaller rann en strid ström av vatten, det gick inte att urskilja med bildförstärkarna men Maxander gissade att det var ett avlopp eller en ränna från något kvarters gatubrunnar. Det kunde även vara delar av Mälarens vatten som rann in genom väggarna. De befann sig faktiskt under vattenytan.
”Gå till aktiv IR”, viskade han bakåt och samtliga slog på en kontakt på sina bildförstärkare. De minimala infraröda lamporna som tändes kunde inte uppfattas av det mänskliga ögat, däremot kunde de ses som lysande fyrar om man betraktade dem genom en bildförstärkare. De fortsatte att halvspringa framåt längs kulverten, deras kängor slog mot metallgallret men ljudet dränktes nästan helt av vattnets porlande. Ljuddisciplin hade inte så stor betydelse här nere och tiden var inte på deras sida.
”Halt, vem där?” Det lågmälda ropet kom från någonstans framför dem och Maxander stannade upp.
”Major Fredrik, SOG”, svarade han så bestämt han kunde. När han inte fick något svar gjorde han en handsignal och de började gå framåt. Snart blev de första soldaterna synliga, sittande på huk med sina vapen riktade mot dem. Fler soldater skymtade längre bort.
En gestalt reste sig och kom fram mot dem. Genom det grönaktiga skenet kunde han tydligt se den del av den kvinnliga majorens ansikte som var synligt under hennes bildförstärkare. Maxander kände henne sedan tidigare. De hade gått majorskursen på Försvarshögskolan tillsammans varefter hon fick befälet över ett kompani och han en patrull. En jämförelse som hon gärna retade honom för när de möttes. Maxander var i grunden fallskärmsjägare och hade därefter arbetat uteslutande med okonventionell krigföring och specialförbandens kirurgiska specialoperationer och hon tillhörde infanteriet där tyngdpunkten låg på ett stort antal soldater och maximal eldkraft. Hon var chef för det stadsskyttekompani som satt tätt sammanpackade i det gravlika mörkret bakom henne, i en kloakkulvert hundra meter under gatorna på Söder.
”Skönt att ha dig här, Fredrik”, hälsade hon då de tog i hand. Hon och hennes soldater hade övat i de här systemen längre än någon annan. Trots det så behövde hon Fredrik och operatörerna för vad de skulle göra. Tillsammans påbörjade de sin springande framryckning. De hade fortfarande någon kilometer kvar till sitt mål och liten tid att nå det. Tidsplanen var allt och måste hållas.
◆
Regeringskansliet, Rosenbad
”När tappade vi kontakten?” Morgan Sagrell lutade sig bekvämt tillbaka i statsministerns privata läderstol, den knakade något i fjädringen och var betydligt billigare än den specialtillverkade stol han hade bakom sitt eget skrivbord. Den här var markant sämre.
”Bara för några minuter sedan, vill du att jag ska skicka dit våra mannar?” Mats Andersson hade precis upptäckt att deras allierade inte svarade på anrop, inte heller de patruller som var satta att bevaka dem.
”Nej, nej. Det är förmodligen redan för sent. Skicka dit någon som kan städa upp bara.” Det här var en kalkylerad förlust, även om den kom snabbare än tänkt. ”Kontakta de övriga delarna av våra kära… allierade… om man kan gå så långt som att säga det. Minst tre bröder till av släkten ska finnas i närområdet. Ta reda på vem som är näst efter Tony Kallin i deras juvenila alfahanne-strid och sätt in honom i läget.”
Det var uppenbart för honom att Johanna skulle vidta sådana här åtgärder. När de fredliga lösningarna tog slut tog hon till de enda hon kunde, lösningar som innefattade olika former av våld. Det skulle inte räcka, snart skulle han ha genomfört en lagändring och alla problem skulle vara ur världen. Med översynsansvar för hela försvaret skulle han indirekt kontrollera samhällets två stora repressiva maktorgan: polisen och Försvarsmakten. Så snart regeringen hade tillsatt en överbefälhavare som visste hur hierarkin såg ut skulle allt återgå till det normala. Vad gällde den nuvarande överbefälhavaren kunde han gärna stanna i Syrien. Men det var väl inte troligt, förmodligen var han redan på väg tillbaka. Det gick alltid att kommendera bort honom med en ”befordran” till EU:s stab eller någon annanstans. Vad gällde Johanna skulle han personligen se till att hon omhändertogs och råkade ut för en liten olycka. Subban hade orsakat tillräckligt mycket lidande redan.
Vad gällde släkten Kallin fanns det minst ett dussin bröder, halvbröder, kusiner och sysslingar kvar som kunde ta över brottssyndikatet. Om än Tony Kallin var död, och förmodligen var han det, skulle brottssyndikatet leva vidare. Individerna i den där sönderknullade släkten upphörde aldrig att förvåna honom.
Statsministerns kontor var inte så imponerande i sig, inte i närheten lika smakfullt inrett som hans. Men ändå gav det en viss bild av det ämbete som utövades här. Det ämbete vars innehavare hängde i hans marionettrådar. Sådana var Morgans metoder, att dra i osynliga strängar som skapade synliga spår i historien. Han hade inga som helst begär att synas offentligt och gjorde det inte mer än vad som var absolut nödvändigt.
Konsten som hängde på väggarna var billig och skapad av okända konstnärer. Så blev det ofta när statliga myndigheter skulle inreda sina kontor. Eller ännu värre när kontoren skulle inredas av statstjänstemännens fruar. Han visste inte vem det var som var ansvarig för inköpen av konst i byggnaden, förmodligen någon deltidsanställd kontorsråtta som inte visste något om konst och gjorde inköp av de konstnärer som någon politiker av outgrundliga skäl ville stödja. Skulle den personen ha arbetat hos honom hade han eller hon omedelbart ställts till arbetsmarknadens förfogande. Inte bara för den dåliga konsten, utan även för att visa den övriga organisationen att misslyckanden inte accepterades. Morgan hade ett genuint intresse för konst. Ett flertal dyrbara målningar prydde väggarna på hans kontor och de övriga chefernas rum på översta våningen. En av dem, en Monet, hade en speciell plats ovanför hans soffgrupp.
De dubbla dörrarna in till statsministerns konferensrum öppnades plötsligt av en livvakt och statsminister Claes Hoorn och justitieminister Samuel Björkemyr uppenbarade sig. Slamret av stolar och röster hördes från det precis avslutade regeringssammanträdet. Livvakterna från personskyddsavdelningen stängde dörrarna. Direkt återtog de sina ur sten huggna miner och fortsatte sitt monotona betraktande. Det var en konst att skydda en person som Morgan och inte avslöja vad man hörde. De var aldrig placerade i hans detalj någon längre tid utan roterade mestadels runt bland ministrarna och statsråden. Även om de hörde honom yttra någon hemlighet var det mindre troligt att de drog slutsatsen att de vaktade mannen som egentligen styrde landet. Dessutom tvivlade han på att de ens brydde sig om vad deras skyddsobjekt diskuterade.
Statsministern tittade ogillande på Morgan som satt i hans stol utan minsta antydan att flytta på sig. Morgan klandrade honom inte, han skulle ha känt samma avsky om någon betett sig likadant på hans kontor. Men det var en medveten maktdemonstration.
”Är allt klart?” frågade han så neutralt han kunde.
”Allt klart”, bekräftade justitieministern. ”Regeringen har lagt fram en proposition om att utöka Nationalsäkerhetslagen. Riksdagen sammanträder så snart vi lyckats samla ihop dem, partisekreteraren har säkerställt att förslaget kommer att passera med god marginal vid omröstningen.”
”Vad kommer att hända med Johanna Lindström?” Claes Hoorn slängde sin mapp på skrivbordet och ställde sig mitt framför Morgan, händerna korsade.
”Fråga inte sånt som ni inte behöver veta. Hon kommer inte att besvära oss mer. Ni återgår till ert och jag återgår till mitt så kanske inte er familj behöver få veta något. Landet kan åter få lugn och ro.”
Statsministerns ansikte ändrade färg till illrött vid Morgans antydan men svalde med en stor ansträngning kommentaren som låg på tungan. Morgan visste att han hade honom där han ville, det gällde bara att kontrollera honom på rätt sätt och påminna om vem som bestämde. Statsministern var ett verktyg för att han skulle kunna kontrollera landet.
Statsministern var en komplicerad person. Personalen på kontraspionaget hade en tjock mapp om honom. Precis som om alla andra ministrar. Säkerhetspolisen samlade alltid rikligt med uppgifter om egna politiker och myndighetschefer för att säkerställa att de inte verkade för främmande makt. Spionage var inte alls något som upphört med det kalla kriget, tvärtom, det enda som hade förändrats var allmänhetens uppfattning. Spionaget var mer aktivt än någonsin.
Claes Hoorn var född politiker: ordförande i partiets ungdomsförbund i unga år och invald i riksdagen före tjugofem års ålder. Till och med Morgan måste erkänna att mannen hade karisma; han såg ut som en filmstjärna och hade en exceptionellt len tunga. Det var informationen från statsministerns livvakter som gett Morgan vetskap om hans felsteg i det förflutna, felsteg som dock inte var farliga för någon annan än en centralt placerad politiker.
Morgan visste att statsministern hade problem hemma, han hade läst de rapporter som livvakterna lämnade. Statsministern hade en underbar fru och en son på väg bort från studierna och in i gränslandet till kriminalitet och förfall. Trots de uppenbara marionettrådar som var fästa i honom verkade statsministern värdera sin roll som ämbetsman högt. Det måste vara stoltheten – Morgan kunde inte se någon bättre förklaring. Statsministern skulle kunna vara hemma konstant i framtiden. Med Morgan som chef för Säkerhetspolisen och Samuel Björkemyr som justitieminister var hans roll överflödig. Men han verkade klamra sig fast vid det han inte kunde förändra. Spelade de skuggspel han tvingades till samtidigt som han vände sin familj ryggen och den enda delen i hans liv som han kunde påverka. Morgan visste inte varför det var så, han ville ogärna gissa. Den enda slutsatsen han med säkerhet kunde dra var att karisma och vältalighet inte alltid var kopplade till intelligens.
Det knackade diskret på dörren. En sekreterare tittade in. ”Ursäkta herr statsminister.” Statsministern stod kvar mitt framför sitt skrivbord och stirrade på Morgan.
”Ja, vad är det?” Han svarade utan att sänka blicken en millimeter.
”Er fru är i telefon.”
”Jag är upptagen”, fräste han mellan sammanbitna tänder. Morgan bara tittade på med ett lätt roat leende.
”Men hon insisterar, säger att det är en kris inom familjen.”
Statsministern vände sig om och såg rakt på sin sekreterare. ”Du vet vad jag har sagt om det här.”
Sekreteraren lyfte mikrofonbommen till telefonens headset och tryckte in en knapp. ”Nej tyvärr, han är upptagen och får inte störas.” Hon väntade en sekund medan hon lyssnade. ”Tyvärr kan jag inte göra det, statsministern är väldigt noga med att inte ta privata samtal på jobbet.”
Sekreteraren lämnade rummet med en lätt nigning som Morgan gissade skulle betyda en ursäkt för att hon avbrutit dem i viktiga statsangelägenheter.
”Jag vill veta vad du tänker göra med Johanna Lindström”, upprepade Claes Hoorn, skarpare denna gång. ”Hon är ändå en trestjärnig general och vad jag förstått är hon för tillfället den överbefälhavare jag har för att försvara landet.”
Morgan Sagrell reste sig raskt upp ur stolen. Han rätade till Armani-kavajen och gick raskt fram mot statsministern.
”Jag sa att det ska du fullständigt strunta i, du ska sköta formella statsangelägenheter och hålla dig undan hur vi hanterar problem inom landet.”
”Du talar inte till mig på det sättet.” Claes Hoorn var röd av ilska. ”Jag är fortfarande Sveriges statsminister.”
”Du är en nyttig idiot som arbetar varje sekund med mitt goda minne”, skrek Morgan. Han visste att han gått för långt, vanligtvis brukade han hantera även obehagliga diskussioner på ett gentlemannamässigt sätt, men statsministern hade pressat hans tålamod en gång för mycket. Lika bra att sätta honom på plats. ”Passar inte det kommer du att dö precis som den där fittan till general. Den dagen du accepterar att det är jag och Samuel som leder landet kommer allt att bli enklare för dig. Om det är någon tröst behöver du göra ännu mindre bara du ordnar utökningen av lagen. Du behöver inte ens oroa dig för idioterna i riksdagen. Partisekreteraren har redan sett till att de vet så mycket de måste veta.” Morgan tystnade. Claes Hoorns ansikte hade förvandlats från högröd ilska till blek förvåning och avsky. Ingen av männen sa något på flera sekunder. De stod kvar mitt emot varandra, orörliga. Det var statsministern som slutligen bröt tystnaden.
”Du ska få som du vill. Men ta aldrig den tonen igen, inte mot mig och särskilt inte i den här byggnaden”, nästan viskade han mot Morgan.
Statsministern vände sig och gick så raskt ut från sitt kontor att han knuffade till sin sekreterare i dörröppningen och livvakterna fick springa för att hinna ikapp. Morgan och Samuel Björkemyr tittade på varandra och log.
”Riksdagsmötet är inte öppet för besökare”, började justitieministern, ”så jag råder dig att hålla dig därifrån.” Morgan bara viftade undan Samuels onödiga påminnelse. Han hade ingen som helst avsikt att närvara, inget begär att synas. Det skulle bara vara medial fåfänga. Han visste redan att lagförslaget skulle gå igenom, han hade mycket att förbereda för vad han skulle göra sedan. Planering var grunden, det var vad som hade fört honom så här långt.
Snart skulle allt vara klart, inget kunde stoppa det oundvikliga, inte ens Johanna Lindström. Om mindre än en timme skulle han vara hennes chef, och vad skulle hon göra åt det? Genomföra en statskupp på riktigt? Han fnissade åt den absurda tanken. Hon må vara smart men hon var fortfarande en lojal soldat, lojal mot landets valda regering.
Morgan Sagrell tittade ut genom det stora fönstret. Solen höll på att luckra upp de moln som fortfarande fanns på himlen. Det såg ut att bli en riktigt bra midsommarafton, på flera sätt.
Det var så gott som klart. Det enda som störde hans ordningsamma sinne var den gräsliga konsten i regeringskansliets tjänsterum.
I fickan på Morgan Sagrells kostym låg hans mobiltelefon. Displayen var mörk, men mikrofonen var aktiverad och sände kontinuerligt till den mottagande stationen på Lovön.
◆
Över Östermalm
Kapten David Andreasson drog bestämt ut huvudfallskärmens handtag. Bråkdelen av en sekund senare fattade pilotfallskärmen luft och den 250 kvadratfot stora vingfallskärmen vecklades ut. Rycket då skärmen tog luft gjorde att benremmarna drogs åt runt Andreassons lår och han grymtade till då fallskärmsselen bromsade upp hans fall.
Runt omkring honom fanns plötsligt bara tystnad. Därefter lossade han styrhandtagen från fästena och kontrollerade att linorna löpte fritt. Vingfallskärmen svarade lydigt. Han tittade bakom sig och såg hur de resterande soldaterna i hans grupp var på väg att formera upp. Inom kort flög hela gruppen på rad med förutbestämda avstånd. Ungefär hundra meter ovanför dem befann sig Dan Pedersen och hans fallskärmsjägare i en likadan formation.
David Andreasson vände sig framåt igen. Nu visste han att hans fallskärm fungerade och att hans grupp låg säkert bakom honom. Nästa prioritet var att landa dem alla på rätt ställe. Insidan av hans visir fungerade som en datorskärm och visade honom de tredimensionella väjningspunkter i luftrummet som hoppdatorn tagit fram. Beräknade med hänsyn till både deras tyngd, den typ av fallskärmar de använde samt vilken riktning och hastighet vinden hade på var hundrade meter. Med vana och lugna rörelser styrde han in skärmen mot navigeringssystemets väjningspunkter. Systemet gav ifrån sig ett tydligt pip då han passerade en punkt i den imaginära rymden mellan sig själv och deras mål.
Under honom låg Östermalms gator öde. Någon enstaka bil syntes och längre in mot centrum skymtade det snurrande skenet av blåljus. Andreasson tittade till höger ut mot Lidingö. Någonting vid försvarshögkvarteret sände fortfarande en svag strimma av rök upp mot himlen. En iskall kår av ilska gick igenom honom. Andreasson hade varit kapten i många år och vägrat ta steget mot nästa befordran. Han ångrade sig inte för en sekund. Han var bäst på det han gjorde och respekterad inom hela flygvapnet för sitt kunnande. Men några av hans vänner och kollegor som gått vidare i karriären hade funnits i högkvarteret då det blev anfallet. Han hade förlorat kamrater i strid tidigare och visste hur det kändes, visste att det aldrig gick att förbereda sig för sorgen över någon som inte klarade sig. Men det här var inte strid, det var ju fredstid i hans eget land. Eller var det verkligen det? Hela situationen var nästan för overklig för att vara sann.
Då navigeringssystemet pep en andra gång tittade han ner och såg Karlaplan med sin runda form rakt under sina fötter. Bara några enstaka människor syntes ute på gatorna som annars brukade vara fulla av liv. Mitt i cirkeln av grönska stod en blå och vit polisbil demonstrativt parkerad. Trots att de befann sig flera hundra meter ovanför marken kunde Andreasson tydligt se de uniformerade poliserna. Bredvid polisbilen stod en svart bil. Han behövde inte se något mer av de svartklädda personerna bredvid för att förstå vilka de var. Han kom på sig med att omedvetet hålla andan, som av rädsla för att någon där nere skulle höra hans andhämtning. Han visste att det var svårt för någon på marken att urskilja deras fallskärmar, särskilt som de inte förväntade sig att något skulle komma från luften.
Andreasson justerade kursen något och flög nästan rakt söderut. Han kom något utanför den förberäknade kursen och den gröna linjen på insidan av hans visir blinkade uppmanande.
”Lugn och fin”, sa han både till navigeringssystemet och sig själv. Hur dyrt och fint navigeringssystemet än var kunde det aldrig ersätta en erfaren fallskärmshoppares känsla för hur vinden ändrades. Han tittade bakåt och såg att hans soldater följde honom i kursändringen.
Det digitala navigeringssystemet pep tre gånger för att indikera att de passerade trehundra meter. En snabb kontroll på den analoga höjdmätaren bekräftade att det stämde. Han låg där han skulle. Längre fram på hans högra sida kunde han se deras landningsområde. Alla hans rörelser var försiktiga. En fallskärm förlorar som mest höjd i svängar, då de längsgående cellerna på sidan stängs och tillåter den andra sidan av skärmen att klyva luften snabbare. Att göra kraftiga svängar och tappa höjd precis före landningen kunde vara förödande.
Navigeringssystemet pep två gånger. Tvåhundra meter. Andreasson gjorde några få justeringar och svängde svagt in mot höger. Han låg något för högt, bromsade försiktigt och märkte hur skärmen saktade in. På etthundra meter svängde han upp för final. Nedanför passerade han nocken på Armémuseums västra flygel. Han tog sikte på mitten av den fyrkantiga borggården. Höga byggnader omgärdade borggården på fyra sidor, de enda vägarna in var via den stora entrégrinden på den södra sidan av området eller någon av de små gånggrindarna på den norra sidan. Men när de väl passerat nedanför taknockarna på byggnaderna var det ingen som kunde se dem.
Han hade besökt Armémuseum fler gånger än han kunde räkna. Mer än en gång hade han stått på dess borggård och mottagit medaljen för internationella insatser efter någon av sina många tjänstgöringar utomlands. Den här gången kom han dit i ett helt annat syfte. Vana ögon spanade av området från luften men inga säkerhetspoliser syntes någonstans. Förmodligen ansåg de inte en samling gamla militära fornminnen som tillräckligt viktig att vakta. Den enda försvarsanläggning som fanns i närheten var Hovstallarna, men inte heller den hade förmodligen bedömts som något hot. Han visste inte ens om det fanns någon personal kvar där efter att högvakten dragit sig tillbaka från sina uppgifter.
Han vände sig framåt. Fokuserade all sin energi på den beräknade landningspunkten, ett föreställt kors på borggårdens mitt. Precis som han övat många gånger innan. Men den här gången fanns det ingen felmarginal, inga möjligheter att landa utanför området.
Vid tio meter ovan mark upptäcker den mänskliga kroppen detaljer som den inte kunnat se innan. Marken blir verklig och det är här som oerfarna hoppare fokuserar nedåt och sträcker sig efter marken. Han riktade sin erfarna blick framåt, mot den östra flygelns långsträckta byggnad, och beräknade sin sjunkhastighet. Vid exakt rätt tidpunkt drog han långsamt ner bromshandtagen. Den vingformade fallskärmen bromsade in och skickade Andreasson i en svag pendelrörelse framåt. När han nådde pendelrörelsens främsta läge sträckte han lugnt ut foten och satte ner den på asfalten där det imaginära krysset skulle ha funnits. Direkt kollapsade fallskärmen åt sidan och han tog några steg framåt innan nästa hoppare landade på exakt samma punkt där Andreasson precis satt ner foten.
Han lossade fallskärmens remmar innan han tog fram automatkarbinen och ryggsäcken. Han samlade ihop fallskärmen och tryckte ner den i den medhavda väskan. Med vana handgrepp kontrollerade han automatkarbinen och att en patron satt i loppet. Han lossade den extra säkringsremmen över pistolhölstret innan han lyfte upp ryggsäcken och slängde över den på ryggen. När han vände sig om såg han att samtliga av hans soldater landat. De som var klara riktade sina vapen utåt och spanade av byggnaderna runt omkring dem. En liten bit längre bort på borggården gjorde fallskärmsjägarna samma sak.
När soldaterna var klara dumpade de sina kollin med fallskärmar bakom raden av kanoner på borggårdens ovansida innan de återsamlades. Dan Pedersen kom fram till Andreasson.
”Inga problem”, anmälde han kort. ”Jag och pojkarna är redo.” Andreasson log vid mannens ordval. Han kunde ha varit deras far men höll fortfarande jämna steg med dem i terränglöpning.
”Bra”, svarade Andreasson. ”Vi tar täten, ni tar kön. Undvik kontakt i största möjliga utsträckning. Om vi måste ta strid gör vi det så tyst som möjligt. Röj bara vår position om det blir absolut nödvändigt.”
Överstelöjtnanten nickade. Ingen av deras enheter hade direkt strid som huvudtjänst, inte heller idag. Andreasson hade ingen förkärlek för de svartklädda säkerhetspoliser som patrullerade gatorna men han hade ett uppdrag som var viktigare. Andreasson hade inte sagt det med ord men hans underställda visste att om de stötte ihop med någon säkerhetspolis skulle de använda kniven i första hand.
Han tittade på sin klocka och konstaterade att de höll tidsplanen. Generalen hade tydliga krav på vad de måste leverera.
Gruppen från flygvapnets särskilda taktikenhet och patrullen med fallskärmsjägare började ljudlöst att hukande springa i sydvästlig riktning längs gator och gränder.
◆
Stockholms universitet
Olov Wallin ryckte till av knackningen på den halvöppna dörren. Han skakade på huvudet några gånger för att vakna. Han hade somnat trots att han bara tänkt pusta ut någon minut. Oväsendet ute i korridoren hade avlägsnat sig något. Så mycket skönare för hans sprängande huvud.
”Ja, vad är det?” Han gnuggade sig i ögonen och svängde ner benen från sitt skrivbord när hans professorskollega från den historiska institutionen, Tomas Mossberg, kom in i rummet.
”Sov du?”
”Ja, jag gjorde väl det, har inte hämtat mig än.”
Tomas slog sig ner i en av besöksfåtöljerna mitt emot Olov på andra sidan av den belamrade skrivbordsytan. Den knakade lite när han satte sig ner och det mjuka lädret knarrade när han bytte ställning och lade det ena benet över det andra. Olov hade alltid tyckt att hans hållning var något feminin, lite fin i kanten. Det betydde egentligen ingenting, många av kollegorna runt om på fakulteterna hade egenheter som fick Tomas att framstå som en av de mer normala.
”Så-å-å”, började Thomas nervöst. ”Hur fick du egentligen det där såret?”
”Jag var på väg hem igår och såg två poliser som misshandlade en yngling.”
”Var de poliser eller säkerhetspoliser?” Tomas böjde sig intresserat fram.
Olov himlade med ögonen och suckade. Tomas var lika fastlåst vid det som Anna varit föregående kväll. För honom var de alla poliser. Men han kom ihåg Annas utläggning som sa att de svartklädda var säkerhetspoliser från de fruktade säkerhetsstyrkorna. Säkerhetspolisens säkerhetsstyrkor – SS… Olov skrattade till åt sin egen upptäckt av organisationens initialer.
”De var säkerhetspoliser”, sa han, lite stolt över att ha listat ut det.
Tomas nickade och hela hans ansiktsuttryck sa ”det var det jag visste”.
”Vad gjorde du?”
”Bara gick fram och påpekade att de använde sig av övervåld.”
”Och då slog de ner dig?”
”Och då slog de ner mig!” Olov funderade ett tag, stirrade ut i luften utan att fixera blicken. Vad var det egentligen som hade lett fram till det här?
”Hur mycket vet du om Nationalsäkerhetslagen?” Olov tittade frågande på Tomas.
”Jag vet lite, men förmodligen inte mer än juridikprofessorn”, skämtade han. ”Jag vet att den infördes på den nye generaldirektörens begäran för att få bukt med den organiserade brottsligheten som blossade upp för några år sedan. Man måste ändå medge att de har uppnått bra resultat. Enligt siffrorna ligger brottsnivån på ett minimum. Lägre än vad vi någonsin har haft förut.”
”Men det finns baksidor också”, påpekade Olov.
”Menar du förutom att din tjockskallighet får sig en törn?” skämtade Tomas.
”Ja, jag menar förutom det.”
”Visst, lagen ger dem en gudalik position. Den skapades för att hela säkerhetsorganisationen skulle vara så oberoende som möjligt och inte påverkas negativt av politiska direktiv. Den skapades för att vara effektiv.”
”En diktatorisk organisation i en demokratisk stat.” Olov lutade sig bakåt.
”Precis, något motsägande kanske. En säkerhetstjänst med en liknande effektivitet eller befogenheter har aldrig funnits i ett demokratiskt system. Om man ska jämföra med andra organisationer måste man gå tillbaka till Stasi eller KGB, paralleller som känns lite fel att dra när det gäller en svensk myndighet. Men de är de enda som går att jämföra med. Effektiviteten hos de gamla systemen med angivare har kompletterats med datoriserade informationssystem, spaningsmetoderna har blivit mer raffinerade och tekniskt avancerade. Det enda som är samma är de rent operativa metoderna, där är allt sig skrämmande likt.”
”Men det där är historia, det vet du bättre än jag”, fortsatte Olov. ”Det som verkligen skrämmer mig är att man bryter mot så många juridiska grundprinciper i rättvisans namn. Nationalsäkerhetslagen arbetar med omvänd bevisbörda. Det betyder alltså att de kan anklaga dig för terrorbrott och därefter är det upp till dig att försöka bevisa att du inte är en terrorist.”
”Men är inte omvänd bevisbörda ett vedertaget juridiskt begrepp?”
”Jodå, inom konsumenträtten och några andra områden. Men det här är inte frågan om skadeståndsärenden utan om terroristbrott som kan frihetsberöva människor för väldigt lång tid. Fast det mest oroande är att de dessutom arbetar med skyddade åtal och tar bort åklagaren ur bilden.” Olov reste sig upp och började vanka av och an på kontoret. Uppenbart uppretad nu. ”Det finns vissa fall där man inte behöver en åklagare som förundersökningsledare i samma utsträckning som andra, men att helt koppla bort dem… Herregud, vilken dårskap.” Han tystnade men det var tydligt att han skulle ha kunnat hålla på länge. ”Vad är det som händer med militären då?”
”Ingen aning, nyheterna säger att någon general har försökt göra statskupp, men jag har inte hört några som helst uppgifter om vilka regerings- eller riksdagsmedlemmar som har påverkats eller vad de i övrigt har gjort för att försöka tillskansa sig makten.”
”Det betyder inte att de inte har gjort något”, påpekade Olov.
”Det var inte det jag menade heller. Vem vet vad de där galna militärerna håller på med. Jag har aldrig förstått hur de tänker. Samtidigt vet jag inte hur poliserna tänker heller, men vem gör det.”
De sa ingenting på en lång stund, funderade i tysthet.
”Du bör veta”, återtog Tomas, ”att många av de andra ur personalen är på väg att demonstrera tillsammans med elevkårerna mot lagförslaget att utöka Nationalsäkerhetslagen. De är på väg ner mot centrum nu.”
Olov hade varit rädd för det, det var som bäddat för en ny massaker. Men samtidigt, om man inte kunde utnyttja sin rätt att uttrycka sin mening var grundlagarna så gott som värdelösa och demokratin dömd att misslyckas.
Han gnuggade sig i ögonen. ”Tomas, säg inte att du funderar på att gå med i någon demonstration?”
”Absolut inte.”
”Bra.”
”Jag ska leda den, och jag vill att du hjälper mig.”
”Va?” Olov hajade till, förvånad. ”Varför det?”
Tomas lutade sig framåt över skrivbordet. Hans ansiktsuttryck var allvarligare än tidigare.
”Låt mig ställa några enkla frågor, gamle vän.”
Olov gjorde en inbjudande gest.
”Du har doktorerat i juridik, eller hur?”
”Ja.”
”Vilket dokument beskriver dina grundläggande fri- och rättigheter?”
”Grundlagen. Regeringsformen”, svarade Olov automatiskt.
”Hur många är de?”
”Sex huvudsakliga: yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet.” Olov rabblade dem utantill.
”Hur många av dem begränsas av Nationalsäkerhetslagen?”
Olov var tvungen att tänka efter innan han svarade. ”Fem av sex, religionsfriheten påverkas inte.
”Jag trodde att skydd mot kroppsstraff också fanns där någonstans?” Tomas pekade på Olovs sår i pannan.
”Det ingår, ja, men är inte en av de grundläggande rättigheterna. Okej, jag förstår din poäng, vart vill du komma?”
”Olov, du är en av de främsta juridiska experterna i landet. Det som händer är inte rätt, det vet både du och jag. Eller hur?”
”Helt klart.”
När Tomas tog till orda igen var hans röst lägre, nästan viskande. ”Olov, vi behöver din hjälp. Du kan det juridiska bättre än någon annan. Följ med oss så ska jag visa vad vi har planerat.”
Olov resignerade, av övertygelse men även av nyfikenhet. De båda männen reste sig och gick mot dörren.
◆
Under Mynttorget, Gamla stan
Major Fredrik Maxander från Särskilda operationsgruppen studerade intresserat den bild som seglade förbi på fönstret till handdatorn från den fiberoptiska kabel som stack upp ur gatubrunnens minimala hål. Den smala kabeln vidarebefordrade allt som hände uppe ovanför markytan till hans underarmsmonterade panel.
Bara någon meter från brunnslocket stod en civil polisbil parkerad på det gamla kullerstenstorget. Det gytter av turister och försäljningsstånd som man var van att se där lyste med sin frånvaro. Få människor rörde sig på gatorna. De som var ute verkade ha bråttom att komma fram till vart de än var på väg. En vridning fick den inkapslade sladdens översta del att se rakt in i klacken på ett par kängor. Maxander grimaserade, även om risken att någon skulle titta ner och upptäcka den minimala kabeln var i det närmaste obefintlig. Han tittade upp mot brunnslockets gamla järnstänger där solens strålar försökte sippra in genom gliporna. Avlägsna skratt hördes, otydliga som mumlanden i underjorden. Allt som hände uppe på gatan var svårt att urskilja. De gamla tunnelsystemen var bastant byggda, sten på sten precis som gamla slott och borgar tillsammans med välvda portar och metertjocka väggar. Hela tunnelsystemet skulle ha kunnat vara vackert att betrakta, trots att det var en kloak, men nu var det bara spöklikt.
Maxander hade sett vad han behövde. Han drog ner den tunna fiberkabeln och klättrade ner mot den centrala tunnel där han lämnat de övriga. Hans signalist var redan beredd och hade sin utrustning monterad. Ansiktet lystes upp från skärmen på den bärbara datorn, ett ansikte djupt koncentrerat på uppgiften. Signalisten var Mattias Zetterberg, med ett förflutet från telekrigsförbanden, och han kunde det här bättre än någon annan. Maxander hade flera gånger sett vad han presterade med sin utrustning.
”Där har vi anropet”, sa han plötsligt och kopplade på den minimala datorns högtalare.
”Alla enheter rapportera”, hördes rösten över den digitala polisradiofrekvensen. Signalisten visade Maxander på bildskärmen var inom spektrat frekvensen låg. Säkerhetspolisen hade aldrig satsat särskilt mycket på sin kommunikationsutrustning, förmodligen hade de aldrig haft något behov att göra det. De verkade arbeta utefter inställningen att ingenting kunde hota dem. Ett antagande som var sant när de gällde småbuset i de lokala ligorna. Risken att avlyssnas av militär personal hade förmodligen aldrig övervägts.
”Urban blå, allt klart.” Svaren kom direkt.
”Urban röd, allt klart.”
”Urban gul, allt klart.”
”Viktor blå, allt klart.”
”Viktor röd, allt klart.”
”Viktor gul, allt klart.”
Signalisten log och skakade på huvudet när han såg informationen som hans avlyssningsprogram presenterade. Det var samma datorprogram som FRA använde i sina mobila avlyssningsstationer runt om i landet. Under en övning hade han vid ett tillfälle sysselsatt sig med att identifiera Säkerhetspolisens enheter. Han hade till och med skickat dem sitt underlag efter övningen för att påpeka att de använde för mycket klarspråk och löjligt enkla liknelser på klara frekvenser. Trots detta så använde de fortfarande samma löjliga kodord och klarspråk. Den här gången var Maxander tacksam.
”Urban” var enheter för personskydd som fanns i området medan ”Viktor” var enheter från säkerhetsstyrkorna. De var båda indelade i mindre enheter med enskilda gruppers anropssignaler på andra frekvenser. Inom några minuter tog de även upp den Nationella insatsstyrkans radioanrop på skärmen, en oväntad men välkommen information.
De var organiserade i en chefsgrupp, tre insatsgrupper och en understödsgrupp med prickskyttar. Dessa var ännu enklare att identifiera och lägesbestämma då de använde anropssignaler som ”första insats” för den första insatsgruppen. Genom flera olika mottagare kunde de från olika källor ta ut riktningen till den sändande enheten och genom enkel krysspejling få ut en position. Programmet på skärmen ritade linjer i den riktning de olika sensorerna tog in signalen och såg var linjerna korsades.
Polisens Nationella insatsstyrka var en paramilitär organisation men ändå var det ljusår i utvecklingen mellan dem och de militära enheterna. Tidigare hade insatsstyrkan varit en nationell resurs som låg under den fristående Rikskriminalpolisen. Där hade den fungerat som en resurs som polisdistrikten kunde efterfråga i särskilt krävande situationer. Efter tillkomsten av Nationalsäkerhetslagen hade de förts över till Säkerhetspolisen och arbetade tillsammans med de paramilitära säkerhetsstyrkorna.
De militära specialförbanden var mycket bredare organisationer med ren militär grund. De var utbildade för alla typer av tänkbara specialoperationer. Under sina år i förbandet hade Maxander varit med om det mesta. Från att agera livvakt åt generaler till att frita kidnappade svenskar i Mellanöstern eller spana mot terroristnästen i Hindukushbergen. Han hade hämtat piloter som skjutits ner bakom fiendens linjer som de inte officiellt skulle ha korsat, jagat efterlysta krigsförbrytare och vid flera tillfällen befunnit sig i regelrätta eldstrider med olika organisationer inom och utom rikets gränser. Vid ett tillfälle hade hans patrull nedkämpat en grupp terrorister bara minuter innan deras bomb skulle ha detonerat under ett pågående toppmöte. Medan polisen slogs mot kravallerna på Avenyn i Göteborg hade Maxander och de övriga soldaterna skoningslöst stormat den kontorsvåning där man visste att sprängladdningen fanns, bara ett kvarter från toppmötet. Ärret under hans nyckelben vittnade fortfarande om händelsen. De hade hämtats av en civil helikopter på taket samtidigt som Nationella insatsstyrkan brakade in i den tomma våningen med den stickande krutröken fortfarande hängande i luften. Polisen hade aldrig fått reda på varför terroristerna låg bundna med buntband på golvet när de kom in. Allmänheten levde fortfarande i uppfattningen att den lyckade terroristbekämpningen genomförts av polisen.
Innan Nationalsäkerhetslagen hade de samövat regelbundet. Men nu skedde det endast vid enstaka tillfällen, när den halvmilitära insatsstyrkan eller de svartklädda säkerhetsstyrkorna tyckte sig behöva utbildning på någon ny metod eller utrustningsdetalj.
Medan Zetterberg plottade ut alla enheter på den digitala kartan och spelade in alla anrop för att skapa slingor ropade Maxander upp operationsledningen. Den överste som var ansvarig för specialförbandens operationer svarade direkt.
Detta var bara en liten men viktig del i generalens plan. Snart var det dags att agera.
◆
Muskö örlogsbas
Grönmålade stridsbåtar låg förtöjda under uppspända maskeringsnät i en vik i anslutning till öppningen i berget då HMUB Uppland sakta gled in i örlogsbasens bergrum.
Johanna blinkade flera gånger för att vänja sig vid dunklet. Tillsammans med fartygschefen stod hon längst uppe på ubåtens brygga.
Musköbasen hade genomgått många omarbetningar. Tillsammans med Marinbasen i Karlskrona var det den största flottbasen i Östersjön efter Sankt Petersburgs varv och basområde. Samtidigt gav bergrummet plats för den alternativa Operationsledningen. En ledningsplats som ständigt var bemannad för att kunna ta över om något sådant här hände. När amiral Nordström slog larm om att den ordinarie ledningsplatsen inte längre var operativ hade den vakthavande officeren på Muskö tagit över ledningen och börjat kalla in personal. Några timmar senare var den näst intill komplett.
Bergrummet var en perfekt plats för den alternativa Operationsledningen. 1,5 miljon kubikmeter sten hade sprängts ut ur berget för att rymma örlogsbasen, dess kontor, ledningscentraler, verkstäder, bostadsutrymmen och dockor. I krig kunde man helt stänga av berget från omvärlden och verka oberoende.
Den docka som ubåten nu förtöjde i var docka tre, den äldsta och största av dem. Med sitt hundrafemtio meter långa utrymme i berget kunde man utan problem få in ubåten bredvid den kustkorvett som låg längs ena långsidan. Dess kantiga former och gråaktiga målning gjorde att det sjuttio meter långa fartyget påminde om ett modellfartyg. Alla kanoner och robotar fanns inbyggda i skrovet vilket gjorde den svår att upptäcka på radar, precis som den nästan var omöjlig att upptäcka med blotta ögat på avstånd. Matroser på däck gjorde fartyget redo för strid. Ammunition lastades över från kajen med en travers i taket.
Det här var en väl fungerande verksamhet, ett välsmort maskineri som Johanna varit med om att skapa.
Dagen då Johanna fyller nitton ser hon sin mamma för sista gången. Under förevändningar att hon ska på en studieresa har hon under en dag genomgått testerna för militärtjänst och med sina imponerande meriter och testresultat är hon helt fri att välja tjänstgöringsställe. Valet är givet, det finns egentligen inget annat alternativ än det mest utmanande. Personalen försöker locka henne till utbildningar som tolk eller underrättelseassistent, något som passar hennes intellektuella kapacitet. Men Johanna vill inte höra talas om det. Hennes val är fallskärmsjägarna, arméns stolthet. Mönstringsförrättaren, en arrogant mansgris, varnar henne en sista gång och påpekar att ingen kvinna hittills har klarat utbildningen och att det finns andra alternativ. Det sporrar bara Johanna ännu mer. Det begär att överträffa sig själv som drivit henne i alla år ska föra henne till hennes livs svåraste utmaning.
Tystnaden är tryckande i slutvärnets långa korridor. Aspiranternas nakna fötter står i linje på det kalla stengolvet. Fingrarna är gömda i handflatorna. Ögonen ser rakt fram, rädda att vika undan. På insidan slår deras hjärtan av adrenalin och nervositet.
Det har snart gått en vecka sedan Johanna för första gången gick genom valvet och in i Karlsborgs fästning. Alla civila kläder och personliga ägodelar har packats undan i en svart säck. Hennes identitet är reducerad till en siffra på en vit nummerlapp, den enda titel hon kommer att uppbära den närmaste tiden. Musklerna vibrerar av mjölksyra och hennes kropp skriker tyst efter vila. De har alla sedan länge passerat vad de trodde var deras fysiska gräns men fortsatt. Deras kroppar har börjat lyda instinktivt, rörelserna blir mer inövade. Med avtrubbade sinnen har de fortsatt övningarna i oändlighet.
De ständigt iakttagande instruktörerna är inte som Johanna förväntat sig, inget skrik eller bestraffningar förekommer. De är tysta och kontrollerade, ger kommandon avvägt och visar med sin blotta närvaro att de inte accepterar något annat än perfektion. Hon hade förväntat sig att bli slagen, men inser nu att det aldrig kommer att ske.
Framför dem står Dan Pedersen. Johanna har råkat höra andras samtal om honom på bussen dit och känner igen honom från de foton som pryder väggarna. Mannens distinkta kroppshydda går inte att missa på bilderna över tidigare utbildningskullar. Hans rykte är större än förbandet i sig. Den gyllene örnen med röd bård pryder hans uniform, vingarna är utspända och klorna gripande. Hans granskande klarblåa ögon tycks se rakt igenom aspiranterna. Herregud, hon har aldrig haft sådan respekt för någon.
Johanna skulle aldrig komma att minnas mycket av den första dagens kaos. De få tydliga minnen hon har är ögonblicksbilder. Som ett långsamt rullande bildspel. Den första tiden visste hon ännu inte exakt vilka utmaningar som låg framför henne, men en sak var säker: Vad som än låg framför henne skulle hon klara det.
Dagen då hon och de övriga aspiranterna dekoreras med den gyllene örnen kommer alltid att finnas kvar hos henne. Även om tempot i utbildningen inte avstannar blir den snart mer meningsfull och instruktörerna behandlar dem som jämlikar. Men trots detta är den sanna belöningen något helt annat. I gemenskapen med de övriga som klarat samma utmaning känner hon en samhörighet hon aldrig tidigare upplevt. Ett band har knutits mellan dem. Ett band starkt nog att hålla dem samman för alltid. För första gången i sitt liv känner hon sig omtyckt för den hon verkligen är. För första gången i sitt liv känner hon sig hemma.
Efter tre år blir hon uttagen till officersutbildning. Åren på Militärhögskolan på Karlbergs slott går fort. Livet som officer lockar henne på ett sätt hon aldrig har känt förut. Att få leda andra i strid ser hon som ett stort förtroende. I jakt på nya utmaningar söker hon ständigt hitta och passera sina gränser. Hennes underställdas omdömen vittnar om hennes goda ledarskap och gör att hon stiger i graderna och får allt högre chefspositioner.
Meddelandet om hennes mors död några år senare kommer inte som en överraskning. Moderns destruktiva levnadssätt med för mycket alkohol och tobak var en ond cirkel ur vilken hon omöjligen kunnat ta sig ur. Johanna sörjer inte men är inte heller glad, trots att hon verkligen hatade henne mer än allt annat på jorden. Om hon skulle sätta ett ord på sina känslor så är det likgiltighet. Hon kunde inte bry sig mindre om sitt förflutna, bara hennes nuvarande liv betyder något. Trots att hennes mor sedan länge är död lever hennes arv kvar. Johannas begär att överträffa sig själv kommer alltid att finnas hos henne.
”General, direkt underställda chefer samlade för genomgång.” Kapten Markus Säterlunds röst ekade genom ordersalen när Johanna kom in. Rummet liknade inte de ordersalar hon en gång i tiden nyttjat för att leda förband. Ofta hade hon arbetat i spartanskt inredda rum där ljudet från arbetande människor hördes genom de tunna väggarna, eller en bunker med stampat jordgolv där granaternas brisader varit kännbara som tryckförändringar i luften. Rummet liknade mer ett konferensrum på ett större företag, fint möblerat och väl utrustat. Det enda som avslöjade var man befann sig var avsaknaden av fönster och känslan av de hundra meter gråberg som fanns ovanför.
”Lediga, sitt ner”, kommenderade hon medan hon slog sig ner vid bordets kortända. Markus satte sig på en stol längs väggen, han nästan försvann i skuggorna från de starka lamporna som belyste det körsbärsfärgade konferensbordet.
Hon tittade bort mot honom. Enligt rapporterna hon fått hade kaptenen löst sina uppgifter över förväntan. Hon hade inte räknat med något annat. Trots att han uppenbarligen tvättat sig kunde hon fortfarande se fläckar på hans uniform. Blod som levrat sig var nästan omöjligt att tvätta bort från tyg. De mentala spåren efter strid kunde vara ännu svårare att tvätta bort.
De som nu satt runt bordet var några av hennes direkt underställda chefer. Många av dem var nya för Johanna. Huvuddelen av de högre befattningshavarna hade funnits i högkvarteret då legosoldaterna anföll.
”Vi börjar med läget för respektive enhet. Specialförbanden.”
Den överste som var chef för specialförbandsledningen harklade sig och tog till orda. ”Vår patrull är på väg in med stadsskyttekompaniet enligt plan. Det är för övrigt en av de få kompletta patruller vi har kvar. Övriga patruller är med överbefälhavaren i Syrien eller ute på…” – han harklade sig – ”andra uppdrag. Vi har börjat kalla in ytterligare personal men det kommer att ta tid. Som ni vet är vi ett litet förband som redan haft stora förluster.”
”Gott, arméförbanden. Vi börjar med den luftburna bataljonen.”
”Bara fint”, brummade den två meter långe överstelöjtnant som var bataljonschef. ”Vi är uppe i full styrka med förstärkningarna från underrättelsebataljonen och militärpolisen.”
Markus reste sig och läste från sina anteckningar. ”Övriga delar av underrättelsebataljonen är på plats. Stadsskyttekompaniet infiltrerar enligt plan. Den lätta skyttebataljonen står redo i Kungsängen och inväntar order. Beredskapsförbanden från Skövde, Boden och Revingehed har gjorts marschfärdiga men har inte fått marschorder.”
”Gott, de hålls redo tills vidare. Marintaktiska kommandot.”
”Två korvetter och en ubåt redo att sättas in”, svarade konteramiralen kort. ”Amfibiebataljonen är redo för innästling enligt order.”
”Flygtaktiska kommandot?”
”De har inte hunnit få hit någon representant”, började Markus från sin position intill väggen. ”De meddelar från sin stridsledningscentral i berget att de är fullt operativa. Flygstridsledarna från deras särskilda taktikenhet klev över rampen för”, han tittade ner på sin klocka, ”ungefär trettio minuter sedan. De borde snart vara på plats för att kunna ta över stridsledningen. Fallskärmsjägarna är med dem för bildunderrättelser och möjlighet till precisionsbekämpning.”
Precisionsbekämpning, tänkte Johanna för sig själv och förundrades för en sekund över den militära förmågan att avpersonifiera processen att ta någons liv. Precisionsbekämpning gjordes med prickskyttevapen, och bakom ett sådant låg alltid en person som måste komma över den psykologiska spärren att ta en människas liv. Men hon visste att det hade ett syfte. Den svåraste utmaningen för de unga soldaterna var inte de fysiska utan de mentala påfrestningar som den första striden alltid medförde.
Både gruppen från flygvapnets särskilda taktikenhet och fallskärmsjägarna var dock erfarna och kompetenta soldater. Johanna hade bevittnat deras skicklighet vid uppvisningar flera gånger. Hon imponerades över deras förmåga att oavsett förhållanden, dag som natt, landa på det markerade krysset. Fallskärmstjänsten hade utvecklats sedan hennes tid.
”Vem leder fallskärmsjägarna?”
”Dan Pedersen, general. Han valde det själv.”
Johanna nickade och log. En minnesbild av honom från testperiodens första natt kom tillbaka till henne. Han hade sedan länge befordrats till överstelöjtnant och blivit chef för fallskärmsjägarna, men Johanna visste att han fortfarande sprang i täten för de nya kullarna av aspiranter.
”Varför leder han dem själv?”
”Han hade ett barnbarn som var på Kungsholmen igår.”
Johanna ryckte till vid svaret, delvis av skam över ovetskapen att mannen hon sett upp till så länge hade barn och barnbarn.
”Jag förstår, ja klarade sig… alltså…”
”Hon dog”, svarade Markus kort.
Johanna kände en underlig känsla av att de delade upplevelsen att någon för dem närstående utsatts för samma sak. Samtidigt kände hon en svårförklarlig skuldkänsla att hennes närstående överlevt men inte Dan Pedersens. Hon påmindes återigen om att hon inte var den enda som hade haft närstående som skadats eller dödats av Säkerhetspolisen.
”Jo, en sak till, general”, sa Markus och Johanna såg frågande på honom. ”Gemensamma kommandot i Strasbourg har hört av sig för att undersöka vad som händer. Efter vår genomgång har de meddelat att försvarsrådet har beslutat att aktivera den gemensamma insatsplaneringen för kupplägen, unilateralt. Det betyder att hela Eurocorps II är satt i högsta beredskap med tjugofyra timmars marschberedskap. De gemensamma luftburna bataljonerna i Rapid Reaction Force ilastar på sina baser. Därifrån går de till Kastrup som framskjuten bas. Två kompanier kommer att ligga i beredskapsläge över Östersjön i höjd med Gotska Sandön, men på internationellt vatten. Därifrån har de trettio minuter till hopp. De har endast lätt beväpning men bedöms räcka till mer än väl.”
”Jag hoppas att ingen har godkänt att de intervenerar?” Johannas replik var blixtsnabb och skarp. Problemet var svenskt och skulle lösas av svenskar i Sverige.
”Självfallet inte, general, men försvarsfördraget ger dem möjlighet att agera unilateralt i vissa situationer. Vad de gör nu är förberedelser för insats.”
”Bra. Och vår specielle gäst?” Alla såg frågande på henne, de förstod inte vem av dem hon menade.
”På väg in med helikopter”, fortsatte Markus, ”och kommer att vänta ute på plattan med den luftburna bataljonen. Ja, det var ju därifrån du ville leda operationen.”
Johanna nickade, och mötte de frågande blickarna från männen och kvinnorna runt bordet. Män och kvinnor som såg på henne för direktiv, för order om vad de skulle göra. Det var dags att presentera hela planen för dem nu.
”Ordergivning, manöver”, sa hon strikt militäriskt och började ge dem hela planen och deras direkta order.