Kapitel 9
Takterrassen, Grand Hôtel
”Lodjuret, det här är Oden. Verkställ, verkställ, verkställ.” Kapten David Andreasson från flygvapnets särskilda taktikenhet tog emot ordern från Operationsledningen med ett leende.
”Uppfattat, verkställer”, repeterade han och vände sig om mot sina soldater. De hade alla hört anropet. En kort nick var allt som behövdes för att sätta dem i febrilt arbete.
”Talon fem ett”, hördes från en minimal högtalare då den första roten anmälde att den låg i beredskapsläge på den angivna höjden utanför det luftrum som boxen utgjorde. ”Rage sex ett”, hördes den andra roten strax efter den första då även den anmälde att den låg där den skulle. Det var de första luftenheterna, förutom det obemannade Neuron, som anmälde in sig på platsen.
Andreasson lyfte en av de vanliga telefonerna som placerats på det kvarglömda champagnebordet med guldpläterad utsmyckning. Han slog numret till flygtrafikledningen på Bromma flygplats ur minnet, ett nummer han slagit ofta för att få tillstånd att flyga i luftrummet under övningar.
”Flygtrafikledningen Bromma”, svarade en kvinnas röst.
”Det här är kapten David Andreasson från det svenska flygvapnet. Med omedelbar verkan inrättas en militär flygzon över centrala Stockholm. Ni ombeds härmed hålla all trafik på marken och avleda inkommande flygplan till andra flygplatser.”
”Vem är det här?” Kvinnan var förvånad.
”Det svenska flygvapnet svarar härmed för flygtrafiken över huvudstaden. Vi råder er att hålla all annan trafik på marken.”
”Kapten, så här går det verkligen inte till. De dagarna då ni militärer kunde säga till oss…”
”Alla försök”, avbröt Andreasson henne hastigt. Han tog till orda igen, lugnare den här gången. ”Alla försök till civil flygtrafik över huvudstaden kommer att avvisas av militärt jaktflyg. Detta gäller särskilt polisflyget.” Han smällde ner luren precis då kvinnan tog sats för en ny salva av protester. Soldaterna bakom honom log svagt. De hade alla någon gång varit upprörda över att den civila flygtrafikledningen hade begränsat deras möjligheter att öva på grund av civila bestämmelser.
”Ska vi ringa upp Arlanda, kapten?” En av hans soldater såg frågande på honom.
”Nej.” Andreasson skakade på huvudet. ”Det finns ingen anledning, deras inflygningsstråk ligger inte i närheten. Låt dem flyga tills vidare. Det räcker med Bromma för att Luftfartsverket och polisen ska förstå.”
Bakom honom började hans soldater, alla erfarna stridsledare, ge klartecken till helikopterförbanden och stridsflygets enheter.
”Apache två ett, ni är klara för inflygning genom punkt Alpha, gruppera för eldunderstöd i referensruta två.”
”Slaghök tre ett, ni är klara för inflygning genom punkt Alpha, gruppera enligt order i referensruta fem.”
”Apache fem ett…” Mängden av röster blandades till ett sorl då helikopterskvadronerna fick sina order från de nya ägarna av Stockholms luftrum. Apache var skvadronen av attackhelikoptrar och Slaghök var de tunga transporthelikoptrarna som bar den luftburna bataljonen. Gasell kom sist; de lätta transporthelikoptrarna hade ingen egen beväpning och bar dyrbara passagerare.
”Gasell ett ett”, kallade han på den första lätta transporthelikoptern.
”Gasell ett ett”, svarade piloten lugnt över radionätet. Andreasson gissade att det var någon av piloterna som normalt flög specialförbanden som fraktade generalen. Han hade övat med dem vid flera tillfällen och betvivlade att det fanns något som fick dem att brista i sitt orubbliga lugn.
”Det här är Lodjuret, begär personsamtal med Xena.”
”Vänta.”
Det tog några sekunder innan Andreasson kunde höra den välbekanta rösten över radionätet.
”Det här är Xena”, meddelade generalen kort. Passagerarnas headset var inte lika isolerade som piloternas och helikopterns motorljud var fullt hörbart i bakgrunden.
”Xena, det här är Lodjuret, vi har nu kontroll över luftrummet vid objektet. Begär eldtillstånd mot de primära målen.”
”Beviljas”, svarade Johanna kort. ”Eldtillstånd med samma begränsningar som i övrigt, minimera civila skador så långt det är möjligt.”
”Uppfattat, jag har eldtillstånd mot de primära målen.”
Andreasson vände sig om mot den digitala stridsledningsskärmen och tittade hur många flygplan han hade ovanför sig. På 10 000 fot fanns nu två rotar i beredskapsläge över den box han skapat av luftrummet, redo att genomföra punktinsatser mot markmål eller hålla obehörigt flyg borta. Förutom det började nu fler rotar, utrustade för markmålsbekämpning, anmäla sig.
Andreasson tog fram listan över de primära målen. Inom kort skulle överraskningsmomentet vara borta, lika bra att utnyttja det fullt ut. Han började anropa flygplanen ovanför och dela ut mål. Först på listan var den Nationella insatsstyrkans stora komplex i Sörentorp och Säkerhetsstyrkornas högkvarter vid den stora postterminalen vid Asplunds allé utanför Solna.
Snart skulle lugnet brytas.
◆
Gamla riksdagshuset
”Lystring samtliga enheter. Iakttag största möjliga försiktighet, använd dödligt våld bara i den utsträckning det är absolut nödvändigt. Det här är fortfarande poliser, de flesta av dem lyder bara order, precis som vi. Och vad ni än gör, skjut inga civila.” Maxander släppte sändningsknappen och tittade över axeln mot Mattias Zetterberg som satt nedanför honom på ett trappsteg i den smala spiraltrappan.
”Snart klar”, förkunnade han utan att ta ögonen från skärmen på sin dator. Störantennen var uppfälld: om den slogs till skulle den blockera önskade frekvenser i hela centrala Stockholm. Långt mer än vad man behövde.
”Vem är det vi ska ta här?” Inte ens Maxander hade alla detaljer i minnet.
”Viktor blå arton och Viktor blå nitton”, svarade Zetterberg direkt ur minnet. Det var två poliser från säkerhetsstyrkorna som vaktade i den norra delen av bottenvåningen.
”Inled störsekvens på min signal.” När han slog till sändaren skulle frekvensen för Viktor blå störas ut medan de tog hand om dem och sedan ersättas med den inspelade versionen. Om någon sedan anropade dem skulle datorn automatiskt spela upp den valda frasen. Så länge de inte frångick de vanliga situationsrapporterna skulle ingen märka någon skillnad. Maxander harklade sig och kramade sin ljuddämpade automatkarbin hårdare mot axeln. Han tryckte in omkopplaren till radionätet. Runt om i byggnaden svettades de andra operatörerna från hans patrull tillsammans med stadsskyttesoldater bakom liknande dörrar. Allt skulle skötas på sekunden, och samtidigt. ”Tre, två, ett – nu.”
Det hela tog bara några få sekunder. Han rusade in i korridoren samtidigt som en stadsskyttesoldat drog upp dörren. De båda poliserna hade vänt huvudena mot den andra änden av korridoren där några soldater rusat in för att oskadliggöra två andra poliser. De började vända sig om när de hörde dörren öppnas men Maxander var snabbare. Han greppade runt halsen på den ene polisen och tryckte karbinens mynning mot den andres rygg.
”Släpp vapnet, annars dör din polare”, viskade han i polisens öra och blev omedelbart åtlydd. ”Du också”, snäste han och tryckte pipan hårdare in i ryggen på den andre. I andra änden av korridoren hördes ett långt smattrande av dämpade suckar och två poliser slungades mot väggen innan de gled ner mot golvet. Maxander svor även om han visste att det varit oundvikligt. En del av dem gjorde bara som de blev tillsagda men många var också trogna mot generaldirektören. Zetterberg var direkt framme och tog polisernas vapen innan de blev nedtryckta mot golvet och belagda med handfängsel för att sedan ledas iväg mot spiraltrappan och källaren.
Det dämpade ljudet av kängor ekade genom korridoren när de sprang mot den stora trappan med sammetsmatta upp till de gamla kamrarna från tvåkammarriksdagen. Det var där ledningen för de enheter som fanns i huset befann sig. Några av dem fortsatte upp mot balkongerna för att ta sig in där medan flertalet sprang bakom Maxander fram mot de dubbla trädörrarna.
Två svartklädda män kom plötsligt inspringande från korridoren till höger och stannade förskräckt upp när de såg soldaterna. De famlade för att få upp sina vapen men Maxander och Zetterberg sköt dem innan de kommit halvvägs. Stadsskyttesoldaterna som sprang bakom hann inte reagera innan det var över. Deras chef hade inte berättat exakt vilka Maxander och hans män var men de hade sina aningar.
”Varför visste du inte om de där?” fräste Maxander när han kurade ihop sig framför dörren in till en av de gamla kamrarna.
”Ledsen chefen.”
”Kolla vilka det var.”
Mattias Zetterberg flippade upp skärmen och knappade så snabbt han kunde. En trianguleringspejling gav dem läget för alla radiostationer som sände, vilka presenterades på en tredimensionell karta över huset.
”Det var två enheter från Viktor gul som befann sig en våning upp i norra delen.”
”Vart var de på väg?”
”Vänta.” Zetterberg spolade tillbaka inspelningen av radiotrafiken och lyssnade på anropet. ”De beordrades att inställa sig till Viktor gul ett för nya order.” Nummer ett var alltid beteckningen för chefen.
”Var?”
”Där inne.” Han pekade mot en dörr in till ett mindre mötesrum utan att titta upp från skärmen.
Maxander reste sig häftigt och gick rakt fram mot dörren. De väntade sig att någon skulle komma, det kunde vara en fördel. Han drog åt remmen till karbinen som löpte över hans bröstkorg, tog upp pistolen och kontrollerade att en patron satt i loppet innan han höll den redo framför sig.
Han öppnade dörren och gick rakt in i rummet med raska steg. Fem svartklädda poliser stod böjda över ett lägesbord med en karta över huset, flera portabla radioapparater och kulsprutepistoler låg på bordet. Två uniformerade poliser och två civilklädda kvinnor stod längre bort i rummet.
”Varför tog det sån…” började polisen närmast Maxander och höjde huvudet så att ögonen hamnade i jämnhöjd med ljuddämparens mynning.
”Gör inget dumt”, sa Maxander i vanlig samtalston. Polisen närmast honom såg mot sitt vapen. Han greppade efter det men fick inte ens tag om kolven innan han träffades och slungades bakåt. ”Fler idioter?” Maxander tittade på de två uniformerade poliserna som skakade på huvudena. De civilklädda kvinnorna såg livrädda ut, de var uppenbarligen inte poliser.
Medan de leddes ut av soldaterna knastrade samtliga radioapparater till på bordet och allas huvuden vändes i den riktningen.
”Alla enheter rapportera”, hördes det genom den skrapiga högtalaren.
”Viktor gul ett, allt klart”, ljöd en röst klart och tydligt och en av de svartklädda poliserna tappade hakan när han hörde sin egen röst avge en lägesrapport på radionätet. Han såg fortfarande förvånad ut när han leddes bort av två soldater.
Soldaterna rörde sig ljudlöst genom korridorerna och trapphusen i det gamla riksdagshuset. Det enda som hördes var det dova skramlet av deras utrustning och stundtals djupa suckar från de ljuddämpade vapnen när någon inte gav dem något val. Slutfasen av operationen hade börjat.
◆
Drottninggatan
Anna Wallin bar kravallutrustning för andra gången på ett dygn. Svetten från gårdagens insatser på Kungsholmen hade fortfarande inte torkat och hjälmen kändes kall och våt. Under hela sin karriär hade hon använt den endast ett fåtal gånger. Utrustningen var bara avsedd för insatser mot folkmassa och var ingenting som någon polis längtade efter att bära. Kunde man avvärja ett hot på ett fredligt sätt så gjorde man det. Som det verkade skulle hon nu göra det för andra gången på mindre än ett dygn. Tanken äcklade henne men order var order.
Hennes piketgrupp hade förstärkts med ännu en observatör från Säkerhetspolisen. De två svartklädda männen höll sig i bakgrunden och talade inte med någon av Annas poliser. Det var med all säkerhet hennes tidigare misslyckande att hålla sig utanför vid högkvarteret som gett henne förrädarstämpeln i pannan. Men nu stod de arroganta svinen i alla fall där och rättade henne med en svag harkling när hon var på väg att ge order till sina män. De gav henne direkta order om vad hon skulle göra och övervakade sedan henne och hennes grupp när de gjorde skitjobbet. De bar inte kravallutrustning utan samma svarta stridsutrustning som de övriga från säkerhetsstyrkorna. Sköldar och skydd behövde de inte eftersom de inte hade några tankar på att möta demonstranterna på det sättet.
Hennes grupp stod nu bakom de stora kravallstaketen som gick rakt över korsningen med Fredsgatan. Fler poliser stod runt omkring dem tillsammans med de svartklädda observatörerna. Man visste att något var på gång. Flera patruller på Östermalm och inne i city hade rapporterat mindre grupper som liknade demonstranter. De försvann så snart man gav sig efter dem och de spred ut sig så att man på sin höjd fick tag på någon enstaka individ.
Nåja, det var bara en tidsfråga innan demonstranter lärde sig vikten av rörlighet. Fanns det bara någon intelligent person bakom det hela så kunde de orsaka en enorm oreda. Oftast fanns det inte någon ensam sammanhållande kraft när det gällde demonstrationer. Sporadiskt hördes polissirener då någon av kollegornas bilar susade genom en korsning längre upp på Drottninggatan, några från buset sprang över gatan men i övrigt var det lugnt. Folk var förmodligen rädda för att gå ut på gatorna. Anna förstod dem.
Ett kvarter bakom henne tornade riksdagshuset upp sig med sin imponerande arkitektur, det såg nästan ut som en borg. Hon såg rakt ner genom Riksgatan som gick mellan de båda riksdagshusen och de båda inglasade gångbroarna på imponerande stenvalv mellan dem.
Det kändes ironiskt att de beordrats att hindra svenska medborgare att utöva sina medborgerliga rättigheter i anslutning till det riksdagshus där de grundlagarna en gång stiftats. Anna var osäker om hon var den enda som kände så, men betvivlade det. Förmodligen var många bara rädda att uttrycka det som nu för tiden aldrig sades. Säkerhetspolisens informationsbyrå hade kraftigt begränsat debatten och ifrågasättandet av lagen i allmänna forum.
Då Nationalsäkerhetslagen i sig själv förhindrade att någon ifrågasatte den i allmänna forum hade det största gensvaret kommit från demonstrationer och sabotageförsök.
Hon fruktade att de skulle tvingas ta itu med något som liknade föregående kväll, bara tanken gav henne rysningar. Förhoppningsvis visste folk bättre. Men var det verkligen de som skulle veta bättre? De hade rätt att demonstrera. Hon gillade inte det här, det gjorde förmodligen ingen av de riktiga kollegorna. Det var inte för det här hon blivit polis.
◆
Riksgatan, Helgeandsholmen
Chefen för Säkerhetspolisens personskyddsavdelning tillät ett leende att spricka upp på det annars så allvarliga ansiktet. Den sista riksdagsmedlemmen hade anlänt för bara några minuter sedan. Nu skulle de bara hålla lugnet tills mötet var över, det borde inte ta många minuter, och sedan få dem härifrån. Därefter skulle jobbet att ta hand om Försvarsmakten påbörjas. Där fanns det desto mer att göra.
Den sista bilen från personskyddsavdelningen körde precis bort över bron in mot centrum. Bortom den kunde han se den avspärrningslinje som de vanliga poliserna hade skapat. Det hade kommit rapporter om en demonstration men det fanns ingenting konkret som bekräftade det. Vid demonstrationer fanns det folkmassor och så var det inte nu.
En liten klunga av människor rörde sig långt där framme på gatan. Flera dök upp från andra korsande gator, först bara några få men så kom det fler och fler. Det var alltså så de hade gjort det, lekt kurragömma med polisen i centrum och hela tiden arbetat sig ut mot Helgeandsholmen.
Smart, mycket smart. Det märktes att det fanns någon som ledde dem, det här var inte en av de vanliga oorganiserade demonstrationerna. Nåja, det spelade ingen roll. Nu när de visade sig hade de redan förlorat.
De samlades i en klunga, nu var de ett hundratal. Några höll i plakat men dessa var för långt borta för att det skulle gå att läsa vad som stod på dem. Deras rop ekade mellan husväggarna när de började röra sig ner längs den breda kullerstensgatan. Fler och fler anslöt sig från anslutande gator, några kom till och med ut från portarna för att vara med.
”NI till korsningen Drottninggatan och Fredsgatan”, talade han in i radion vilket fick fart på den Nationella insatsstyrkan som stod redo och väntade inne i Rosenbad. Ledningsgruppen förmedlade ordern till de fem insatsgrupperna som inom loppet av några sekunder rusade nerför trapporna och ut genom den inglasade entrén. Nu rådde det inte längre något tvivel om varifrån hotet skulle komma. Prickskyttarna på Rosenbads tak flyttade sig så att de lättare kunde täcka upp längs hela Drottninggatan. Än kunde de inte se demonstranterna, bara höra vrålet från deras unisona rop.
Livvakten log när han såg hur Nationella insatsstyrkan slöt upp med hans mannar på platsen. Det här skulle inte bli några som helst problem. Han sneglade på klockan, den självlysande urtavlan visade 13.58, två minuter kvar till riksmötets öppnande. Demonstranterna skulle inte hinna även om de hade haft förmågan att ta sig igenom barrikaderna. Av någon anledning skulle riksmötet alltid öppnas 14.00. Det var tydligen någon tradition som han inte förstod sig på. Han hade aldrig brytt sig särskilt mycket om politik, han röstade inte ens, men han visste att riksmötet var tidigarelagt.
Vrålet växte sig starkare när täten på den växande folkmassan rörde sig närmare. De måste vara flera hundra personer nu. Om de fick komma fram till kravallstaketen kunde de kanske ta sig igenom polisernas linje bara genom sitt antal om de var tillräckligt målmedvetna. Kanske kunde han provocera igång fientligheter redan nu. Han hade resurser att hantera dem mer permanent.
”Urban blå lång”, ropade han på radion efter det prickskyttepar som var satta att bevaka den här sidan av riksdagshuset. Om man kunde eliminera de uppenbara ledarna, uppviglarna, skulle demonstrationen med stor säkerhet urarta och de skulle få en ursäkt att göra sig kvitt dem.
”Urban blå lång, allt klart”, hördes en röst i hans öronsnäcka. Lång var benämningen för prickskyttar.
”Jag vill att ni hanterar problemet på den norra gaveln.” Han hade inte sagt det rätt ut men hantera var detsamma som att likvidera. Både han och prickskyttarna på taket visste det. Det var duktiga mannar som visat sig värdiga sina jobb under gårdagskvällens insats på Kungsholmen. De hade personligen likviderat ett dussintal bråkmakare. Generaldirektören skulle ha yttrat sin uppskattning om de inte varit delaktiga i att låta den där subban till general komma undan. Generaldirektören var lite lynnig när det gällde sådana saker.
”Urban blå lång, allt klart”, hördes prickskyttens röst återigen klart och tydligt.
Säkerhetspolisen suckade. De skulle kvittera att de uppfattat ordern men han visste att de inte alltid var noga med radioprocedurerna på de lokala radionäten. Oftast hade de arbetat så mycket med varandra att samtalen över radion kortades ner.
”Jag vill ha bekräftelse på att ni uppfattat ordern Urban blå lång.”
”Urban blå lång, allt klart.”
Vad i helvete håller de på med? Ur den övre periferin såg han plötsligt några snabba rörelser som påkallade hans uppmärksamhet. Det var den närmaste av de båda inglasade gångbroarna som vilade på stenvalv mellan de båda riksdagshusen. Han stirrade in genom rutan till den tomma gångbron. Vad han än sett så var det borta nu. Han hade över hundra man på den här holmen, i och runt byggnaderna. Det kunde mycket väl vara någon av dem.
”Urban gul, kontrollera aktivitet i norra gångbron.” Han såg sig om vilka han hade att arbeta med. Två av hans svartklädda säkerhetspoliser stod vid ingången. En kostymklädd livvakt från personskyddsavdelningen syntes inne i hallen.
”Urban gul, allt klart.”
Han var på väg att ropa igen men stannade plötsligt upp i rörelsen. En ilning spreds längs hans ryggrad när läget gick upp för honom, och tusen klandrande tankar passerade inom honom. Hur hade han kunnat vara en sådan idiot? Han började röra sig mot de två kvinnor som stod vid ingången, än var det inte för sent att agera.
Ett surrande ljud hördes ovanför honom och han höjde blicken – bara för att se sin egen undergång komma. Soldaten repellerade med ansiktet nedåt och vapnet redo, repet surrade när det passerade genom den andra handen och genom ringen på hans rygg som bromsade hans snabba men kontrollerade nedfärd.
Maxander tryckte till på repet och hans kropp stannade upp samtidigt som han vred sig i luften. Hans kraftiga stridskänga träffade den svartklädde mannen i bröstkorgen. Maxander roterade ett halvt varv i luften innan han släppte taget om repet och landade mjukt på marken. Hela manövern hade tagit mindre än en sekund. De svartklädda kvinnorna såg sin chef falla till marken och ögonen vidgades av förvåning. De började dra fram sina vapen men hann inte. Maxander sköt dem med två dubbelskott. Den ljuddämpade karbinens eldgivning lät som höga suckar.
Inne i entréhallen såg han mynningsblixtarna och hörde de dämpade suckarna från ljuddämpade vapen som överröstades av smärtfyllda kvidningar. Direkt kom en hel pluton med stadsskyttesoldater ut från ingångarna, en från det nya riksdagshuset och en från entrén till det gamla mitt emot. De sprang direkt ut mot Drottninggatan och de broar som ledde bort från Helgeandsholmen. Det var den sista etappen, sedan skulle de kontrollera hela holmen. Hela riksdagshuset. Det hade gått enligt plan. Endast två soldater hade dödats tillsammans med ett dussintal poliser som inte gett dem något val. Förutom de som nu låg på marken bredvid Maxander.
Maxander slog upp skärmen på sin handledsdator och kontrollerade tidsplanen. 13.59.10 lyste den digitala klockan i nedre högra hörnet. De skulle vara här när som helst nu. Det var det här de arbetat för, allt hade hittills gått smidigt men det avgörande momentet var fortfarande kvar.
Operationens huvudfas var på väg att inledas.
◆
Korsningen Drottninggatan/Karduansmakargatan
Olov Wallin rös av välbehag när han hörde ropen från demonstrationståget eka längs gatan. Det var ett öronbedövande dån, imponerande i styrka men ändå lugnt. Personer med tillhyggen eller masker hade med varierande grad av samarbete avväpnats eller slängts ut från demonstrationståget. Alla visste att man inte fick göra något för att provocera poliserna. Minsta gnista kunde tända en eldstorm av våldsamheter.
Nu var de många, deras rop kunde höras över hela staden och förmodligen även in genom riksdagshusets tjocka stenväggar och pansarglas. Deras plakat och banderoller talade ett tydligt språk. ”Säpomakt = Barnaslakt” var Olovs personliga favorit även om den var den grövsta. De övriga hade liknande budskap, något mer dämpade i tonen.
Poliserna bakom kravallstaketen visade inga som helst avsikter att stoppa deras frammarsch. De stod bara där lugna, beredda. Bakom kravallpoliserna skymtade svartklädda män med vapen. Det var de männen som nyhetssändningarna alltid visade, sekunden innan de tvingades avbryta sändningen på order av Säkerhetspolisen. Medierna var säkerligen rädda att förlora sina statliga sändningstillstånd.
De närmade sig obevekligt barrikaden av kravallstaket och kravallsköldar. Trettio meter. Han visste inte om Anna var där bland dem. Det fanns en överhängande risk att hon var det. Som piketpolis borde hon i alla fall vara i närheten. Tjugofem meter. Trots att han inte hade något större intresse för detaljerna i hennes arbete hade hon tålmodigt förklarat vad hennes jobb innebar, oftast i samband med att de grälade om hennes arbetstider. Han visste att piketen alltid fick ta de otacksammaste uppdragen. Det var inte sällan hon kom hem med blåmärken. Oftast inget allvarligt men i alla fall, det syntes att hon hade varit inblandad i otrevligheter. Tjugo meter. Han hoppades verkligen att hon inte fanns där framme, hans lilla Anna bakom all den där utrustningen. Kvinnan han älskade utrustad med armbågsskydd, hjälm och batong. Det var svårt att föreställa sig. Bilderna han hade av henne och situationen han stod inför nu stämde inte. Femton meter. Men om hon nu var där framme så fanns det i alla fall en vettig människa med normala värderingar bland poliserna på plats. Han hade sin bestämda åsikt om hennes arbete men det gick inte att förneka att hon drevs av en övertygelse att hjälpa människor. Trots att han inte höll med om de arbetssätt som hennes yrkeskår stundtals nyttjade hade han alltid respekterat och beundrat henne som kunnat hålla fast vid sin övertygelse trots de verbala slag han stundtals gett henne för den. Tio meter.
Folkmassan stannade. De som gick längst fram ställde sig med armarna rakt ut som för att hålla tillbaka de som kom bakom. De fortsatte att leverera sina högljudda ramsor. Han såg hur poliserna blev mer och mer otåliga. De var inte vana vid så kontrollerade demonstrationer. Men om de inte provocerade utgjorde de inget direkt hot.
Olov sneglade på sitt armbandsur, det var en minut i två. Inom en minut skulle riksmötet öppnas och en lag antas som förvandlade Sverige från en demokrati till en polisstat. Det enda han kunde göra åt det just nu var att höja rösten ännu mer.
Demonstranter och poliser stod endast tio meter från varandra, alla hoppades att gnistan som tände branden aldrig skulle komma.
◆
Kammaren, riksdagshuset
Statsminister Claes Hoorn hörde demonstrationens rop endast som ett svagt muller som nästan helt överröstades av samtalen inom partigrupperna i den nu stängda kammaren. Av någon anledning hade talmannen begärt att riksmötets öppnande skulle hållas utan de gäster från näringsliv och övriga myndigheter som sedvanligt var där. Dessutom hade hon insisterat på att inga livvakter eller säkerhetspoliser skulle finnas inne i kammaren. Inte längst bak i salen, inte på åhörarläktaren, inte på sekretariatets inglasade balkonger. Utanför dörrarna, punkt slut. Ingen hade sagt emot henne på den punkten, hon var faktiskt riksdagens talman.
Han visste inte exakt vad det var som Morgan och justitieministern höll på med, han hade sina aningar, men så länge det inte påverkade honom eller hans politiska arbete direkt så brydde han sig inte heller. Hur mycket han än hatade att erkänna det så behövde han dem. Säkerhetspolisen höll brottsligheten på en lägre nivå än den någonsin varit och gav honom ovärderliga underrättelser inför möten som var ovanligt komplicerade. Sedan var det den där andra frågan… Han rös inombords. Men allt det där skulle vara ur världen bara de fick det här gjort. Överbefälhavaren och de övriga generalerna och amiralerna hade aldrig tilltalat honom. Om nu Morgan kunde omsätta dem och ersätta dem med bättre folk, så mycket bättre. Då kanske han äntligen skulle kunna skapa den försvarsmakt som han ville ha. Generalerna och amiralerna hade en förmåga att alltid dra iväg efter sin egen vilja. De var väldigt viljestarka och initiativtagande, det måste medges.
Allt skulle gå snabbt. Vanligtvis skulle drottningen inviga riksmötet men nu var hon inte här, högvakten hade tagit henne och försvunnit mitt framför ögonen på de säkerhetspoliser som skyddade henne. Hon var i alla fall inte här och därmed hoppade de över hennes punkt. Efter det skulle han som statsminister avge en regeringsförklaring, en arbetsplan för vad regeringen strävade efter och vilka planer de hade för arbetsåret. Det här skulle bli den kortaste regeringsförklaringen i Sveriges historia. En kort föredragning om bakgrunden och därefter skulle man presentera lagförslaget. Lagförslaget skulle enligt Riksdagsordningen först bearbetas i utskott varefter de gav sin rekommendation. De hade försäkrat honom att bearbetningen skulle ta mindre än tio minuter.
När utskottet så lagt sin rekommendation för lagförslaget skulle det gå till omröstning i plenum. Där skulle det inte bli några problem. Deras parti hade majoriteten och han visste att det även inom oppositionspartiet var flera som var för en utökning av lagen. Om de skulle rösta för visste han inte, det fanns stunder då partirivaliteten faktiskt sattes åt sidan för rikets bästa, men det spelade ingen roll. Lagförslaget skulle godkännas och allt skulle vara klart. Partisekreteraren var en av Samuel Björkemyrs anhängare och hade bara kort upplyst om att en kontrollräkning visat att förslaget skulle gå igenom med god marginal.
Det fanns ingenting att oroa sig för, allt var ordnat. Han fortsatte vara social och kallprata med sina partikamrater och de andra ledamöterna men kände sig inte lika säker som vanligt. Inte ens hans vanliga politikerleende var lika självsäkert som vanligt.
Längre upp vid ingången såg han hur hans sekreterare kom in i plenisalen. Som icke-riksdagsmedlem var hon inte betrodd tillträde till salen men han gissade att hon hade övertalat livvakterna att släppa in henne. Claes försökte att inte lyssna på samtalet som försiggick bland de övriga ministrarna i hans regering utan log bara och nickade insiktsfullt medan hans ögon var fixerade på henne. Han stärkte sitt leende när hon kom fram mot honom.
”Vad är det?” Han väste fram orden mellan tänderna utan att rubba leendet en centimeter.
”Ni har telefon.”
Det kunde inte vara sant, hur kunde hon störa honom för ett telefonsamtal? Han var Sveriges statsminister. Om han så svarade i telefon dygnet runt, samtliga dagar i veckan, skulle det inte sluta ringa. Han hade en hel regering och en stab som skötte sådana saker. De enda han pratade med på telefon var statsöverhuvuden och inte ens de fick störa honom vid ett sådant här tillfälle.
”Det är er hustru.”
”Nej, det är inte min hustru, det är en utomstående, icke-regeringsmedlem, som önskar tala med statsministern. Jag blandar inte ihop privatlivet med mitt arbete, jag tar ämbetet på högsta allvar. Hur många gånger ska jag behöva förklara det för er?”
”Det låter allvarligt, hon säger att antingen pratar du med henne nu eller inte alls.”
Claes Hoorn vred på huvudet och det påklistrade politikerleendet försvann som genom ett blixtslag då han gav sin sekreterare en iskall blick. Hon skyndade skrämt iväg. Det tillgjorda leendet återkom lika hastigt som det försvunnit.
En diskret snegling på den Breitling som satt på handleden under den stärkta skjortärmen visade att det var mindre än en minut kvar. Det var bara sekunder tills mötet skulle öppnas.
◆
Korsningen Drottninggatan/Jakobsgatan
Det blev svårare och svårare för Olov och de övriga att hålla tillbaka den allt mer otåliga folkmassan. Människorna vällde in från angränsande gator, tunnelbanestationer och husportar. Demonstranterna som stod längst fram fick anstränga sig för att hålla tillbaka människorna från polisens barrikad. De som kom bakifrån blev allt mer oroliga och tryckte omedvetet framåt, mot riksdagshuset som var deras mål.
Knutna nävar sträcktes upp mot den klara sommarhimlen, ropen ekade genom staden i takt med att de rörde sig. Som en stor orm slingrande genom den ändlösa gatan. De hade varit rädda det senaste dygnet, inte vågat gå ut och demonstrera av fruktan för att dödas. Nu när de äntligen såg att någon vågade trotsa Säkerhetspolisen var de inte sena att ansluta. Telefonnäten överbelastades av samtal när kompisar ringde för att tipsa kompisar om vad som hände.
Olov stod långt fram och kunde betrakta vad han bedömde vara chefen. Han hörde inte vad som sades men polisen ropade febrilt i sin radio. Den storväxte säkerhetspolisen slängde till slut ifrån sig radion, och tog tag i en megafon. Han tog polisbilens motorhuv i ett kliv och ställde sig på taket med blåljusen mellan benen.
”Lystring, det här är Säkerhetspolisen. Skingra er omedelbart, annars tvingas vi ta till våld.” Han gav tecken och hans mannar tillsammans med delar av den Nationella insatsstyrkan hoppade vigt över kravallstaketet. När de landade på andra sidan höll de upp sina vapen, bara några meter från de närmaste demonstranterna.
”Jag räknar till tre.” Det var lönlöst men han kunde i alla fall ge dem en varning. ”Ett”, ekade det elektriska ljudet mellan de höga husväggarna. Folkmassans vrål växte sig starkare och de tryckte sig närmare. Säkerhetspoliserna såg rakt in i människornas vrede, en vrede som de varit med och orsakat. ”Två”, fortsatte han. Olov kunde se hur säkerhetspolisen själv tog fram sitt vapen och höll det framför sig. En kall kår gick längs hans ryggrad då den svartklädde mannen verkade rikta det rakt mot honom. ”Tr…”
Vrålet från motorerna och stormvinden från rotorbladen fick den svartklädde mannen att tappa balansen och falla handlöst ner på de poliser som stod bakom polisbilen. Olov förde reflexmässigt upp sina armar som skydd. De mäktiga attackhelikoptrarna gled förbi med hög hastighet bara några meter ovanför hustaken och chocken av att se de enorma skapelserna gjorde att alla stannade upp. Poliserna och demonstranterna tittade som paralyserade upp på krigsmaskinerna som passerade ovanför deras huvuden. Över dussinet i antal och så lågt flygande att vibrationer kändes i marken. Draget från rotorerna var som en stormvind. Attackhelikoptrar och större transporthelikoptrar flög om vartannat. Soldater satt i dörröppningarna, vapen i händerna men inte en enda av dem sköt, de bara såg ner mot marken när de gled fram precis ovanför hustaken.
De svartklädda säkerhetspoliserna började springa tillbaka mot broarna över till Helgeandsholmen. När de närmade sig såg Olov hur de stannade tvärt och började skjuta in mot riksdagshuset. Mellan fundamenten vid bron skymtade Olov figurer i kamouflageuniformer. Han visste inte hur det gått till, inga helikoptrar hade ännu landat, men de måste vara soldater. Flera av säkerhetspoliserna föll till marken, det var uppenbart att de blivit träffade. De övriga sprang åt det enda håll de kunde, mot Regeringskansliet och polisens ledningscentral.
När den första transporthelikoptern nådde Helgeandsholmen kastades ett grovt rep ut. Innan änden tagit i marken började den förste soldaten glida ner längs repet.