Kapitel 15
Djursholm
Claes Hoorn stod länge och såg på sitt hus från den tomma uppfarten. Det hus där han bott i mer än tio år men fortfarande inte kunde kalla sitt hem.
Han var inte längre statsminister. Även om han förstod vad som hänt hade den fulla omfattningen av de senaste timmarnas turbulens ännu inte sjunkit in. Hela sitt liv hade han ägnat åt politiken, en livstid av uppoffringar. Allt ruinerat på grund av en man som han hade litat på. En man som lovat honom vad han alltid önskat sig mot så lite i gengäld. Allt hade lett in i en återvändsgränd.
Han hade förhörts grundligt. Först av förhörsledare från den militära underrättelsetjänsten och sedan av en grupp från Rikskriminalpolisen. Men eftersom han inte delgivits misstanke om brott hade de till slut släppt honom, med förmaningen att de skulle behöva prata med honom igen. Eftersom han inte längre hade några livvakter som körde honom, ingen taxi hade varit tillgänglig och tunnelbanan varit avstängd hade han fått gå.
Han hade fått gå hem.
Han hade fått gå hem.
Skavsåren på fötterna brände. Hans kostymskor var inte gjorda för att gå långa sträckor.
I handen bar han fortfarande sin portfölj. Den exklusiva väskan var tom, polisen hade beslagtagit hans dator och alla dokument. Ändå hade han inte kunnat slänga den. Den hade varit en gåva från en besökande statschef.
Han hade ingen uppfattning om hur lång tid som förflutit när han tog de första stegen över den midsommargröna gräsmattan. Han noterade att garaget var tomt, porten stod öppen. Något inom honom registrerade att hans fru och son gett sig av men ingen del av honom reagerade.
Inne i huset vilade en kompakt tystnad. På matsalsbordets glasyta låg en lapp med hans frus handstil. Han brydde sig inte om den utan gick direkt mot sitt arbetsrum.
En granne rapporterade det ensamma skott som ekade genom det exklusiva villaområdet. Det tog flera timmar innan polisen kunde avdela den patrull som hittade honom.
Efter det var huset tomt.
På sätt och vis hade det alltid varit det.
◆
Polishuset, Kungsholmen
Personalen från Rikskriminalpolisen bar svarta vindjackor med tryck på ryggen för att skilja sig från de ordningspoliser som de skulle leda. De hade upprättat en tillfällig ledningsplats inne i polishusets stora entré. Ett antal bord hade förts dit från angränsande rum. Personer skrev på tavlor och bärbara datorer som tillfälligt hade ställts upp. Trottoaren och gatan utanför var täckta av glassplitter.
I entrén syntes kulhål på väggarna liksom i receptionens glasfönster. Golvet var smutsigt av murbruk och glassplitter. Det fanns flera ledningscentraler i huset men ingen gick tydligen att använda. Vid några enstaka tillfällen hördes fortfarande det avlägsna ljudet av skottlossning. Anna gissade att det var de sista fraktionerna av säkerhetsstyrkorna eller den Nationella insatsstyrkan som fortfarande gjorde motstånd mot de poliser som kom för att gripa dem. Under den timme de befunnit sig i huset hade ljudet av skottlossning blivit allt mer sällsynt.
De resterande delarna av hennes grupp var nu återsamlad. Hon visste att hon i sinom tid måste besöka Peters fru. Berätta för en hustru att hon inte längre hade en man och för döttrar att deras pappa aldrig mer skulle komma hem. Bara tanken på det gjorde att det tårades i hennes ögon. Men det skulle få vänta ännu ett tag. Det fanns fortfarande jobb att göra.
Hon hade inte hört av Olov sedan de skildes åt vid riksdagshuset, men att döma av de order som kom från justitiedepartementet förstod hon att han inte hade tvekat att påbörja ett arbete som var lika viktigt som omfattande.
Längs den ena sidan av den stora entrén fanns en stor karta av innerstaden lutad mot en vägg. Smutsiga fästen visade att den förmodligen skruvats ner från någon vägg och förts hit för att ersätta de datoriserade ledningssystemen. På kartan visade samlingar av färgade nålar de huvudsakliga oroligheterna. Polisenheter markerades med blåa och militära enheter med gröna nålar. De fraktioner av säkerhetsstyrkorna eller av de brottsliga element som fanns var markerade med röda nålar. För en stund sedan hade mängden röda nålar vida överstigit de blåa och gröna. Sakta men säkert anlände enheterna från de angränsande polisdistrikten och sattes ut med sina uppdrag. För varje svartklädd säkerhetspolis som greps, lagligt processades och fördes vidare mot Kronobergshäktet minskade de röda nålarna.
En av poliserna från Rikskrim ropade upp hennes namn två gånger innan hon reagerade. På trötta ben reste hon sig och manade sin grupp att göra detsamma. Alla hade de lidit under det gångna dygnet. Flera av dem hade förlorat någon som stod dem nära, kollegor eller anhöriga. Men av det syntes inte ett spår, vare sig av sorg eller ilska, i piketpolisernas ansikten. De gick bort till ett bord och mannen som ropat upp dem. Utan kommentar tog han emot Annas polislegitimation, jämförde den mot en lista och lämnade över den till en soldat i kamouflageuniform. Denne knappade på en bärbar dator och väntade några sekunder innan han med en kort nick lämnade tillbaka legitimationen till polisen från Rikskrim. Anna hade ingen aning vad han hade gjort men gissade att de nu officiellt var klarerade som icke-korrupta poliser.
”Piketenheten Stockholm”, sa han högt. Anna visste inte om det var en fråga eller ett påstående. Hon öppnade munnen för att svara men visste inte vad hon skulle säga. Polisen från Rikskrim såg hennes tveksamhet. Han sänkte sitt skrivblock och log mot henne.
”Jag hörde att du gjorde ett bra jobb nere i ledningscentralen.” Anna blev förvånad över att han visste om vad hon gjort tillsammans med specialförbanden för bara några timmar sedan. Hon nickade.
”Tack, men det finns mycket kvar att göra”, svarade hon kort.
”Verkligen”, fyllde polisen från Rikskriminalpolisen i. Han stramade upp sig igen, harklade sig och höjde rösten. ”Polisinspektör Anna Wallin, du är härmed tillförordnad chef för piketenheten i Stockholm. Du kommer att få en tillfällig gradökning till poliskommissarie. Att göra din nya grad permanent får bli en senare fråga när Rikspolisstyrelsen fungerar igen.”
”Va, var är min chef?” frågade Anna förvånat.
”Jag vet ärligt talat inte. Antingen på översta våningen eller nere i källaren”, svarade han kort. Översta våningen var häktet och i källaren fanns bårhuset.
Det tog några sekunder för Anna att inse vad hon precis hört. Tydligen hade hennes allmänna anrop på polisradion från riksdagshuset och hennes uppdrag med militärerna gjort henne känd. Runt omkring henne slöt grupper och enskilda piketpoliser upp när de hörde konversationen.
”Vi behöver en fungerande piketenhet. Det finns fortfarande många gripanden kvar som vanlig uniformerad personal inte kan förväntas klara av. Din uppgift är att samordna de kvarstående resurserna i din enhet och lösa de uppgifter ni snart kommer att få från ledningscentralen. Några frågor?”
Lustigt nog kunde hon inte komma på några. Hon vände sig om och tittade på männen och kvinnorna som stod bakom henne. De kvarvarande gruppcheferna stod framför sina grupper. Flera log mot henne och nickade lugnt. De såg uppmärksamt på henne för order och vägledning.
Poliskommissarie Anna Wallin gav sina första order som enhetschef. För första gången på mycket länge hördes skratt och rop av glädje när ordningsmakten återvände till Stockholms gator.
◆
Ärna flygplats, Uppsala
Det ljusgråa transportflygplanet gjorde en mjuk landning innan det drog av på motorerna. Det vinande ljudet ändrades i ton när planet strök förbi uppställningsplattan. Vingarna skar genom den tunna morgondimman. Johanna sa ingenting, hon betraktade bara planet som vände vid änden av landningsbanan och började rulla tillbaka.
Hon bar sin vardagliga uniform. Mössans skärm skyddade henne från den tidiga morgonsolen. Hon rättade till uniformsjackan, strök med handen över mattan av släpspännen. Bredvid henne stod statsminister Carl Eriksson. Hans militära livvaktsgrupp höll området under sträng uppsikt. Bakom dem stod ett dussintal fordon, både militära och civila, med fler soldater och poliser som förstärkning.
Vinddraget från transportflygplanets fyra jetmotorer blåste hårt när planet vände stjärtpartiet mot dem. Statsministern höll upp handen som skydd men varken Johanna eller Markus reagerade på vinddraget när den bakre rampen började sänkas. Även om Johanna var förberedd drog hon efter andan.
Inne i lastutrymmet låg en draperad kista.
En flygvapensoldat placerade en basker och en gradbeteckning med fyra svarta generalsstjärnor mitt på flaggans kors. Sex av operatörerna från Särskilda operationsgruppen som skyddat överbefälhavaren i Syrien fattade tag och lyfte kistan på ett tyst kommando. De hade flugit direkt från EU-basen i Syrien och det finkorniga dammet från ökensanden fanns fortfarande på deras uniformer.
”Gi-i-iv-akt”, ekade över uppställningsplattan. Johanna och de övriga soldaterna stramade upp i enskild ställning. Soldaterna hälsade med honnör när deras överbefälhavare passerade. Statsministern lade handen över hjärtat och bugade svagt. En ensam trumvirvel var det enda som hördes förutom bärarnas långsamma marschsteg. Johanna sänkte handen när kistan lastades och åkte iväg, eskorterad av två polisbilar.
Specialförbandsoperatörerna som burit kistan kom fram till dem. De hälsade kort med honnör mot Johanna innan de vände sig mot Fredrik Maxander och Mattias Zetterberg som stod bredvid. Tillsammans var de några av de få återstående medlemmarna av Försvarsmaktens specialförband. De hade lidit en förlust som skulle sätta spår för många år framöver. Männen omfamnade tyst varandra. Fredrik Maxanders uniform var fortfarande blodig och en sjukvårdare hade förbundit hans sår. Johanna hade erbjudit sig att avlösa dem och ge dem en chans att återhämta sig. De hade avböjt, något avmätt. Johanna förstod dem.
”Vet de hur det hände?” Johanna hade inte märkt att statsministern kommit fram till henne.
”Nej.” Hon skakade på huvudet. ”Förmodligen direkt vid angreppet på den framskjutna basen. Det var inte möjligt att kontakta oss eftersom sambandet var utslaget. De rapporterade till den alternativa Operationsledningen på Muskö över den säkra flygradion efter att de blivit upphämtade.”
”Har någon underrättat överbefälhavarens familj?”
”Inte ännu”, svarade hon. ”Han är änkling men har två vuxna barn. Fyra barnbarn.”
”Barnbarn”, andades statsministern. ”När en man har barnbarn…” Han avslutade inte meningen.
”Jag kommer att besöka dem”, försäkrade Johanna. Hon kände sig osäker vad ytterligare hon kunde säga och bytte ämne. ”Jag förstår att ni flyttat in i Rosenbad?”
”Det stämmer. Det är viktigt för befolkningen att veta att det finns en fungerande ledning som de kan se. Riksbunkern har vänligt ställts till vårt förfogande men det är avgörande att vi stannar i Stockholm. Min pressekreterare har varnat för symboliken att arbeta från en utbombad byggnad, men jag är snarare av åsikten att det återspeglar läget i nationen. Även löjtnant Jakobsson som är chef för min livvaktsstyrka”, han pekade över axeln mot den militärpolis som stod bakom honom, ”har invänt att jag är mer exponerad för attentat i en icke-säker byggnad. Men vi kommer att få det att fungera.”
”Jag hoppas att byggnaden inte blev för illa skadad av attackhelikoptrarna?”
”De vitala inre delarna är fortfarande intakta. Vad gäller resten har jag kallat på chefen för Statens fastighetsverk senare och hoppas att hon tar med sig en stor burk spackel.”
Johanna log åt statsministerns torra humor. ”Jag gissar att ni hörde de kritiska inslagen i morgonnyheterna?”
Statsministern nickade svagt. ”Inte mer än rätt. Jag förstår att media har frågor. Men att återuppbygga ett förtroende för landets styre kan bara ske genom en obehindrad debatt.”
”Vissa hävdar att de åtgärder ni beslutade om i regeringsförklaringen ligger utanför er befogenhet. Det verkar som om även era handlingar kommer att granskas grundligt?”
”Bra”, svarade statsministern kort. ”Det är precis så det ska fungera.”
”Jag vet att även mitt agerande kommer att ifrågasättas. Jag vill inte på något sätt förhindra återuppbyggnadsarbetet. Därför är jag beredd att ställa min position till förfogande.”
Statsministern såg ärligt förvånad ut. ”Kommer inte på fråga. Jag accepterade inte det här arbetet för att vinna popularitetspoäng utan för att få landet på fötter igen. Jag tänker inte låta mig bli tagen som gisslan av andras åsikter. Landets försvarsmakt behöver en ledare, förmodligen nu mer än någonsin tidigare. Din utnämning blir officiell vid nästa regeringssammanträde men från och med nu är du rikets överbefälhavare. Har du några problem med det beslutet?”
Det tog några sekunder innan Johanna förstod innebörden av vad statsministern precis sagt. Det kändes som en evighet men var förmodligen bara några sekunder innan hon kunde svara. ”Nej, statsministern, inga problem alls.”
”Bra.” Carl såg frågande ut. ”Jag vet faktiskt inte om ni militärer brukar svära någon ed eller så?”
”Nej.” Johanna skrattade till. ”Sånt händer bara i filmer.”
”Gott, då räcker det så här. Vi kommer att träffas snart igen men jag förväntar mig att ni omedelbart verkställer de åtgärder ni föredrog för mig tidigare.”
De skakade hand och Johanna gjorde honnör innan statsministern gick mot sin bil med de militära livvakterna i tät gruppering.
Johanna vände sig om mot Markus. ”Är allt redo?” frågade hon och fick en kort nick till svar. Markus tecknade åt Fredrik Maxander och de övriga operatörerna att följa med.
De gick mot en av portarna till bergrumshangarerna. Johanna lämnade demonstrativt sin telefon på ett bord bredvid en vaktpost. De andra följde hennes exempel. Den överste som var chef för specialförbandsledningen väntade vid ett bord inne i bergrummet tillsammans med några av sina medarbetare. Hangardörrarna gled sakta igen bakom dem och när den sista strimman av solljus försvann låg en kompakt tystnad kvar över generalen, adjutanten och gruppen från specialförbanden.
”Välkomna”, hälsade Johanna kort. ”Jag vet att ni alla gjort en stor insats och lidit svåra förluster men era tjänster kommer att behövas ännu en stund. Mapparna på bordet är resultatet av nattens arbete. Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten har med hjälp av signalspaningen och förbandet för data- och nätverksoperationer kartlagt de kontakter som Säkerhetspolisen och den organiserade brottsligheten haft utom riket. Analyserna pekar ut ett antal grupperingar med tydliga kopplingar till vad som hänt.”
Johanna betraktade de församlade, noga att möta varje soldats blick. De såg alla på henne för vägledning, inte bara som deras befälhavare utan som överbefälhavare. Det kändes overkligt. Trots att hon varit soldat hela sitt vuxna liv hade hon aldrig aspirerat på titeln. Hennes blick stannade på Markus. Han hade överträffat alla förväntningar. Hans agerande hade räddat många liv och hans kropp bar ärren av strid. Han hade begärt att få stanna med Maxanders specialförbandspatrull. Även om hon behövde honom hade han mer än väl förtjänat sin rätt att stanna kvar och Johanna hade beviljat en tillfällig kommendering till förbandet han en gång tillhört. De var desperat kort om personal och han kunde göra skillnad.
En känsla av tillfredsställelse kom över henne då hon såg ner på mapparna på bordet. Hon hade ägnat ett och ett halvt dygn åt att reagera mot något som hennes motståndare gjort. Det var hög tid att återta initiativet.
”Innan vi går vidare är det viktigt att nämna några saker. Ett försök till statskupp och ett väpnat angrepp har skett i vårt land. Vi vet att flera hundra poliser och soldater har stupat, de civila offren kommer vara mångdubbelt fler. Allt detta har skett på bara 36 timmar. Ett angrepp på ett militärt högkvarter är en direkt krigshandling. För att säkerställa att detta aldrig kan hända igen måste världen veta att ett angrepp på vårt land kommer att få konsekvenser. Jag hade planerat att säga detta till er som chef för Operationsledningen, men det kunde inte vara mer passande att det istället blir min första åtgärd som överbefälhavare.”
Hon väntade några sekunder innan hon tog till orda igen. ”Det här är era order.”