Det mullrar runt om i Europa. Ljudet är bekant. De goda rustar till försvar mot dem som personifierar hotet mot den goda ordningen. Det är inte första gången. Häxor, kättare, kalvinister, katoliker, tattare, romer, judar har i olika tider representerat ondskan mitt ibland oss. Under den långa baksmällan efter fascismens och nationalsocialismens era växte övertygelsen fram att vi aldrig mer skulle dricka oss berusade ur den källan. Nu är vi där igen. Det är väsentligt att hålla i minnet att det endast är retrospektivt som häxprocesserna framstår som vansinne. Under den tid de pågick betraktades häxor som ett verkligt hot och sanningen om deras ondskefulla vara upprätthölls av dåtidens kunskapsregimer och dess (häx)terrorismexperter. Sammantaget beräknas kampen mot djävulen under tidigmodern tid ha skördat runt 100 000 liv i Europa. På motsvarande vis är det endast i efterhand som en majoritet tyskar uppfattar nationalsocialismen som en ond ideologi. Även om det politiska motståndet mot nazisterna inte skall underskattas – mer än tre miljoner anarkister, socialister och kommunister dog i naziregimens koncentrationsläger – bars nationalsocialismens politiska program upp av tiotals miljoner vanliga tyska arbetare, företagare, tjänstemän, bönder, hemmafruar, akademiker, studenter, jurister, poliser, som sannolikt uppfattade sig som goda medborgare. Fram till slutet av andra världskriget fanns ingen uppenbar motsättning mellan att vara antisemit och en god och välanpassad tysk medborgare. I Sverige har stat och samhälle ännu inte gjort upp med diskrimineringen och förföljelserna av tattare och romer – därav den romska delegationens krav på en Sanningskommission – och sannolikt hade myndigheternas kamp mot tattarterrorn och tattarplågan avsevärt folkligt stöd. Nu samlas de goda medborgarna igen till det goda samhällets försvar. Denna gång kommer inte hotet från häxor, judar eller tattare utan från muslimer. Den politiska gemenskap som skall byggas är inte nationen som under den moderna antisemitismens decennier utan Europa, med all den osäkerhet detta fört med sig. Under flera årtionden efter andra världskrigets slut var väljarstödet för de bruna partierna i Europas demokratier minimalt och det var enbart i Italien som fascister hade representation i parlamentet. Med den nutida islamofobins framväxt efter slutet på kalla kriget har detta ändrats. Över stora delar av Västeuropa har ”kampen mot islamiseringen” lockat goda medborgare att lägga sin röst på bruna partier, däribland Fremskrittspartiet (Norge), Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna, Sannfinnländarna, Frihetspartiet (Nederländerna), Vlaams Belang (f d Blok) och Front National (Belgien), Front National och Mouvement pour la France (Frankrike), British National Party, Lega Nord och Allianza National/Futuro e Libertá (Italien), Folkpartiet SVP (Schweiz), Nationaldemokratiska partiet NDP och Pro Nordrhein-Westfalen Pro-NWR (Tyskland), Österrikiska frihetspartiet (FPÖ) och Alliansen för Österrikes framtid (BZÖ) samt Folklig ortodox samling, LAOS (Grekland). I enskilda länder har den antimuslimska agendan skördat stora valframgångar. I Danmark fick Dansk Folkeparti nära 14 procent av rösterna i valet 2007. I Norge vann Fremskrittspartiet nära 23 procent av rösterna i valet 2009 och året därefter blev Geert Wilders PVV Nederländernas tredje största parti med 17 procent av rösterna. I Sverige röstades för första gången i historien ett brunt parti in i riksdagen i valet 2010 där Sverigedemokraterna fick nära 6 procent av rösterna. De bruna valframgångarna är en indikator på hur det politiska spektrumet i sig har vridits mot en kulturalisering av politiken där politiker utger sig för att slå vakt om västerländska, Europeiska och nationella ”värden” mot det föreställda hotet från islam och muslimer och de ”främmande” värden de sägs representera. Även ledande företrädare för högerpartier, liberala partier och socialdemokratiska arbetarpartier, som Angela Merkl, Giscard d’Estaing, Nicolas Sarkozy, Tony Blair, Silvio Berlusconi, Anders Fogh Rasmussen, Lene Espersen och Jan Björklund har på olika vis plockat upp dimensioner av den antimuslimska tematiken. ”Det muslimska hotet mot vårt samhälle”, sade vice statsminister Espersen, ”är mer allvarligt än klimatproblemen”.1 Det vore en förenkling att enbart se detta som ett försök att locka över främlingsfientliga och antimuslimska väljare. Snarare är de olika uttryck för en politik informerad av den islamofobiska kunskapsregim vi undersökt i denna studie, vilket i så fall innebär att de tror på vad de säger. Ett perspektiv som på flera sätt är mer allvarligt än om det endast handlat om cyniskt röstfiske. Det är symptomatiskt att islamofobiska försanthållanden om islam och muslimer också bidragit till att omvandla många goda liberaler – också i Sverige – till goda illiberaler som torgför övervakningsprogram, åsiktsregistrering, en restriktiv invandringspolitik, militariserad gränsbevakning, kriminalisering av asylsökande, medborgartester, slöjförbud och angreppskrig i liberalismens, de mänskliga rättigheternas och godhetens namn. Skulle en ny fascism växa fram i Europa blir det troligen ur denna gemensamma mylla och i en språkdräkt som medför att den först i efterhand kommer att kallas vansinne.
Befinner vi oss då på 1920-talet? Är den Västeuropeiska historien på väg att upprepa sig igen? Emedan historiska jämförelser och paralleller är användbara för att öppna upp tänkandet och låta det förflutnas kartor visa oss vilka vägar vi kanske inte bör söka oss fram på igen, bör vi inte dra resonemanget för långt. Att lära av historien är en sak, att sluta oss till att den obönhörligen kommer att upprepas är en annan. Ty historien upprepar sig inte. Snarare producerar historien nya historier: vi formar nya berättelser av de gamla berättelsernas stoff. Muslimer är därutöver för många för att utrotas och de lever inte endast här utan också där. Detta har visserligen inte hindrat visioner om deras fördrivande eller snara utdöende. Ernest Renan, orientalisten som vi mötte i kapitel två, ansåg att ”semiterna [araberna/muslimerna] borde tillintetgöras” och förkunnade ett ”evigt krig som inte kommer att avslutas innan Ismaels sista son dött i misär eller genom [vår] terror blivit förvisad till den yttersta öknen”.2 Idén om det eviga kriget mellan väst och islam fick, som vi såg i kapitel tre, en renässans efter det kalla krigets slut genom bland andra Huntington och Lewis, och muslimer blev legitima måltavlor för bombangrepp och hatets politik. ”Hur många gånger måste vi bevisa att dessa människor [muslimer, i detta fall iranier] spränger folk i luften” och alltså utgör en terrorfara, en ondskans axelmakt? frågade en republikansk väljare John McCain under presidentvalskampanjen 2007. ”När skall vi sända flygpost till Teheran?” ”Ahh, ni vet, den gamla Beach Boys sången, ’Bomb Iran’ ”, svarade McCain, och började till publikens skratt och jubel sjunga ”bomb, bomb, bomb away” till melodin Barbara Ann.3 Därefter underströk han att ett militärangrepp på Iran inte var uteslutet. Den uppsläppta inställning till krig McCain och publiken gav prov på utvecklas bäst ur det västerländska perspektiv där krigets fasor utspelas i andra länder, på andra sidan haven, med små eller inga egna förluster och där det är De andra som dör. Det globala kriget mot terror medförde förödande angreppskrig (Afghanistan, Irak) och militära interventioner ( Jemen, Filippinerna, Pakistan, Somalia) i territorier med en muslimsk majoritetsbefolkning, men inte ens Bushadministrationen omsatte idén om ”den sista striden” mot islam i praktisk handling. Tvärtom förblev regimer i den muslimska världen, som Saudiarabien, Pakistan och Egypten viktiga allierade och Bush underströk återkommande att kriget mot terror inte var ett krig mot islam, utan mot ondskan. Idén att utvisa alla muslimer från Väst, som föreslagits av bland andra Bryan Fisher från den konservativt kristna American Family Association,4 eller att masskonvertera västvärldens muslimer; ställa dem inför valet att upphöra att vara muslimer eller förbli våra fiender, som föreslagits av Ayaan Hirsi Ali (se kapitel tre) må vinna sina anhängare, men förefaller knappast realpolitiskt möjliga att genomföra. På det ”muslimska problemet” finns ingen ”slutgiltig lösning”.
Hur kommer då framtiden att te sig? Min bild – för något annat kan framtidsprognoser knappast sägas vara – är dyster för den nära framtiden, men mer optimistisk på sikt. Allt tyder på att islamofobiska attityder, hatbrott, politiska utspel och exkluderingspraktiker kommer att öka under de närmaste åren. Vi kommer att se mer av förbudspolitik, kravpolitik, symbolpolitik riktad mot muslimers synliga närvaro. Talet om att sätta stopp för muslimsk invandring, ta kontroll över förorterna, registrera och kartlägga muslimer, kriminalisera religiösa åsikter och förbjuda Koranen, slöjor, moskéer och minareter kommer att bli allt mer normaliserat. Produktionen av ”muslimer” som en stigmatiserad minoritet kommer samtidigt att leda till att allt fler av dem som omfattas av benämningen primärt kommer att identifiera sig som ”muslimer” (istället för svenskar, iranier, turkar, arbetare, tjänstemän, socialister, moderater, kvinnor, ungdomar etc). Den ökande segregeringen och polariseringen kommer att skapa identitetspolitiska arenor, där de diskriminerade kommer att organisera sig som diskriminerade och ställa politiska krav på förändring. Det kan komma att ske i form av separatistiska islamiska partier som ställer krav på särlagstiftning och bygger upp egna institutioner för utbildning, sjukvård, arbetsförmedling, bostadsförmedling, media och bankväsende, och i form av muslimska medborgarrättsrörelser som ställer kvar på jämställd integrering. Allt detta sker redan, åtminstone i embryonal form, runt om i Västeuropa, inklusive i Sverige, och vi kommer sannolikt att få se motsvarigheterna till såväl Martin Luther King som Malcolm X träda fram i det offentliga rummet. Kanhända kommer muslimers självorganisering som muslimer och kamp för sina rättigheter bidra till att rädda den demokrati som islamofobin nu undergräver. Ty i längden kommer också den islamofobiska kunskapsregimen bli allt svårare att upprätthålla. Att vara muslim kommer att bli ett av de många sätt som man kan vara svensk, europé och västerlänning på. Även detta är en verklighet som redan finns, alldeles oavsett vad islamofober tycker.