Vi möter återkommande utsagor om att ”islam” hotar yttrandefriheten. ”Islam utgör naturligtvis inte det enda hotet mot yttrandefriheten, men det är det för närvarande farligaste”, skriver det Danska tryckfrihetssällskapet.1 ”Islam spottar på yttrandefriheten”, bättrar Dagens Nyheters ledarskribent Niklas Ekdal på.2 Inte nog med att ”islam” framställs som en monolitisk enhet. Här föreställer man sig ”islam” som ett levande väsen med en egen agens och som, i detta fall, förmår hota och spotta. Andra utsagor om det föreställda ”hotet” anger att det kommer från ”muslimer” som en anonym men enhetlig massa, ibland identifierad med den (underförstått enhetliga) ”muslimska världen” eller (ospecificerade) ”fundamentalister” som påstås vilja angripa ”vår” yttrandefrihet. Att yttrandefriheten återkommande sägs vara ”vår” är, som vi kommer att se, måhända ingen tillfällighet utan röjer en tendens att underkänna ”deras” rätt till yttrandefrihet om den tar sig uttryck i kritik, protester eller symboliska handlingar – som att bränna flaggor – som uppfattas riktade mot ”oss”. Låt mig genast inskjuta att jag med detta inte menar att faktiska mordhot – som de som riktats mot Salman Rushdie, Taslima Nasrin, eller Nagib Mahfouz – bör omfattas av yttrandefriheten. Att hota någon till livet är en brottslig handling och utgör en av yttrandefrihetens allmänt erkända begränsningar. Yttrandefriheten är således inte absolut utan balanseras alltid mot andra friheter och intressen; den begränsas i lag och av våra uppfattningar om anständighet och god smak. Var gränserna går varierar mellan olika samhällen, stater, överstatliga gemenskaper och har genom den moderna historien varit föremål för ständiga förhandlingar, omvandlingar och regleringar.
Med yttrandefrihet avses friheten att i tal, skrift, bild, musik eller på annat sätt uttrycka åsikter, tankar och känslor. Yttrandefrihet är en förutsättning för demokrati och brukar i liberaldemokratisk diskurs betraktats som alla rättigheters moder. Yttrandefrihet ingår i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och utvecklades i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som antogs 1966, artikel 19: ”Envar skall äga rätt till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, mottaga och sprida uppgifter och tankar av varje slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel.” Redan i samma artikel understryks emellertid att med rättigheterna kommer ”särskilda skyldigheter och särskilt ansvar”, varför den stadfästa friheten får inskränkas för att ”respektera andra personers rättigheter eller anseende”, ”skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public), den allmänna hälsovården eller sedligheten”. I artikel 20 infördes ytterligare begränsningar genom att förbjuda krigspropaganda och ”allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat” som kan leda till diskriminering, fiendskap och våld.3 Skrivningarna är långt ifrån oproblematiska. Vem bestämmer vad som hotar den ”allmänna ordningen”, den ”allmänna sedligheten” eller den ”nationella säkerheten”? Vem avgör hur dessa vaga och vida begrepp skall förstås? Vad, lite mer precist, innebär det att ”främja” rashat eller religiöst hat? Vad innebär respekt? Var går gränsen för vad man får säga om någon för att inte kränka den personens anseende? Dessa frågor har man brottats med i maktordningar på olika nivåer, inom världssamfundet, Europarådet, stater, och svaren har skiftat över tid. De skilda svaren sammanhänger med status: vem säger vad på vilket sätt om vad eller vem?
I svensk historieskrivning är det vanligt att hänvisa till 1766 års tryckfrihetsförordning som var den första av sitt slag i världen, som sinnebild för vår unika yttrandefrihet. Inte alltid sägs att 1766 års lag upphävdes efter bara några år, eller att den innehöll väsentliga undantag: ”skadliga”, ”förbjudna” och ”förföriska” texter fick inte spridas. Inte heller fick någon skriva eller trycka texter ”som strider emot vår rätta tros bekännelse och den rena evangeliska läran”, som kritiserade eller smädade den kungliga familjen, dess närmsta blodsförvanter eller regerande makter, och inte heller fick någon drista sig till att angripa den rådande politiska ordningen.4 Förbudet att häda Gud och den rena läran gällde fram till 1949 då den vidgades till ett förbud mot att skymfa sådant som hölls för heligt av Svenska kyrkan eller annat i landet godkänt trossamfund. Först 1970 upphävdes lagen om trosfrid. Däremot råder en serie andra begränsningar av yttrandefriheten, inklusive förbud mot uppvigling, förargelseväckande beteende, olaga våldsskildring, vårdslöshet med hemlig uppgift, förtal, förolämpning, olaga hot och hets mot folkgrupp. Det är förbjudet att utpeka någon som klandervärd, att sprida osanna uppgifter i syfte att utsätta någon för andras missaktning, liksom att skymfa, kränka eller smäda någon. I lagen mot hets mot folkgrupp utvidgas detta till ett förbud att hota eller offentligen uttrycka missaktning för en befolkningskategori på basis av dess ras, etniska eller nationella ursprung, sexuella läggning (sedan 2003) eller trostillhörighet.5
Emedan yttrandefrihet som demokratisk grundpelare tillkämpades för att värna medborgarnas och de svagares rätt i förhållande till den politiska och ekonomiska makten, kungahus, regeringar, magnater, har statsmakter och företagare i praktiken alltid funnit vägar att inskränka människors – och särskilt vissa kategorier människors – informationsfrihet, meddelandefrihet och yttrandefrihet genom övervakning, lagstiftning och olika sanktioner (från fängelsestraff till avsked) med hänvisning till notoriskt mångtydiga begrepp som nationell säkerhet, sedlighet, allmän ordning, lojalitet och ära. Omvänt visar historien att vissa kategorier människor (tattare, svarta, judar, homosexuella, kättare) har varit så maktlösa och allmänt illa ansedda, av både statsmakt och allmänhet, att det knappt funnits någon gräns för vad som får sägas, men också att denna status inte är given utan kan ändras över tid. Det man förr kunde säga om svarta, judar och homosexuella kan man idag inte säga offentligt utan att orsaka skandal och, möjligen, ställas inför rätta. Muslimer har (ännu) inte uppnått motsvarande status. En viktig utomjuridisk faktor som bidragit till att omförhandla gränserna för det acceptabla har varit svartas, judars och homosexuellas kamp för sina rättigheter och sin värdighet. Denna dimension bör inte förloras ur minnet när vi tittar på de mångfacetterade kontroverserna kring Muhammadkarikatyrerna I ( Jyllands-Posten) och II (Lars Vilks), som här skall diskuteras.
Bråken kring Jyllands-Postens publicering av ett dussin Muhammadkarikatyrer i september 2005 framställs återkommande som en svartvit konflikt där kontrahenterna inordnas på var sin sida i den imaginära grundmotsättningen mellan väst och öst: västerländska/ islamiska värderingar, frihet/ofrihet, modern/medeltida, upplysta ljusbärare/nedsläckta mörkermän, yttrandefrihet/religiös fundamentalism, sekulär tolerans/religiös intolerans, rätt att häda/förbud att häda. Mot denna förenklade bild kan anföras att Muhammadkarikatyrkontroversen inte var en konflikt utan snarare en samlingspunkt för eller ett agglomerat av en mångfald konflikter, där olika aktörer använt sig av Muhammadkarikatyrerna för att främja sina, sinsemellan ibland tämligen skilda intressen.
Upprinnelsen till själva publiceringen var att Flemming Rose, kulturredaktör på den Dansk Folkeparti närstående Jyllands-Posten och den konservative kulturministern Brian Mikkelsen gått igång på uppgiften att författaren Kåre Bluitgen haft problem att hitta en illustratör till en barnbok om profeten Muhammad. Utsagan bör kvalificeras. Bluitgen hade de facto en illustratör till sin bok: i samma tidningsartikel som berättar om hans ”problem” framgår också att de redan var lösta, på vilket förlag boken snart kommer och att det redan finns andra böcker med bilder av profeten ute i handeln.6 Bilderna i danska böcker som Liv og religion, Profeten Muhammed, Muhammeds liv och Muhammeds natlige færd til Himlen og Underverdenen hade inte orsakat några problem. Muslimer har olika uppfattningar i frågan om profeten får avbildas eller inte och det finns många exempel på Muhammadbilder i muslimsk konsthistoria. Liksom i judisk tradition råder endast konsensus om förbudet att avbilda Gud. Här var det snarare en fråga om vilken slags framställning som skulle illustreras. Bluitgens Koranen og profeten Muhammeds liv skriver in sig i en antimuslimsk tradition som porträtterar profeten som en blodtörstig bedragare som är ute efter makt, sex och judeslakt och tillkom, enligt Bluitgen, för att berätta för danska muslimska och icke-muslimska ungdomar om vem den där Muhammad som muslimer uppfattar som en moralisk och etisk förebild i själva verket var.7 Illustrationerna till boken är därefter. Bilderna domineras av Muhammad och andra arabiska män. Ingen av dem har ögon med pupiller, utan avbildas som zombies med tomma, själlösa blickar. På alla bilder utom en är de muslimska männen arga eller bistra. På endast en bild ser man en antydan till tillfredsställelse: när profeten likt en snuskgubbe pillar på den unga Aisha som sitter i hans knä. Det är den ena av två bilder där en muslimsk kvinna förekommer. På den andra står en gumma i heltäckande slöja tyst i bakgrunden av en klunga bistra män runt en surt mässande profet. På endast en bild finns mer än en kvinna, men de är inte muslimer utan judinnor som skall avrättas. Fem av åtta förtvivlade judar som förts till slakt av de skoningslösa muslimerna är kvinnor.8
Koranen og profeten Muhammeds liv var inte Bluitgens debut som antimuslimsk pedagog. Han sitter i styrelsen för Blågårdsskolan i Nørrebro, föreläser ofta för ungdomar och har producerat fler texter på temat inklusive två monografier. År 1998 kom De nye danskere avsedd att fungera som underlag för en ”öppenhjärtig” klassrumsdiskussion om mångkulturalismens problem. Boken tar upp muslimers påstådda våldsamhet och sexfixering, deras grymhet mot djur och kvinnor, och ställer frågan huruvida ”muslimer kan bli danskar?”9 I en reflektion sedan han provat boken i klassrummet, konstaterade läraren Torben Rasmussen att han ”inte skulle vilja vara ensam somalisk flicka i klassen” när den boken tjänar som diskussionsunderlag.10 Dylika synpunkter tycks beröra Bluitgen föga. Olika slags människor kan helt enkelt inte värderas lika. ”Man kan ju inte uppfostra barn till ett samhälle som det såg ut i den arabiska öknen för trehundra år sedan, släppa dem lösa i Danmark och tro att de kan få samma villkor som mina barn”, förklarade Bluitgen i en intervju. ”Det är ju fullständigt omöjligt.”11 År 2002 skruvades tonläget upp med Til gavn for de sorte där Bluitgen varnar för att den multikulturella vänsterelitens aningslöshet möjliggjort framväxten av en islamisk diktatur i Danmark. Bluitgen föreslog en rituell maktdemonstration, inte helt olik de vita rasisternas marscher genom svarta bostadsområden i Förenta staterna, ett slags ceremoniell exorcism: ”Marschera med barnvagnar nerför Nørrebrogade i Köpenhamn, klädda i burkor, chadorer, slöjor och långa dräkter och avsluta med att kasta alltihop i en container på Blågårds Plads och stänk ner Koranen med menstruationsblod.”12 Boken rosades av Pia Kjærsgaard13 och fick lysande recensioner i både vänster- och högerpress: ”Handen på hjärtat. Han har ju rätt” (Information).14 ”Modig”, ”övertygande” (Arbejderen).15 ”En obehagligt exakt, väldokumenterad och illavarslande bok om konfrontationen mellan muslimsk intolerans och dansk dumgodhet”, skrev Jyllands-Postens recensent. ”Listan över eländigheter fyller 178 sidor och det ser verkligen svart ut”: ”muslimer är rasistiska, intoleranta, barbariska, egoistiska, aggressiva och lättstötta manschauvinister. Både män och kvinnor.”16 Boken prisbelöntes av danska PEN,17 vars ordförande Anders Jerichow, Mellanösternkorrespondent för Politiken och en vältalig tillskyndare av danskt deltagande i angreppskriget mot Irak, i likhet med Rose och Mikkelsen fann det kontrafaktiska påståendet att Bluitgen inte funnit någon illustratör till sin Muhammadbok ”djupt alarmerande”. Får man inte ”diskutera religion” längre?18
Mikkelsen och Rose bestämde sig för att det fick vara nog med ”eftergifter”. I ett tal vid det konservativa landsmötet den 25 september hänvisade kulturministern till Bluitgens (icke-existerande) svårigheter att finna en illustratör till sin Muhammadbok och till uppgiften att ståuppkomikern Frank Hvam sagt att han inte tordes ”pissa på Koranen” som markörer för ”kulturkampens nya front”. ”Exemplen visar att konstnärerna är så rädda för muslimska fundamentalister att de frivilligt böjer nacken och tiger.” Det gällde därför att våga stå upp för europeiska värderingar i ”konfrontationen” med ”medeltida muslimsk kultur” och ”vidta rättsliga åtgärder (retsforfølge) mot alla som försöker kränka” yttrandefriheten.19 Rose var lika tagen. I ett brev till 40 danska tecknare (varav 25 yrkesverksamma) dagarna innan, hade han uppmanat dem att bidra med Muhammadteckningar för omedelbar publicering. Trots snäv deadline (fem dagar) och att ett antal tecknare var förhindrade att medverka i Jyllands-Posten på grund av sina kontrakt med andra tidningar, fick Rose in tolv bidrag. Istället för att konstatera att det inte var något problem att finna danska tecknare som ville skämta om profeten, bestämde sig Rose att basunera ut motsatsen. Den 30 september publicerades karikatyrerna i ett stort uppslag tillsammans med en text av Rose där han, med hänvisning till Hvams ovilja att ”pissa på Koranen i teve”,20 Bluitgens ”barnbok” och att inte en enda teaterpjäs drev med Usama bin Ladin under innevarande säsong,21 gick till storms mot danskarnas ”självcensur” och muslimers krav på ”särställning”. I en demokrati får man ”finna sig i hån, spott och förlöjligande”.22 I alla fall om man är muslim.
Det skulle dröja ett par månader innan den lans som oförskräckt drogs på kulturkampens nya front skulle få sitt genomslag i världen. Under tiden hade danska muslimer som tröttnat på de islamofobiska tongångar som blivit allt hätskare sedan 11 september och inte längre ville finna sig i att bli hånade och bespottade använt sedvanliga demokratiska vägar för protester. De hade anordnat fredliga demonstrationer, skrivit insändare, samlat in namnunderskrifter och lämnat in en polisanmälan mot Jyllands-Posten för brott mot blasfemiparagrafen (§ 140) och rasismparagrafen (§ 266b) i den danska brottsbalken. Enligt paragraf 140 är det förbjudet att ”offentligen bespotta eller håna” det som hålls heligt av något av landets erkända trossamfund, medan paragraf 266 motsvarar vårt förbud av hets mot folkgrupp. Anmälan gällde – tvärtemot vad som återkommande påstås – inte alls att Jyllands-Posten publicerat bilder på profeten. De sju islamiska föreningar som stod bakom anmälan krävde inte att dansk lag skulle respektera det bildförbud som gäller för många (men inte alla) muslimer. Det handlade istället om hur profeten avbildats (blodtörstig, våldsdyrkande, terrorist med tickande bomb i turbanen) på några (men inte alla) karikatyrer, liksom om tidningens uppsåt med publiceringen. ”Att framställa profeten Muhammad på detta sätt är att beskylla alla muslimer, som tror på profeten Muhammad, för att vara terrorister och bärare av en terroristisk religion”, vilket bidragit till att ”skapa ytterligare distans, hat och fruktan” i det vardagliga mötet mellan muslimer och ickemuslimer. Av anmälan framgår att trossamfunden ”såg det nödvändiga” i att landets medborgare måste kunna ”provocera varandra utan sanktioner eller begränsningar av yttrandefriheten”, men fann ”ingen anledning till att behöva ’finna sig i hån, spott och förlöjligande’”.23 Åklagaren beslöt avvisa ärendet. Likadant gjorde statsminister Anders Fogh Rasmussen när tio ambassadörer från muslimska beskickningar ansökte om ett möte för att diskutera detta och andra ärenden som rörde vad de såg som en tilltagande islamofobi i landet.
I december/januari började det röra på sig. Då hade, som det skulle visa sig, ogrundade påståenden om mordhot börjat spridas, nya nidbilder på profeten klistrats upp som väggaffischer i danska städer och två skilda grupperingar danska muslimer bestämt sig för att söka stöd från muslimer utomlands: en grupp muslimska trossamfund sände ett par delegationer till religiösa etablissemang i arabvärlden och ett nätverk muslimska ungdomar uppmanade via Internet till bojkott av danska mejeriprodukter. Delegationen, som besökte Egypten, Syrien, Libanon och Turkiet hade sammanställt en dokumentmapp i vilken bilderna ingick och berättade om hur de upplevde situationen i Danmark: muslimer tilläts inte bygga moskéer, rasismen hade blivit stadigt värre sedan den 11 september och nu kom dessa karikatyrer som den droppe som fått bägaren att rinna över.24 Nyheten att danska muslimer ”smutskastat Danmarks anseende och rykte” fick Pia Kjærsgaard att brännmärka delegationen som ”landsförrädare”. I ett och samma veckobrev anför Kjærsgaard att ”starka krafter i den muslimska miljön arbetar för att inskränka yttrandefriheten” och att ingen ”ostraffat bör få baktala det land de bor i”. Danskar har rätt att säga vad de vill om muslimer som inte får säga vad de vill om danskar: ”Förutsättningen att få uppehållstillstånd i detta land bör som minst vara att man är lojal mot Danmark och dess befolkning. Det är inte Det islamiska trossamfundets representanter och därför borde de heller inte vara i landet.” Danmark får inte ”skändas”.25
Bojkotten av danska mejeriprodukter blev mer framgångsrik. Den hörsammades av namnkunniga muslimska samorganisationer och spred sig bland allmänheten. Över stora delar av arabvärlden och Sydostasien tappade danska mejeriexportörer marknadsandelar till förmån för lokala producenter. I Gulfstaterna utvidgade affärskedjor bojkotten till alla danska produkter. Muslimer världen över upptäckte sin makt som konsumenter. Nestlé publicerade annonser i muslimska tidningar för att tillbakavisa ryktet att det var ett danskt företag. Den danska arbetsköparorganisationen Dansk Industri (DI), vars medlemsföretag sålde varor för dryga 800 miljoner dollar årligen till arabvärlden fick nog: ”Det är dags för Jyllands-Posten att förklara sig”, skrev DI:s ordförande Hans Skov Christensen.26 Arla, som förlorat miljoner på bojkotten, tyckte detsamma och påbörjade en annonskampanj i arabvärlden där man distanserade sig från Jyllands-Posten.27 Bojkotten föranledde Rasmussen att i ett officiellt uttalande den 30 januari 2006 ”personligen ta avstånd” från karikatyrerna och Jyllands-Postens chefredaktör Carsten Juste beklagade i ett öppet brev till ”medborgarna i den muslimska världen” att ett ”missförstånd” föranlett ”vrede och på sistone också en bojkott av danska varor”. Borta var talet om ”hån, spott och förlöjligande”. Istället bedyrade Juste att publiceringen var ”inte avsedd att kränka”.28
Då hade andra aktörer gett sig in i striden. De kommande två månaderna blev dramatiska. Saudiarabien och Libyen kallade hem sina ambassadörer. Väpnade miliser i Gaza beordrade alla danskar och svenskar att lämna området inom 48 timmar eller dö. Den danska och svenska ambassaden sattes i brand i Damaskus och likaså det danska konsulatet i Beirut. Demonstrationer skakade bland annat Pakistan, Afghanistan, Irak och Iran. Egypten och Pakistan ropade på globalt blasfemiförbud. Den islamiska samorganisationen OIC var inne på samma spår. Danska nazister samlades för att bränna Koranen, men jagades på flykten av Antifa. Mängder av nya, ofta grovt oanständiga Muhammadbilder producerades och spreds via tidningar, Internet och klistrades upp som affischer. Tidningar runt om i Europa och Västvärlden publicerade Muhammadbilderna i solidaritet med Jyllands-Posten och fick snart sällskap av tidningar världen över. Mordhot utfärdades av obskyra grupperingar, såväl islamiska som antimuslimska. Fatwor och motfatwor utfärdades. Muslimska hackers angrep danska sajter, inklusive Jyllands-Posten. Antimuslimska hackers gav sig på muslimska sajter. Muslimer i Sverige rapporterade att hoten och angreppen på öppen gata ökade. President Bush uttalade sitt stöd för Danmark och Berlusconi ansåg att Turkiet skulle ”neutralisera” landets ”fanatiker”. ”Terrorismexperten” Magnus Ranstorp varnade av outgrundlig anledning svenskar för att besöka Egypten.29 Krigsrubriker dominerade pressen och samma bilder på muslimer som bränner danska flaggor återanvändes för att illustrera både den ena och den andra protesten, vilket frambesvärjde bilden av att hela den muslimska världen förenats i ilska. Lyssnar vi närmare på kakofonin upplöses bilden av en konflikt mellan två världar och istället framtonar en sammansatt bild av olika aktörer som av skilda anledningar tagit tillfället i akt att höja sina stämmor. Låt mig exemplifiera.
Libyen och Saudiarabien är två diktaturer som båda legitimerar sitt maktinnehav genom hänvisning till ”islam”, men som på hemmaplan utmanas av islamdemokratiska grupperingar som ser härskarnas maktanspråk som illegitima och som utifrån andra islamtolkningar förordar ett systemskifte, med politisk pluralism och fria val istället för polisstat och kungligt envälde. För Muammar al-Qadhdafi och kung Abdullah bin Abdul Aziz al-Saud blev hemkallandet av landets ambassadörer ett billigt sätt att inför hemmaopinionen framställa sig som islams försvarare. De väpnade miliser som beordrade danskar och svenskar att lämna Gaza inom 48 timmar var inte islamiska utan sekulära miliser (al-Aqsamartyrerna och Muhammad Dahlans säkerhetsstyrkor) som var knutna till Fatah, som just förlorat det demokratiska valet i Palestina till Hamas och nu ville vinna poäng hos en palestinsk allmänhet som uppenbarligen var mer islamvänlig än de tidigare trott. Demonstranter i Afghanistan och Irak förband Danmark med Förenta staterna och västerländsk militär aggression. Dansk militär hade deltagit i de av Förenta staterna ledda angreppskrigen och tillhörde de trupper demonstranterna såg som ockupanter. I Pakistan förbands Danmark med Förenta staterna och den sekuläre diktatorn Mohammed Pervez Musharraf, vars avgång man krävde. Karikatyrerna blev också ett medel för små islamiska högerpartier som Jamiat Ulema-e-Pakistan NS (Nifaz-e-Shariat) – som aldrig vunnit något större stöd bland befolkningen – att försöka framställa sig som ”folkets röst”. På motsvarande vis sökte Sverigedemokrater, Dansk Folkeparti, nazister och antimuslimska krönikörer kapitalisera på konflikten. Att den sekulära diktaturen Egypten – som bekämpade islamdemokratiska gruppers krav på politisk liberalisering, fria val och pressfrihet med fängslanden, förbud och censur – sällade sig till islams försvarare genom att kräva mer censur, var knappast heller förvånande. Oväsendet överröstade en tid mångfalden röster som manade till sans och besinning. Ahmed Abu Laban från Det islamiska trossamfundet i Danmark gjorde en Rodney King och försäkrade att Danmark var ett ”trevligt och tolerant land” i ett försök att få slut på bojkotten. Skriftlärda som Ahmad Kutty och Hussein Halawa betraktade publiceringen av bilderna som ”ett led i en antiislamisk kampanj”, men underströk att denna inte stöddes av hela västvärlden utan drevs av enskilda aktörer som vill provocera fram en civilisationskonflikt och utfärdade fatwor som angav att protesterna måste vara ”fredliga” och ”lagliga”.30
Ovanstående nyanser gick som regel förlorade i den svenska debatten, där ledarskribenter och nyhetsankare återkommande reducerade konflikten till en kamp mellan religiös dogmatism och liberal yttrandefrihet. ”Och varför upplevs det så kränkande av muslimer?” skrev Expressens Mats Larsson på nyhetsplats. ”Profeten Muhammed får inte avbildas. Punkt. Inte heller människor eller djur. Och vad är tidningarnas försvar för att de publicerat? Det är en fråga om press- och yttrandefrihet. Vi lever i sekulära, demokratiska stater och inga religiösa påbud kan få styra vad som ska publiceras eller inte.”31 ”Islam har en helt unik ställning bland religionerna i Västeuropa, som upphöjd över granskning och kritik”, påstod Johan Wennström, på fullaste allvar. Wennström fann Jyllands-Postens bidrag till det hån, spott och förlöjligande danska muslimer utsattes för ”rent komiska” och ville bekräfta sin plats i ringen: ”Muslimer måste tåla skämt.”32 Skribenter drog paralleller till Life of Brian och Ecce Homo, trots att Monthy Python drev med den egna traditionen och att Elisabeth Ohlson lät kristna homosexuella gestalta sin plats i Evangeliet, vilket inte har någon beröringspunkt med Jyllands-Postens ärende. Svenska tidningar, som Expressen, GT, Kvällsposten och SD-Kuriren bestämde sig liksom France Soir, Le Monde (Frankrike), Nacional (Kroatien), Elsevier (Nederländerna), Aftenposten, Magazinet (Norge), Público (Portugal), El Periodico (Spanien), Le Temps (Schweiz) och Die Welt (Tyskland) att det handlade om yttrandefrihet och publicerade Muhammadkarikatyrerna. De var inte ensamma. En dansk undersökning publicerad den 28 februari 2006 visade att sammanlagt 143 tidningar i 56 länder världen över publicerat bilderna, i solidaritet med Jyllands-Posten eller som illustration till konflikten.33
Flemming Rose blev så uppiggad av att ha blivit yttrandefrihetshjälte att han i en intervju för CNN meddelade att han också tänkte publicera skojiga antisemitiska teckningar som skämtade om Förintelsen i samarbete med den iranska tidningen Hamshari, liksom ett antal teckningar som skändade judendom och kristendom. Där gick gränsen. Jyllands-Postens chefredaktör Carsten Juste tog Rose i örat och förkunnade att Jyllands-Posten ”under inga omständigheter” tänkte publicera några Förintelseteckningar och att det heller ”inte kunde bli tal om att publicera antikristna eller antijudiska teckningar”. Juste skyllde ”missförståndet” på en blandning av kulturredaktörens bristande omdöme och felciteringar och ”beklagade att det för en tid uppstått osäkerhet om Jyllands-Postens etiska standard”.34 ”Jag har begått ett misstag”, bekände Rose skamset. ”Jag står till hundra procent bakom tidningens och Carsten Justes linje i denna fråga”.35 Därefter fick Rose ta ledigt från tidningen ett slag.
Bland alla dem som betraktade tumultet kring Jyllands-Posten var Lars Vilks. År 2005 hade han tillsammans med Martin Schibli publicerat handboken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar och nu såg han sin chans att nå berömmelse. Vägen till framgång – att inplaceras i ”arkivet” av ihågkomna konstnärer, går enligt Vilks över tre steg. Steg 1: ”Målet är att nå uppmärksamhet genom att göra sig synlig.” Steg 2: ”Målet är att hålla sina positioner, fortsätta med att göra sig intressant.” Steg 3: Den obarmhärtiga krympningen. Av alla en gång uppmärksammade konstnärer kommer endast ett hundratal, kanske endast 20–50 att bevaras över tid i konstvärldens arkiv. Målet är att bli en av dem.36 Vilks betonar att en konstnär som vill nå framgång måste lägga ned mycket tid på att noggrant uppdatera sig i ett samhälles sociala och politiska frågor, både inrikes och utrikes, för att finna den arena på vilken ett initiativ kan leda till uppmärksamhet.37 Vilks noterar att merparten av den konst som produceras bekräftar den rådande normen, samtidigt som det ytterst sällan är någon som vill erkänna detta faktum, varför det fungerar väl att påstå motsatsen.38 Allt är inte möjligt alltid. Medan det ingår i mainstream att (skenbart) bryta mot mainstream, måste det man gör kännas igen och samtidigt uppfattas som originellt.39 Det måste kittla och tangera det farliga, men kittla på rätt sätt. Har man tur upptäcker ”vandalerna” konstverket och försöker sabotera det eller angripa ”yttrandefriheten”. Detta skapar uppmärksamhet och kan omvandla det mest mediokra konstverk till en Händelse, vilket, om konstnären förvaltar det väl, kan medföra att han skrivs in i Arkivet.40 Kontroverserna kring Jyllands-Posten försåg Vilks med ett gyllene tillfälle att omsätta tanke till handling. Att avbilda profeten Muhammad som hund var visserligen inte alldeles originellt. Som vi sett går talet om profeten som hund tillbaka åtminstone till 800-talet och avbildningar av Muhammad som hund och muslimer som hundar återfinns i kyrkokonst, fresker och illustrerade krönikor åtminstone från 1100-talet och framåt.41 Men då huvudfåran av ledarskribenter och krönikörer var upptagna med att berätta för varandra och oss andra att ingen vågade angripa islam och muslimer samtidigt som kriget mot terror rasade och det fanns få orter som gav lä för de islamofobiska stormbyarna, var idén perfekt: det skulle bekräfta normen och ge sken av att våga bryta den; kännas igen och samtidigt uppfattas som nyskapande; kittla känslan av Fara, samtidigt som hela Etablissemanget och dess maktapparater skulle erbjuda en tryggad hamn. Kunde det bli bättre?
Efter lite inledande besvär med att få igång uppståndelsen kring Vilks rondellhund under sommaren 2007 – det dröjde till slutet av augusti innan någon riktigt orkade bry sig – spelade i princip samma aktörer upp samma visa som under kontroversen kring Jyllands-Postens Muhammadkarikatyrer.42 Med vissa skillnader. Vis av den danska erfarenheten nobbade inte Fredrik Reinfeldt muslimska ambassadörer och sände dessutom ut egna: svenska islamdemokrater och fredsagenter som Othman al-Tawalbeh och Yassin Ahmad reste ut för att tala med den arabiska allmänheten och islamiska lärda i hopp om att stilla vågorna. Här fanns ingen dagstidning som talade om vikten att håna, spotta och förlöjliga, endast en konstnär som talade om att muslimer skulle kränkas och kränkas igen. ”Kränk tillräckligt mycket och ofta och det blir så småningom färdigkränkt.”43 Annars gick det bra. Krönikörer och ledarskribenter utnämnde avbildandet av profeten som hund till en Viktig yttrandefrihetsfråga, diktaturer ropade på censur, JUP-NS demonstrerade, muslimer sårades, flaggor brändes, främlingsfientliga partier jublade, terrorismexperter varnade, mordplotter avslöjades, nyhetsmedia från länder världen över skrev. Därmed hade Vilks lyckats med Steg 1: uppmärksamhet. Då var det större bekymmer med Steg 2: att hålla positionen, att fortsätta göra sig intressant. ”Om man väl nått uppmärksamhet just nu får konstnären under en viss tid framöver ett visst förtroendekapital”, berättar Vilks i handboken. ”Alldeles i enlighet med regeln: ju större just-nu aktualitet, desto längre kvardröjande effekt. Man har köpt sig lite tid.” Men man måste visa att man inte är en Onetimer. ”Har man inte producerat något intressant [igen] under en viss tid faller man tillsist ut ur referenssystemet och konstnären är inte längre en kandidat till arkivet.”44 När intresset obönhörligt falnade försökte Vilks återskapa uppståndelsen genom att lansera Musikalen Dogs i november 2008. Det var lite av att koka soppa på samma gamla spik och trots alliansen med Humanisterna, en handfull iranska kommunister som kallar sig exmuslimer och spännande inslag som vakter och säkerhetstjänstemän med öronsnäckor, ville det sig inte riktigt. Ett år senare lät Vilks uppgiven: Var rondellhunden ”stendöd”?45 Vilks räddades, åtminstone tillfälligt, av den amerikanska konvertiten Jihad Jane som likt en figur ur en amerikansk B-Västern klev in på scenen i mars 2010 med dragna pistoler. Vilks fick tillfälle att visa sig intressant igen, denna gång genom att posera med yxa.46 Innan ”mordhotet” från Jihad Jane och hennes (medialt uppdiktade) transatlantiska terrorcell föll ihop som ett korthus hann Expressen bedöma läget ”som ett hot mot oss alla”. Därför valde Expressen att publicera Vilks rondellhund ”till försvar för yttrandefriheten”.47 Det blev nya protester. Och flaggbränder. I Kuala Lumpur samlades 200 muslimer utanför svenska ambassaden och överlämnade ett protestbrev. Kanske inga jättemassor för att vara Malaysia, men i alla fall fler än dagen innan. Då var de tio.48 I april höll Vilks sitt första öppna framträdande efter interventionen från Jihad Jane. På Gårdstånga-Holmby Föreläsningsförening i Flyinge, utanför Lund. Polisen var där, Skånska Dagbladet och Sydsvenskan också. Men publiken uteblev, vilket Vilks tolkade som ett utslag för ”terroristskräcken”. Vilks meddelade dock att ”publiken var mycket nöjd och det brukar den vara när jag håller mina anföranden. Efteråt fick de också tillfälle att ställa frågor om rondellhundens senaste löpning.”49 Misslynt med den sviktande uppståndelsen kring hans person försökte Vilks något ”nytt”. I maj 2010 visade han en sexualiserad film med nakna män iförda Muhammadmasker på en öppen föreläsning vid Uppsala universitet och lyckades göra några muslimska tonåringar förbannade.50 I tumultet skallades Vilks oavsiktligt av en ditkommenderad polis och uppståndelsen i media fick fart igen. Kommer Vilks klara av att hålla intresset vid liv? Han befinner sig ännu på steg 2. Steg 3, den obarmhärtiga krympningen där kandidaterna sållas sker i efterhand och det går inte att förutsäga vilka konstnärer som tar plats i eftervärldens Arkiv. Uppenbarligen följer han sitt eget råd och satsar på en konstnärlig delgren, som performance, där i Vilks fall hela uppståndelsen, alla skriverier, mordhot, flaggbränder, yxor, ambassadörer och säkerhetstjänster är en del av Händelsen, Konstverket, Installationen, eller med Vilks formulering: ”konstverket Muhammed som rondellhund är de sammantagna händelserna och aktiviteterna som äger rum”, inte bilderna i sig.51
Kommer det att räcka? Det går, som Vilks anger, inte riktigt att förutse. Den stora risken är den uppenbara leda som tycks finnas, inte minst bland muslimer. ”Jag känner inte den där Vilks”, sade Hanin Shakra, ung muslimsk samhällsdebattör från Skåne, ”och skall inte döma, men jag kan bli lite provocerad av just det där fantasilösa, att han återvänder till en gammal idé om att förnedra Profeten, skruvar till den ytterligare ett varv, och presenterar den som sin egen. Helt originellt, helt nytt, never seen before, eller hur?”52