Den 14 juli 2010 röstade den franska nationalförsamlingen igenom en lag som förbjuder heltäckande slöja på allmänna platser, skolor, myndighetskontor, bussar, tåg, tunnelbana, gator och torg. En kvinna som bär niqab eller burka i det offentliga rummet skall straffas med böter om 150 euro. Med vissa undantag måste förbryterskan också gå en kurs i franskhet för att bland annat lära sig att de franska principerna frihet, jämlikhet och broderskap inte innebär frihet att gå klädd hur som helst på offentlig plats. De studier som gjorts inför beslutet visade att de flesta muslimska kvinnor som bär plagget gör det av egen vilja. Men skulle myndigheterna upptäcka att kvinnans man eller manliga släktingar krävt att hon skulle använda heltäckande slöja blir straffet för mannen/männen ett års fängelse och 30 000 euro i böter. Det franska inrikesministeriet beräknade att antalet muslimska kvinnor som bär heltäckande slöja uppgick till ungefär 1 900 personer, det vill säga 0,08 procent av landets muslimska kvinnor eller tre promille av landets befolkning som helhet. Lagen är således av mer symbolisk än praktisk betydelse. Vi återkommer till det.
Frankrike är inte det enda land i Europa där striden om slöjan blåsts upp till en riksangelägenhet. I Belgien röstade parlamentets underhus igenom ett förbud mot heltäckande slöja i april 2010. Redan dessförinnan hade vissa städer, som Antwerpen och Maaseik infört slöjförbud på offentliga platser. I juni 2010 lade den spanska senaten ett förslag om ett totalförbud för heltäckande slöja, som nu ligger hos regeringen. Redan tidigare hade ett antal mindre städer i Katalonien och Andalusien infört förbud mot heltäckande slöjor i kommunala byggnader och i juni 2010 blev Barcelona den första större stad som införde liknande lagstiftning, som där också gäller på marknader. I Schweiz förbereder det främlingsfientliga Schweiziska folkpartiet – som låg bakom förbudet mot minareter – en folkomröstning om ett nationellt förbud mot heltäckande slöja och liknande lagförslag diskuteras i Danmark, Italien, Nederländerna, Storbritannien, Tyskland och Österrike. Förbud att bära vanlig slöja i skolan är redan infört i Albanien, Bulgarien, Frankrike och Turkiet. I flera länder, däribland Spanien, Nederländerna, England, Belgien och Sverige delegeras frågan om slöjförbud i skolan till lokala myndigheter och skolledning. I april 2010 avstängdes en 16-årig skolflicka i Madrid från undervisningen sedan hon vägrat lyda såväl faderns som skolledningens uppmaning att ta av sig slöjan. Hälften av Tysklands sexton stater har infört begränsningar för rätten att bära slöja. I fyra delstater får kvinnor i slöja inte arbeta som lärare i statliga skolor. I Hessen är förbudet utvidgat till alla kvinnor i statlig eller kommunal tjänst. I Berlin råder förbud för statstjänstemän, lärare, brandmän, poliser och kommunalarbetare att bära religiösa symboler som slöja, turban, kippa och kors i tjänsten. I den norditalienska staden Novara har Lega Nord infört slöjförbud på offentlig plats och i ett antal städer i norra Italien råder förbud mot islamisk baddräkt. Denna våg av lagar och myndighetsdekret som reglerar vilken klädsel en muslimsk kvinna får bära om hon beger sig hemifrån, ut i det offentliga rummet, har medfört att många europeiska demokratier kommit att anamma en politik som tidigare varit begränsad till auktoritära regimer i den muslimska världen, som Iran, Afghanistan, Sudan och länderna på Arabiska halvön, där staten sedan länge dikterat muslimska kvinnors klädsel.
Den nya illiberalismen i Europa bärs upp av stora majoriteter. Enligt en opinionsundersökning publicerad av Pew i juli 2010 stöddes det franska lagförslaget av 82 procent av befolkningen. En majoritet av respondenterna i Tyskland (71 procent), Storbritannien (62 procent) och Spanien (59 procent) var för ett liknande förbud som nu införs i Frankrike. Detta kontrasterar starkt mot opinionen i Förenta staterna, där 65 procent var emot ett förbud.1 Enligt en undersökning av Fundación BBVA publicerad i april 2010 var en knapp majoritet om 52,6 procent av respondenterna i tolv EU-länder för ett förbud att bära slöja på skolor och universitet. Förbudsivern var störst i Bulgarien (84 procent), Frankrike (69 procent), Tyskland (66 procent), Belgien (60 procent) och Grekland (60 procent). I endast ett land, Danmark, var en majoritet om 57 procent mot ett förbud. I Sverige och Polen var fler mot ett förbud (47 respektive 41 procent) än för (37 respektive 28 procent). På frågan om förbudet också borde utsträckas till att bära kippa svarade en majoritet i Belgien, Bulgarien, Grekland, Frankrike och Tyskland ja medan en majoritet i Danmark, Sverige och Storbritannien svarade nej. När det kom till korset var opinionen betydligt mer tillåtande. Endast i Bulgarien ville en majoritet förbjuda korset.2
Aversionen mot slöjan sammanhänger med att den kommit att uppfattas något specifikt muslimskt. Det är en historiskt sett relativt ny idé, vilket inte endast nunnornas klädsel vittnar om. Slöjans historia föregår islams uppkomst. Den användes av kvinnor i antikens Grekland, i romarriket, det persiska riket och det östromerska riket, vanligen som statusmarkör för gifta kvinnor i finare familjer. Slöja brukades genom den judiska historien och lever ännu kvar bland vissa ortodoxa grupper, där kvinnor också kan använda peruk. För kristna är kanske Jungfru Maria den mest uppmärksammade beslöjade kvinnan och i det kristna Europa levde bruket av slöja kvar på landsbygden långt in på 1900-talet. Så också i Sverige, vilket avspeglar sig i folkdräkternas hättor, dok och huvuddukar. Drottning Silvia visar sig ännu ofta i huvudduk och det passar sig att gifta sig i brudslöja och att bära sorgflor vid begravning. I den katolska kyrkan togs kravet att kvinnor skulle bära huvudduk i kyrkan bort på 1960-talet, men bruket lever kvar i många regioner och församlingar. Så också inom vissa ortodoxa och protestantiska kyrkor. Inom Svenska kyrkan var det sed för kvinnor att bära schalett under gudstjänsten fram till 1950-talet, då schaletten började ersättas med hatt. Att kvinnor än idag kan bära hatt i kyrkan medan det skulle vara otänkbart att en man inte tog av sig hatten, kepsen eller mössan under gudstjänst går tillbaka på den paulinsk-kristna synen på skillnaden mellan könen. I Första Korintierbrevet 11:3–9 skriver Paulus: ”Nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristus huvud. En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad. En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen.” I den paulinska traditionen bär således kvinnan slöja som ett tecken på hennes underordning under mannen. I islamiska exegetiska traditioner kan slöjan signalera att kvinnan är muslim, from, anständig, ärbar, kysk, men inte hennes plats i förhållande till mannen i skapelsens ordning, som hos Paulus.3 Föreställningen att den muslimska slöjan ”symboliserar kvinnans underkuvade roll”,4 som cirkulerar i det svenska samtalet om islam och muslimer tycks i många fall vara mer influerad av slöjans betydelse i kristen idétradition än i islamisk. Det innebär inte att den islamiska traditionen är mindre patriarkal än den kristna, men att den patriarkala genusordningen strukturerats på annat sätt.
Ser vi till den muslimska historien finner vi ingen samstämmig uppfattning om bruket av slöja. Vad som betraktas som lämplig klädsel har varierat mellan olika epoker, regioner, samhällsklasser och sammanhang. Seden att täcka håret är vanligt förekommande och betraktas idag av många, men inte alla, praktiserande muslimer som ett obligatoriskt påbud. Hur slöjan skall se ut och vad som skall täckas skiljer sig och det räcker med en titt i modetidningar från olika länder för att inse vilken variationsrikedom som finns i utbudet. Till viss förtret för mer puristiska islamtolkningar kan slöjor vara vackra och valet av tyg, färger, snitt och uppsättning kan vara ett sätt att berätta om vem man är, vad man gör och i vilket sammanhang man befinner sig.5 Det betyder inte att muslimska kvinnor är unikt fria. De kan vara lika bundna av modets växlingar, konventioners krav och normerande uppfattningar om vad som gäller som alla andra slags människor och också muslimska kvinnors relativa valfrihet sammanhänger med deras ekonomiska resurser, men det är väsentligt att förstå att slöjan inte har en innebörd utan flera. Slöjan betyder inte samma sak för alla muslimska kvinnor eller i alla sammanhang. I många arabiska samhällen blev slöjan efter självständigheten en tid omodern, men idag har modet vänt och många trendmedvetna, självständiga kvinnor också i den urbana medelklassen bär slöjor i matchande stil och färg. Inte heller har slöjan en given politisk funktion. Slöjan kan signalera förtryck som i Iran och Afghanistan eller motstånd som i Frankrike och under det algeriska frihetskriget.
Det förefaller som att det mesta av detta går förlorat i det upphetsade europeiska talet om livet ”under”, ”bakom” eller ”bortom” slöjan. Vår besatthet av den muslimska slöjan går tillbaka på dess laddade position i kolonial föreställningsvärld. Den beslöjade kvinnan figurerade som erotisk fantasi, som sinnebild för de muslimska samhällenas barbari och inordnades i koloniala berättelser om erövrarnas uppdrag att befria den muslimska kvinnan. Slöjans sexuella laddning framträder i många koloniala texter, i orientalistisk konst, stumfilm och studiofotograferade vykortsbilder där slöjan förbands med haremet, den kvinnliga fristad som i kolonial föreställningsvärld blev ett kvinnofängelse. Såväl slöjan som haremet gjorde kvinnorna oåtkomliga för de vita män som åtrådde dem.6 ”Slöjan”, skriver Joan Wallach Scott, ”blev både en sexuell provokation och ett avvisande av sex, en invit och ett nekande”.7 Det skapade, som Franz Fanon noterade, ett begär att avslöja denna kvinna, att uppenbara hennes skönhet, slå ner hennes motstånd, göra henne tillgänglig. ”Den här kvinnan som ser utan att bli sedd gör kolonisatören frustrerad. Det finns ingen ömsesidighet. Hon överlämnar sig inte, hon ger sig inte, hon offrar sig inte.”8 För kolonialmakten blev erövringen av den beslöjade kvinnan nyckeln till att besegra det antikoloniala motståndet, varje avslöjad kvinna en seger för civilisationen.9 Sålunda organiserade den franska militären en demonstration i Alger 1958 till stöd för kolonialmakten, under vilken några muslimska kvinnor högtidligen avslöjades som symbolisk manifestation av den befrielse kolonialismen innebar.10 Kolonialmaktens strävan att avslöja den algeriska kvinnan medförde att slöjan blev symbolen för motstånd. Den heltäckande slöjan blev också instrumentell för den väpnade kampen, ett sätt att dölja vapen och identitet, vilket gjorde att den beslöjade kvinnan i kolonial föreställningsvärld också blev en skräckinjagande figur. Som Scott har visat cirkulerar alla dessa tankefigurer i de franska samtalen om slöjan som pågått sedan den första slöjaffären 1989, som utlöstes då några unga kvinnor avstängts från sin högstadieskola sedan de vägrat ta av huvudduken i klassrummet. Slöjan framställdes som en ”aggression”, en ”terroristoperation”, en ”vägran att integrera sig”. Den höll kvinnor fångna, frustrerade det manliga begäret att få se och sades neka unga kvinnor rätten att njuta av männens blickar. Den beslöjade kvinnan sågs både som ett offer och ett hot och hennes avslöjande blev både medel och mål i den franska nationella yra som utspelades kring hennes klädsel.11
I Sverige släpar det offentliga samtalet ofta en bit efter och diskussionen om slöjförbud har endast vid ett par tillfällen blivit en viktig riksangelägenhet. Hittills. Det första genomslaget kom under hösten 2003 sedan ett par kvinnor i övre tonåren kom till undervisningen i Burgårdens gymnasium i centrala Göteborg iförda niqab. I den upphetsade debatt som följde förfasade sig flera debattörer över det patriarkala förtryck som tvingat kvinnorna att gömma sig. Dåvarande integrationsminister Mona Sahlin påtalade att plagget tjänade till att ”dölja och osynliggöra kvinnor”.12 Lars Åberg såg eleverna som ”ombud” för en politiserad islam ”som gömmer sina kvinnor”,13 och Anders Westgårdh tyckte ”ofantligt synd om dessa flickor och kvinnor som tvingas gå inkognito genom livet”.14 Ingen reflekterade över att de lade märke till just dessa två av alla unga kvinnor i Göteborg eller att de noterade deras existens just då. De hade ju gått i skola även innan de valde att gå dit i niqab. Att gå klädd i niqab i Göteborg är knappast att gömma sig. Det är att göra sig så synlig att man blir föremål för diskussioner i landets dagstidningar, tevedebatter och till och med i Sveriges riksdag. Även om idén att klä sig i niqab var ett sätt för dessa två tonåringar att visa vad de stod för – inte helt olikt det sätt på vilket deras jämnåriga kan välja att signalera sin identitet som, exempelvis, hårdrockare, punkare, skejtare eller emo – och samtidigt ta avstånd från den sexualiserade kroppsfixering de såg runt omkring sig,15 blev den uppståndelse de väckte när de gick runt i Göteborg efter en tid besvärande. ”Det är jobbigt”, sade en av kvinnorna. ”Ute på stan pekar folk på mig. Man säger: där går hon som var med i teve.”16
Det tycks som att unga kvinnor i heltäckande slöja väcker så starka känslor att vanligen kloka debattörer tappar besinningen. ”Kvinnor som bär fotsida slöjor drabbas ofta av benskörhet”, skrev Åsa Petersen. ”Skelettet mjuknar när kroppen inte får det ljus som den behöver för att må bra. Risken är ännu större här uppe i det mörka Norden.”17 Varför detta skulle vara ett argument enbart mot kvinnor i heltäckande slöja och inte kvinnor i folkdräkt eller män i kostym framgår inte. Westgårdh gick loss på att han sett en kvinna i niqab köra bil i rusningstrafiken. ”Det borde rimligen klassas som vårdslöshet i trafik, möjligen anstiftan till dråp. Det känns definitivt inte som höjden av trafiksäkerhet. Vad skulle hända om hon till exempel körde på och dödade ett barn? Skulle hon dömas till fängelse?”18 Varför Westgårdh föreställer sig att en kvinna i niqab skulle frias i en rättegång om hon körde så vårdslöst att hon dödade ett barn är inte helt klart. Kanske tänkte han att hon kunde smita från polisen genom att gå upp i mängden av alla andra niqabklädda förare i Göteborgstrafiken. Vad fick Westgårdh att klassa en niqabklädd kvinna bakom ratten som vårdslös i trafik, möjligen anstiftan till dråp? Ansluter han sig till det saudiska argumentet att kvinnor inte kan köra bil eller anser han att det beror på hennes niqab? Om det är det senare, borde han prova själv. Synfältet för den som bär niqab begränsas endast marginellt och i mindre grad än för den som bär motorcykelhjälm. Andra debattörer fokuserade på att skolan är och skall vara ett religionsneutralt, sekulärt rum, varför slöjan borde förbjudas. ”Det handlar om att det svenska samhället är sekulariserat och att det offentliga rummet därför skall hållas fritt från konfessionella symboler. Och skolan är i högsta grad en del av detta rum”, anförde Sydsvenskan i en ledare.19 Påståendet röjer en viss hemmablindhet. Det offentliga rummet i Sverige är, som vi såg i kapitel tre, långt ifrån sekulärt eller fritt från konfessionella symboler. Vi tycks vara så vana att fira advent och lucia, ta jullov och påsklov och att ha ledigt på söndagar, Kristi himmelsfärdsdag, trettondagen och pingst, att det framstår som något självklart, som vore det naturens ordning, ett sekulärt och konfessionsfritt rum, som nu utmanas av de andras provocerande religiositet när de visar upp sig i slöja, bygger en moské i staden, firar eid och ramadan och vill ta ledigt på fredagar. Trots att skolan enligt Lpo-94 skall vara ”icke-konfessionell”, anger läroplanen att skolan har till uppgift att fostra eleverna i enlighet med ”den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”, vilket inte framstår som helt religionsneutralt eller sekulärt.20
Sydsvenskans ledare framhåller vidare att slöjan kan ses ”som en symbol för motstånd mot integration”. ”Majoritetssamhället får inte hymla med vad som gäller: För de troende står det fritt att utöva sin religion och använda dess symboler privat. Men respekten måste vara ömsesidig. Det offentliga rummet är till för alla. Det är – och skall förbli – sekulärt.”21 Resonemanget röjer en grundläggande missuppfattning som återkommande gör sig gällande i det svenska samtalet om islam och muslimer: integration förväxlas med assimilation. Integration benämner en process genom vilken skilda delar sammanfogas till en större enhet. I samhällen där en majoritetsbefolkning exkluderat minoritetsgrupper på basis av etnicitet, kön, religion eller tillskriven ras betecknar integration den process som gör det gemensamma (skola, sjukvård, arbetsmarknad, bostadsmarknad, förvaltning, politisk representation) tillgängligt för alla, oberoende av vilken etnicitet eller vilket kön man har, vilket trossamfund man tillhör eller hur man ser ut. Assimilation är bildat av latinets assimilo (”göra lik, efterbilda”) och betecknar en likriktningsprocess där en grupp eller individ assimileras i majoritetskulturen genom att ge upp sina särskiljande drag. I Sydsvenskans ledare är det majoritetssamhället som skall diktera villkoren, ”inte hymla med vad som gäller”, för tillträdet till det gemensamma, i detta fall rätten till utbildning. Den synliga olikheten stör, det särskiljande måste ges upp, tillträdet till det gemensamma villkoras. Så också talet om den ömsesidiga respekten, som förbinds med kravet på likriktning. Jag respekterar endast den som liknar mig och du skall visa mig respekt genom att likna mig. Slöjan i sig symboliserar inte motstånd mot integration. Det slöjan symboliserar är beroende av kontext. Sitter slöjan på en kvinna som går till skolan, visar akten – att sätta sig i skolbänken och delta i utbildningen – tvärtom en vilja till integration, en beredskap att ansluta sig till den större enheten, den gemensamma skolan. Här skapas också möjlighet till ömsesidig respekt: Kvinnan accepterar att ingå i ett sammanhang där alla inte klär sig som henne och de andra kan acceptera att hon inte klär sig som dem. Skillnaden mellan integration och assimilation kan också förstås i termer av öppenhet respektive slutenhet. Att integrera nya grupper i en organisation eller ett samhälle innebär att öppna sig för nya bidrag och kompetenser. Genom att fler bidrar till utformningen av den större enhet i vilken delarna ingår kan utgången inte på förhand vara känd, processen är öppen och per definition dynamisk. Att assimilera nya grupper medför endast en kvantitativ skillnad. Organisationen eller samhället blir större, men processen är sluten, målet känt och tillståndet statiskt. För att en organisation eller ett samhälle skall öppna sig för att integrera det nya krävs ett visst mått av självtillit och en idé om att nya kompetenser och erfarenheter kan tillföra något positivt. Givet de föreställningar om islam och muslimer som upprätthålls av den islamofobiska kunskapsregimen är det inte direkt förvånande att inte alla uttrycker beredskap att öppna sig för de bidrag – idéer, erfarenheter, kompetenser – som kan tänkas komma från en ”muslim”. Huruvida personen är född här eller där tycks oväsentligt för tillträdet till det gemensamma. Slöjan blir, som Scott uttrycker det, ”en projektionsduk för visioner av det främmande och fantasier om hot”.22 För Sydsvenskans ledarskribent signalerade slöjan fara och utlöste en kedja av associationer till ”uråldriga traditioner som utövas i religionens namn”: kvinnlig omskärelse, barnäktenskap, månggifte och att ”flickor inte skall få en utbildning utan lära sig att ta hand om hemmet”.23 Enbart tanken på att muslimska flickor nekas rätt till utbildning var för Sydsvenskan så upprörande att de muslimska flickorna borde avstängas från sin utbildning, i alla fall om de inte tog av sig det som symboliserade deras muslimska annanhet.
Den svenska debatten om slöja i skola pågick ungefär samtidigt som en ny slöjaffär utbrutit i Frankrike sedan systrarna Alma och Lila Lévy i september 2003 relegerats från gymnasiet för att de vägrat ta av sig slöjan i skolan. En tredje ung kvinna som anslutit sig till systrarna gav upp sin kamp sedan fadern slagit henne för att hon bar huvudduk. Föräldrarna till systrarna var lika förfärade, men mer liberala. Systrarnas familj var sekulära vänstersympatisörer, fadern ateistisk jude och modern berber och icke-praktiserande katolik. Deras farmor summerade familjens inställning: ”Jag avskyr deras konvertering, deras huvudduk och deras böner till Gud, men jag älskar dem och vill se dem lyckliga” och de ”behöver sin utbildning”.24 I fallet med väninnorna i Burgårdens gymnasium var kvinnorna inte konvertiter, men beslutet att gå till skolan i heltäckande slöja var deras eget. I alla fall enligt dem själva och den undersökning som utfördes av skolledningen. En av de unga kvinnorna bodde kvar hemma, medan den andra bodde ensam i egen lägenhet. Fadern var död och modern bodde i Somalia.25 I Frankrike utmynnade debatten i en lag, antagen i mars 2004, som förbjöd iögonfallande symboler för religiös tillhörighet i kommunala och statliga skolor. Förutom slöjor i alla dess former tillåts inte heller judisk kippa, sikhisk turban eller stora kors. På Burgården löstes konflikten med en kompromiss. Istället för avstängning slöts en överenskommelse, där flickorna tog av sig huvudbonaden under lektionstid och vid examination, men fick i övrigt bära den inom skolans område. Enligt rektor Staffan Hallström var alla parter därmed nöjda, men han efterlyste tydliga riktlinjer i frågan.26 Efter en utredning av Ingegärd Hilborn meddelade Skolverket den 24 oktober 2003 att den individuella skolledningen kan förbjuda heltäckande slöja av pedagogiska skäl eller om plagget enligt en seriös bedömning riskerar att störa skolans ordning, exempelvis genom att orsaka bråk, oro eller diskussioner som upptar orimligt mycket lektionstid. Enbart ett förbud utan motivering eller samtal om jämställdhet och demokratiska skyldigheter och rättigheter rekommenderades inte.27
Till skillnad från i Frankrike gäller Skolverkets beslut endast heltäckande slöja. I mars 2006 gav Hans Jansson, rektor vid den fristående Minervaskolan i Umeå familjen till en sjuårig flicka ett ultimatum: se till att hon tar av sig slöjan eller byt skola. För Jansson handlade det om regler. Inget man kan ha på huvudet var tillåtet. Utom hockeyhjälm när det var skridskoåkning. ”Jag får auktoritetsproblem med föräldrarna om jag inte står på mig”, sade Jansson. På frågan om han hade någon förståelse för att slöjan inte var direkt jämförbar med en mössa eller keps då den för många muslimer var en viktig symbol för islam, svarade Jansson korthugget: ”Byt kultur då.”28 Skolverket fann emellertid att denna grundhållning – byt kultur eller byt skola – stred mot skollagens krav på en skola öppen för alla elever. Även Diskrimineringsombudsmannen slog fast att en generell regel som förbjuder elever att bära varje typ av huvudbonad skulle utestänga barn som bar slöja eller kippa och därmed strida mot lagen mot diskriminering. Skolverkets beslut stod fast efter överklagan och Minervaskolans rektor fann ett tredje alternativ: byt regler. Skolan är idag öppen för alla.29 Skolverkets hållning uppskattades inte av alla. Sverigedemokraterna lade fram förslag om slöjförbud i kommunala skolor i bland annat Svedala, Örkelljunga, Tranemo, Eskilstuna och Hallstahammar. Vissa folkpartister ville inte vara sämre. I Huddinge föreslog Rafael Zawilinski (FP) att ett slöjförbud i grundskolan skulle utredas,30 och Nyamko Sabuni höjde budet när hon under valkampanjen år 2006 ställde kravet att förbjuda alla flickor under femton år att bära slöja.31 Inte burka eller niqab, utan vanlig slöja. Det förefaller som att folkpartiets ledning insåg att vallöftet rimmade lite illa med den liberala grundsynen på individens frihet från statliga dekret i privata angelägenheter, eftersom man garderade sig med brasklappen att förslaget var Sabunis eget. Sålunda kunde både väljare som ansåg att staten inte skulle reglera familjens förhandlingar om barnens kläder och de som ansåg det legitimt om föräldrarna var muslimer lägga en röst på Folkpartiet.
För Sabuni var slöjförbudet ett sätt att bekämpa ”hedersvåld”. ”Att klä ett barn i slöja”, sade Sabuni, ”är direkt olämpligt och ett sätt att fostra henne in i hederskulturen”.32 Då Sabuni samtidigt angivit att ”hederskultur inte är detsamma som islamisk kultur” utan förekommer bland familjer med ursprung i klankulturer som kan vara både muslimer och kristna, framstår slöjförbudet som mindre instrumentellt utefter de utgångspunkter Sabuni själv anger.33 Inget av de tre kända ”hedersmorden” på kvinnor, Sara, Pela och Fadime, begicks av praktiserande muslimer. Saras mördare hävdade till och med att han ”såg ner på muslimer mycket mer än vad svenskar gör. Jag är emot islam.”34 Mordet på Maryam 1994 som ibland räknas in, begicks av en kristen palestinier som upprörts över att hans dotter förälskat sig i en muslim. Ingen av de mördade kvinnorna bar slöja. Hur ett slöjförbud skulle ha kunnat förhindra dessa tragedier framstår som oklart. Däremot bidrar sannolikt förslaget till att befästa bilden av att hedersvåld liksom slöja har med islam att göra.
År 2009 sköt slöjdebatten fart igen sedan två niqabklädda väninnor, Leila Mahmoud och Alia Khalifa, påbörjat en utbildning till lärare vid Stockholms universitet respektive förskollärare vid Åsö vuxengymnasium. Skolorna reagerade olika. Lärarutbildningen vid universitetet såg inga problem, medan Stockholm stad ville förbjuda kvinnor i niqab att utbilda sig till lärare. Åsöskolans rektor upplevde heltäckande slöja som ett pedagogiskt hinder och ansåg att det skulle bli svårt att finna en praktikplats. Fallet anmäldes till Diskrimineringsombudsmannen, vilket alla parter samt lärarfacken välkomnade. I avvaktan på DO:s beslut fick Khalifa, som studerade vid Åsö, dispens, ordnade praktikplats själv och tog av ansiktsslöjan då hon arbetade med barnen, men rektor hoppades att det var sista gången en elev i heltäckande slöja fick gå igenom utbildningen.35 Khalifa bedömde att det gått utmärkt. Hon såg sig själv som social och utåtriktad, sade sig ha fått bra betyg och beröm för sina grupparbeten och redovisningar. Kvinnorna angav att de bar niqab som ett sätt att komma närmare Gud och såg inget självklart samband mellan förmågan att tillgodogöra sig en utbildning och klä sig så att endast ögonen syntes, vilket Khalifa exemplifierade med distansutbildning via nätet.36 ”Vi har aldrig upplevt oss vara begränsade förrän idag när staten debatterar huruvida vi är värda en utbildning eller inte.”37 I oktober 2009 fördes diskussionen till en ny nivå sedan de två centerpartistiska riksdagsmännen Staffan Danielsson och Lennart Pettersson lagt en motion om ”lagstiftning som förbjuder burka och niqab ute i samhället, på skolor och på arbetsplatser”.38 Riksdagsmännen motiverade sin motion i en debattartikel på SvD:s Brännpunkt med att någon ”måste våga” debattera slöjan som ett problem. För säkerhets skull upprepade de frasen tre gånger i samma artikel och underströk att 96 procent av Expressens läsare var för ett förbud. Man måste således modigt vaja med vinden, våga tycka som alla andra.39 Dessutom, förklarade Danielsson i en artikel på Newsmill, kunde de ju inte lämna Sverigedemokraterna, som också tyckte likadant, alldeles ensamma i den opinionen.40 Det var ju snart val. På en direkt fråga i Riksdagen svarade Sabuni att det började gå lite väl långt. ”Människor har frihet att klä sig som de vill.” Medan ett förbud för kvinnor i heltäckande slöja att vistas utanför hemmet var uteslutet, ansåg hon plagget olämpligt i vissa yrkesroller: ”skola och förskola är en typ av verksamhet där man verkligen behöver se läraren eller eleven i ansiktet”.41 Då intervenerade en röst som tidigare inte hörts i debatten. ”Jag är trött på allt tjat om ögonkontakt”, skrev Ulrika Norelius, styrelseledamot i Synskadades riksförbund. ”Om man inte kan se någon i ögonen för att man är synskadad och måste bära mörka glasögon, kan man inte vara lärare då? Man måste ju ändå fråga sig om vi i Sverige håller på att bli mer inskränkta än någonsin.”42 Norelius frågor besvarades indirekt av folkpartiets partiledare Jan Björklund, som i valupptakten 2010 yrkade på att heltäckande slöja – som han av grumlig anledning jämställde med en rånarluva – skulle förbjudas i skolorna. ”Undervisning är kommunikation. Undervisningen baseras på samspel mellan lärare och elever. Man måste kunna se varandra i ansiktet”, fastslog Björklund med ”liberala hälsningar”.43
Förmågan att tillgodogöra sig en utbildning hänger inte på om man har ett funktionshinder eller inte och sitter knappast i kläderna. Inte heller kan en persons pedagogiska kompetens och allmänna duglighet som lärare avgöras på basis av individens nationalitet, etnicitet, kön, religion eller sexuella läggning. Det måste prövas på individuell nivå. Funktionellt irrelevanta inträdeskriterier komprometterar de principer på vilka föresatsen att bygga en öppen skola på demokratisk grund vilar. Situationen liknar demokratins klassiska dilemma: det går inte att försvara demokratin mot demokratins fiender med odemokratiska metoder med mindre än att den demokrati som skulle räddas går förlorad. Varåt det pekar om grundvalen undermineras indikeras av att Diskrimineringsombudsmannen kommit att uppfattas som ett hinder. I skrivande stund hade DO inte fattat beslut i frågan om det var oförenligt med lagen mot diskriminering att neka kvinnor i niqab utbildning. Skulle DO finna att så var fallet aviserade Lotta Edholm, folkpartistiskt skolborgarråd i Stockholm, att staden avsåg överklaga beslutet. Dessutom borde man i så fall se över diskrimineringslagstiftningen.44 Riksdagsmännen från Centerpartiet var inne på samma linje och föreslog att DO inte skulle ha rätt att överpröva ett utegångsförbud för kvinnor i heltäckande slöja om lagen antogs.45
Det finns inga exakta uppgifter om hur många kvinnor som bär niqab i Sverige och myndigheterna registrerar inte invånarna efter klädstil. I alla fall inte ännu. Ann-Sofie Roald beräknar att antalet uppgår till ungefär 100, varav flertalet är somalier eller konvertiter.46 Det motsvarar ungefär 0,05 procent av den kvinnliga hälften av landets muslimska befolkning. En lag som förbjuder dessa kvinnor att vistas i det offentliga rummet eller som utestänger dem från utbildning skulle således, precis som i Frankrike, vara av mer symbolisk än praktisk betydelse. Ett lagstadgat förbud mot niqab är en symbolisk markör mot den oacceptabla patriarkala genusordning plagget sägs symbolisera (om inte i bärarens så i betraktarens öga). Det som angrips är inte den patriarkala genusordningen i sig, endast dess offentligt synliga symbol. Istället för att utveckla en strategi för att åtgärda det problem man påstår måste tas på allvar, vill man, som civilrättsjurist Mårten Schultz konstaterar, förbjuda dess symptom. ”Att förbjuda burka för att motverka förtryck av kvinnor är som att bekämpa kvinnomisshandel genom att tvinga slagna kvinnor att sminka över sina blåmärken.”47 Varför väljer man att vilja förbjuda just niqab av alla möjliga symboler för en patriarkal genusordning? Som bloggaren Khadidja Ouis föreslår vore det i så fall mer logiskt att förbjuda slipsen. ”Finns det något klädesplagg som symboliserar maktmissbruk, förtryck och förakt som detta gör?” Slipsen har sitt ursprung i västvärlden och bärs av de flesta av världens manliga makthavare. Följaktligen: ”Om vi förbjuder folk att bära slips, så kommer världen bli oerhört mycket bättre och framförallt mer demokratisk! Då hade vi sluppit patriarkala strukturer och normer, imperialistisk politik från väst hade upphört, och makten hade spridit sig till en bredare del av befolkningen.”48 Finner man det alltför magstarkt att som föremål för den (skenbara) politiska handlingskraft man vill demonstrera välja en symbol för patriarkatet som bärs av manliga representanter för det egna majoritetssamhället skulle man kunna angripa den kvinnliga garderoben hos andra minoritetsgrupper. Antalet kvinnliga medlemmar i Hare Krishna (International Society of Krishna Consciousness, ISKCON) i Sverige är ungefär lika stort som antalet muslimska kvinnor som bär niqab, cirka 100, kanske något fler, och de bär klart igenkännbara kläder. Enligt klassisk Hare Krishnafilosofi råder en andligt sanktionerad hierarkisk genusordning där kvinnan är underlägsen mannen som hon skall tjäna i ödmjuk underdånighet. Hennes sexualitet utgör en fara för civilisationen, hon har inte rätt till en egen ekonomi och måste stå under manlig kontroll livet igenom. I templet särskiljs män och kvinnor och utanför templet är kvinnan bunden till det privata, hennes plats är hemmet. Hon tillhör först fadern och efter det arrangerade äktenskapet tillhör hon sedan maken och därefter hennes söner. Men allt regleras av karma och utför hon sina plikter väl kan hon återfödas som man. Varför läggs inga förslag om att befria Krishnakvinnorna genom att neka dem tillträde till universiteten om de skulle vilja utbilda sig? Varför hör vi inte våra politiker ständigt upprepa mantrat att vi ”måste våga” tala om Hare Krishnakvinnornas tygstycken som ett problem? Förklaringen är enkel: trots att patriarkala genusordningar präglar de flesta samhällen, oavsett vilken religiös tradition som dominerar, är det inte hinduism, buddhism, sikhism, judendom eller kristendom som får representera en ojämlik könsordning i det västerländska samtalet. Det är islam. Hade Indien haft olja men inte kärnvapen hade vi kanske lärt oss att bli hindufober och fått en jämställdhetsminister som velat förbjuda hinduiska kläder på barn innan femton års ålder.
Att det finns patriarkala traditioner i muslimska samhällen är ingen hemlighet, men de har aldrig varit allenarådande eller oomstridda. Inte heller är patriarkatet enbart förbundet med muslimska traditioner. Könsessentialistiska föreställningar om män från Mars och kvinnor från Venus delas i hög grad av både kristna och muslimer. Från svenska BB bärs både Arne och Ahmed, Kajsa och Kadidja hem i blått respektive rött eller rosa. Talet om slöjan som markör för islam som en unikt kvinnoförtryckande ordning tycks tjäna tre samvarierande funktioner. För det första osynliggör det mångfalden av starka, kreativa och självständiga muslimska kvinnor och de bidrag de gett till den muslimska historien. Hur många känner ens till kvinnor som Umm al-Muqtadir-billah,49 Amrah bint Abdur-Rahman,50 Rabi’a al-Adawiyya,51 Fatima al-Fihri,52 Maham Anga,53 Halide Edib Adivar,54 eller Nana Asma’u?55 Den forskare som på allvar vill ta tag i muslimsk kvinnohistoria har mycket att göra. Med enskilda undantag från historien (profetens hustrur, hans dotter Fatima) och ett fåtal akademiker, politiker eller författare i vår samtid (Abu-Lughod, Bhutto, Saadawi) reduceras alla muslimska kvinnor till en namnlös underordnad stereotyp, tystad av vår egen historieskrivning och hänvisad till enbart som illustration på de muslimska männens barbari och vår egen förträfflighet. För det andra avleder talet om islams inbyggda kvinnoförtryck uppmärksamheten från den patriarkala ordning som strukturerar förhållandet mellan könen också bland landets icke-muslimska befolkning. Genom att patriarkatet förbinds med islam och muslimer – hos dem som inte är som oss – blir könsdiskriminering ett etniskt och religiöst kodat problem, ett invandrarproblem som inte berör oss jämställda svenskar. Kampen för jämställdhet mellan könen kan inriktas på att befria de muslimska kvinnorna från deras slöjor, och vi behöver inte ta itu med lönegapet mellan män och kvinnor, mansdominansen inom statusyrken, hälsofrågor, kvinnors dubbelarbete, papperslösa kvinnors rättslöshet eller andra genusfrågor som skulle kosta mer än ett slöjförbud att ta tag i. För det tredje förser figuren Den förtryckta muslimska kvinnan västerländska män med möjlighet att axla riddarens roll: om den värnlösa kvinnan hålls fången av dem, måste hon ju räddas av oss. Inför Operation Evig Frihet blev burkan ett globalt samtalsämne och kriget kunde presenteras som ett altruistiskt projekt avsett att befria den afghanska kvinnan, enligt den koloniala formel som identifierats av Gayatri Chakravorty Spivak som ”vita män strider för att rädda bruna kvinnor från bruna män”.56 Att afghanska kvinnoorganisationer som Afghan Women’s Network (som består av 72 olika kvinnoorganisationer) eller den mer radikala kvinnokampsrörelsen Revolutionary Association of the Women of Afghanistan motsatte sig invasionen och sedan dess krävt ett slut på ockupationen noterades lika lite som de kvinnofrågor de afghanska kvinnorna hellre ville tala om: tillgång till mat, utbildning, sjukvård och trygghet. Därefter glömdes den afghanska kvinnan bort, trots de studier som visar att förhållandena är lika allvarliga som innan befrielsen, och burka är ett vanligt plagg också under den nya regimen.57
Vad burka och niqab står för i Afghanistan är en sak. Vad burka och niqab betyder i Sverige en annan. Vad plaggen symboliserar för dem som bär plagget här är en empirisk fråga. Då det endast finns runt etthundra kvinnor i landet som bär niqab torde det inte vara en oöverkomlig forskningsuppgift att ta reda på svaren. De fyra vi mött ovan, de två eleverna från Göteborg och de två studenterna från Stockholm, säger sig alla ha kommit fram till att de vill bära niqab på egen hand, som ett sätt att komma närmare Gud och som ett sätt att uttrycka sin identitet. Två av kvinnorna, Leila Mahmoud och Alia Khalifa, framstår som salafiter, även om de själva föredrar termen muslimer. Ytterligare två kvinnor i niqab figurerar i Elin Berge och Edda Mangas bok Slöjor. Båda är konvertiter, bor i Örebro och upplevde niqaben som en frigörelse. ”Ingenting biter på mig med sjalen på”, förklarade Elin, då 26 år. ”Den blir som ett skydd. En trygghet. Man blir inte objekt på samma sätt. Men samtidigt blir man det. Man tar ju på sig en massa värderingar med sjalen. Men jag strider hellre för dem, än att vara den jag försökte spela för att passa in i ett samhälle som jag ändå inte är riktigt förtjust i. Jag har befriat mig från det här sexistiska samhället.”58
I Danmark genomförde ett forskarteam från Köpenhamns universitet en studie, Rapport om brugen af niqab og burka, som publicerades 2009. Enligt rapporten fanns med säkerhet knappt 100 niqabklädda kvinnor i Danmark, varav 60 danska konvertiter, men forskarna reserverade sig för att det kunde finnas kvinnogrupper de inte kände till.59 Liksom i Sverige var kvinnorna mestadels unga, under 40 år. Majoriteten uttryckte salafitiska/wahhabitiska åsikter, även om inte heller danskorna använde termen om sig själva, men där fanns också de som tillhörde sufikretsar. De flesta tycktes inte tillhöra en bestämd miljö, utan besökte olika sammankomster, lyssnade till olika predikanter, sökte sig fram, inte minst via Internet. Av dem som valts ut för djupintervjuer, sade samtliga att de valt att bära niqab själva och att ingen annan i familjen använde plagget. Det hände också att deras val oroat familjen och att de uppmanats att ta av sig den heltäckande slöjan. Flera uttryckte att bruket av niqab gjorde dem ”starkare i tron”, inte minst genom omgivningens negativa reaktioner. Liksom i Sverige är niqab heller inte populärt bland danska muslimer, även om några av de intervjuade upplevde att vissa tycktes ”se upp till dem” för att de var så starka i tron. Lokalt förekom att det uppstått niqabgrupper av starkt troende kvinnor, där man var överens om det riktiga att bära plagget, vilket kan innebära ett visst grupptvång. Vanligen hade kvinnorna varit ensamstående då de började bära niqab, och de flesta som senare ingått äktenskap uppgav att de letat efter en man som på motsvarande vis skulle vara stark i tron eller åtminstone acceptera deras val. Även om de flesta var överens om att niqab var ett ”val för livet”, visar studien att flera kvinnor endast bar niqab ibland och att andra både tagit av och på plagget i olika perioder. Av det danska materialet att döma föreligger således vissa drag vi känner igen från ungdomsforskning och studier av nya religiösa rörelser: formationen av subkulturer med starka övertygelser och lätt identifierbara kläder som attraherar sökare, betydelsen av Internet, begäret att vara true och föreställningen att man skall hålla fast vid livsstilen livet ut. Få förblir dock Hare Krishna, Livets Ordare, punkare, hårdrockare eller skinhead hela livet, i alla fall inte med samma fulltidsengagemang och brinnande övertygelse. Hur många av de danska kvinnorna som valde att bära niqab 2009 som fortfarande kommer att bära plagget tio år senare får framtiden utvisa.
Huruvida situationen i Sverige motsvarar den danska vet vi inte, eftersom ingen motsvarande studie ännu utförts. Hittills förefaller intresset för att tala om kvinnor i niqab större än att tala med dem. Så upplever också det fåtal kvinnor i niqab som uttalat sig offentligt situationen. ”Folk på gatan pratar inte med mig, men de tittar snett på mig”, berättade Felis Mohamud, den av eleverna från Burgårdens gymnasium som levde utan sina föräldrar, i en lägenhet på Hisingen. ”En tant stod så här nära mig på spårvagnen”, fortsatte hon och visade med fingrarna. ”Hon pratade med sin kompis och sa typ: ’De har slöjan bara för att de är förtryckta’. Hon trodde väl att jag inte kunde prata svenska.”60 ”Ibland kommer det fram människor till min man och frågar varför han förtrycker mig”, berättade Terese, en svensk konvertit från Örebro. ”Ingen frågar mig. De skriker åt mig på gatan istället: ’Ta av dig hucklet! Spöke!’ Alla svenskar tror att det är en kille som tvingat mig att klä mig så här, men jag var inte ens på väg att gifta mig när jag konverterade.”61 Vi bör naturligtvis handskas försiktigt med varje uppgift om vad en individ gör av ”fri vilja”. Det finns de som ”frivilligt” går upp tidigt och klär på sig varje morgon för att släpa sig till ett meningslöst arbete, de som av ”fri vilja” klär sig enligt senaste modet och de som ”väljer” att klä på sig vissa kläder för att de vet att de då får större uppskattning än om de klär sig på andra sätt. Att vissa kvinnor intygar att de valt att bära niqab av ”fri vilja”, innebär heller inte att det gäller för alla kvinnor som använder heltäckande slöja. Vi vet att det förekommer att män kan använda våld och hot för att få en kvinna att klä sig på det sätt han behagar, trots att det är förbjudet i lag. Det är inte otänkbart att sådant kan förekomma också i muslimska familjer. Med tanke på att niqab är ett så ovanligt plagg i Sverige står vi i så fall inför två alternativ. Antingen är det inte så många muslimska män som försöker tvinga kvinnorna i sina familjer att bära niqab. Eller också lyckas de inte så bra.
Att det redan är förbjudet att med våld eller hot tvinga någon att klä sig på ett visst sätt visar att förslaget att förbjuda niqab knappast handlar om att värna muslimska kvinnors integritet, deras rätt att slippa klä sig i heltäckande slöja. Det tycks snarare som att förslaget vill skydda omgivningen från att behöva se dem, eller till och med från själva vetskapen att de finns. Då talet om heltäckande slöja lätt löper över i ett samtal om islam som helhet, trots att plagget är så sparsamt förekommande bland landets muslimer, tycks det symboliska förbudet snarast vara riktat mot islams synliga närvaro i det offentliga rummet. Det skulle i så fall förklara varför så många också tycks reta sig på vanlig slöja. En huvudduk är inte fel om den sitter på drottning Silvia, men sitter den på en muslim väcker den antipatier. I alla fall om hon går omkring i Sverige. Eller om hon tar sig ton som programledare för en lågbudgetproduktion på teve. Iman Touman var inne på samma spår. Trött på det ständiga skvallrandet om kvinnor i slöja utbrast Touman: ”Nu får det vara nog! Vart man än vänder sig hörs ert skitsnack. Ibland undrar man vad ni vill komma fram till. Få bort mig från ’ert’ Sverige? Men det kommer ni aldrig att lyckas med, för ’ert’ Sverige är mitt Sverige.”62