Som liten, när träden blev gröna, rymde Benji ideligen hemifrån och gick i timmar innan han klättrade upp i ett av dem. Om vinden kom från stan skrek han allt vad han orkade, vrålade ut allt som gjorde ont. Om vinden kom från andra hållet satt han stilla tills den gjort kinderna så stumma att han inte längre kände tårarna.
Det var hans tre storasystrar som lärde honom jaga. Inte för att de ville, men när mamman jobbade kunde pojken uppenbart inte lämnas ensam i huset utan att ställa till med jävulskap. Det enda pålitliga med Benji har alltid varit att han är opålitlig. Men naturen nådde till allas överraskning fram till honom där människor misslyckades, när någon lär dig att vara i skogen som liten är det som att få extra modersmål. Luften pratar här, och Benji förstår. Den är sorgsen och vild.
Systrarna lärde sig jaga av deras pappa, Benji hatade dem för det, att de mindes honom. Så när han träffade Kevin var det första gången han haft någon i sitt liv som var bara hans. På somrarna försvann de till en hemlig plats, en liten överväxt ö i en sjö som inte ens jägarna tog sig till. Pojkarna kunde bara vara sig själva helt och hållet där. De badade nakna och torkade i solen på klipporna, fiskade till middag och sov under stjärnhimlen, sa inte ett ord till varandra på flera dagar. Första sommaren var de där ett dygn, när de blev tonåringar i veckor, varenda sekund tills hockeyträningen började igen.
De första årens vänskap kissade Benji fortfarande på sig ibland när han drömde om sin pappa. Men aldrig på ön. När man rott ut och slagit en metallkil i klipporna och bundit fast båten hittade inte drömmarna dit. Kevin var Benjis allt. Vår barndoms bästa vänner är vårt livs kärlek, de krossar våra hjärtan på värre sätt.
Benji leder Ana och Maya till den snåriga, igenväxta stranden. Sjön har ingen brygga, men han släpar fram en roddbåt gömd under buskagen, slänger ryggsäcken i den. Själv dyker han i vattnet och simmar.
Flickorna förstår först inte vad de ror mot, i mitten av sjön finns bara några överväxta klippor med låga träd, från vattnet ser det inte ens möjligt ut att gå iland. Men Benji dyker upp bakom några stora stenar, med vattnet droppande från armarna och de bara fötterna hårt nerskurna i marken drar han båten till land.
Ana hittar metallkilar i ryggsäcken och använder hammaren Benji gav henne för att slå ner dem i en klippskreva och förtöja båten. Maya stiger ur efter henne, och först då begriper flickorna vad de tittar på: I mitten av den lilla ön finns en röjd rektangel i gräset, omöjlig att se från någon sida av vattnet, precis stor nog för ett tält för två personer.
– Det är en bra plats att gömma sig på, mumlar Benji lågt med blicken i marken.
– Varför visar du den för oss? frågar Maya.
– Jag behöver den inte längre, säger han.
Han ljuger, hon ser det. För ett enda försvinnande ögonblick ser han nästan ut att vara på väg att erkänna det. Men han pekar istället, nästan blygt, och tillägger:
– Om man badar där borta så syns man inte från skogen.
Maya och Ana frågar inte vem han brukade dela ön med. Den är deras nu. Det bästa med naturen är att den inte är nostalgisk, klippor och träd struntar i sina gamla ägare. Benji går mot vattnet men precis innan han hoppar från stenarna ropar Maya efter honom:
– Du!
Han vänder sig om. Hennes röst spricker:
– Jag hoppas att du är en sån som får ett lyckligt slut, Benji.
Den unge mannen nickar bara hastigt, vänder sig om innan hon ska förstå vad det verkligen betyder för honom. De unga kvinnorna står kvar när han dyker i sjön och simmar därifrån.
Ana följer hans armar när de bryter vattenytan, kisar mot den spända kroppen när den kliver upp i skogen på andra sidan. Sorgsen och vild, den också. Hon biter sig nöjt i underläppen. När Maya blänger dömande på henne fräser Ana:
– Vad? Jag tänkte bara att … han måste ju liksom inte dra härifrån med en gång. HAN får ju gärna kolla på mig när jag badar …
Maya knackar sig själv på tinningen.
– Du har allvarliga psykiska problem.
– Vad? Alltså, såg du hans armar? Alltså han skulle få kolla på mig när jag …
– Tack! Det räcker! Om du säger mer så får du inte vara på min ö!
– Vadå? Så nu är det DIN ö helt plötsligt?
Maya garvar. Hennes bästa vän är den mest korkade svinsmarta människa hon känner, och på sitt eget skruvade sätt kämpar Ana för att ta tillbaka allt som är normalt igen: Killar, sex, livet, världen. Hon börjar där hon börjar med all överlevnad: Med humor.
De stannar på ön nästan hela sommaren. Ana gör spridda turer hem för att hämta proviant, men egentligen mest för att städa undan tomma flaskor i sin pappas kök. Hon återvänder alltid innan det blir mörkt, och hon ser alltid till att Maya är mätt. En morgon vaknar Maya av att vännen står naken och svärande i vattenbrynet och försöker fånga fisk med bara händerna, för att hon sett någon idiot i ett överlevnadsprogram på tv göra det, och efter det vägrar Maya kalla sin vän för något annat än ”Gollum”. Ana tittar i gengäld på Maya första gången hon tar av sig kläderna och noterar ränderna efter t-shirten och shortsen med orden: ”Du kommer bli en så jävla bra pappa. Du har redan alla farsors chartersemestersolbränna.” En sista sommar sjunger de högt och dansar fult, sover utan mardrömmar under stjärnhimlen. Maya spelar gitarr, lugn och fri. Hon vet det inte nu, men om tio år kommer en av låtarna hon skriver här vara den första hon spelar på varje konsert när hon åker på turné. Hon kommer ha en tatuering på varje arm då, en gitarr och ett gevär, och tillägna låten till sin bästa vän. Den heter ”Ön”.
***
Benji springer ensam i en annan del av skogen. Han hittar nya gömställen, har övat länge på det. Han har blivit en man som inte tar någonting för givet, för det är bara barn som tror att vissa saker är självklara: Att vi alltid ska ha en bästa vän. Få vara de vi är. Vara kär i vem vi vill. Benji äger inga självklarheter längre, han springer bara vidare in i skogen tills hjärnan kippar efter syre och ingenting känns längre. Då klättrar han upp i ett träd. Väntar på vind.
***
Man måste hålla vad man lovar. Det är det första barn lär dig när de börjar prata. När Maya var liten tvingade hon sin pappa att lova att hon skulle få bli astronaut, och Peter lovade, för föräldrar gör det. Han lovade allt annat också: Att ingen skulle få skada henne. Att allt alltid skulle ordna sig. Trots att det inte är sant.
Efter allt som hände i våras frågade Peter dottern om hon ville flytta från Björnstad. Hon sa: ”Nej. För det här är min stad också.” Han frågade vad han kunde göra för henne, och hon sa: ”Bygg en bättre klubb, för alla.” Så han lovade.
Han har aldrig varit bra med ord. Aldrig varit en sådan farsa som kunnat förklara hur han älskar sina barn och sin fru, han har hoppats att det räckt med att han visat dem. Och hur ska han kunna visa något nu? Mer än att han är en förlorare?
Han stannar vid ett övergångsställe. En yngre pappa går över med sin dotter, åtta–nio år gammal. Pappan håller henne i handen, flickan visar tydligt att hon anser att hon är typ hundra år för gammal för det. Peter måste hejda sig för att inte stiga ur bilen och skrika åt pappan att aldrig släppa taget. Släpp aldrig. Aldrig!
När Peter och Mira fick sitt första barn, Isak, sa Mira till honom: ”Nu är vi det här först. Allt annat är vi i andra hand, vi är föräldrar först!” Peter visste förstås redan. Alla vet. Det är inte en frivillig process, det är ett känslomässigt överfall, man förvandlas till någons egendom första gången man hör sitt barn gråta. Man tillhör den där varelsen nu. Först. Så när något händer ditt barn slutar det aldrig vara ditt fel.
Peter vill kasta sig ur bilen och gapa åt den där pappan: ”Släpp henne inte ur sikte, lita inte på någon, låt henne inte gå på festen!”
När Isak dog frågade folk: ”Hur kommer man över det?” Peters enda svar var att det gör man inte. Man lever bara vidare. En viss del av ens känsloregister kopplar in autopiloten. Men nu? Han vet inte. Han vet bara att när något händer ditt barn spelar det ingen roll vem som bär skulden, den slutar aldrig vara din ändå. Varför var du inte där? Varför dödade du honom inte? Varför räckte du inte till?
Peter vill skrika det åt pappan på övergångsstället. ”SLÄPP ALDRIG TAGET FÖR DE JÄVLARNA KOMMER TA HELA ERA LIV IFRÅN ER DÅ!”
Men istället gråter han bara stilla, med naglarna djupt i ratten.
***
Ön
Det var sommar
Och ön var vår
Vi hade haft vinter
I tusen år
Du var trasig
Jag var bruten
Du hängde repet
Jag knöt knuten
Hur många gånger hann vi dö
Innan vi fyllt sexton år?
Hur många sånger om att ta adjö
Som bara du fullt ut förstår?
Men det här var sommar
Och ön var vår
Och du är min
I tusen år
***
Mira brukade somna i soffan när Peter kom hem sent. En oöppnad flaska vin och två glas på bordet, en tyst liten pil av dåligt samvete för att han skulle påminnas om att han var väntad. Att det gjorde ont i någon när han inte kom. Han brukade lyfta henne försiktigt och bära henne till sängen, sova med sina andetag över hela hennes rygg.
Ett långt äktenskap består av så små saker att när de går förlorade vet vi inte ens var vi ska börja leta. Sättet hon brukar röra honom, som om det inte är meningen, när han diskar och hon kokar kaffe och hennes lillfinger överlappar hans när de sätter ner händerna på diskbänken samtidigt. Hans läppar som allra hastigast i hennes hår när han passerar henne vid köksbordet, båda två med blicken åt ett annat håll. Två människor som älskat varandra tillräckligt länge tycks sluta röra vid varandra medvetet, det blir något instinktivt, när de möts mellan hallen och köket hittar deras kroppar bara varandra. När de går ut genom en dörr landar hennes hand i hans som av misstag. Små kollisioner, varje dag, hela tiden. De går inte att konstruera. Så när de försvinner vet ingen varför, plötsligt lever två människor parallellt istället för tillsammans. En morgon får de inte ögonkontakt, deras fingrar landar några centimeter längre bort på en diskbänk. De passerar varandra i en hall. De krockar inte längre.
Det är efter midnatt när Peter öppnar ytterdörren. Mira vet att han hoppas att hon sover, så hon låtsas göra det. Vinflaskan på bordet är tom, det står bara ett glas bredvid den. Han lyfter henne inte till sängen, täcker henne bara tafatt med en filt där hon ligger i soffan. Några ögonblick står han kvar, kanske väntar han på att hon ska sluta låtsas. Men när hon öppnar ögonen är han i badrummet. Han låser dörren, stirrar i golvet, hon ligger kvar därute och stirrar i taket. De vet inte om de har något att säga varandra längre. Allt har en bristningsgräns, och trots att människor alltid säger att ”delad glädje är dubbel glädje” tycks vi envisas med att tro att sorg fungerar tvärtom. Det kanske inte är sant. Två drunknande människor med blyvikter runt fötterna kanske inte blir varandras räddning om de håller händerna, de sjunker bara dubbelt så fort. Till sist blir det outhärdligt att bära varandras brustna hjärtan.
De sover bortom den andras fingertoppar. Utan läppar i håret och andetag mot ryggen. Och en enda fråga får sakta, natt efter natt, allt starkare fäste i båda deras huvuden: Är det så här det börjar? När det tar slut mellan människor.