Inom kort kommer personalen på skolan i Björnstad ha sitt första planeringsmöte inför höstterminen. Det kommer diskuteras budgetar och läroplaner och ombyggnation av gymnastiksalen, som vanligt. Men så kommer en lärare fråga om en elev vid namn ”Vidar” som plötsligt dykt upp på en klasslista. Rektorn kommer harkla sig besvärat: ”Ja, det är en elev som tidigare gått här, och som börjar nu igen. Vi fick beskedet lite hastigt …” Läraren undrar var denne elev befunnit sig under tiden, har han gått i en annan skola? ”Nja, Vidar har befunnit sig inom … alternativa utbildningssystem”, harklar sig rektorn. ”Du menar ungdomsfängelse?” undrar läraren. ”Jag tror att det är mer som ett … behandlingshem”, påpekar rektorn. Läraren tycks varken förstå eller bry sig om skillnaden.
En lärare längre bak i rummet viskar: ”Misshandel och narkotikabrott, han försökte slå ihjäl en polis!” En annan fnyser: ”Jag vill inte ha den psykopaten i mitt klassrum!” Någon frågar lite högre: ”Skulle inte Vidar sitta inne mycket längre?” men får inget svar. En annan undrar oroligt: ”Vidar? Vad heter han i efternamn?” Rektorns ögonfransar kolibrivingsfladdrar när han svarar: ”Rinnius. Vidar Rinnius. Han är lillebror till Teemu Rinnius.”
***
Elisabeth Zackell kliar sig i den frisyr som är svår att avgöra om den klippts av frisör eller av misstag, kliver ut genom Sunes ytterdörr i skor gjorda för minusgrader och åtminstone två storlekar större fötter, tänder en cigarr. Peter går efter, oroad nu:
– Vad håller du på med? frågar han.
Zackell, uppenbart inte direkt finkänslig för människors intentioner, tar för givet att han syftar på cigarren:
– Den här? Tja … jag vet inte. Jag är vegan och jag dricker varken alkohol eller kaffe. Om jag inte åtminstone rökte skulle ju ingen vettig människa någonsin kunna lita på mig, säger hon, inte som om det är ett skämt utan som om hon ägnat detta avsevärd tankeverksamhet.
Peter suckar så djupt att han börjar hosta.
– Du kan inte bara komma hit och tro att du ska få ett tränarjobb utan att berätta vad du ska göra med vårt LAG?
Zackell fyller munnen med rök, lägger huvudet på sned.
– Det lag ni har just nu?
– Ja! Det som du ska träna!
– Åh, ditt A-lag? Det är uruselt. Ett gäng föredettingar som är för gamla och dåliga för att någon annan ska vilja ha dem.
– Men du kan göra dem bra? Är det vad du säger?
Zackell fnittrar. Inte vänligt eller charmigt, bara nedlåtande.
– Nej, nej, nej, snälla nån, ett uruselt lag går inte att göra bra. Jag är inte Harry Potter.
Peter får hennes cigarrök i ögonen och förlorar besinningen:
– Vad gör du HÄR då? Vad vill du HA?
Zackell tar upp en skrynklig papperslapp ur fickan. Hon blåser ursäktande röken åt ett annat håll än Peters, tveksamt som om hon inte vill be om ursäkt för sin rökning utan bara beklaga att han själv inte röker.
– Är du arg?
– Jag är inte … arg, sansar sig Peter.
– Du ser lite arg ut.
– Jag är inte AR … lägg av!
– Jag har fått höra att jag inte är så bra på att handskas med … människor. Såna här … känslor, och sånt, medger Zackell, men ansiktet är fortfarande helt uttrycksbefriat.
– Det säger du inte? Obegripligt! muttrar Peter sarkastiskt.
Zackell räcker honom papperslappen.
– … men jag är en bra tränare. Och jag har fått höra att du är en bra sportchef. Om du får namnen på det här pappret att ge allt för mig på isen så gör jag ett vinnande lag av dem.
Peter läser namnen: Bobo. Amat. Benji.
– Det här är bara tonåringar … en av dem är bara sexton år … ska du bygga A-laget på dem?
– De ska inte bygga A-laget. De ska bära det. Han där är vår nya lagkapten, avbryter Zackell.
Peter stirrar på henne, sedan på namnet hon pekar på.
– Ska du göra HONOM till lagkapten? För vårt A-LAG?
Hon svarar som om det vore den naturligaste sak i världen:
– Nej. Du ska göra det. För du är bra med människor.
Sedan räcker hon honom ytterligare en lapp. Det står ”Vidar” på den. Peter ger den en enda blick och skriker:
– ALDRIG I LIVET!
– Så du känner till Vidar?
– Känner TILL!? Han … han …
Peter vibrerar tills han roterar, som en ursinnig äggklocka. Sune står i dörröppningen med kaffe. Zackell tackar nej men får koppen i näven ändå. Sune flinar mot lappen.
– Vidar? Den pojken, ja. Han kan nog inte spela i ditt lag. Av … geografiska skäl.
Zackell är inte självgod, bara saklig, när hon svarar:
– Jag har fått garantier om att han släpps ut inom kort.
– Från behandlingshemmet? Hur har det gått till? frustar Sune.
Zackell säger inte ”Richard Theo”. Hon säger bara:
– Det är inte mitt problem. Mitt problem är att jag behöver en målvakt, och han tycks vara den bästa målvakten från Björnstad.
Peter kramar sig själv av ilska.
– Vidar är KRIMINELL och en … en … PSYKOPAT! Han spelar INTE i mitt lag!
Zackell rycker på axlarna.
– Det är inte ditt lag. Det är mitt. Ni frågade vad jag ”vill”? Jag vill vinna. För att göra det räcker inte några gamla A-lagsspelare som ingen annan vill ha, ni måste ge mig något mer.
– Vad? grymtar Peter, tröstlöst lutad mot husväggen.
Zackell tömmer gommen på cigarrök.
– Ett rövarband.
***
Teemu Rinnius stiger in på Pälsen. Ramona lutar sig över bardisken och klappar honom ömt på kinden. Han bär två påsar mat, den ena till större delen fylld av cigaretter. När Holger gick ifrån henne slutade Ramona gå ut, Teemu har aldrig klandrat henne för det, bara sett till att hon aldrig saknar något. Så hon klandrar honom sällan för hans livsval. Moral kan alltid diskuteras, men de vet båda två att de flesta människor bara försöker ta sig igenom dagen. Som Ramona brukar säga: ”Var och en vadar i sin egen skit.”
Teemu kan se nästan harmlös ut i sitt välkammade hår och sin renrakade haka. Och Ramona kan se nästan nykter ut, om man kommer tillräckligt tidigt på morgonen.
– Hur mår din mamma? frågar hon.
– Okej, det är okej, säger Teemu.
Hans mamma är alltid trött, Ramona vet det. Gillar sömntabletter och stökiga män för mycket. När Teemu blev gammal nog kunde han köra männen på dörren, men tabletterna blev han inte av med. I sina blå ögon bär han alla liv han önskat sin mamma istället, det kanske är därför Ramona tillåtit sig själv att bry sig mer om Teemu än om alla de andra männen som ramlat in och ut på Pälsen genom åren. Men just idag lyser de blå ögonen av något annat också: Hopp.
– Vidar ringde precis! Vet du vad han sa? gapar han.
Det finns polisutredningar som hävdar att Teemu Rinnius är livsfarlig. Det finns gott om människor som hävdar att han är kriminell. Men det finns en pub i Björnstad där han alltid bara kommer vara en liten grabb, osäker och ivrig.
– Vad är det här, pojk? Frågesport? Spotta fram det! kräver Ramona otåligt.
– De släpper ut honom! Lillbrorsan kommer hem! skrattar Teemu.
Ramona vet inte ens var hon ska sätta fötterna, det slutar med att hon går två varv i cirklar innan hon flämtar:
– Vi behöver bättre whisky!
Teemu har redan ställt en flaska på disken. Ramona rundar baren och kramar honom.
– Den här gången tar vi bättre hand om bror din. Den här gången släpper vi inte taget!
Den gamla bartendern och den unga slagskämpen skrattar. Just idag är de båda två för lyckliga för att fråga sig själva: Varför släpps Vidar ut så tidigt? Vems hand vred om nyckeln?
***
Politik är en evig serie förhandlingar och kompromisser, och även om processerna ofta är komplicerade är grunden alltid enkel: Alla vill ha betalt, på något sätt, så de flesta delar av alla byråkratiska system kommer fungera likadant. Ge mig något, så ger jag dig något. Det är så vi bygger civilisationer.
Richard Theo är mycket förtjust i sin bil, han kör tusentals mil varje år. Teknologi må vara bra till mycket, men den lämnar spår. Mejl, sms och inspelade telefonsamtal är en politikers värsta fiender. Så Theo kör långt för att prata tyst om sådant som ingen får kunna bevisa.
Peter Andersson har rätt, Theo ringde Elisabeth Zackell för att han förstod hennes PR-värde. En kvinnlig tränare i våldtäktsmannens klubb. Theo förstod även värdet av att vinna, så när Zackell hade gått igenom listan på Björnstad Hockeys A-lagsspelare frågade Theo vad hon behövde. Hon svarade: ”Först och främst? En målvakt. Det fanns en junior för två år sedan med bra statistik: Vidar Rinnius. Han tycks ha försvunnit. Vad hände med honom?” Theo vet ingenting om hockey, men han begriper människor.
Det var enkelt att spåra behandlingshemmet där Vidar befann sig, Theo har genom åren varit en bra vän till anställda på flera olika myndigheter och utskott. Så han ringde Zackell och frågade: ”Hur gärna vill du ha Vidar?” Zackell svarade: ”Om du lovar mig honom, och jag hittar tre bra spelare till i Björnstad, då kan jag vinna.”
Richard Theo fick lösa in några personliga tjänster, det kostade honom några löften och några mil i bil. Men inom kort släpps Vidar Rinnius ut, betydligt tidigare än beräknat. Inga lagar har brutits, inte ens några regler har tänjts, det enda som hänt är att Richard Theo blivit vän med ordföranden i rätt utskott och att ärendet råkat få en ny handläggare som ansett att ”vårdbehovet behövde utredas och omtolkas”.
Vidar var bara sjutton år när han greps för misshandel och narkotikainnehav, så han dömdes till vård på behandlingshem. Byråkrati kan vara komplicerad, misstag kan göras, och handen på hjärtat: Måste inte vårdbehov omvärderas då och då? Med tanke på vårdhemmens akuta platsbrist: Vore det inte i själva verket direkt politiskt oansvarigt att låta ungdomar sitta där längre än nödvändigt?
I sitt utlåtande klargjorde den nya handläggaren att Vidar Rinnius varit en lovande ishockeyspelare före sin tid på behandlingshemmet, och att hans rehabilitering till ”ett pro-socialt liv” skulle gynnas mer av att ”ungdomen ifråga får möjligheten att återuppta en meningsfull sysselsättning under öppnare former”. Normalt skulle han ha slussats ut i etapper, via andra behandlingshem, men sådant kan omvärderas om han har möjlighet till ett ”ordnat och tryggt boende”. Så det dök upp en lägenhet åt Vidar i Sänkan, ägd av Björnstads kommunala fastighetsbolag. Självklart hade inte Richard Theo med det att göra, det hade ju varit korruption. Och givetvis är inte handläggaren för Vidar Rinnius ärende från Björnstad, det hade ju sett misstänkt ut. Men handläggarens svärmor, som nyligen gick bort, råkade vara därifrån. Handläggarens fru har ärvt ett litet hus med sjötomt, om några månader kommer det av en händelse lämnas in en ansökan till kommunen om att få bygga små stugor för uthyrning där. Normalt får sådana ansökningar självklart avslag, eftersom man inte får bygga så nära vattnet, men just den här gången kommer just den här handläggaren av en ren slump få sitt bygglov utan problem.
En underskrift på ett papper mot en underskrift på ett annat. Byråkrati mot byråkrati. Elisabeth Zackell får en målvakt, Teemu Rinnius får sin lillebror tillbaka, Peter Andersson kommer få farliga fiender. Och till sist kommer det ge Richard Theo allt han behöver. Alla vill ha betalt, endast valutorna skiljer oss åt.
***
När Peter lämnat radhuset följer Sune och Zackell den lilla flickan Alicia hem.
– Får jag komma tillbaka imorgon och skjuta? frågar fyra-och-ett-halvt-åringen.
Sune lovar. Zackells uttrycksregister är blankt. Sune var tvungen att säga åt henne att inte röka cigarr framför barnet, Zackell såg ut att ha svårt att förstå om det var för att det ansågs oförskämt eller om det var för att barnet självt försökte sluta röka och inte ville bli frestat.
När Alicia sprungit in i huset rynkar Sune pannan åt Zackell:
– Menar du verkligen allvar med att ta in Vidar i laget?
– Är han inte en bra målvakt? Jag såg statistiken från hans sista säsong. Är den fel?
– Vidar är kanske den bästa målvakten den här stan har haft. Men han har också haft … problem.
– Är han tillgänglig för spel eller inte?
– Tillgänglig är inte detsamma som lämplig, noterar Sune.
Zackells oförståelse är närmast rörande:
– Hockey är hockey. Är han bra är han lämplig. Varför är Peter så arg på honom?
Sune försöker hålla sig för skratt.
– Peter är inte … arg.
– Han verkar arg.
– Vidar har problem med sin … impulskontroll. Han har svårt att … behärska sig. Och Peter gillar inte … kladd.
– Kladd?
– Vidar … tja … var ska jag börja? Hans bror är …
– Huligan. Ledare för ”Gruppen”. Jag har hört det, avbryter Zackell.
Sune harklar sig.
– Ja … jo … det finns väl inte nödvändigtvis någon ”Grupp” här … det är väl lite av en överdrift i medierna. Men ja … jo … en gång utbröt ett slagsmål utanför arenan mellan olika supportrar efter en A-lagsmatch. Teemu var med. Juniorlaget skulle spela match precis efteråt, men när matchen skulle börja hade Björnstad ingen målvakt, eftersom Vidar satt i en polisbil. Han hade sprungit ut och kastat sig in i slagsmålet, fortfarande med skridskorna på. En annan gång bröt han sig in i ishallen och körde moped nerför läktaren. Han var väl … ja … en smula berusad. En annan gång hörde han att Peter Andersson snackat skit om ”huliganerna” under ett möte med styrelsen så då åkte Vidar runt en hel natt och snodde alla puckar. Och då menar jag ALLA puckar. I hela förbaskade ishallen, i sportaffären, i folks garage … vi fick be publiken på en pojklagsturnering nästa dag att gå hem och leta puckar i sina vindsförråd för att vi skulle kunna spela. En annan gång slog Vidar en domare i … ja … de ädlare delarna. Mitt under en match. Peter stängde av honom från klubben, så Vidar bröt sig in i ishallen och bajsade på Peters skrivbord.
Zackell nickar oberört.
– Och Peter gillar inte kladd?
Sune skrockar.
– Peter får ett sammanbrott om någon spiller kaffe på hans skrivbord. Han har svårt att förlåta avföring. Han kommer inte låta dig spela med Vidar.
Zackell ger det distinkta intrycket av total oförståelse inför sakernas sammanhang.
– Har ni någon bättre målvakt i Björnstad än Vidar?
– Nej.
– Jag tränar hockeylag. Det enda sätt jag vet hur man gör det på är att behandla alla rättvist, inte behandla dem likadant. En bra spelare är en bra spelare.
Sune nickar.
– Jisses. Peter och du kommer bråka så in i helsike.
– Är det dåligt?
Sune ler.
– Nej. En levande klubb måste fyllas av människor som brinner, och eld kommer ur friktion …
– Skogsbränder också, påpekar Zackell.
– Du förstör min liknelse, suckar Sune.
– Var det en liknelse? Förlåt. Jag är inte bra med …
– Människor? Känslor? gissar Sune.
– … gulligull. Jag behöver spelare som bara … kör.
– Det är det du behöver Peter till. Han motiverar dem, du tränar dem.
– Ja.
– Han kommer inte prata med Vidar. Men jag kan prata med Vidars bror.
– Hans bror?
– Ja.
– Och de andra tre? Benji, Bobo och Amat? Kommer Peter prata med dem?
– Nej.
– Nej?
– Om du vill att han ska motivera Benji, Bobo och Amat så är det inte killarna han behöver prata med. Det är mammorna och systrarna.
– Ni är en konstig stad, konstaterar Zackell.
– Vi har fått höra det, lovar Sune.