Ramona klampar nerför trappan från lägenheten i ett moln av invektiv för att se vem som bankar på dörren till Pälsen efter stängning. Hon är beredd på ett fyllo, men får något annat.
– Vad gör du här din gamla gubbtjuv, det var minsann fyrtio år sedan du senast dök upp vid min dörr och försökte få dig ett nyp mitt i natten! Det blev nej då och det blir nej nu! fräser hon till Sune och knäpper morgonrocken.
Sune skrattar så högt att han skrämmer valpen vid sin sida.
– Jag behöver ett gott råd, Ramona. Eller två.
Ramona släpper in honom, ger hunden en skål vatten, hunden tömmer skålen och börjar äta inredning.
– Nå? grymtar hon.
– Jag vill att du talar med Teemu Rinnius åt mig, säger Sune.
Hade vem som helst annars frågat Ramona hade hon spelat dum, sagt ”vilken Teemu?”. Men inte med Sune. Hela sitt liv har gubben ägnat åt struliga pojkar med talang för hockey, Ramona har ägnat sitt åt de som saknade talangen.
– Om vad?
– Klubben.
– Jag trodde att du slutat som tränare. Vad har du med klubben att göra?
– De behåller mig för fruntimrens skull. Ögongodis.
Ramona garvar ett årtionde av cigarettrök. Sedan blir hon allvarligare:
– Det går rykten, Sune. Står i tidningen om ”ny sponsor” och ”hemliga möten” som sportchefen sitter i. Teemu och hans killar blir nervösa av det. Det är deras klubb.
– Det är inte bara deras klubb, rättar Sune.
Han tänker att det här en jäkla stad att försöka göra folk nöjda i: Om klubben gått i konkurs hade Peter fått ta all skit, när han nu räddar ekonomin får han skit ändå. Ramona sätter tre whiskyglas på bardisken. Ett till Sune, två till henne.
– Vad tycker du om den nya tränaren då? Hon är här och äter potatis då och då, säger hon.
– Zackell? Jag vet inte. Galet fruntimmer. Hon verkar i alla fall skita fullständigt i vad Peter Andersson tycker …
– Bra början, flinar Ramona.
– … men jag misstänker att Teemu och hans killar inte är lika entusiastiska över en kvinnlig tränare, noterar Sune.
Ramona fnyser.
– De älskar sin klubb. Det vet du. Och de är rädda att hon är tillsatt som en PR-kupp. De vill inte bli gjorda till åtlöje, och de vill inte ha in en massa politiska agendor i hockeyn …
Sune himlar med ögonen.
– ”Agendor”. Är det så vi kallar det nu? Får fruntimmer inte ligga med vilka de vill?
– Du! Det finns INGEN som har mer förståelse för lesbiska än jag, såvitt mig anbelangar har de dragit vinstlotten! Karlar kan man inte resonera med, de kan man bara kasta ut.
– Så vad är problemet med Zackell då?
– Problemet är att pojkarna tror att hon är styrd av Peter Andersson och sponsorerna och politikerna, och de vill inte ha ytterligare en tränare som är som …
Hon hejdar sig. Det gör inte Sune.
– Som är som jag? Svag?
Han vet vad folk säger om honom. Att han lät sponsorerna och politikerna ta över klubben de sista åren och driva den i botten utan att käfta emot. Folk har rätt, Sune blev äldre, för trött för att bråka. Han hoppades att hockeyn skulle räcka för att hålla klubben på rätt köl, både ekonomiskt och moraliskt, han hade fel om båda.
– Jag menar inget illa, mumlar Ramona.
– Äsch. De har rätt. Jag önskar att jag hade gett den här stan mer saker att glädjas åt. Men Zackell är inte jag.
– På vilket sätt?
– Hon är en sådan som vinner.
– Är du här för att få mitt råd? Pojkarna behöver bevis.
Sune suckar.
– Hälsa Teemu i så fall att när hans lillebror blir utsläppt från behandlingshemmet så kan han åka direkt till ishallen.
Ramona förlorar fattningen då. Det ska en del till för det.
***
Peter kommer hem sent. Mira sitter vid köksbordet med sin dator, hon åkte hem tidigt från jobbet för att laga mat till barnen, tvätta och städa. Nu jobbar hon igen, men utan att cheferna ser det, hon lägger ner fler arbetstimmar totalt än alla kollegor men ändå kommer hon snart bli känd på kontoret som ”hon som alltid går hem tidigt”. Att vara mamma kan vara som att dränera grunden på en villa, eller lägga om taket: Det kostar tid, svett och pengar, och när det är färdigt ser allting ut exakt som det gjorde från början. Det är inget man får beröm för. Men att sitta kvar en extra timme på kontoret är som att hänga upp en vacker tavla eller en ny lampa, alla ser det.
Peter pratar med henne, hon pratar med honom, men utan ögonkontakt. Hur var din dag? Bra, hur var din? Bra. Har barnen ätit? Ja, det finns rester i kylen. Kan du köra dem till skolan imorgon, jag måste åka tidigt till ishallen. Hon säger ”absolut” trots att hon vill skrika ”mitt jobb då?”. Han säger ”tack” trots att han vill viska ”det känns som att jag drunknar”. Hon säger ”det är lugnt” när hon vill ropa ”hjälp”. Ingen av dem säger någonting mer, trots att båda känner ”jag saknar oss”. Peter lämnar köket utan att dra sina fingertoppar genom hennes hår, hon sitter kvar utan att andas i hans nacke.
***
Ramona blänger på Sune.
– Driver du med mig?
– Nej. Den här Elisabeth Zackell har ingen humor.
– Tänker hon låta Vidar spela hockey igen? Vad säger Peter om det?
– Hon skiter i vad Peter tycker.
Ramona skrockar. Bröderna Rinnius har alltid stått henne lite närmare än alla Pälsens andra pojkar. Teemu handlar hennes mat varje vecka, Vidar brukade göra läxorna här. För många år sedan, just efter att Holger dött, hörde bröderna någon prata om att Ramona ”börjat glömma saker, det kanske är alzheimers”. Det var det inte, det var bara ett helt vanligt krossat hjärta, men pojkarna läste på nätet att man kan fördröja hjärnans åldrande genom träning så de började tvinga henne att lösa korsord. Varje morgon kom de hit med ett nytt. Hon svor högt och älskade dem villkorslöst för det. Så nu säger hon:
– Så Vidar skiter på skrivbord men Zackell skiter i Peter? Det kan aldrig sluta väl.
– Nej, instämmer Sune.
Ramona kliar sig under hakan med ett av whiskyglasen.
– Det är inte likt dig att gå emot Peter.
– Nej, medger Sune.
– Varför? Är hon så märkvärdig, tränaren?
Sune suckar så att näshåren svingar vilt.
– Antingen vinner vi eller så försvinner vi, Ramona. Vidar brukade vara en sjuhelsikes målvakt, om han fortfarande är det är jag redo att chansa på hans … personlighet.
– När fan blir gammal blir han religiös, ler Ramona.
– Kan du se till att Teemu tar med Vidar till träningen? undrar Sune.
Ramona höjer ett ögonbryn.
– Hörru gubbtjuv, minns du hur Vidar spelade hockey? Ni fick släpa honom från isen när träningarna var slut! Nu har han suttit INLÅST i … helsike … du kommer inte kunna hålla honom borta från ishallen om du så är beväpnad!
Ramona säger inte det hon tänker: Att hon själv kommer släpa Vidar till ishallen om det behövs. Hon kunde aldrig riktigt rädda Teemu, han var för arg för att ändras på. Men Vidar kanske fortfarande kan få ett annat liv och om det så dödar henne tänker inte Ramona missa den chansen en gång till.
Sune nickar och smuttar på sin whisky. Den sticker i ögonen.
– Då så.
Han blir tyst. Ramona fnyser.
– Något mer?
Sune skäms över hur lätt han är att genomskåda.
– Jag vill be om en sak till. Inte för klubbens skull, bara för min. Det finns en flicka som heter Alicia, fyra och ett halvt år, bor borta vid …
– Jag vet vem jäntungen är, säger Ramona dystert, inte för att hon känner barnet men för att alla lokala barägare känner de vuxna i flickans hus.
– Kan du hjälpa mig att hålla ett öga på henne?
Ramona häller upp mer whisky.
– Är du säker på att du inte är här för att charma mig i säng? Du gör det bättre nuförtiden än du brukade.
– Jag skulle få en hjärtattack innan du hade hunnit knäppa upp behåbandet, men tack för erbjudandet, ler Sune.
Ramona dricker. Konstaterar sedan olyckligt:
– Jag talar inte för någon i den här stan, Sune. Men Peter är min pojke, han också. Så be honom komma ihåg vilka som har stått upp för Björnstad, för hans egen skull. Oavsett vad den nya sponsorn kräver.
Sune nickar. Vet att hon menar Gruppens ståplatsläktare. Det här är en svår stad att hålla hemligheter i.
– Jag ska göra mitt bästa, säger han.
Det kommer aldrig räcka.
***
Peter stannar utanför Leos rum. Pojken är tolv år, snart tonåring. Peter minns när han föddes, den där förkrossande sekunden när han hörde sonens gråt för första gången. När han fick lyfta den bräckliga nakna kroppen, stötta det lilla huvudet, de hopknipna ögonen och de ängsliga skriken … när de tystnade. Första gången Peter insåg att den här varelsen somnade tryggt hos honom. Vad är vi redo att ge för barn, just då? Vad är vi inte?
Men åren visslar förbi. Pappor måste leva i nuet, sportchefer får aldrig göra det. Pappor måste fånga ögonblick, för barndomar är såpbubblor, du får bara några sekunder på dig att njuta. Men sportchefer måste tänka på nästa match, nästa säsong, vidare, framåt, uppåt.
Peter står med två hockeyklubbor i ena handen nu, en tennisboll i den andra. Leo brukade tjata hål i huvudet på honom om att de skulle spela på garageuppfarten. ”Pappa kan du flytta bilen? Pappa kan vi lira? Pappa? Bara en liten stund! Först till fem mål!” Peter brukade sitta med fjärrkontrollen i handen framför en videoinspelning av en match, eller med pärmar och miniräknare över en budget och svara ”du måste göra läxorna först”. Efter läxorna var det för sent. ”Imorgon”, lovade pappan. ”Visst”, svarade sonen. Män är upptagna men pojkars uppväxt väntar inte. Söner vill ha pappors uppmärksamhet exakt till det ögonblick då papporna vill ha sönernas. Efter det är vi alla dömda till att önska att vi borde ha somnat bredvid dem oftare, medan deras huvud ännu fick plats på vårt bröst. Suttit mer på golvet, medan de ännu lekte där. Kramat dem, medan de ännu lät oss.
Peter knackar på Leos dörr nu, och tolvåringen svarar utan att öppna.
– Mmm?
– Jag har … flyttat bilen från garageuppfarten, säger pappan hoppfullt.
– Jaha?
– Ja … alltså, jag tänkte att du kanske ville … lira?
Han håller tennisbollen så hårt att handsvetten lämnar små fläckar i den gröna filten. Leos svar är skoningslöst:
– Jag måste göra läxorna, pappa. Imorgon, kanske!
Peter öppnar nästan dörren. Frågar nästan på nytt. Men istället lägger han tillbaka klubborna i förrådet, sitter ensam i soffan med bollen i handen, somnar där.
***
Mira stänger locket på sin dator. Kikar in i Leos rum. Han låtsas sova, hon låtsas tro honom. Hon går förbi vardagsrummet, lägger en filt över Peter, hejdar sig som för att stryka håret ur hans panna. Men låter bli.
Hon sitter ensam på trappan utanför huset, tittar på samma stjärnor som hon hade kunnat titta på var som helst i världen. Idag på jobbet gav kollegan henne ett kuvert, avsändaren var en äldre kvinna som både kollegan och Mira idoliserat i flera år, ett styrelseproffs och investeringsgeni som sadlat om och startat en mäktig välgörenhetsfond frontad av konstnärer och skådespelare och backad av mångmiljonbelopp. Mira och kollegan träffade kvinnan på en konferens förra året, de lyckades få hennes uppmärksamhet, när de skildes åt stack kvinnan till Mira sitt visitkort och sa: ”Jag letar alltid efter smarta människor som brinner. Hör av dig om du söker jobb någon gång.” Mira tog det inte riktigt på allvar, vågade kanske inte, lät det förbli en svajig liten dröm. Men i kuvertet idag låg en inbjudan till en stor konferens som kvinnans fond anordnar om ett par veckor, i Kanada.
– Varför bjuder hon in oss till det här? Vill hon anlita vår byrå? flämtade Mira.
Först då såg hon avundsjukan i kollegans blick. Mira tittade på inbjudan och insåg att bara hennes namn stod där. Kollegan försökte vara stolt, men lät som en liten flicka på väg att förlora sin mer talangfulla vän till den stora världen:
– Hon bjöd bara in dig, Mira. Och hon vill inte anlita vår byrå. Hon vill anställa dig.
Mira sitter på trappan utanför huset, med kuvertet i handen, tittar på stjärnorna. Det är samma stjärnor som man ser från Kanada. Hon flyttade dit en gång, för att Peter skulle spela i NHL, med världens bästa. Hon vet vad han kommer svara om hon säger att hon vill åka på konferensen. ”Måste du verkligen göra det just nu? Det är så mycket med klubben, älskling, kanske nästa år?”
Mira kommer aldrig kunna förklara. Peter kommer aldrig förstå att hon också har ett NHL.
***
Ramona ringer Teemu. De talar kort, för ingen vill att den andra ska höra svagheten. Ramona säger inte att hon önskar Vidar ett bättre liv än Teemus, Teemu säger inte att han önskar samma sak. Sedan ber Ramona honom om en tjänst, hon sitter uppe tills han ringer igen och berättar att det är klart.
Teemu står utanför ett litet hus i en annan del av stan tills lamporna i barnens rum är släckta. När han vet att bara vuxna är vakna ringer han inte på ringklockan, knackar inte på dörren, de vet aldrig hur han tar sig in. Han står bara där i köket, medan de famlar efter diskbänkskanter att hålla sig i och försöker fånga glas som deras darrande händer just vält. Han ser att de vet vem han är, så det räcker att han lyfter upp hockeytrunken och släpper den på bordet och frågar:
– Bor Alicia här?
De vuxna nickar skräckslaget. Teemu deklarerar kort:
– Fonden på Pub Pälsen kommer från och med nu betala all hennes hockeyutrustning varje år så länge hon vill lira. Jag vet inte om flickan har syskon här i huset, men hon har bröder nu. Och nästa vuxna människa som gör henne illa kommer få förklara varför för varenda en av oss.
Han behöver inte vänta på svar. När han lämnar huset vågar ingen bakom honom röra sig på flera minuter, men till sist bärs hockeytrunken upp till Alicias rum. Fyra-och-ett-halvt-åringen drömmer tungt om ljudet av puckar mot en vägg, och under lång tid framöver kommer hon inte få några blåmärken förutom av isen. Hon kommer lira hockey varje dag och en dag kommer hon bli bäst.
Flickan kanske sover djupt inatt. Men björnen i henne har just vaknat.