Elisabeth Zackell håller sin öppna träning tidigt en morgon. Det dyker upp en handfull spelare, några juniorer som inte har någonstans att spela eftersom Björnstad inte fick ihop ett lag för dem i år och några äldre spelare som släppts från andra klubbar och blivit kontraktslösa. Ingen av dem är i närheten av bra nog för att platsa i Zackells trupp, det gör ingenting, de är bara där som statister för att klubben ska kunna säga att det var en öppen träning. Det är bara Vidar som är intressant, men Zackell får börja med att gå och leta upp honom eftersom han aldrig kommer ut på isen. Hon hittar honom i vaktmästarens förråd.
– Kan jag hjälpa dig? undrar hon.
– Har ni en såg? frågar Vidar.
– Till vad? undrar Zackell.
Vidar håller upp sin målvaktsklubba.
– Den här är för lång!
Under alla de där nätterna som han var inlåst på hemmet och lirade med Baloo behövde Vidar kunna skjuta tillbaka bollar och puckar till andra sidan källaren när han räddat Baloos skott. Vidar kunde inte ha skridskor på sig i källaren, så han sågade av toppen på klubban för att den skulle bli rätt längd. Han råkade såga av för mycket, den blev för kort, men han upptäckte då att det gjorde att han kunde dra iväg passningarna hårdare och mer träffsäkert. Det enda man har i överflöd när man är inlåst är tid, så Vidar började experimentera med olika längder och tejpningar på klubban, han lindade den utan att göra en knopp högst upp som de flesta andra målvakter gör, så greppet blev bättre.
Zackell hittar en såg åt honom nu, utan att begripa vad han håller på med. Men när Vidar är nöjd med klubban och går ut på isen fångar han upp en puck och lyfter den utan ansträngning så att den seglar från kortsida till kortsida.
– Kan du göra det där igen? undrar Zackell.
Vidar nickar. Zackell placerar honom vid ena målet och går och ställer sig i det andra.
– Passa mig! ropar hon.
Så han gör det. Tvärs över hela isen, rakt på klubbladet. Det låter kanske inte som en stor sak om man inte bryr sig om hockey, men Zackell vet att de flesta målvakter i Björnstads division inte kan få en puck att träffa vatten om de så trillar ur en båt. ”Den här killen kommer vara en målvakt när vi inte har pucken, men en extra utespelare när vi har den”, tänker hon. Och hon kan vinna då.
– Ställ dig i mål, beordrar hon.
Han lyder. Hon börjar skjuta slagskott efter slagskott, hon är en bra skytt, han tar ändå allt. Hon låter de andra spelarna på den öppna träningen skjuta, inte en enda av dem kan göra mål. Hon låter två av dem skjuta samtidigt, sedan tre, från olika vinklar. Vidar släpper i stort sett ingenting förbi sig. Hans reflexer är enastående.
Zackell ser sig omkring i ishallen. Längst upp i ena hörnet sitter Peter Andersson. Långt bort på andra sidan står Teemu Rinnius, på sin ståplatsläktare. Spindeln och Snickarn står bredvid. Teemu försöker dölja hur stolt han är, lyckas dåligt. Spindeln och Snickarn försöker inte ens.
Zackell vänder sig mot Vidar och ropar:
– Ta en vattenpaus!
De andra spelarna slutar skjuta. Vidar tar av sig hjälmen, det svettiga svarta håret klibbar fast runt ansiktet. Han vänder ryggen till Zackell och lyfter vattenflaskan. Då tar hon sats och skjuter ett stenhårt dragskott som träffar honom rakt i ryggen. Vidar hoppar till och vänder sig om, Zackell skjuter då genast ett nytt skott som visslar förbi en meter bredvid hans oskyddade huvud.
Teemu skriker ”NEJ!” på läktaren, men Vidar tvekar inte, han har redan satt av i full fart mot Zackell. Ingen på isen hinner begripa vad som är på väg att hända så om inte Teemu hade känt sin bror så väl hade Zackell kanske aldrig kommit ut härifrån med livet i behåll. Vidar kastar sig över henne med vilda rallarsvingar, Teemu kommer sättande från läktaren och sparkar in dörren till avbytarbåset för att kunna hoppa över sargen och ut på isen. Han halkar omkring i sina kängor men lyckas rycka tag i sin lillebrors tröja och med all kraft slita ner honom på isen och hålla fast honom. Spindeln och Snickarn är några steg bakom, det krävs alla tre för att hindra Vidar från att ta sig upp och slå ihjäl Zackell.
– ÄR DU FUCKING GALEN!!!??? gastar Teemu åt henne, men den kvinnliga tränaren är inte rädd, hon ler med hela ansiktet.
– Kan du lova att han kommer i tid varje träning och att han spelar varje match?
Vidar kämpar fortfarande vilt i vännernas järngrepp. Teemu blänger på Zackell:
– Du kunde ha dödat honom! Han … DU kunde ha dött! Han kunde ha dödat DIG!
Zackell nickar upprymt.
– Ja! Vidar skiter fullständigt i att jag är kvinna, han tänkte slå ihjäl mig ändå, eller hur? För honom är jag bara en hockeytränare! Lovar du mig att han kommer i tid till varje träning?
Teemu kisar mot henne. Hon är uppenbart galen, kärringen.
– Menar du att han får en plats i laget?
Zackell fnyser.
– En plats i laget? Jag bygger hela laget RUNT honom! Jag kommer göra honom till proffs!
Teemu sväljer hårt och svarar sammanbitet:
– Okej. Jag lovar att han kommer i tid till varje träning.
Zackell nickar och lämnar genast isen. Hon är färdig här. De övriga spelarna på den öppna träningen kommer bara få ett kort meddelande att de inte är bra nog för hennes lag. Hon är ärlig, rättvis och skoningslös. Precis som sporten.
Ute på isen lugnar Vidar till sist ner sig. Ligger utmattad och svettig på rygg på isen. Teemu sätter sig bredvid honom. Vidar vänder sig skeptiskt och mumlar:
– Vad fan, brorsan, gråter du?
– Jag gråter fucking inte, fräser Teemu och vänder bort huvudet.
– Du ser ut som att du …
– DRA ÅT HELVETE! skriker Teemu, slår Vidar så hårt på armen att lillebrodern kvidande kryper ihop på isen medan Teemu genast reser sig upp och går ut ur ishallen.
***
Elisabeth Zackell hoppar jämfota in på Peter Anderssons kontor.
– Såg du träningen? gastar hon.
– Ja, säger Peter.
– Får han lira? undrar Zackell.
– Kan du kontrollera honom? frågar Peter.
– Nej! Det är hela poängen! jublar Zackell.
Hon ser lycklig ut. Det ger Peter huvudvärk.
***
Ute på parkeringen står en gammal Saab. Teemu kommer ut ur ishallen, tänder en cigarett, går ensam mot bilen och sätter sig i passagerarsätet och stänger dörren om sig. När han är säker på att ingen ser lutar han pannan mot instrumentbrädan och sluter ögonen.
Han gråter inte.
Dra åt helvete.
***
Nästa morgon sätter sig Ana bredvid Vidar på bussen igen. Han spelar Minecraft, för han måste koncentrera sig så att han inte blir för nervös för att våga fråga:
– Jag kommer få lira hockey i Björnstads A-lag. Vill du komma och kolla?
Ana låter misstänksam.
– Jag visste inte att du var hockeyspelare. Jag trodde att du var huligan, som de andra i Gruppen.
Hon säger ”Gruppen” utan fruktan. Ingen annan i den här stan gör det. Vidars motfråga är blyg, nästan sårad:
– Gillar du inte huliganer?
Hon fnyser.
– Jag gillar inte hockeyspelare.
Han skrattar. Jäklar som hon får honom att skratta. Men innan bussen stannar vid skolan säger han allvarligt:
– Gruppen är inte huliganer.
– Vad är de då? frågar Ana.
– Bröder. Varenda en är min bror. De står upp för mig och jag står upp för dem!
Hon dömer honom inte för det. För vem hade inte velat ha bröder?
***
Maya blir körd till skolan av sin mamma. Mira frågar inte varför Ana inte följer med längre, hon är för glad över att Maya låter henne köra hela vägen fram till skolan utan att skämmas. För bara något halvår sedan krävde dottern alltid att bli avsläppt flera hundra meter bort, så att hon fick gå sista biten själv. Men nu får Mira köra hela vägen fram till busshållplatsen och dottern lutar sig över sätet, kysser mamman på kinden och säger:
– Tack! Ses sen!
Det är alldeles för obetydliga ord för att välta en vuxen kvinna fullständigt, men de är hela världen om man är någons mamma. Mira åker därifrån på moln.
Maya, däremot, går in i skolan ensam. Hämtar sina böcker ensam, sitter på lektionerna ensam, äter lunch ensam. Det är hennes val, för om hon inte kan lita på sin bästa vän, vem kan hon lita på då?
Ana går in i samma skola, inte många steg bakom Maya. Det är en särskild sorts kyla att tvingas se sin bästa vän varje dag och veta att hon inte längre är det. De brukade skiljas åt med ett hemligt handslag, de hittade på det när de var barn: Knytnäve uppe-knytnäve nere-handflata-handflata-fjäril-fingerkrok-pistolerna-jazzhänder-miniraketen-explosionen-röv mot röv-outbitches. Det var Ana som hittade på alla namnen. I slutet, efter röv-mot-röv-studsen, kastade hon alltid upp armarna i luften och skrek: ” … and Ana is OUT bitches!”
Nu går Maya in i skolan utan att ens märka att Ana går bakom. Ana hatar sig själv, kanske ännu mer för vad hon gjort mot Maya än för vad hon gjort mot Benji, så det är hennes sista kärlekshandling. Att göra sig själv osynlig.
Maya försvinner i korridoren. Ana står kvar, knäckt. Men Vidar sträcker ut handen.
– Är du okej?
Ana tittar på honom då, han har något som gör henne ärlig, så hon säger:
– Nej.
Han drar maniskt fingrarna genom håret och mumlar:
– Vill du dra härifrån?
Ana ler sorgset.
– Vart då?
Vidar rycker på axlarna.
– Vet inte.
Ana ser sig omkring i korridoren. Hon hatar den. Hatar sig själv här. Så hon säger:
– Vill du ta en promenad?
– En promenad? upprepar Vidar som om det är ett ord på ett främmande språk.
– Tar psykopater inte promenader eller? undrar Ana.
Han skrattar. De drar från skolan, går sida vid sida i skogen i timmar, Ana blir kär i honom där. För alla hans avigaste, ryckigaste och nervösaste rörelser. Han blir kär i henne, för att hon är oövervinnelig och bräcklig på samma gång, som om hon är gjord av både äggskal och järn. Han försöker kyssa henne, för han kan inte hejda sig själv, hon kysser honom tillbaka.
Om de hade levt ett helt liv tillsammans hade de blivit något enastående ihop.
***
Rubriken i lokaltidningen efter presskonferensen är: ”Nya jobb – Men hälften öronmärks för personal från Hed!”
I samma artikel finns uttalanden från olika politiker. De flesta är chockade när journalisten kräver svar, så de försöker säga något neutralt, undvika att provocera någon sida. Den enda som urskiljer sig är förstås Richard Theo. Han får det att låta spontant, trots att han förberett sig minutiöst: ”Vad jag tycker om fabrikens kvotering? Jag ogillar all slags kvotering. Jag tycker att Björnstadsjobb ska gå till Björnstadsfolk.” Det är ingen brinnande formulering, men den färdas fort.
På några timmar upprepas ”Björnstadsjobb till Björnstadsfolk!” som ett slagord inte bara på nätet utan även på puben och runt middagsborden. Nästa morgon står det på en lapp som någon lagt på motorhuven på sommarhuspolitikerns bil.
För att inte lappen skulle blåsa iväg har avsändaren satt fast den med en yxa. Lappar kan ju så lätt blåsa iväg annars, när vinden vänder.
Omedelbart efter presskonferensen börjar Peter ringa hantverkare. Alla svarar, alla har tid att ta ett jobb, ända tills han berättar vad det gäller. Riva ståplatsläktaren. Då skyller plötsligt några på ”tidsbrist”, andra på ”det har vi inte kompetens för”. Några lägger bara på luren. Några erkänner rakt upp och ner: ”Vi har familjer, Peter, för helvete!” På en av firmorna som Peter ringer till svarar en snickare som kort och gott kallas ”Snickarn”. När Peter framför sitt ärende skrattar Snickarn högt. Hånfullt.
Senare samma dag hittar Mira en flyttkartong utanför familjen Anderssons hus. De flesta som hade öppnat den hade trott att den var tom, men hon vet bättre. Hon tippar den sakta åt sidan och hör den lilla metallcylindern rulla över botten. Ser den blänka till i ljuset från sina barns sovrumsfönster.
En gevärskula.