Björnstad Hockeys omklädningsrum är tyst. Det finns bara två sätt för ett förlorande lag att byta om: Genast eller inte alls. Antingen tar det fem minuter att lämna ishallen eller flera timmar. Den här gången hittar ingen ens kraft nog att släpa sig in i duschen.
Peter Andersson stiger in. Ser på dem och vet exakt vad de känner. Han önskar så innerligt att han hade något inspirerande att säga, så han mumlar:
– Ja … killar … det var en hård match. Men ni förlorade, och jag vill att ni ska …
En av de äldre spelarna fnyser och avbryter honom:
– Med all respekt, Peter, men kläck inte ur dig att vi bara ska ”glömma det här” eller nån annan trött klyscha. Om du inte har något vettigt att säga så är det bättre att du gör som du brukar: Håll käft och gå och göm dig på ditt kontor!
Det är en direkt utmaning. De respekterar honom inte. Peter står i dörren med händerna i fickorna, vid de allra flesta tidpunkter i sitt liv hade han gjort som han blev tillsagd. Gått och gömt sig. Intalat sig att han är sportchef, inte tränare, det är inte hans jobb att vara respekterad av spelarna. Men idag är inte som alla andra. Så han knyter nävarna i fickorna och utbrister:
– ”Glömma” det här? GLÖMMA? Tror du att jag vill att ni ska GLÖMMA det här? Jag vill att ni SKA KOMMA IHÅG DET!
Han får deras förvånade uppmärksamhet då. Han brukar aldrig ens höja rösten, men nu pekar han på varje spelare, från de äldsta ner till Benji, Bobo, Vidar och Amat och ryter:
– Idag är ni förlorare. Idag kom ni NÄSTAN ända fram. Kom ihåg exakt hur det känns. För ni och jag ska aldrig känna så igen! ALDRIG!
Han hade kanske kunnat säga någonting mer, men ett monotont dunkande fortplantas genom väggarna i ishallen just då och alla i omklädningsrummet lyfter huvudena. Först låter det som en trumma, sedan som om någon sparkar på en dörr, men snart växer det till ett dån och det är bara Peter som begriper var det kommer ifrån då. Han har hört det förr, men det var tjugo år sedan, under en magisk säsong när en hel stad levde och dog med ett hockeylags segrar och förluster. Då hörde Peter det där ljudet i varje ishall.
– Gå ut på isen, säger han åt laget.
De lyder. Peter går inte efter, han vet att han inte är välkommen.
Spelarna i Björnstad Hockey åker tillbaka ut på isen, nästan alla läktare är tomma nu, taklamporna är släckta. Men på ena kortsidan har en samling människor i svarta jackor stannat kvar, och de vägrar sluta höras. De hoppar upp och ner så att fötterna dånar i träet under dem, de är inte ens hundra stycken men sjunger som tiotusen: ”Vi står upp om ni står upp! Vi står upp om ni står upp! Vi står upp om ni står upp!” vrålar de, om och om igen.
För att berätta att de är kvar. För att påminna om vad klubben betyder. Att den är ett privilegium, inte en rättighet.
Hela Björnstads A-lag står till sist på isen och sjunger med. ”VI STÅR UPP OM NI STÅR UPP! VI STÅR UPP OM NI STÅR UPP!” Resten av hallen är öde och släckt, men inga andra hade varit välkomna ändå. Det här är något mellan laget och de närmaste supportrarna: Familjen.
Peter står kvar ensam i omklädningsrummet med händerna i fickorna. Sedan lämnar han ishallen, går hela vägen hem till Björnstad genom skogen, drar djupa andetag av vintern som är på väg och känner sig mer som en förlorare än någonsin. Allt glider honom ur händerna: Hans barn, hans äktenskap, hans klubb.
Var det värt det? Hur ska vi veta sådant i förväg?
***
Björnstads och Heds tränare möts i domarrummet efter matchen. De konverserar på tränares vis, artigt men inte vänligt.
– Bra match, säger den rödklädde David.
– Ni vann. Då var det bara ni som gjorde en bra match, svarar den grönklädda Zackell.
David ler. De är samma sort, hon och han.
– Hur är det med dina killar? frågar han.
– Med mina killar eller med en särskild av dem? motfrågar hon.
David försöker hitta någonstans att göra av sina händer.
– Benjamin. Jag undrar hur det är med Benjamin.
– Vi möter er igen i december, då spelar han hela matchen! svarar hon.
David flinar. Det är inget svar på frågan, men det är hennes sätt att säga att hon inte tänker förlora nästa gång de möts. Hon är hockeytränare, i första hand, precis som David.
– Bra match! upprepar David.
Han sträcker fram handen men hon gör verkligen ingen ansats att skaka den.
– Den där Filip, er back, han kan bli hur bra som helst, säger hon istället.
David sträcker stolt på sig. Filip var minst och sämst i laget hela uppväxten, men David fortsatte ge honom chansen, nu har han växt till en stjärna.
– Ja. Han måste bara … , börjar David men Zackell avbryter:
– Låt inte honom gå upp på läktaren igen. Låt honom inte bli indragen i politik!
David nickar instämmande. Zackell och han är verkligen samma sort. De vet att Filip kan bli bäst, men också att han inte har något att vinna på att bråka med publiken. Elitidrott tål inte den sortens distraktioner. Lirare ska bara lira. Hockey ska bara vara hockey.
– Han var lite långsammare än vanligt ikväll, men han är nog seg efter försäsongsträningen … , säger David.
– Han har ont i höften, svarar Zackell bergsäkert.
– Ursäkta?
– Högra höften. Han överkompenserar, kolla hans rygg när han står still så ser du att han lutar. Han säger ingenting till dig för att han är rädd för att göra dig besviken.
– Hur vet du det? undrar David.
– Jag gjorde samma sak när jag var i hans ålder.
David tvekar länge innan han frågar:
– Vem hade du som tränare?
– Min farsa.
Zackells ansiktsuttryck skiftar inte det minsta när hon säger det. David kliar sig förbryllat på halsen.
– Tack. Jag ska prata med Filip …
Zackell tar upp ett papper ur fickan, rafsar ner ett telefonnummer.
– Det här är till en sjukgymnast. Han är bäst på den där sortens skador. Ta med Filip dit, hälsa från mig.
Sedan lämnar hon rummet. David ropar:
– När jag får jobb i ett elitlag ringer jag dig! Du kan få vara min assisterande coach!
Kvinnans svar utifrån korridoren är lika självklart som självsäkert:
– Du kan få vara MIN assisterande coach!
Imorgon kommer David ta med Filip till sjukgymnasten, det tar hela dagen att köra fram och tillbaka, om några år kommer Filip berätta i intervjuer om hur David skjutsade honom dit en gång i veckan resten av säsongen. ”Bästa coach jag haft! Räddade min karriär!” Sjukgymnasten jobbar för en av landets största hockeyklubbar, nästa år värvar de Filip. David får jobbet som tränare där samtidigt.
Elisabeth Zackell kommer söka samma jobb, utan att få det.
Alltid rättvist. Alltid orättvist.
***
Det är sent när det ringer på Davids dörr. Hans gravida flickvän öppnar. Benji står utanför.
När David kommer nerför trappan tappar han andan, ett enda ögonblick, och hela pojkens uppväxt flimrar förbi: Benji och Kevin, bästa vänner, vilden och geniet. Jisses, som David älskade de två. Kommer han någonsin igen känna sig som den tränaren han var med dem?
– Kom in! ber David lyckligt, men Benji skakar på huvudet.
Han är arton nu. En man. När han och Kevin var barn brukade David motivera dem på hundra små sätt, kanske inget märkligare än när han lånade ut sin klocka till dem. David fick klockan av sin pappa, pojkarna beundrade den, så när en av dem gjort en riktigt bra träning eller match fick de låna den. Benji håller fram klockan nu.
– Ge den till er unge. Den passar mig inte riktigt.
I våras, efter att David lämnat Björnstad Hockey, såg han Benji kyssa en annan pojke. Det fanns så mycket tränaren ville säga då och så lite han visste hur. Så han lämnade sin pappas klocka på Benjis pappas gravsten, tillsammans med en puck som han skrivit ”Fortfarande modigaste jäveln jag vet” på.
– Jag … , viskar David nu, men inget mer kommer fram.
Benji lägger klockan i hans handflata, Davids fingrar sluter sig hårt runt metallen, hans flickvän gråter för hans skull.
– Jag behåller pucken, den räcker, säger Benji.
David vill krama honom. Det är en märklig sak, att man kan glömma hur man gör det.
– Jag är ledsen för allt du har fått utstå, viskar han uppriktigt.
Benji biter sig i kinderna.
– Du är den bästa coach jag har haft, säger han lika uppriktigt.
”Coach.” Han säger inte ”människa” eller ”vän”. Bara ”coach”. Det kommer aldrig riktigt sluta göra ont i David.
– Det kommer alltid finnas en tröja med nummer 16 på åt dig, i alla mina lag … , lovar David.
Han vet Benjis svar långt innan det sägs:
– Jag har bara ett lag.
Sedan försvinner pojken ut i mörkret. Som vanligt.
***
Ett par dagar senare spelar Björnstad sin nästa match. Den är också på bortaplan, men de gröna tröjorna och svarta jackorna reser dit, och samma envisa sång hörs hela matchen: ”Vi står upp om ni står upp! Vi står upp om ni står upp! Vi står upp om ni står upp!”
Björnstad vinner med 5– 0. Amat är en virvelvind, Bobo kämpar som om det var hans livs sista match, Benji är bäst på isen. Vid ett tillfälle i slutet av matchen börjar Vidar nästan slåss med en motståndarspelare, det är Benji som åker det snabbaste han kan över hela isen och håller fast målvakten och hindrar honom då.
– Om du slåss blir du avstängd! Vi behöver dig! säger Benji.
– Han snackar skit! skriker Vidar och pekar på motståndaren.
– Vad sa han då? undrar Benji.
– Att du är en bögjävel!
Benji tittar länge på honom.
– Jag ÄR en bögjävel, Vidar.
Vidar bankar sig argt på björnen på bröstet.
– Men du är VÅR bögjävel!
Benji suckar sorgset med blicken ner i isen. Det är den mest dysfunktionella komplimang han någonsin fått.
– Kan vi bara lira hockey nu? ber han.
– Okej, muttrar Vidar.
Så de lirar. Benji gör två mål. Vidar släpper inte in ett enda. När Benji kommer till Pub Pälsen den kvällen står det en öl åt honom på bardisken. Han dricker den, Vidar och Teemu Rinnius står bredvid och dricker varsin. De låter det kännas nästan som vanligt. Kanske kan det bli det också, någon gång.