Bank-bank-bank-bank-bank.
Den högsta punkten i Björnstad är ett berg söder om samhällets sista hus. Därifrån ser man hela vägen från de stora villorna på Höjden, förbi fabriken och ishallen och de mindre radhusen i centrum, ända bort till hyresrätterna i Sänkan. Det står två flickor på berget och tittar ut över sin stad. Maya och Ana. De ska snart fylla sexton år och det är svårt att säga om de blev bästa vänner trots sina olikheter eller tack vare dem, den ena gillar instrument, den andra gillar skjutvapen. Deras ömsesidiga avsky gentemot varandras musiksmak är ett nästan lika återkommande bråk som deras tio år långa husdjurskonflikt, senast i vintras blev de utkastade från en historielektion i skolan för att Maya muttrade: ”Vet du vem som var en hundperson, Ana? Hitler!” Varpå Ana vrålade: ”Vet du vem som var en kattperson då! Josef Mengele!”
De tjafsar jämt, älskar varandra konstant, ända sedan de var små har de haft dagar då de känt att det var de två mot hela världen. Efter vad som hände Maya i våras har bara alla dagar känts så.
Det har precis blivit juni, tre fjärdedelar av året är den här platsen inkapslad i vinter men under några förtrollade veckor är det sommar nu. Skogen runt dem berusar sig på solljuset, träden vaggar lyckligt längs sjöarna, men flickornas ögon bär ingen tillfredsställelse. Den här tiden på året brukade vara deras eviga äventyr, de levde ute i naturen och kom hem sent på kvällarna med trasiga kläder och smuts i ansiktena och barndom i ögonen. Den är slut. De är vuxna nu. För en del flickor är det inte något man väljer att bli, det är något man blir påtvingad.
Bank. Bank. Bank-bank-bank.
Det står en mamma utanför ett hus. Hon packar sitt barns väskor i en bil, hur många gånger gör man det medan de växer upp? Hur många leksaker plockar man upp från golvet, hur många gosedjur bildar man skallgångskedjor efter vid läggdags och hur många vantar ger man upp hoppet om på förskolan? Hur många gånger tänker man att om naturen nu verkligen ville att människor skulle fortplanta sig borde kanske evolutionen vid det här laget ha låtit skohorn växa ut ur underarmarna på alla föräldrar så att vi kunde nå in under alla förbannade soffor och kylskåp? Hur många timmar väntar vi i hallen på våra ungar? Hur många grå hårstrån ger de oss? Hur många liv ägnar vi åt deras enda? Vad krävs för att vara en bra förälder? Inte mycket. Bara allt. Bara exakt allt.
Bank. Bank.
Uppe på berget vänder sig Ana till sin bästa vän och frågar:
– Kommer du ihåg när vi var små? När du alltid ville leka att vi hade barn?
Maya nickar utan att släppa staden med blicken.
– Vill du fortfarande ha barn? undrar Ana.
Mayas mun öppnas knappt när hon svarar.
– Vet inte. Du?
Anas axlar studsar sakta, i lika delar vrede och sorg.
– Kanske när jag är gammal.
– Hur gammal?
– Typ 30.
Maya är tyst länge innan hon frågar:
– Vill du ha pojkar eller flickor?
Ana svarar som om hon ägnat hela sitt liv åt att tänka på det:
– Pojkar.
– Varför?
– För att världen är svinig mot dem ibland. Men den är nästan alltid det mot oss.
Bank.
Mamman stänger bagageluckan, hon håller tillbaka gråten för hon vet att om hon släpper fram ens ett uns av den nu så kommer den aldrig upphöra. Oavsett hur gamla de blir så vill vi inte gråta framför våra barn. Vi gör vad som helst för dem, de vet aldrig det för de förstår inte vidden än av något som är villkorslöst. Förälderns kärlek är outhärdlig, vårdslös och oansvarig. De är så små när de sover i sina sängar och vi sitter bredvid, sönderslagna inombords. Det är en livstid av tillkortakommanden och dåligt samvete, vi lägger upp lyckliga bilder överallt men vi visar aldrig mellanrummen i fotoalbumet, där allt som gör ont stannar. De tysta tårarna i släckta rum. Vi ligger sömnlösa av skräck över allt som kan hända dem, allt de kan utsättas för, alla situationer där de kan bli offer.
Mamman går runt bilen och öppnar dörren. Hon är inte speciellt olik någon annan mamma. Hon älskar, hon blir rädd, bryter samman, fylls av skam, är otillräcklig. Hon satt vaken vid sängen när pojken var tre år och såg honom sova och fruktade allt hemskt som kunde hända honom, precis som alla föräldrar gör. Hon trodde bara aldrig att hon skulle behöva frukta det motsatta.
Bank.
Det är gryning, samhället sover, stora vägen ut ur Björnstad ligger öde men flickornas blickar är ändå fästa på den uppifrån berget. De väntar tålmodigt.
Maya drömmer inte om våldtäkten längre. Inte om Kevins hand över hennes mun, hela hans kroppstyngd som kvävde hennes skrik, inte om hans rum med alla hockeypokalerna på hyllorna eller golvet där hennes blusknapp studsade. Hon drömmer bara om löpspåret runt Höjden nu, hon kan se det härifrån. När Kevin sprang ensam där och hon steg ut ur mörkret med ett gevär. Satte det mot hans huvud när han darrade och grät och bad henne om nåd. I drömmen dödar hon honom, varje natt.
Bank. Bank.
Hur många gånger får en mamma sitt barn att fnittra? Hur många gånger får han henne att skratta högt? Ungar välter hela vår insida när vi inser att de gör det med flit för första gången, när vi upptäcker deras humor. När de skojar, lär sig manipulera våra känslor. Om de älskar oss lär de sig att ljuga kort efter det, skonar våra känslor, låtsas vara lyckliga. De lär sig så snabbt vad vi önskar oss. Vi kan inbilla oss att vi känner dem, men de har egna fotoalbum, och de blir vuxna i mellanrummen.
Hur många gånger har mamman stått vid bilen utanför huset, tittat på klockan och otåligt ropat sin sons namn? Hon behöver inte idag. Han har suttit tyst på passagerarplatsen i flera timmar medan hon packat. Hans en gång så vältränade kropp är tunn efter veckor då hon fått kämpa i honom mat. Hans blick är tom ut genom fönstret.
Vad kan en mamma förlåta sin son för? Hur ska hon kunna veta i förväg? Ingen förälder tror att deras lilla pojke ska växa upp och bli en gärningsman. Hon vet inte vad han drömmer för mardrömmar nu, men han vaknar skrikande ur dem. Ända sedan den där morgonen när hon hittade honom i löpspåret, stilla av köld, stel av skräck. Han hade kissat på sig, de förtvivlade tårarna hade förfrusit hans kinder.
Han våldtog en flicka och ingen kunde någonsin bevisa det. Det kommer alltid finnas människor som hävdar att det betyder att han kom undan, att hans familj slapp straff. De har rätt, förstås. Men för hans mamma kommer det aldrig kännas så.
Bank. Bank. Bank.
När bilen börjar röra sig längs vägen står Maya på berget och vet att Kevin aldrig kommer återvända hit. Att hon knäckte honom. Det kommer alltid finnas människor som hävdar att det betyder att hon vann.
Men för henne kommer det aldrig kännas så.
Bank. Bank. Bank. Bank.
Bromsljusen tänds som allra hastigast, mamman kastar en sista blick i backspegeln, på huset som var ett hem och de små klisterresterna på brevlådan där namnet ”Erdahl” rivits ner bokstav för bokstav. Kevins pappa packar den andra bilen ensam. Han stod bredvid mamman i löpspåret, såg deras son ligga där med gråt på tröjan och urin på byxorna. Deras liv slogs sönder långt innan dess, men hon såg skärvorna först då. Pappan vägrade hjälpa henne när hon halvt bar halvt släpade pojken genom snön. Det är två månader sedan och Kevin har inte lämnat huset sedan dess, hans föräldrar har knappt sagt ett ord till varandra. Män definierar sig själva på mer distinkta sätt än kvinnor, det är vad livet har lärt henne, och hennes man och son har alltid definierat sig genom ett enda ord: Vinnare. Så länge hon kan minnas har pappan trummat samma budskap i pojken: ”Det finns bara tre sorters människor. De som vinner, de som förlorar, och de som tittar på.”
Och nu? Om de inte är vinnare, vad är de då? Mamman släpper upp bromsen, stänger av stereon, kör ner på vägen och svänger åt ena hållet. Hennes son sitter bredvid henne. Pappan sätter sig i den andra bilen, kör ensam i motsatt riktning. Skilsmässohandlingarna ligger i posten, tillsammans med brevet till skolan som berättar att pappan flyttat till en annan stad och att mamman och sonen flyttat utomlands. Mammans telefonnummer står längst ner om skolan har några frågor, men ingen kommer ringa. Den här stan kommer göra allt den kan för att glömma att familjen Erdahl någonsin varit en del av den.
Efter fyra timmars tystnad i bilen, när de är så långt från Björnstad att man inte ser skog längre, viskar Kevin till sin mamma: ”Tror du att man kan bli en annan människa?”
Hon skakar på huvudet med bitmärken i underläppen, blinkar så hårt att hon inte ser vägen framför sig. ”Nej. Men man kan bli en bättre.” Han håller henne darrande i handen då. Hon håller den som om han var tre år, som om han hängde över en klippkant. Hon viskar: ”Jag kommer aldrig förlåta dig, Kevin. Men jag kommer aldrig överge dig.”
Bank-bank-bank-bank-bank.
Det är så den här staden låter, överallt. Man kanske bara förstår det om man bor här.
Bankbankbank.
På berget står två flickor och ser bilen försvinna. De ska snart fylla sexton år. En av dem håller i en gitarr, den andra i ett gevär.