Det är svårt att hålla hemligheter i ett omklädningsrum. Alla sorters hemligheter.
I ishallen i Hed blir varje träning mer och mer spänd. Alla därinne pratar allt mindre om folk i Björnstad som människor, de använder allt oftare uttryck som ”gröningarna”. Eller ”björnungarna som ska slaktas”. Eller ”fittorna”. Eller ”bögjävlarna”. Alla hade kanske förväntat sig att William Lyt skulle vara mest högljudd, men av någon anledning blir han tystare och tystare.
När lagkamraterna frågar varför han är så lågmäld säger han att han ”bara försöker fokusera på hockeyn”. Han har inget bättre svar. Det är en märklig sak som händer med honom den här hösten och vintern, att ju mer alla andra började hata varandra desto tröttare blev han till sist själv. Han var arg så länge, arg på träningarna, arg i skolan, arg hemma, att till slut orkade han kanske inte vara arg längre. ”Fokusera på din hockey!” sa hans mamma och klappade honom kärleksfullt i håret. Så han gjorde det.
Han distanserar sig alltmer från resten av laget, tränar hårdare och ensammare. Han träffar en tjej från Hed och börjar vara med henne på kvällarna. En dag kallar David, tränaren, in honom på sitt kontor. Ger honom en lapp med ett telefonnummer, det går till en scout i en elitklubb, flera divisioner ovanför Heds. ”De är intresserade av dig, de vill att du ringer.” William stirrar på lappen, David går runt skrivbordet och tar honom runt axlarna: ”Jag har sett att du fokuserat mer på hockeyn på sistone, William. Att du släppt all den där andra skiten utanför, tjafset och bråken … det är bra! Det är därför den där klubben är intresserad. Du kan bli något, William, du kan nå långt! Men du ska veta att jag kommer kämpa för att du ska fortsätta spela för mig. Nästa säsong tror jag att du är redo att bli lagkapten!”
Sedan säger David något fruktansvärt. Något som fullständigt förgör en ung man som är rädd för att visa sina känslor. Han säger: ”Jag är stolt över dig, William.” William går rakt ut från kontoret och ringer sin mamma.
Det är svårt att hålla hemligheter i ett omklädningsrum, så alla gratulerar William när han kommer tillbaka. Han blir stolt, förstås, men han hör också att de tystnar när han är i närheten. Han förstår att de pratar om något som de inte vill att han ska höra.
Efter träningen står två bilar utanför ishallen, unga män med tjurtatueringar och luvtröjor sitter i dem. Ett par av Williams lagkamrater, de som är unga nog att vilja slåss och inte bra nog på hockey för att ha något att förlora, går direkt från omklädningsrummet till bilarna.
– Vart ska ni? frågar William.
En av killarna vänder sig om.
– Ju mindre du vet desto bättre, William. Du är för viktig för laget för att hänga med på det här. Vi behöver dig på isen!
– Vad fan tänker ni göra? frågar William förvirrat.
Männen med tjurtatueringar svarar inte, men en av killarna från laget är för entusiastisk för att kunna låta bli. Så han hojtar:
– Vi ska se hur bra päls brinner!!!
Bilarna åker. William står kvar. Ensam.
***
I polisförhöret efteråt kommer männen från Hed ha tusen ursäkter. Någon kommer säga att det inte var meningen att sätta eld på hela byggnaden, att de bara trodde att dörren skulle börja brinna och att de skulle hinna släcka innan det var för sent. En kommer säga att de bara ville göra ”en markering”, en annan kommer säga att det bara skulle vara ”ett skämt”. Ingen visste att det fanns en lägenhet ovanpå Pälsen. Att Ramona låg och sov där.
***
Maggan Lyt hämtar sin son vid Heds ishall, precis som efter varje träning. Hon har med sig smörgåsar och proteinsmoothies, lyfter in hans utrustning i bagageutrymmet, spelar hans favoritmusik hela vägen hem. Men han är knäpptyst.
– Vad är det? frågar mamman.
– Inget … inget. Jag är bara … nervös för matchen, mumlar William.
Han låtsas att det är sant, Maggan låtsas tro på det. De vill inte såra varandra. De äter middag och lyssnar när pappan berättar om sin dag på jobbet, skrattar med Williams syster när hon berättar om sin: Hon skruvade av locken på saltkaren på lärarnas matbord i skolan idag så att de for av när lärarna skulle salta sin mat! William har lärt henne det. Maggan försöker skälla och tillrättavisa, men systern skrattar så ljuvligt att hon inte har hjärta.
William iakttar sina föräldrar medan de äter och babblar, mer idag än vanligt. Han vet mycket väl vad folk i stan tycker om hans familj, att hans farsa är ”så snål att han skriker när han skiter” och att hans mamma är en ”bindgalen hockeymorsa”. Det är kanske sant, men det finns andra sanna saker om dem också. De har aldrig fått något gratis, de har slagits för allt, de har velat ge sina barn allt de aldrig hade själva: Makten över sina egna liv, utan att behöva kämpa varje dag. Ibland har de kanske gått för långt, i så fall kan William förlåta dem. Den här världen är inte byggd för snälla människor. De snälla blir utnyttjade och går under, William behöver bara se sig omkring i Björnstad för att veta det.
Efter maten ser han på tecknad film i systerns rum. När hon föddes sa läkarna att det var något fel på henne. Det var det inte, hon är bara speciell, folk vill beskriva henne med namnet på hennes syndrom men William vägrar. Hon är den hon är. Den snällaste han känner. När hon till sist somnar styrketränar han ensam i källaren. Men de där orden gnager honom: ”Vi ska se hur bra päls brinner!!!” Han kan inte släppa det. Så han sätter på sig träningsoverallen och ropar till sin mamma att han ska ut och springa. Maggan Lyt hoppas att det är för att sonen är nervös.
När dörren går igen bakom honom går hon direkt till köket. Hon oroar sig alltid över sina barn, varje gång William inte är hemma skingrar hon tankarna genom att laga mat. ”Säga vad man vill om Maggan Lyt, men god mat gör hon!” säger folk, och hon tar inte illa upp för att de alltid inleder beskrivningen av henne med ”säga vad man vill”. Hon vet vem hon är. Hon slåss för allt hon har. Det blir en pastasallad, och sedan en potatissallad. ”Ingen kan göra så många olika sallader som egentligen inte är sallader som du, mamma, du kan göra vilken grönsak som helst onyttig!” brukar William flina.
Hon är vaken tills han kommer hem. Oroar sig ständigt.
William springer genom Björnstad. Plötsligt inser han att han är klädd i den röda träningsoverallen med tjuren på bröstet. Till och med han fattar vilken idiotisk provokation det är häromkring just nu. Han vänder sig om för att springa hem och byta, men stannar när han känner lukten. Den sticker i näsborrarna.
Något brinner.
***
Ramona vaknar inte av röken, hon vaknar av att någon rycker och drar i henne. Ramona har eventuellt druckit en liten nattmacka, så hon reagerar som hon brukar när hon blir väckt: Fäktar med armarna och skriker obsceniteter och letar efter hårda föremål att slåss med.
Men när hon ser lågorna slicka väggarna och hör skriken från gatan slår hon upp ögonen och stirrar in i Elisabeth Zackells.
Hockeytränaren är kanske dålig på känslor, men hon kan fortfarande bli nervös. Hon kunde inte sova ikväll, tänkte för mycket på matchen som snart ska spelas mot Hed, så hon stack ut och joggade. Hon såg några män springa från Pälsen, såg elden ta fart, de flesta andra hade kanske ringt brandkåren och stannat på gatan. Normala människor hade inte sprungit in i ett brinnande hus. Men Zackell är ju inte det.
När hon nu sjunker ihop, hostande och flämtande, på gatan utanför muttrar Ramona klädd i bara nattlinnet bredvid henne:
– Gör du det här för en tallrik potatis, jäntunge? Vad hade du då varit redo att göra för mig om jag hade gett dig kött?
Zackell hostar och skrattar.
– Jag ska erkänna att jag faktiskt börjat bli förtjust i ölen. Viktigt med vitaminer.
Folk kommer rusande från alla håll, men ingen snabbare än Teemu. Han kastar sig i snön och slår armarna om Ramona.
– Jajaja, pojkvasker, lugna dig. Alla lever. Det är bara lite eld … , viskar Ramona men han känner hur hon skakar.
– Alla bilder av Holger … , flämtar Teemu och reser sig.
Ramona måste hålla honom tillbaka. Så mycket älskar pojkvaskern henne, att hon måste HÅLLA honom för att han inte ska rusa in i elden för att hämta foton av hennes döda man.
Men hon kan inte hålla Teemu hårt nog för att hindra honom från det som händer sedan. Ingen kan det.
***
Hela Björnstad vaknar av branden, skriken fortplantas genom staden snabbare än trummor och sirener. Alla telefoner ringer, alla dörrar öppnas.
Benji och hans systrar kommer rusande längs gatan. Systrarna springer mot Pälsen, folk har börjat mobilisera sig i kedjor för att langa vatten, bilar stannar överallt med dunkar och slangar i bagageutrymmena.
Men Benji står still, för han begriper att det här inte är någon slump, det är aldrig det. Så Benji söker en gärningsman, och allt han ser är det röda träningsstället. William Lyt står en bit bakom alla andra, närmare skogen, ensam och chockad med händerna för munnen.
Benji rusar rakt mot honom. För en sekund tror William att han ska kasta sig över honom, men Benji tvärstannar som om han insett något. Det springer folk fram och tillbaka över vägen, sirener hörs långt bort, på väg genom skogen. Benji vänder sig mot William och väser:
– Du och jag. Nu. På riktigt. Inga vänner, inga vapen. Bara du och jag.
William hade kanske kunnat protestera, försökt lugna Benji och förklarat att han inte hade med branden att göra. Men Benji är för vild nu för att tro på det, och William hatar honom kanske fortfarande för mycket för att backa. Så han viskar bara:
– Var?
Benji tänker efter en sekund.
– Löpspåret på Höjden. Inget folk, marken är jämn och det finns tända lampor.
William nickar kränkt.
– För att jag inte ska ha några ursäkter efteråt, menar du?
Benjis handlingar har alltid varit värre än hans ord. Just därför betyder svaret något:
– Det kommer inte finnas något ”efteråt” för dig, William.
De springer till löpspåret. Genom hela stan. De har gjort det tusen gånger förr, när de spelade i samma hockeylag som barn tävlade de vartenda träningspass. Benji kunde aldrig låta William få vara bäst på någonting, till och med saker som Benji inte ens ville ha tog han ifrån honom. När de springer med snö upp till anklarna nu är de samma pojkar igen. De springer till och med en dryg meter isär, som om Kevin fortfarande sprang mellan dem.
När de når löpspåret på Höjden stannar de bara och hämtar andan några ögonblick, tjocka rökmoln väller ur deras öppna munnar. Sedan rusar William i sin röda träningsoverallsjacka rakt mot Benji, som står stilla och väntar i sin gröna tröja med nävarna knutna. Inga vänner, inga vapen, bara de två. En tjur mot en björn.
***
Spindeln och Snickarn får tag i Teemu utanför Pälsen. Deras första instinkt är att släcka, hjälpa, skydda. Den här puben är deras hem, mer än deras egna hem någonsin varit. Men Spindeln viskar i Teemus öra:
– Vi vet vilka det var, de jävlarna från Hed, Snickarns tjejs morsa såg dem genom sitt köksfönster. De hade bilen borta vid mataffären! Om vi drar nu så kan vi hinna ifatt dem!
När männen i de svarta jackorna drar sig undan folksamlingen utanför Pälsen och springer mot Teemus Saab för att jaga fienden genom skogen lägger nästan ingen märke till dem. Den enda som ser det är en ung tonårspojke. Leo Andersson. Han följer efter.
***
William och Benji skonar inte varandra. Slagen är besinningslösa, båda är så starka att ansiktena är blodiga redan efter några sekunder. William skriker varje gång han vevar och träffar, av lika delar utmattning och vansinne. Han är längre än Benji, den enda fördel Benji aldrig kunde ta ifrån honom, han kan slå neråt medan Benji måste slå uppåt. Det är jobbigare uppåt. De svingar vilt i evigheter. Tills mjölksyran tvingar båda bakåt, kippande efter luft, med blodet rinnande. Benji har fått en tand utslagen, William ser knappt på sitt högra öga.
– Var du kär i honom? väser han plötsligt.
– VA? skriker Benji och spottar rött i snön.
De står några meter ifrån varandra, lungorna gastar, William sätter handflatorna på knäna. Ett finger är brutet, näsan läcker blod som en kran. Hans tonläge sjunker, smärtan och tröttheten sveper in.
– Var du kär i Kevin? flämtar han.
Benji är tyst i flera minuter. Han har blod i håret och på händerna, det går inte att veta var han blöder och var han torkat sig.
– Ja.
Det är första gången i sitt liv som Benji erkänner det. William sluter ögonen, känner näsan bulta och hör andetagen vissla i den.
– Om jag hade vetat det hade jag inte hatat dig så mycket, viskar han.
– Jag vet, säger Benji.
William rätar på sig. Står med händerna i sidorna, tröjan söndersliten och genomsvettig.
– Kommer du ihåg den där sommaren när vi var små när det regnade en hel månad i sträck? När det blev översvämning i ishallen?
Benji ser förvånad ut, men nickar sakta.
– Ja.
William torkar sig om näsan med baksidan av handen.
– Du och Kev var alltid ute i skogen på somrarna, men när det regnade kom ni hem till mig och frågade om vi kunde lira i min källare. Jag vet inte varför ni inte drog hem till Kev, men …
– Kevs föräldrar renoverade huset den sommaren, påminner Benji bittert.
William nickar igenkännande.
– Just ja. Det var därför. Vi lirade i min källare varje dag hela den där månaden. Och vi var kompisar då. Du var schysst. Vi jävlades inte med varandra.
Benji spottar mer blod i snön.
– Vi sov på madrasser på golvet så att vi skulle kunna lira igen direkt när vi vaknade …
Williams leende är tungt av missade möjligheter och försvunna år.
– När andra i vår ålder snackar om sin barndom så känns det som att de minns den som om solen alltid sken. Men jag minns bara att jag gick runt och hoppades på regn.
Benji står stilla. Till slut sätter han sig ner i snön. William vet inte om han gråter. Vet inte om det syns att han själv gör det.
Sedan skiljs de båda männen åt. Varken som vänner eller fiender. Skiljs bara.
***
Det är sent när Maya och Ana till slut tränat färdigt på kampsportsklubben. Alldeles för sent, tycker Mayas mamma, men hon hämtar dottern ändå utan att gnälla. Hon erbjuder Ana skjuts också, men Ana skakar hemlighetsfullt på huvudet och Maya retas:
– Hon ska gå hem med Viiiiiiiiidar …
Det gör Mira så lycklig, för det är sådant som vanliga sextonåriga bästa vänner gör. Retas om pojkar. Maya hoppar in i Volvon. Hon vinkar åt Ana genom bakrutan.
Vidar står och väntar i skogsbrynet. Han och Ana går hand i hand genom natten. Han nynnar och visslar, kan inte sluta trumma med fingrarna mot låret, om de hade levt ett helt liv ihop hade kanske Ana börjat irritera sig på hans saknade impulskontroll. Men nu älskar hon det istället, att alla hans känslor lever i honom på samma sätt: Omedelbart.
Hade de fått ett helt liv hade de kanske promenerat på andra platser. Kanske i solen i något annat land, kanske hade de flyttat härifrån och börjat om någon annanstans, blivit vuxna och byggt ett hem. Kanske fått barn, åldrats tillsammans, blivit gamla ihop. Ana står på tå när hon kysser honom. Hans telefon ringer. Hon känner lukten av brandrök.
När hon ser Vidars plötsliga skräck och han börjar springa, då försöker hon inte hindra honom. Hon springer bredvid.
***
Det kör en vit bil nere på vägen, alldeles för fort. Männen från Hed som sitter i den är knappt män, nästan bara pojkar. Kan vi förlåta dem för det? Hur gamla måste vi bli för att vara ansvariga för våra handlingar, även när konsekvenserna blev så obegripligt mycket hemskare än vi tänkt?
När Saaben dyker upp i backspegeln och männen i den vita bilen förstår att de är förföljda får de panik. De ökar farten, Saaben bakom dem också, föraren i den vita bilen släpper vägen med blicken och i nästa sekund sköljer strålkastarna från en tredje bil in genom framrutan och förblindar honom. Det är en stor Volvo, på väg åt andra hållet.
Den vita bilen glider i snön, männen från Hed som sitter i den skriker. Däcken släpper taget om vägen. Tusentals kilo plåt lyfter, bara ett ögonblick, och svävar ljudlöst i mörkret. Sedan kommer en smäll så fruktansvärd att vi aldrig riktigt kommer sluta höra den.
***
Mira och Maya sitter i Volvon, de har precis lämnat kenneln när Miras telefon ringer. Det är Peter. Han har redan sprungit ner till stan.
– DET BRINNER PÅ PÄLSEN! JAG VET INTE VAR LEO ÄR!!! vrålar han.
Kenneln ligger isolerad en bra bit in i skogen. Det finns bara två bilvägar tillbaka till Björnstad: Den vanliga, slingriga grusvägen som alla normala människor kör, men också en knappt upptrampad stig utan lampor mellan träden som jägarna använder ibland. Stigen leder rakt ner till den stora vägen som går mellan Björnstad och Hed.
Aldrig har en mamma och en syster kört den stigen snabbare än inatt.
Någon minut senare sladdar Volvon ut ur skogen med motorn vrålande, vidare ner på den stora vägen. En bit bakom dem kommer en gammal farbror körande, han är på väg från Hed och tutar irriterat, Mira kunde inte bry sig mindre. Hon ökar farten.
Sedan ser hon den vita bilen, den kommer rakt emot dem, alldeles för fort. Maya skriker innan Mira hinner reagera. Föraren av den vita bilen tappar kontrollen över ratten och bilen glider över vägbanan. Mira tvärbromsar, girar Volvon mot diket och kastar sig över sätet för att skydda sin dotter. Den vita bilen förlorar fästet och lyfter. Smäller in i ett träd.
***
Leo Andersson kommer genom skogen. Han genar mellan träden för att hinna före bilarna. Men han är inte snabb nog. Tack och lov.
Han är inte snabb nog.
***
Det finns en farbror som brukar sitta på Pälsen med fyra andra farbröder och bråka om hockey. Han ser dåligt, de andra farbröderna brukar byta ut hans glasögon mot billiga läsglasögon från bensinmacken så att han ska tro att han blivit blind när han sätter på dem. Ramona brukar fräsa: ”Om han nu faktiskt BLIR blind, hur fasen ska han veta det då?”
Farbrorn har sina egna glasögon på sig inatt, men ser ändå dåligt i mörkret. Han försökte säga det till personalen på sjukhuset. Hans fru var inte hemma ikväll, hans barn har för länge sedan flyttat till större städer i jakt på bättre jobb och sushibarer eller vad fasen ungdomar nu vill ha av större städer, och farbrorn vaknade med ont i bröstet. Så han satte sig i bilen och körde från Björnstad till Hed och satt i flera timmar på sjukhuset bara för att få veta att det inte var någon fara. Förmodligen bara matsmältningsproblem. ”Har du övervägt att sluta dricka så mycket alkohol?” undrade läkaren. ”Har du övervägt lobotomi?” undrade farbrorn och skällde ut läkaren för att han fått vänta så länge. Han ser dåligt i mörkret! Han har lovat sin fru att inte köra på natten! ”Vi är underbemannade”, sa läkaren. Farbrorn åkte upprört därifrån. ”Vad är det för skitsjukhus? Va?”
När han är på väg tillbaka från Hed till Björnstad sladdar dessutom en kärring i en Volvo plötsligt ner ur skogen och girar in precis framför honom. Hon har tydligen beslutat sig för att ta en genväg mot stan, farbrorn bromsar och tutar och blinkar med strålkastarna, men kärringen bryr sig förstås inte. Så där kör ju folk nuförtiden.
Volvon kör så fort att farbrorn snart bara ser bromsljusen på den. Det snöar och blåser rakt mot hans framruta. Det är mörkt. Farbrorn svär och grymtar och kisar bakom glasögonen. Han ser inte ens riktigt vad som händer sedan, han har inte en chans att hinna reagera. Kärringen i Volvon framför bromsar och svänger plötsligt ut i vägrenen. Från andra hållet kommer två bilar: Farbrorn kanske hinner se att den första är vit. Den lyfter, voltar och kraschar våldsamt in i ett träd. Bilen som kommer därefter är en Saab, hinner farbrorn kanske notera. Den har uppenbart förföljt den vita bilen, för den tvärnitar och kanar över hela vägbanan nu, blir stående tvärs över vägen när Teemu, Spindeln och Snickarn kastar upp dörrarna och springer ut. Farbrorn känner nog igen dem från Pälsen.
Farbrorn bromsar. Men det snöar. Det är mörkt. Även om bromsarna gör allt i sin makt så hade kanske ingen kunnat stanna på det avståndet i det här vädret. Det är kanske ingens fel. Det är kanske allas fel. Farbrorn har inget bälte på sig, han kör en gammal bil, har gamla ögon. Han passerar Volvon och sedan vrider han ratten allt han orkar och väjer för Saaben.
Han hinner aldrig se vad han träffar. Hör aldrig dunsen mot motorhuven. Han har redan slagit huvudet i ratten och förlorat medvetandet.
***
Mira kastar sig ut ur Volvon, springer runt bilen och drar ut Maya från passagerarsätet. Det är mammans första tanke: Få bort dottern från vägen! Skydda henne! De omfamnar varandra hårt i diket när en tredje person kramar dem, så hårt som om han tror att de annars ska överge honom för alltid.
Det är Leo.
***
Ana och Vidar springer genom skogen, fortare än någon av dem egentligen förmår. Om de hade levt ett helt liv hade de kanske roat sig med att tävla mot varandra. Om de hade fått barn hade de säkert aldrig slutat bråka om vem av dem som egentligen är snabbast.
De hör smällen nerifrån vägen, så de viker av instinktivt och rusar mot ljudet. Vidar hör Teemus röst, sedan Spindelns och Snickarns. De vrålar om ”ambulans”. Skriker: ”Akta!!!”
En sista gång hinner Vidars och Anas fingertoppar svepa förbi varandra. Deras är ingen vanlig kärlekshistoria. De älskade kanske kortare tid än många av oss, men mycket hårdare än de allra flesta.
– Den brinner! skriker Ana när de når fram till vägen.
På andra sidan ser de att en bil har kraschat våldsamt mot ett träd, plåten har vikt sig runt stammen. Kropparna inuti är medvetslösa. Rök sipprar ut ur springorna i motorhuven. Ana upprepar:
– DEN BRINNER! DEN BRINNER!
Sedan springer hon. Vidar försöker fånga henne men hon är redan bortom hans räckhåll. För hon har uppfostrats av en pappa som sa: ”Vi är inte såna som lämnar folk, du och jag, Ana.”
Så hon springer mot den vita bilen som brinner, rakt över körbanan. Farbrorn som kommer i bilen från sjukhuset i Hed ser inte vad han är på väg mot förrän det är för sent. Han passerar Volvon och girar runt Saaben, bromsar det hårdaste han kan. Ana är mitt på vägen.
Vidar springer, skriker, men allt går för snabbt. Så Vidar kastar sig fram och knuffar Ana ur vägen. För han är en sådan som saknar impulskontroll. Han kan inte hejda sig själv från att rädda livet på den han älskar.
Ana rullar ner i diket, hon kommer på fötter i snön och vrålar rakt ut, men den hon älskar finns inte kvar för att höra det då. Farbrorns bil glider för snabbt, den träffar rakt framifrån med full kraft, kroppen slår mot plåten i motorhuven och Vidar Rinnius dör så som han levde. Omedelbart.
Deras var en kärlekshistoria vi aldrig kommer glömma.