Först och främst: Min fru och våra barn, som står ut med att jag har världens lägsta stresströskel och huvudet fullt av fantasiuniversum, ni är mitt största äventyr. Mina föräldrar och min svärfar, som alltid hjälper till. Mina bästa vänner, som aldrig är mer än ett telefonsamtal och en öl bort.
Jag är givetvis även skyldig många andra människor min djupa tacksamhet för att ni hjälpte mig att berätta den här historien. Framför allt vill jag tacka alla er som av olika skäl bad att få slippa ha era namn utskrivna här, men som så frikostigt gav mig er tid och era livserfarenheter i samtal efter samtal om våld, identitet, sexualitet och … livet. Tack för att ni släppte in mig i era världar.
Precis som när jag skrev Björnstad vill jag också rikta en uppskattande bugning till alla hockeyspelare, ledare, domare och föräldrar som stått ut med mina konstiga frågor. Samma bugning går till de jurister, sportchefer, journalister och politiker som gett mig orimligt stort tålamod i mejl och telefonsamtal.
Utöver det vill jag ge mitt alldeles särskilt kärleksfulla tack till följande personer: Min kontorskollega Niklas Natt och Dag, min agent Tor Jonasson, min förlagsredaktör John Häggblom, min extraredaktör Vanja Vinter och mitt bollplank Marcus Leifby, som läste och tyckte och tänkte och kände och rättade och bråkade med mig hela vägen in i mål. Utan er, ingen bok.
Tack också till: Alla på Salomonsson Agency, men i alldeles extra synnerhet Marie Gyllenhammar, som har hjälpt mig att hålla ihop hela livet och verkligheten och allting under det här märkliga, kaotiska året. Alla på Atria Books/Simon & Schuster i USA och Kanada, som har trott så hårt på mina historier, särskilt Peter Borland, Judith Curr och Ariele Stewart. (Google Translate it, Ariele, I don’t work for you!) Alla på Fischer i Tyskland, i synnerhet Susanne Halbleib. Alla på Bokförlaget Forum, särskilt Sara Lindegren och Adam Dahlin, som orkat manövrera den här utgivningen trots alla mina sämsta karaktärsdrag. Alla på Piratförlaget, särskilt Sofia Brattselius Thunfors och Cherie Fusser, som gav ut Björnstad och utan vars initiala stöd det här bygget aldrig hade hållit ihop. Tobias Stark, historiker och forskare, som varit en fantastisk samtalspartner. Nabila Abdul Fattah, dåre/geni, som ständigt lär mig saker om andras verkligheter. Attila Terek, för din unika kompetens inom … djupandning och … förbränning. Johan Forsberg, som tänker och känner och lirar med hela hjärtat, hela tiden. Christoffer Carlsson och Ida Andersson Nilsson, som hjälpte mig att skriva om Vidar. Anders Dalenius, som åt råbiff med mig och berättade om jakt och kärlek. Isabel Boltenstern och Jonatan Lindquist, som verkligen var ovärderliga när jag skulle dra igång hela det här projektet, det glömmer jag aldrig. Nils Olsson, som plöjer ner så mycket kärlek i omslagen till mina böcker. Erik Thunfors, som formgav Björnstad Hockeys logo. Jens Runnberg, som tog sig tid att svara på alla mina ostrukturerade frågor om idrott, media och politik. Isobel Hadley-Kamptz, vars bok Om sport och våld jag hade stor glädje av. Sofia B Karlsson, för att du är en smart jävel och aldrig backar för en diskussion. Petter Carnbro, som fick mig att förstå saker om hockey jag aldrig begripit att jag längtade efter att få veta. Markus Odén och alla killarna i Väsby Hockey som tillsammans med Emelie Kellnberger och biblioteket i Upplands Väsby bjöd in mig till läsecirkel om Björnstad, det betydde väldigt mycket för mig just då. Erika Holst, John Lind, Andreas Haara, Ulf Engman och Fredrik Glader, som samtalade med mig om hockey på ett sätt som blev en så oerhört stor del av de här böckerna, även på platser där det kanske inte ens märks. Robert Pettersson, vars åsikter och analyser jag verkligen uppskattade, i synnerhet när vi inte höll med varandra. Pelle Silveby, Bengt Karlsson och Christina Thulin, som håller ordning på alla papper. Isak och Rasmus på Monkeysports, som lärde mig så mycket om hockeyutrustning. Lina ”Lynx” Eklund och Pancrase Gym, som fick mig att förstå kärleken till kampsport. Johan Zillén, för att du faktiskt inte är helt dum i huvudet, du.
Mest av allt: Tack till den svenska idrottsrörelsen, som jag fick chansen att hitta hem i under så många år av min uppväxt då jag verkligen behövde ett sammanhang, och som faktiskt på väldigt många sätt räddade mitt liv.