Det värsta vi vet om andra människor är att vi är beroende av er. Att era handlingar påverkar våra liv. Inte bara de människor vi väljer, de vi gillar, utan även alla ni andra: Idioterna. Ni som står framför oss i alla köer, ni som inte kan köra bil ordentligt, ni som gillar dåliga tv-serier och pratar för högt på restaurang och vars ungar smittar våra ungar med vinterkräksjukan på förskolan. Ni som parkerar snett och snor våra jobb och röstar på fel parti. Ni har också inflytande över våra liv, varenda sekund.
Herregud, som vi hatar er för det.
***
I baren på Pub Pälsen sitter tysta gamla män på rad. De sägs vara i sjuttioårsåldern men kan säkert vara minst det dubbla, de är fem stycken men har minst åtta åsikter och de kallas ”farbrorsfemman” för att de alltid står vid sargen och ljuger och bråkar på alla Björnstad Hockeys träningar. Efteråt går de till Pälsen och ljuger och bråkar där istället, och periodvis roar de sig med att lura i varandra att senildemensen kommit smygande: Ibland byter de nummer på varandras husfasader på nätterna och rätt ofta gömmer de varandras nycklar när de blivit runda under fötterna. En gång bogserade fyra av dem bort den femtes bil och bytte ut den mot en identisk hyrbil, bara för att han skulle bli livrädd att det slutligen blivit dags för vårdhemmet när han inte ens kunde köra hemifrån nästa morgon. När de går på match betalar de med Monopolpengar och under nästan en hel säsong för några år sedan låtsades de allihop tro att de befann sig på OS 1980, varje gång de fick syn på Björnstad Hockeys sportchef Peter Andersson pratade de tyska med honom och kallade honom ”Hans Rampf”. Det drev långsamt sportchefen till vansinne, och det gjorde farbrorsfemman gladare än en sudden death-seger. Folk i stan brukar säga att det är fullt möjligt att farbröderna faktiskt ÄR senildementa nu, alla fem, men vem fan skulle kunna bevisa det?
Ramona, Pub Pälsens ägare, sätter fem whisky på baren. Det finns bara en sorts whisky här, men fler sorters sorg. Farbröderna har följt Björnstad Hockey högst upp och längst ner i seriesystemen. Hela sina liv. Det här kommer bli deras värsta dag.
***
Mira Andersson sitter i sin bil på väg till kontoret när telefonen ringer. Hon är stressad av många anledningar. Hon tappar telefonen under sätet och svär med den sortens anatomiska beskrivning av underjordens härskare som Miras man brukar påpeka skulle kunna göra fulla sjömän generade. När Mira väl får tag på telefonen behöver kvinnan i andra änden ett par sekunder att samla sig från alla adjektiv:
– Hallå? hojtar Mira.
– Ja, förlåt, jag ringer från S Express. Ni har mejlat och bett oss om en offert … , framför kvinnan mycket försynt.
– Från … vad hette ni? ”S Express”? Nej, du har fått fel nummer! konstaterar Mira.
– Är du säker? Jag har i mina papper här att … , börjar kvinnan men då tappar Mira sin telefon igen och brister ut i en spontan redogörelse över exakt vad hon känner inför såväl könsorgan som huvudform på den ansvarige ingenjör som designat telefonen, och när hon väl får tag på den igen har kvinnan i andra änden gjort sig själv en tjänst och lagt på.
Mira hinner inte tänka så mycket mer på det där. Hon väntar på samtal från sin man Peter, han har möte med kommunen om hockeyklubbens framtid idag, och nervositeten inför konsekvenserna av det mötet är en knut som dras åt allt hårdare i Miras mage. När hon släpper telefonen i passagerarsätet blinkar bakgrundsbilden, på dottern Maya och sonen Leo, som hastigast innan knapplåset släcker displayen.
Mira kör till jobbet, om hon istället hade stannat bilen och gjort en sökning på ”S Express” på nätet hade hon fått veta att det är en flyttfirma. I städer som inte bryr sig speciellt mycket om sin hockeyklubb hade det kanske framstått som ett harmlöst skämt att någon beställde en offert därifrån i familjen Anderssons namn, men Björnstad är inte en sådan stad. I en tyst skog behöver man inte skrika för att vara hotfull.
Mira kommer lista ut det snart, förstås, hon är en smart kvinna och hon har bott här tillräckligt länge. Björnstad är känt för många bra saker: Bedövande vackra skogar, en sista vildmark i ett land där rikspolitikerna bara vill att storstadsregionerna ska växa. Här finns vänliga, ödmjuka, ihärdigt jobbande människor som älskar naturen och idrotten, en publik som fyller läktarna oavsett vilken division laget spelar i, pensionärer som målar ansiktena gröna när de går på match. Ansvarsfulla jägare, kompetenta fiskare, människor hårda som skogen och envisa som isen och grannar som hjälper den som behöver. Livet kan vara tungt, men då flinar de och säger: ”Det ska vara svårt.” Björnstad är känt för det. Men … ja. Stan är känd för annat också.
För några år sedan berättade en gammal hockeydomare i media om de värsta minnena av sin karriär. På andra, tredje och fjärde plats låg matcher i storstäderna där arga fans kastat in snusdosor, mynt och golfbollar på isen när de inte gillat ett domslut. Men på första plats låg en trång ishall långt ut i skogen, där domaren en gång dömde straff till bortalaget i matchens sista minut. När skytten gjorde mål och Björnstad förlorade sneglade domaren upp mot den beryktade ståplatsläktaren som tillhör ”Gruppen”, alltid fylld av män i svarta jackor som sjunger öronbedövande och vrålar skräckinjagande. Men de höjde inte rösterna då. Gruppen blev bara knäpptyst.
Det var Miras man Peter Andersson, sportchef i Björnstad Hockey, som insåg faran först. Han rusade mot teknikbåset och exakt vid slutsignalen lyckades han släcka alla lampor. I mörkret ledde vakterna ut domarna och körde dem direkt därifrån. Ingen behövde förklara vad som hade hänt annars.
Det är därför lågmälda hot räcker här, ett samtal till en flyttfirma räcker, och snart kommer Mira förstå syftet med det.
Mötet på kommunhuset är inte slut än, men några i Björnstad vet redan resultatet.
***
Det vajar alltid hissade flaggor utanför kommunhuset, en i nationens färger och en med kommunens vapen, politikerna ser dem från konferensrummet. Det är några dagar före midsommar, tre veckor efter att Kevin och hans familj lämnade stan. De förändrade historien när de gjorde det, inte den som ska komma utan den som har varit. Det är bara inte uppenbart för alla än.
En av politikerna hostar nervöst, gör en tapper ansats att knäppa kavajen trots att det är uppskattningsvis ett halvt dussin julbord sedan det var ens teoretiskt möjligt, och säger:
– Jag är ledsen, Peter. Men vi har beslutat att regionen mår bäst av att vi prioriterar kommunens resurser på en hockeyklubb. Inte två. Vi vill fokusera på … Hed Hockey. Det vore bäst för alla, inklusive dig själv, om du bara accepterade det. Med tanke på … situationen.
Peter Andersson, sportchef i Björnstad Hockey, sitter på andra sidan bordet. Insikten av hur han blivit förrådd skickar honom handlöst ner i mörkret, rösten bär knappt när han får fram:
– Men vi … vi behöver bara hjälp i några månader, tills vi hittar fler sponsorer, kommunen behöver bara stå som garant för lånen hos banken …
Han tystnar, skäms genast över sin egen dumhet. Politikerna har förstås redan pratat med bankcheferna, de bor grannar och spelar golf och jagar älg ihop, det här beslutet togs långt innan Peter steg in i rummet. När politikerna kallade hit honom var de noga med att poängtera att det var ett ”informellt möte”. Det kommer inte finnas några protokoll. Stolarna i konferensrummet är extra smala, så att de mäktigaste ska kunna sitta på flera samtidigt.
Peters telefon plingar till, när han öppnar den finns ett mejl om att Björnstad Hockeys klubbdirektör har avgått. Han visste vad som skulle hända här, har säkert redan blivit erbjuden jobb i Hed istället. Peter kommer ta smällen ensam.
Politikerna på andra sidan bordet skruvar obekvämt på sig, Peter ser vad de tänker. ”Skäm inte ut dig nu. Böna och be inte. Ta det som en man.”
***
Björnstad ligger vid en stor sjö, med en smal strand längs hela ena sidan. Den tillhör stadens tonåringar så här års, när det är så varmt att man nästan hinner glömma bort att vintern i Björnstad är nio månader lång. Bland myllret av badbollar och hormoner sitter en tolvårig pojke med solglasögon. Han heter Leo Andersson, få på stranden visste det förra sommaren men alla vet det nu, de sneglar som om han är en sprängladdning. För ett par månader sedan blev Leos storasyster Maya våldtagen av Kevin, men polisen kunde aldrig bevisa något, så Kevin gick fri. Stan delades, de flesta på Kevins sida, och hatet eskalerade tills de försökte driva ut hela Leos familj ur stan. De kastade stenar med ”HORA” skrivet på genom hans systers fönster, de trakasserade henne i skolan, de kallade till ett möte i ishallen och försökte få hennes och Leos pappa sparkad som sportchef för Björnstad Hockey.
Sedan trädde ett vittne fram, en pojke jämnårig med Maya som hade varit i huset när det hände, men det spelade ingen roll. Polisen gjorde inget, stan höll käft, de vuxna hjälpte inte Maya. Så en natt, inte långt därefter, hände något annat. Exakt vad vet ingen. Men plötsligt slutade Kevin gå ut. Det började gå rykten om att han blivit psykiskt sjuk, och en morgon för tre veckor sedan lämnade han och hans familj bara stan.
Leo hade trott att allt skulle bli bättre då. Det blev värre istället. Han är tolv år och den här sommaren lär han sig att folk alltid kommer välja en enkel lögn framför en komplicerad sanning, för lögnen har en oslagbar fördel: Sanningen måste berätta allt som hände, lögnen behöver bara vara lätt att tro på.
När Peter Andersson blev kvarröstad som sportchef i klubben med minsta möjliga marginal på det där mötet i våras såg Kevins pappa genast till att Kevin bytte klubb från Björnstad till Hed Hockey. Han övertygade tränaren, nästan alla sponsorer och i stort sett alla de bästa spelarna från juniorlaget att följa med. När hela Kevins familj sedan plötsligt lämnade stan för tre veckor sedan vändes allting visserligen upp och ner, men bisarrt nog förändrades ingenting.
Och vad hade Leo trott? Att alla andra då skulle inse att Kevin faktiskt var skyldig och be om ursäkt? Att sponsorerna och spelarna skulle komma tillbaka till Björnstad med böjda nackar? Fan heller, ingen böjer nacken i den här kommunen, för den enkla anledningen till många av människors värsta handlingar är att vi aldrig vill erkänna att vi har fel. Ju större felet var, ju värre konsekvenserna blev, desto mer stolthet har vi att förlora på att backa. Så ingen gör det. Plötsligt valde alla med makt och pengar i Björnstad istället en annan strategi: De slutade erkänna att de någonsin varit familjen Erdahls vänner. Det började mumlas, först försiktigt men snart alltmer självklart, att ”den pojken var alltid konstig” och ”farsan hans pressade honom för hårt, såg man ju”. Sedan, omärkligt, gled det över i kommentarer som ”den där familjen var ju aldrig som … du vet … som oss. Farsan var ju inte härifrån, från början, han var ju inflyttad”.
Historien när alla bytte klubb till Hed Hockey var att Kevin var ”oskyldigt anklagad” och ”utsatt för en häxjakt”, men nu berättar alla en annan version: Att sponsorerna och spelarna inte alls drog till Hed för att de följde Kevin, utan i själva verket för att de ”tog avstånd” från honom. Hans namn har raderats ur Heds medlemsregister, men det står fortfarande kvar i Björnstads. På så sätt har alla plötsligt kunnat flytta sig tillräckligt långt från både våldtäktsmannen och offret, så att Kevins gamla kompisar kan kalla Kevin ”psykopat” men ändå fortsätta kalla Maya ”hora”. Lögner är enkla, sanning är svårt.
Björnstad Hockey började kallas ”Kevins klubb” av så många människor att Hed Hockey automatiskt började kännas som motsatsen. Mejl skickades från spelarföräldrar till kommunpolitiker om ”ansvar” och ”otrygghet”, och när människor känner sig hotade blir det nästan alltid en självuppfyllande profetia, en liten incident i taget: En natt skrev någon ”Våldtäktsmän!!!” på en av vägskyltarna i utkanten av Björnstad. Ett par dagar senare blev en grupp åttaåringar från både Björnstad och Hed hemskickade från ett scoutläger efter att de slagit varandra blodiga, för att barnen från Hed skanderat ”Bjööörnstaaad: Våldtäktsmän!” åt barnen från Björnstad.
Leo sitter på stranden idag, femtio meter bort sitter Kevins gamla kompisar, stora vältränade artonåringar. De har röda Hed Hockey-kepsar nu. Det var de som skrev på nätet att Maya ”förtjänade det” och att Kevin uppenbarligen var oskyldig för ”vem fan skulle ens ta i den där slynan med tång?”. Som om Maya någonsin bett någon av dem att ta i henne, med någonting alls. Nu säger samma killar att Kevin aldrig var en av dem, de kommer upprepa samma lögn tills han bara förknippas med Björnstad, för hur historien än vrids gör de där killarna sig själva till hjältarna. De vinner alltid.
Leo är sex år yngre än de flesta av dem, han är oändligt mycket mindre och svagare, men några av hans kompisar har ändå sagt till honom att han ”borde göra något”. Att någon av de där jävlarna ”måste straffas”. Att han måste ”vara en man”. Manlighet är komplicerat när man är tolv. Och i alla andra åldrar.
Så hörs något. Huvuden börjar vridas mot filtarna. Överallt på stranden vibrerar telefoner. Först en eller två, sedan alla på en gång, tills signalerna skär in i varandra som en osynlig symfoniorkester som stämmer alla instrument samtidigt. Nyheten kommer.
Björnstad Hockey finns inte längre.
***
”Det är bara en klubb, det finns viktigare saker.” Det är lätt att säga sådant om man tror att idrott bara består av siffror. Men det gör den ju aldrig, och för att begripa det behöver man bara börja med den enklaste frågan: Hur känns det för ett barn att spela hockey? Det är inte alls så svårt att svara på det. Har du varit kär? Det är så det känns.
Längs landsvägen utanför Björnstad springer en svettig sextonåring. Han heter Amat. I en bilverkstad inne i skogen hjälper en smutsig artonåring sin pappa att hämta verktyg och stapla däck. Han heter Bobo. I en trädgård står en fyra-och-ett-halvt-årig flicka och skjuter puckar från en altan in i en husvägg. Hon heter Alicia.
Amat hoppas att han en dag ska bli bra nog för att hockeyn ska ta honom och hans mamma härifrån. För honom är sporten en framtid. Bobo hoppas bara att han ska få en säsong till av ansvarslöshet och skratt, eftersom han vet att varje dag efter det kommer bli som alla hans farsas dagar. För Bobo är idrotten livets sista lek.
För Alicia, den fyra-och-ett-halvt-åriga flickan som skjuter puckar från altanen? Har du varit kär? För henne är idrotten det.
Telefonerna vibrerar. Staden stannar. Ingenting färdas snabbare än en bra historia.
Amat, sexton år, stannar på landsvägen. Händerna på knäna, bröstkorgen tung runt hjärtat: Bank-bank-bank-bank-bank. Bobo, arton år, rullar in en ny bil i verkstaden och börjar slå ut en buckla i plåtkarossen: Bank-bank-bank. Alicia, fyra och ett halvt år, står på altanen i en trädgård. Handskarna är för stora och klubban för lång men hon skjuter ändå en puck det hårdaste hon kan in i väggen: Bank!
De har växt upp i en liten stad i en stor skog, det finns gott om vuxna häromkring som säger att jobben blir färre och vintrarna värre, tätare mellan träden och glesare mellan husen, att alla naturresurser finns på landsbygden men lik förbannat hamnar alla pengar i storstäderna. ”För björnar skiter i skogen och alla andra skiter i Björnstad.” Det är lätt för barn att älska hockey då, för man hinner inte tänka när man lirar. Minnesförlust är det allra finaste sport kan ge oss.
Men nu kommer sms:en. Amat stannar, Bobo släpper hammaren, och alldeles strax måste någon förklara för en fyra-och-ett-halvt-årig flicka vad det betyder att en hockeyklubb ”går i konkurs”. Försöka få det att låta som att det bara är en idrottsförening som går under, trots att idrottsföreningar egentligen aldrig gör det. De upphör bara att existera. Det är människorna som går under.
***
På Pub Pälsen brukar man säga att dörren ska hållas stängd, ”så att flugorna inte ska behöva frysa”. Det brukar sägas annat också: ”Ska du ha en åsikt om hockey? Du skulle inte kunna hitta röven med båda händerna i bakfickorna!” ”Ska du snacka om taktik? Du är mer förvirrad än en kossa på konstgräs!” ”Ska våra backar bli bättre nästa säsong? Pissa inte på mitt ben och säg att det regnar!” Men idag bråkar ingen, idag är allt tyst. Det är outhärdligt. Ramona häller upp whisky i alla glas, en sista gång. Farbrorsfemman, sjuttio år gamla eller mer, skålar kort. Fem tomma glas landar hårt på disken. Bank. Bank. Bank. Bank. Bank. Farbröderna reser sig och går ut, skiljs åt. Kommer de ringa varandra imorgon? Varför, i så fall? Vad i hela världen ska de bråka om utan ett hockeylag?
***
Det finns mycket man inte pratar om i en liten stad men det finns inga hemligheter om man är tolv år, för då vet man var på nätet man ska leta. Leo har läst allt. Nu har han en långärmad tröja på sig, trots värmen. Han säger att det är för att han bränt sig i solen men han vill bara inte att någon ska se rivmärkena. Han kan inte sluta klia sig på nätterna, hatet kryper runt under huden. Han har aldrig slagits, inte ens i hockeyn, han har tänkt att han kanske är som sin pappa och inte har våldet i sig. Men nu längtar han efter att någon ska bråka med honom, råka gå in i honom, bara ge honom en enda anledning att få ta första bästa tunga föremål och krossa deras ansikten.
”Syskon ska ta hand om varandra”, det är vad alla säger till en när man växer upp. ”Bråka inte! Slåss inte! Syskon ska ta hand om varandra!” Det var meningen att Leo och Maya skulle ha haft en storebror, kanske hade han kunnat skydda dem. Han hette Isak, han dog innan de föddes i den sortens sjukdom som gör det omöjligt för Leo att tro på att det finns en gud. Leo förstod knappt ens att Isak hade varit en riktig person förrän han var sju år och hittade ett fotoalbum med bilder av honom och föräldrarna. De skrattade så mycket på de där bilderna. Kramades så hårt, älskade så besinningslöst. Isak lärde Leo så outhärdligt många saker om livet den dagen, utan att ens finnas. Han lärde honom att kärlek inte räcker. Det är en fruktansvärd sak att lära sig när man är sju år, eller någon annan ålder.
Han är tolv år nu och han försöker vara en man. Vad det nu är. Han försöker sluta klia sönder sin hud på nätterna, försöker gråta tyst och hårt ihopkrupen under täcket, försöker hata utan att någon ser eller förstår. Försöker döda tanken som vägrar sluta banka i tinningarna. Syskon ska ta hand om varandra, och han kunde inte skydda sin syster.
Han kunde inte skydda sin syster han kunde inte skydda sin syster han kunde inte skydda sin syster.
Inatt kliade och rev han sig på magen och bröstet tills en lång glipa öppnades i huden och blodet sakta sipprade ut. Imorse såg han sig själv i spegeln och tänkte att såret såg ut som en stubin, på väg mot hans hjärta. Han undrar om den brinner på insidan av honom. Hur långt den har kvar.