Övningar för utvecklandet av vördnad

Det grundläggande syftet med ritualer och vördnad inom buddhismen är att lösa ett vanligt, nästan vardagligt, mänskligt dilemma, nämligen den svårighet vi alla har med att överföra teori till praktisk handling. Vi kan veta väldigt väl hur något ska göras – det kan vara hur lätt som helst, något vi gjort många gånger förut, som att diska till exempel, och ändå kan vi inte förmå oss att göra det, eller om vi gör det är det motvilligt och med förtrytelse. Uppgiften är tråkig. Vi skulle hellre göra något annat, vad som helst! Det kan även vara en fråga om att omsätta i praktiken någon kunskap eller metod vi lärt oss, antagligen av någon bestämd orsak, och ändå upptäcker vi att vi bara inte förmår att göra det.

Orsaken till det här dilemmat är mycket enkelt. En stor del av oss deltar inte i aktiviteten utan drar åt ett annat håll. Det beror på att våra känslor inte är engagerade i uppgiften och om våra känslor inte är engagerade har vi otroligt svårt att agera. När detta inträffar brukar vi säga att vårt hjärta inte är med i jobbet, eller att vi saknar motivation.

Den här bristen på engagemang är ett problem inte bara i vardagslivet. Det är också ett av de största problemen den möter som försöker leva ett andligt liv. Problemet sammanfattas fyndigt i ett välbekant samtal mellan den buddhistiska patriarken Bodhidharma och kejsaren av Kina. I den beskriver Bodhidharma det viktigaste i buddhistisk lära så här: ”Upphör att göra det onda, lär dig att göra det goda, rena ditt hjärta!” Kejsaren som väntat sig något mer sofistikerat utropar: ”Men det kunde ett barn på tre år förstå!” Bodhidharma svarar: ”Ja, men inte ens en man på åttio kan omsätta det i praktiken.”

Det är inte omöjligt för de flesta av oss att på en rent intellektuell nivå förstå också det svåraste inom buddhismen, som till exempel ”principen för villkorlig samexistens”, ”doktrinen om frånvaron av en själ”, ”den fyrfaldiga tomheten” etcetera, och ändå finner vi när det gäller att verkligen sluta göra det onda, lära oss att göra det goda och rena våra hjärtan, att vi på något sätt förlorar intresset. En god förståelse av abhidharmas eller madhyamikas analyser och beskrivningar kan få oss att tycka att vi är riktigt avancerade andligt sett, och ändå, kan vi i ärlighetens namn säga att vi verkligen utövar ens den första av de fem föreskrifterna? Det tycks alltid finnas en avgrund mellan teori och praktik. Teoretisk förståelse av buddhismen är nödvändig, till och med oundgänglig, men om den inte via ett känslomässigt engagemang kan översättas till motivation att agera och förändra oss, så kommer den inte att ha någon praktisk inverkan på våra liv överhuvudtaget.

Den fråga som ofrånkomligt uppstår här är varför det är så svårt att engagera sina känslor. Om det är så att vi ser att något är rätt eller sant eller bara verkar vettigt, varför svarar inte då våra känslor och engagerar sig i det omedelbart? Svaret är att känslorna inte är tillgängliga för oss. Att inse detta faktum är en viktig premiss för att över huvud taget kunna gå in för den andliga vägen. Vad gäller känslorna så lever vi till en stor del av vårt liv i ett av två tillstånd. Det första, som antagligen dominerar för de flesta, är ett tillstånd av tristess eller till och med en oförmåga att uppleva några känslor alls. De är helt enkelt blockerade. Sådana blockeringar inträffar naturligtvis av olika skäl hos olika människor. Kanske har vissa känslor undertryckts i tidig barndom, kanske har man levt i negativa miljöer bland människor man inte kunnat vara känslomässigt fri och öppen med. Vad skälet än må vara tycks det särskilt i västerlandet idag vara få människor som inte lider av känslomässiga blockeringar.

Det andra tillståndet innebär upplevelsen av negativa känslor som vrede, förbittring, rädsla och så vidare. För de flesta människor, såvida de är i kontakt med sina känslor, dominerar tyvärr de negativa känslorna. De tycks inte bara uppstå väldigt lätt och ofta jämfört med mer positiva känslor som kärlek, glädje, förtjusning och så vidare, utan många försöker faktiskt framkalla dem genom att till exempel gå och se skräckfilmer för att åtminstone en kort stund få uppleva någon sorts känsla. Effekten av alla negativa känslor är dränerande och får oss att känna oss totalt uttömda och olyckliga. Detta bäddar för uppkomsten av ytterligare negativa känslor.

Vårt känslomässiga engagemang i det andliga livet hindras alltså av sådana tillstånd och de måste bearbetas och lösas upp på ett rent psykologiskt plan innan man kan påbörja någon specifikt andlig övning i buddhism. Det här är i stor utsträckning vad meditationen till en början handlar om: ett mycket hårt arbete för att byta ut neutrala eller negativa tillstånd mot en växande upplevelse av positiva. Det sker genom en ständig vaksamhet mot att negativa tillstånd uppstår och genom att utöva meditationen metta bhavana.

Genom att vi börjar öva oss på det här sättet, befrias vår känslomässiga energi och rör sig hellre i en positiv än en negativ riktning. Vi börjar bli mer känslomässigt engagerade i vår egen andliga utveckling och som ett resultat blir det lättare i framtiden. Den här frigörelsen är bara början. Vår känslomässiga energi har kommit i rörelse och vi har blivit sundare psykologiskt sett, men energin är än så länge rätt obearbetad, ännu inte helt och hållet positiv. För att komma vidare måste vi förfina och sublimera den energi vi disponerar för att utveckla ännu subtilare och positivare känslor, kort sagt utveckla andliga känslor. Det är först när vi har tillgång till andlig känslomässig energi – som är utomordentligt förfinad, mäktig och positiv – som vi kan motivera oss att översätta vår förståelse av och insikt i Dharma till handling.

Det finns många olika metoder vi kan använda för att förfina känslor, när vi en gång lärt oss använda dem. En utomordentligt värdefull metod är att utveckla en uppskattning för de sköna konsterna: musik, måleri, poesi, etc. Genom att verkligen på högsta nivå lära sig uppskatta konst i stället för att bara konsumera den, kan vi höja vår känslomässiga uppfattningsförmåga avsevärt. Buddhismen erbjuder emellertid metoder som leder till ännu högre grader av förfining av våra känslor. Vi kan säga att medan konst på högsta nivå otvivelaktigt hör hemma i området ”andlig känsla”, så bidrar buddhistisk ritual och vördnad ännu mer till att känslorna höjs till allt högre nivåer, till shraddha eller tillit.

Shraddha kan beskrivas som vår känslomässiga reaktion på högre andliga värden. När vår förfinade och positiva känsla möter det transcendentala, förkroppsligad i en upplyst person som Buddha, är det naturliga gensvaret att söka upp det och låta sig påverkas av det. Detta framgår då vi ser att shraddha betyder ”att lägga sitt hjärta i”. Shraddha är alltså en tillit eller tilltro till Buddhas upplysning, men inte en blind eller ogrundad tilltro.

Shraddha uppstår endast där det finns ett visst mått av förståelse, av faktisk insikt. Vi ser och vet att Buddha verkligen är en upplyst varelse. Man kan komma fram till denna insikt via intuitionen. Det är en förståelse i bemärkelsen rätt förståelse eller fulländad vision, som är det första stadiet på den ädla åttafaldiga vägen. Man kan också nå denna insikt genom berättelser om Buddhas liv som visar att hans handlingar och egenskaper hör till en upplyst varelse. Eller så kan man nå denna insikt genom att man själv faktiskt börjar uppleva frukterna av hans lära – att den leder till förändring. Hur det än går till när shraddha uppstår är resultatet dock oundvikligt. Den leder till handling. Vi såg tidigare att teori bara kan omsättas i effektiv praktik om känslorna är engagerade. På samma sätt är det på den här höga nivån. Det är samma princip som råder. Shraddha är den känslomässiga katalysator som översätter andlig insikt till handling – speciellt i den handling som kallas tagande av tillflykt, ett åtagande att själv nå den upplysning som Buddha förkroppsligar.

Det är ingen överdrift att säga att det andliga livet i uttryckets sanna och fulla mening börjar med shraddha. Det kallas i palitexterna för fröet ur vilket visdomsträdet växer upp, det som bär på ”frigörelsens frukt”. Efter utvecklandet av vanlig, positiv känsla är således utvecklandet av shraddha uppenbart nästa viktiga steg för den andlige aspiranten. Det är för att utveckla shraddha som buddhistisk ritual och vördnad först och främst syftar till. Vi har just sett en del av de sätt som visar hur shraddha kan uppstå, men den kan faktiskt uppstå genom en kombination av en mängd olika faktorer. Olika uttryck för vördnad hör till de mest effektiva metoderna för att inom sig skapa de gynnsammaste förutsättningar, sinnesstämningar och attityder för att shraddha ska utvecklas och fördjupas. Shraddha är emellertid inte den enda eller högsta andliga känslan. Det finns andra, i några fall ännu mer förfinade och upphöjda, andliga känslor som åtföljer den eller uppstår ur den. Det ska vi titta närmare på längre fram när vi behandlar den sjufaldiga pujan.

Vördnad och ritualer inom buddhismen är i första hand metoder för att kontakta, utveckla och uttrycka de högsta och mest förfinade andliga känslor vi kan ha. Deras syfte är att främja ett sätt att vara där förståelse, känsla och handling harmoniserar, kommer i jämvikt, och fullständigt integreras. När vi nu sett de grundläggande behov som buddhistiska ritualer fyller, kan vi övergå till deras innehåll, särskilt vad gäller de uttryck de fått inom Triratna.