Att utveckla positiva känslor

Hela spektrum av buddhistisk vördnad och ritual är vidsträckt. Det sträcker sig från den enklaste gåva av en blomma med dedikationsvers framför en buddhabild, till den mest sammansatta och färgrika vajrayana-puja i tibetansk tradition. Det omfattar talrika rituella föremål, speciella gåvor, gester, recitationer, visualiseringsövningar, och så vidare, som pågår i timmar och ibland flera dagar. Innan vi tittar närmare på vad som ingår i ceremonierna behöver vi emellertid klargöra skillnaden – även om den inte är helt tydlig – mellan ritual, vördnad och ceremoni.

Vi kan säga att alla handlingar som syftar till att utveckla högre andliga känslor kan betraktas som vördnadsövningar. Ritual har däremot en mer specifik betydelse, vilket framgår av Erich Fromms definition: ritual är ”delad handling som uttrycker gemensamma strävanden och är baserad på gemensamma värderingar.” Det är viktigt att betona att ritual är en delad aktivitet. Den är alltid en kollektiv handling. Vördnad, å andra sidan, kan utföras kollektivt eller enskilt. Det framgår av Fromms definition att ritual som sådan inte nödvändigtvis behöver ge uttryck för vördnad, men i buddhistiska sammanhang har den det utan undantag och har som syfte att utveckla andliga känslor. De mönster för vördnad som följs inom Triratna kan alla användas kollektivt som ritualer i ordets fulla bemärkelse eller av en enda person. Eftersom övningarna i grunden fyller samma funktion i båda fallen, kommer i det följande ingen distinktion att göras mellan individuell och kollektiv ritual och vördnad.

Ceremonin är en specifik form av ritual. I buddhistiska sammanhang omfattar den vanligen element av vördnad, men det som skiljer är att den inte är en övning och inte kan utföras individuellt. Exempel på ceremonier inom Triratna är mitraceremonin och den offentliga ordinationsceremonin. Båda äger rum i samband med den sjufaldiga pujan och omfattar element av vördnad som till exempel gåvor av blommor, ljus och rökelse framför buddhafiguren. Hela mitraceremonin består i stort sett av dessa gåvor.

Som Fromms definition visar innehåller ritualer handling. Det finns inga passiva element i buddhistisk ritual, inga handlingar som någon annan gör åt en. Detta skiljer klart buddhistisk ritual från vad man finner i religiösa traditioner där det finns en särskild roll för prästen och där bara prästen till fullo deltar i alla element i ritualen. I vissa former av kristendom når detta ibland ett stadium där församlingen praktiskt taget är utesluten från allt aktivt deltagande utom för att säga amen på lämpliga ställen.

Buddhistisk ritual engagerar alla deltagarna helt och hållet med uttryck för kropp, tal och sinne. Sinnet, som även inbegriper den känslomässiga aspekten, ger upphov till förståelse och medkänsla; talet engageras vid recitationer och kroppen i ritualer och symboliska gester och även vid användandet av olika symboliska föremål. Naturligtvis blir alla de här elementen integrerade under loppet av en specifik vördnadsövning, som i den sjufaldiga pujan, och blir en total och berikande upplevelse. För att förklara de olika elementen i en buddhistisk ritual kommer de emellertid att behandlas separat. För detta syfte kan vi dela in dem i två breda kategorier. Den ena handlar om kroppens handlingar och den andra om talet. Sinnets aktivitet är så ofrånkomligt förknippat med nyss nämnda yttre handlingar att den inte behöver särbehandlas. Under kroppens handlingar ska vi alltså titta närmare på de symboliska föremål och gester som förekommer i ritualer inom Triratna, och under talhandlingar de olika recitationer för vördnad som allmänt används.

Även om man kan utveckla en attityd av vördnad och fördjupa den andliga känslan – och många har utan tvivel gjort det – utan att förlita sig på yttre ”stöttor” av något slag, är det vanligt med symboliska föremål i ritualer inom alla buddhistiska skolor. De ger inte bara en fysisk ram för vördnad utan bidrar i bästa fall också till att konkretisera den andliga skönheten hos idealet, att ge det lyft som behövs för att andliga känslor ska uppstå.

Det centrala objektet för vördnad på de flesta buddhistiska buddhabord är naturligtvis buddhabilden: en målning, ett tryck eller en staty som visar en upplyst varelse, endera Shakyamuni, den historiske Buddha, eller en av de hundratals, rentav tusentals, arketypiska buddhor och bodhisattvor som symboliserar olika aspekter av det upplysta sinnet. Idealet är att sådana symboler talar för sig själva, men många västerlänningar finner dem åtminstone till en början vara något av en stötesten. Ett skäl till detta är enkelt och kulturellt betingat. Medan en vackert gjord och fridfull bild av Buddha i meditation kan förmedla sitt budskap omedelbart till nästan vem som helst, tar det tid att vänja sig vid en del av de mer esoteriska formerna, som den tusenarmade Avalokiteshvara eller de vredgade buddhorna i vajrayana. När man lärt sig förstå en del av de här gestalternas symbolspråk finner de flesta det möjligt att uppskatta dem mer direkt. Det andra hindret är mer komplicerat och verkar vara förknippat med en känsla av att det på något sätt handlar om idoldyrkan, ett knäfallande för döda ting. Den känslan är inte alltid så lätt att avfärda då den har att göra med ett djupt känslomässigt avståndstagande som ofta grundats i tidig barndom. Det första steget är att försöka förstå rationellt vilken uppgift buddhabilder och andra föremål för buddhistisk vördnad har. Även om andan och betydelsen hos symboler inte kan förstås enbart med intellektet kan man åtminstone förstå att de inte är enbart irrationella, även om de kanske går bortom det rationella.

Det kan vara bra att se buddhabilderna som uttryck för vår egen potential. De bör absolut inte ses som avbilder av Gud eller gudaliknande varelser som man underdånigt offrar till etc. Ändå ger man naturligtvis gåvor till Buddha. Ett buddhistiskt buddhabord består, förutom av en bild eller flera bilder av buddhor och bodhisattvor, helt och hållet av gåvor. Som vi ska se när vi kommer till den sjufaldiga pujan är givandet av gåvor ett oerhört effektivt sätt att utveckla andliga känslor.

Vilket föremål som helst som är vackert och har värde för en kan bli en gåva till Buddha. Det finns till och med en övning som består i att om och om igen ge en symbol för universum i form av en mandala till Buddha. Många buddhister tycker om att ha en egen buddhastaty eller bild hemma som de kan smycka med gåvor med värde och en särskild innebörd för dem personligen. Men de flesta buddhabord, särskilt på ett Triratna center innehåller eller ger utrymme för de tre viktigaste gåvorna som redan nämnts: blommor, ljus och rökelse. De tre gåvorna är vackra i sig själva och skänker sinnena njutning, vilket framhäver den andliga skönheten hos Buddha. Dessutom är de förankrade i traditioner som sträcker sig tillbaks till Buddhas egen tid. De har en speciell symbolisk innebörd som man tänker på när man bär fram sina gåvor. Blommor som idag är vackra blir med tiden bleka och fula och symboliserar därmed det förgängliga, det obeständiga. Ett ljus symboliserar det ljus som väcks i det upplysta sinnet. Den genomträngande doften av rökelse symboliserar det positiva inflytande som de som lever det andliga livet sprider omkring sig.

Utöver dessa tre gåvor finns det på många buddhabord också sju små skålar, vanligen fyllda med vatten. De representerar de sju traditionella symbolerna för gästfrihet som kunde dukas fram för en ärad gäst i Indien förr i världen. Eftersom buddhabilden symboliserar Buddhas närvaro som ärad gäst görs dessa gåvor också åt honom. De består av 1) vatten att tvätta sig i, 2) vatten att dricka, 3) blommor, 4) rökelse, 5) ljus, 6) parfymerat vatten och 7) mat. Vid vissa tillfällen som speciella pujor eller buddhistiska högtider, är dessa gåvor äkta vara och ofta läggs en åttonde gåva till. När den ärade gästen mottagit de sju andra gåvorna skulle han ha underhållits med musik om det funnits några musikanter närvarande.

I en puja kan musik faktiskt skänkas som gåva eller också placeras ett musikinstrument på buddhabordet för att symbolisera denna gåva. Buddhabordets uppgift är helt enkelt att fördjupa vördnaden. Bilden av Buddha blir ett fokus för alla vördnadshandlingar och dessutom om den i sig själv är vacker – som den bör vara – bidrar den till att sätta människan i mer direkt kontakt med de egenskaper hon vill uppnå. Omkring buddhabilden skapar man sedan en värld av estetisk skönhet. För det första kan buddhabordets egen struktur täckas av skynken i olika färger eller vara gjort av fint polerat trä. Sedan kommer alla gåvorna; fina vaser och ljusstakar, omsorgsfullt arrangerade blommor, granna ljus, behagligt parfymerad rökelse och andra gåvor. Allt det här bör tillsammans verka för att lyfta den praktiserandes hjärta från det ögonblick hon kommer in i meditationssalen och uppmana henne att helhjärtat meditera eller visa sin vördnad genom gåvor.

Detta för oss till symboliska gester, den andra aspekten av ”kroppens handlingar” i buddhistisk ritual. Om dem finns det inte så mycket att säga, för även om det finns en rad komplicerade system för symboliska gester (mudra) särskilt inom vajrayana, så är de gester som används för vördnad inom Triratna mycket enkla. De är anjali-hälsningen, en gest med sammanförda händer framför bröstet samt bugning eller prostration inför buddhabordet. Gesterna är tecken på vördnad och att utföra dem påverkar mycket påtagligt ens känslor för Buddha, som är föremålet för vördnaden. Det är vanligt att varje person gör en anjali-hälsning och bugar för buddhabilden så fort han kommer in i meditationssalen, vare sig det är för att meditera eller för att delta i någon vördnadsövning. När alla samlats träder den person fram som ska leda meditationen eller pujan och leder den formella hälsningen:

 

Namo Buddhaya

Namo Dharmaya

Namo Sanghaya

Namo Nama

OM AH HUM

 

Alla säger efter ledaren: Namo Buddhaya…Namo Dharmaya …och så vidare. Efter det här bugar alla inför Buddhan. Denna hälsning på sanskrit betyder ungefär ”Jag hälsar Buddha, …Dharma (hans lära) och …Sangha (den andliga gemenskapen) med kropp, tal och sinne”. De tre mantriska begynnelsestavelserna står för respektive kropp, tal och sinne.

Anjali-hälsningen utförs vid varje tillfälle före aktivitet i meditationssalen. Denna gest har egentligen en dubbel innebörd. För det första visar den respekt för Buddha och för det andra påminner den om att det är inom oss som potentialen till upplysning ligger. Den andra innebörden symboliseras av gesten själv. Man pressar inte samman handflatorna helt och hållet utan fingertopparna berör varandra helt lätt som om en dyrbar juvel låg mellan händerna – juvelen i lotusen. Detta uttrycks också i den mest välkända av alla buddhistiska mantran: OM MANI PADME HUM. Allt eftersom lotusen i ens hjärta öppnar sig kommer den oförstörbara juvelen av ens egen upplysning att visa sig.

Att hälsa, buga och prostrera sig kan utföras vid vilket passande tillfälle som helst, när man känner för det, samt när man individuellt ger gåvor av blommor, ljus och rökelse vid buddhabordet. Ofta ger man starkare uttryck för sin vördnad och saluterar Buddha genom att knäfalla och lägga pannan mot golvet, vid Buddhas fötter så att säga. En ändå mer omfattande hälsning är den fulla prostrationen; att kasta sig i sin fulla längd på golvet framför buddhabordet. Dessa handlingar kan starkt påverka och minska de tendenser till stolthet och egoism man kan ha och även öppna en inför idealet. Även om många människor till en början finner det svårt och näst intill omöjligt att förmå sig att hälsa Buddha på detta vis, är det i långa loppet få som inte lär sig uppskatta det. Om man bara ger sig tid och tålamod får man snart en känsla för det.

Att uttrycka vördnad med kroppen på detta vis är lika viktigt för att utveckla högre känslor som någon annan aspekt av vördnad. Eftersom syftet med vördnad är att vara ett bränsle för omvandlingen av hela vårt väsen, tar buddhistiska vördnadsövningar hänsyn till hela människan och ser till att alla aspekter tilltalas och hörsammas. Ibland kan dock orden tyckas dominera övningarna men det är ändå orden som ger form och bidrar till den skönhet som buddhistiska vördnadsövningar har. Inom Triratna används för det mesta bara en fyra, fem recitationer regelbundet men tillsammans omspänner de hela spektrumet av buddhistisk vördnad. De viktigaste är Ti ratana vandana, Tillflykterna och Föreskrifterna, Den enkla pujan och Den sjufaldiga pujan, vilka vi kommer att behandla i tur och ordning. Särskilt kommer vi att uppmärksamma den sjufaldiga pujan.

En sak som en första titt i Pujaboken¹ avslöjar är att Ti ratana vandana samt tillflykterna och föreskrifterna reciteras på pali medan den enkla pujan och den sjufaldiga pujan är på respektive lands språk. Skälet till att inte översätta recitationerna är enkelt. I den här formen reciteras de över nästan hela den buddhistiska världen vilket bildar en värdefull länk med många andra buddhistiska skolor, en länk vars rötter går hela vägen tillbaka till Buddha själv. Besväret med att lära sig pali är ringa med tanke på det som vinns av skönhet och rikedom när det ursprungliga språket används.

Ti ratana vandana betyder ”Hälsning eller hyllning av de tre juvelerna” – Buddha, Dharma (pali Dhamma) och Sangha. Den består av en ”kontemplation”(begrundan) över egenskaperna hos var och en av de tre juvelerna i tur och ordning. När man sedan ser och erkänner värdet hos föremålen för vördnaden, väcks en känsla av shraddha. I varje vers kommer, efter det att egenskaperna räknas upp, ett uttryck för vördnad och hängivenhet för just den specifika juvelen. Ti ratana vandana reciteras vanligen som en förberedelse till meditationen. När man hälsat buddhabilden och burit fram gåvor ger Ti ratana vandana fokus åt och känsla för meditationens yttersta syfte: förverkligandet av det tillstånd som de tre juvelerna representerar. Recitationen hjälper en också att förbereda sig inför meditationen.

Att recitera tillflykterna och föreskrifterna fyller samma ändamål men de ingår även som en integrerad del i den sjufaldiga pujan. De skiljer sig något från ti ratana vandana men de är utan tvivel de viktigaste och mest allmänt använda av alla fast formulerade recitationer inom buddhismen. De är ett uttryck för tagandet av tillflykt, det helhjärtade engagemanget att sträva mot upplysningen och det uppriktiga åtagandet att följa föreskrifterna och på så sätt träna sig att leva ett skickligt liv. Mer kommer att sägas om tillflyktstagandet i den beskrivning av den sjufaldiga pujan som följer.

De två återstående ceremonierna för vördnad kallas båda puja, som är en övergripande term för vördnad men också har en mer specifik innebörd som vi snart ska titta närmare på. De recitationer på pali vi hittills talat om är hämtade från theravada (hinayana)-traditionen och även om pujan ursprungligen började utövas i en ganska enkel form i den skolan, nådde den först sin högsta och mest karaktäristiska utveckling – den sjufaldiga pujan – inom mahayana. Där fick den beteckningen anuttara-puja, “högsta vördnad”, delvis för att skilja den från dess föregångare inom hinayana. Den enkla pujan som används inom Triratna är emellertid som namnet anger mer en puja i hinayana-bemärkelse än en förenklad version av den sjufaldiga pujan. Även om verserna skrivits av Sangharakshita följer de nära den modell som andra recitationer på pali har och består av verser där man hyllar de tre juvelerna och föreställer sig att man ger gåvor av blommor, ljus och rökelse till Buddha.