Den sjufaldiga pujan

Den sjufaldiga pujan är den viktigaste vördnadsövningen som används inom Triratna och kräver, liksom sin bakgrund i mahayana, en mer detaljerad genomgång än de övriga. Det större sammanhanget för den sjufaldiga pujan är bodhisattvaidealet: att sträva efter den högsta upplysningen för alla levande varelsers skull. Det viktigaste syftet för alla som strävar mot detta ideal är att utveckla bodhichitta eller viljan till upplysning, det frö av insikt och medkänsla som slutligen kommer att bära frukten av den högsta upplysningen. Före bodhichittas uppkomst är man ingen bodhisattva – en varelse inriktad på upplysning – men man kan ändå sträva mot och inrikta sig på bodhisattvaidealet. Anuttara-puja utvecklades inom mahayana som den främsta metoden att bereda vägen för och utveckla bodhichitta. Till formen består den, liksom den sjufaldiga pujan, av en följd av stadier av andliga känslor. Var och en leder naturligt till att nästa uppstår, i en växande sekvens, så att en stark andlig energi byggs upp. Efter lång och intensiv övning ger detta upphov till gynnsamma förhållanden för att bodhichitta ska uppstå. Det betyder dock inte att man bara utövar anuttara-puja medan man utför den sjufaldiga pujan. Om man på allvar strävar mot att förverkliga bodhisattvaidealet, så försöker man vid alla tidpunkter att arbeta och odla de attityder och sinnesstämningar som uttrycks i en koncentrerad poetisk form i pujan. Pujan är med andra ord ett handlingsprogram.

Vilka är då de olika stadier som ingår i den sjufaldiga pujan och de andliga känslor man försöker utveckla när man deltar i den? De sju stadierna är 1) Vördnad; 2) Hyllning; 3) Tillflyktstagande; 4) Bekännelse av fel; 5) Glädjas över förtjänster; 6) Ödmjuk vädjan och bön; och 7) Överlåtelse av förtjänst och självuppgivelse. De verser som reciteras i Triratna kommer från Shantidevas Bodhicaryavatara, en medeltida indisk text som i detalj behandlar bodhisattvans hela väg till upplysning, och innehåller några av de vackraste uttrycken för anuttara-puja som finns. Mellan verserna i pujan finns ett antal andra utdrag från olika källor och de kommer att tas upp allteftersom. Vi ska nu titta på varje stadium i tur och ordning.

Först kommer Vördnad som är den exakta betydelsen av ordet puja. Den praktiserande bekräftar här Buddhas värde och storhet genom att ge vackra gåvor till honom, både bokstavligen och i fantasin. Känslan man väcker är en slags andlig förtjusning som om man mött Buddhas andliga skönhet eller för första gången ordentligt sett den, och har rörts, lyfts och uppväckts av den. Ens reaktion är helt enkelt att vilja ge vackra ting till denna häpnadsväckande och vackra varelse.

Här har man alltså både en möjlighet att ge uttryck för den vördnad man känner och samtidigt medvetet utveckla shraddha, som pujan syftar till. Denna känsla är så överväldigande när den uppstår. Man kan bli så hänförd att man till och med kan göra mentala gåvor, bland annat ovanliga mytiska ting som mandaravablommor, som sägs vara stora som vagnshjul och regna ner från himlen. Vi befinner oss i poesins och fantasins värld, och behöver inte snåla på överflödet och bara ge sådant som verkligen finns till hands. Efter recitation av verser och frambärande av gåvor i fantasin ges det vanligtvis tillfälle för var och en att frambära sina egna gåvor av blommor, ljus och rökelse eller vad annat de kan önska. Detta sker medan man reciterar OM MANI PADME HUM, mantrat för medkänslans bodhisattva, Avalokiteshvara,.

Så vårt första gensvar på Buddha och vårt ideal är helt enkelt att öppna våra hjärtan och ge allt. Men när vi gjort det och kanske lugnat ner oss litet efter känslosvallet, börjar vi bli medvetna om hur vi faktiskt står i relation till detta ideal. Vi inser att det faktiskt är en avgrund mellan oss och Buddha, mellan oss som vi är idag och upplysningen. Vi reagerar på den insikten med en hälsning, eller hyllning. Vi bugar oss av respekt inte bara för Buddha utan för alla varelser som nått upplysning eller kommit längre än vi på vägen dit. På så sätt skapar vi en hälsosam, vördnadsfull inställning till dem som är värdiga vördnad. Samtidigt motverkar vi tendenser inom oss själva att bli uppblåsta av inbillade ”andliga” erövringar. Att upprätthålla denna attityd av vördnad är mycket viktig i det andliga livet, vilket bekräftas av Shantidevas ord:

 

Likt mängden av atomer

i alla tusen miljoner världar

så många gånger hälsar jag med vördnad …

 

Detta antyder att ens liv inte bör bestå av annat än oavbrutna hyllningar.

 

Det tredje stadiet av pujan är Tagande av tillflykt. I det andra stadiet insåg vi det stora avståndet mellan oss och buddhaskapet. Men i det här fattar vi det ännu viktigare beslutet att faktiskt överbrygga avgrunden, att själva förverkliga buddhaskapet. Tagande av tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha följer på insikten att det inte finns någon annan tillflykt. Vad vi än försöker sätta vår lit till eller gömma oss bakom i vårt villkorliga universum, kommer det till slut att svika oss, eftersom det är obeständigt, overkligt (utan fast kärna) och otillfredsställande. Endast de tre juvelerna som i sin yttersta bemärkelse befinner sig utanför det villkorliga är helt tillförlitliga. Att ta sin tillflykt till dem är realistiskt sett den enda väg vi kan ta. På Shantidevas poetiska språk tar vi vår tillflykt,

 

Till de mäktiga beskyddarna

vars uppgift är att vakta universum

 

Detta innebär att vi tar vår tillflykt till alla upplysta varelser som arbetar för att skydda universum i bemärkelsen att hålla vägen till upplysning öppen och för de oupplysta varelserna visa genom vilken väg de kan nå upplysning.

När vi väl bestämt oss för att följa detta ideal, agerar vi omedelbart för att förverkliga det praktiskt. Innan vi fortsätter pujan med Shantidevas text reciterar vi Tillflykterna och Föreskrifterna på pali och tar därmed på oss en positiv och definitiv träningsväg. Vi avstår från att förorsaka skada, från att ta det inte givna, från sexuellt utnyttjande, från falskt tal och från att använda berusningsmedel. Men nu inser vi att det fortfarande finns en mängd saker som håller oss tillbaka, saker som dåliga vanor och oskickliga handlingar, kort sagt begär, hat och självbedrägeri. Vi fortsätter till nästa steg, ”Bekännelse av fel”.

Här erkänner vi helt enkelt våra fel; erkänner att vi faktiskt har mörka sidor och att vi är medvetna om vilka våra brister är. Om vi kan erkänna detta, om vi ser att en viss handling vi utfört har haft eller fortfarande har dåliga eller smärtsamma konsekvenser, känner vi naturligtvis skam och ånger för vad vi gjort och upplever en stark önskan att undvika att göra så i framtiden. Dessa känslor är det väsentliga i buddhistisk bekännelse. Där finns inget element av skuld, ingen osund förtvivlan eller förkrosselse. Idealet är att bekänna våra fel för våra andliga vänner allteftersom vi blir medvetna om dem. På det här sättet blir vi kvitt dem. De läggs åt sidan och kommer aldrig att stelna till skuldkänslor. Under pujan bekänner vi våra fel till buddhorna som är våra andliga vänner framför alla andra. Vi förväntar oss emellertid inte att buddhorna ska förlåta oss. Det är den vitala skillnaden mellan bekännelsen i kristen och i buddhistisk tradition. Buddhistisk bekännelse innebär att ta ansvar för sina egna handlingar och inte förvänta sig att slippa ifrån konsekvenserna av vad man gjort, och även att helhjärtat besluta sig för att ändra sitt beteende i framtiden.

När vi bekänt det onda vi gjort och lagt det bakom oss ger det oss en känsla av frihet och lättnad som helt naturligt leder till ”Glädjas över förtjänster”. Precis så som det bara går att känna metta mot andra om man först känner metta mot sig själv, är det mycket lättare att glädjas åt andras förtjänster om man kan glädjas åt sina egna. Faktum är att en utåtriktad känsla följer naturligt. Från och med den här punkten i pujan blir tonen alltmer utåtriktad och altruistisk. I det här stadiet gläder vi oss åt de skickliga handlingar som alla varelser gjort och som leder dem framåt på vägen mot upplysning, alla generösa, ädla, självuppoffrande handlingar, även om de är små i sig själva. När vi gjort det, gläder vi oss över de upplysta, buddhorna och bodhisattvorna. Vi gläder oss inte bara åt deras nobla handlingar utan åt deras natur, för vi uppfattar deras innersta väsen som underbart. På ett sätt är “Glädjas över förtjänster” analog med avsnittet om Vördnad förutom att den andliga känsla som det handlar om har en högre kvalitet och ligger på en högre nivå, eftersom den förfinats under de föregående stadierna i pujan.

När man gläder sig åt förtjänster bör man vara i en ljus sinnesstämning, nästan euforisk, och vara ytterst medveten om andras förtjänster, särskilt av buddhors och bodhisattvors. Är man medveten om någons förtjänster så leder det naturligtvis till att man gläder sig åt dem. Genom att befinna sig i detta positiva sinnestillstånd som att glädjas över buddhor och bodhisattvor medför, blir man också mycket öppnare och mottagligare för deras undervisning. De här egenskaperna av öppenhet och mottaglighet utvecklas ännu mer i nästa stadium, ”Ödmjuk vädjan ”.

Här ber vi buddhorna att ”Låta Dharmas ljus lysa” för alla varelsers skull. Frågan kan uppstå, varför det är nödvändigt att be buddhorna undervisa. På ett sätt kan de förmodas undervisa vare sig de är ombedda därtill eller ej. Syftet har emellertid inte så mycket att göra med buddhorna som med oss själva. Om vi inte skulle be om undervisning och verkligen visa vår öppenhet och mottaglighet, kunde det peka på att vi i själva verket inte var så mottagliga som vi kanske trott. Det kunde till och med antyda att vi inte litar på att buddhorna verkligen kommer att ge oss undervisning.

När vi ber buddhorna undervisa oss tänker vi emellertid inte på oss själva utan i enlighet med bodhisattvaidealets altruistiska anda ber vi buddhorna i alla fyra vädersträcken – alla upplysta varelser överallt i hela universum – att undervisa i Dharma och hålla vägen till upplysning öppen för alla levande varelser.

När vi har uppnått detta tillstånd av mottaglighet inför läran och uttryckt det uppriktigt, följer omedelbart läsningen av Hjärtsutran, en fundamental mahayanatext som sammanfattar det viktigaste i de läror vi nyss bad om att få. Innan Hjärtsutran läser man ofta ett avsnitt ur en buddhistisk text av exakt samma skäl.

Om vi har engagerat oss med äkta känsla bör vi vid det här laget definitivt uppleva mycket starka, förfinade, positiva känslor och vår mottaglighet och medvetenhet kommer att vara mycket skarpare än annars. Vi är färdiga för det slutliga och kulminerande stadiet i pujan, ”Överlåtelse av förtjänster och självuppgivelse”. Här frammanar vi en så intensiv känsla, i själva verket en total altruism, att vi bokstavligen ger upp våra individualistiska själviska egon. Vi försöker utveckla en känsla att även om vi har nått långt genom de positiva handlingar vi utfört i den här pujan och kommer att ta med oss dessa handlingar och attityder till vardagslivet, så vill vi ändå inte behålla något av förtjänsterna för oss själva. Hur kan man när allt kommer omkring hoppas nå upplysning om ens ego bara samlar goda gärningar på hög och betraktar dem som sina egna?

En alltför stor medvetenhet om vår förträfflighet kan, även om den är genuin, hindra vår andliga utveckling. Så vi ger helt enkelt bort vår godhet, våra förtjänster med en önskan om att de ska bidra till alla levande varelsers andliga utveckling. Det enda vi bryr oss om är andras välfärd. Det är det enda vi egentligen är intresserade av. Vi har överhuvudtaget inga själviska intressen kvar, inte ens av våra egna goda handlingar. Vi inser till sist att alla element som universum består av – jord, vatten, eld och luft – är till för alla och kan användas av alla utan restriktioner och begränsningar. Vår önskan blir att vi själva också ska stå till förfogande för andra levande varelser på precis samma sätt, att vara en källa för njutning och glädje för dem.

På det här sättet förbereder vi oss alltså för att bodhichitta ska uppstå. Om vi har genomfört ”Överlåtelse av förtjänster och självuppgivelse” på ett sant och äkta sätt, så har bodhichitta faktiskt redan uppstått, för den attityd och känsla som vi har utvecklat tillhör en bodhisattva. Det är inte ens riktigt korrekt längre att säga att vi har utvecklat bodhichitta, för vi är inte längre oss själva i den gamla, snäva, egoistiska bemärkelsen. Vi har blivit bodhichitta i handling, inriktade på att alla varelser ska nå upplysning.

Den sjufaldiga pujan förbereder oss för denna stora andliga upplevelse, denna fullständiga revolution och nyorientering av hela vår varelse. Det behöver inte sägas att bodhichitta – bodhisattvaskapet – varken kan uppnås på en gång eller utan enormt kämpande, hårt arbete och självuppoffring. Puja är som meditationen något man måste gå in för med hela sitt hjärta. Till en början kanske vi bara påverkas lite grand. Det kommer stunder då vi upprepar verserna med liten eller ingen äkta känsla. Och ändå lär vi oss undan för undan något om bodhisattvaskapet inte utifrån, genom att till exempel enbart läsa om det i böcker, utan genom att försöka uppleva vad det är som gör en människa till bodhisattva. Efterhand kommer mer och mer att klarna och mogna inom oss, och pujan kommer att bli ett naturligt uttryck för det vi håller på att bli.

Pujan slutar emellertid inte med ”Överlåtelse av förtjänster och självuppgivelse”. När den fört oss så långt som poetiska bilder och vördnad gör det möjligt, när den fört oss ända fram till det transcendentalas tröskel, då ger den oss en glimt av verkligheten själv. Verkligheten förkroppsligad av de buddhor och bodhisattvor vars mantran vi reciterar vid pujans slut. Dessa ljudsymboler låter oss (utan begrepp) direkt uppleva upplysningens egenskaper. Kanske det här tar oss nästan bortom ord. Vi kommer i vart fall i följande artikel av Vessantara att titta närmare på vilka egenskaper det är frågan om och hur de förkroppsligas av de olika buddhorna och bodhisattvorna.