Uppkomsten av bodhichitta

Traditionellt kallas denna ”uppkomsten av bodhichitta”, bodhichitta-utpada. Denna bodhichitta är mystisk, helt och hållet bortom gränserna och räckvidden för det vi i vanliga fall upplever. Det är alltså mycket svårt att förmedla något av dess art. Några lärde har översatt det med ”upplysningstanken”, men detta kan vara vilseledande. Det är tveksamt om ens tanken på att försöka nå upplysning för allt levandes skull någonsin faller de flesta människor in. När det inträffar – kanske inspirerat av dharmastudier – är det fortfarande stor skillnad mellan att veta något om bodhisattvaidealet, (eller att till och med intellektuellt besluta sig för att praktisera det) och den överväldigande kaskad av transcendental visdom och medkänsla som är bodhichitta. Sangharakshita benämner ibland bodhichitta “bodhihjärta”, ibland “den kosmiska viljan till upplysning”. Uttrycket kan översättas i faktiska, känslomässiga eller viljemässiga termer vilket antyder bodhichittans allomfattande natur. När den uppstår förändrar och omvandlar den hela ens varelse.

Bodhichitta är helt enkelt en ny drivkraft, en ny motivationsfaktor i vår medvetandeström. Man kan jämföra den med något som kommer utifrån. Det är en kraft eller upplevelse som är mycket starkare och mer allomfattande än de känslor och önskningar vi förbinder med vårt vanliga egoistiska medvetande. Enligt den buddhistiska läraren Nagarjuna är inte bodhichitta inräknad i de fem skandhorna. Läran om de fem skandhorna är ett försök till analys av allt som ingår i vår individuella psykofysiska organism. Så när Nagarjuna säger att bodhichitta inte ingår i dem påvisar han tydligt att bodhichitta är transcendental.

När bodhichitta uppstår är det alltså som om vi plötsligt drabbas av en transcendental motivation, en kraft som bryter fram i medvetandet och totalt bryter den självcentrerade tendensen. Den att vi klamrar oss fast vid det vi har och förändrar oss till en utåtriktad fontän som gjuter den stora medkänslans vatten över alla levande varelser. Vi må ha praktiserat Dharma i åratal – mediterat, deltagit i puja, givit vår tid och energi – och gjort stadiga men knappast uppseendeväckande framsteg. Men sedan, en vacker dag, tar en kraft över som är mycket starkare än vårt (lilla) jag. En kraft starkare än vi någonsin trott vara möjligt, som vill ge och vill hjälpa till att rädda varelser. Det är som om vi tveksamt börjat vandra den andliga vägen och med hård ansträngning lyckats få upp farten, när en kraftig vind plötsligt lyfter upp oss i luften så att vi färdas framåt flera gånger snabbare än förut och med en mycket vidare utsikt. Vi har trätt in i en ny dimension och så länge vi låter oss bäras, kostar oss färden nästan ingen ansträngning.

Bodhichittas uppkomst, källsprånget av transcendental altruism, är något så mäktigt jämfört med våra tidigare ansträngningar, att det inte tycks ha något med dem att göra. Vi har fått så mycket mer än vi någonsin räknat med, så mycket att det verkar otroligt. Shantideva jämför ens känslor av överraskning och tacksamhet i det här sammanhanget med dem en blind person kan få som mitt i en dynghög på något sätt hittat en dyrbar juvel.²

En förståelse för bodhichitta – om denna mystiska kraft alls kan förstås av den som inte direkt har erfarit den – erhålls kanske bäst genom bildspråk. Genom att använda fantasin kan vi åtminstone få en känsla för storleken av den förändring som uppkomsten av bodhichitta åstadkommer. Med en mer fantasifull inställning kan vi förhoppningsvis undvika att falla i de gropar av projicering och ordagrant tänkande som förvillat många akademiska författare i ämnet. Det finns i synnerhet två missuppfattningar om bodhisattvan.

Den första av dessa missförstånd belyser en vanlig fara i det andliga livet. Den innebär att man projicerar egenskaper för ens nuvarande utvecklingsstadium på undervisning och situationer som hör till ett högre stadium. Det här är en naturlig tendens för människan. Till exempel en åttaårig pojke som tycker flickor är larviga och är övertygad om att han när han är arton år inte kommer att vilja ha något med dem att göra. På samma sätt tenderar en vanlig människa som tänker på bodhisattvaidealet att projicera sina egna känslor på bodhisattvan. Då skapas en märkligt snedvriden bild. Humanister, till exempel, vars syn på livet är ensidigt intellektuellt, ser bodhichitta som något som kan omfattas med rationellt tänkande och detta skapar den vilseledande översättningen av bodhichitta som ”upplysningstanken”. På samma sätt kan en vanlig människa som tänker på att bodhisattvan ger sin tid, energi och om så behövs även liv och lem för alla levande varelser. Hon kan inte låta bli att se bodhisattvans liv som en förskräcklig och oavlåtlig kamp, ett ändlöst och skrämmande slaveri, och det är så det ibland beskrivs. Men fjärran från att vara en möda beskrivs bodhisattvans ansträngningar för andra varelser på grund av hans sant kärleksfulla, spontant medkännande sinnesstämning, ofta för hans lila i mahayanasutrorna: hans sport eller lek! Hans arbete för allas bästa kan liknas vid en elefant, som en het dag i Indien lycklig hoppar i den ena svala dammen efter den andra. Att rädda levande varelser är åtminstone för den avancerade bodhisattvan inte en så avskräckande hård kamp. Det är lika naturligt som att andas och det är den bästa sysselsättningen i världen!

En liknande projicering av ett lägre medvetandetillstånd på bodhisattvan leder till den märkliga föreställningen att han skjuter upp sin egen fullkomning, sitt eget inträde i nirvana, tills han har fört alla andra varelser till upplysning. Det kunde gå an om det togs som ett poetiskt försök att uppväcka bodhisattvans altruistiska känslor. Men ofta presenteras det som en faktisk beskrivning – en sorts allmänna andliga etikettsregler som bodhisattvan följer – och frammanar bilder av honom där han håller upp pärleporten till nirvana och släpper in alla levande varelser före sig själv. Här finns inte utrymme att helt reda ut de trådar av ordagrann tolkning och projektion som ligger bakom sådana här föreställningar. Det räcker med att säga att bodhichitta innehåller komponenter av både medkänsla och visdom som kan urskiljas men aldrig separeras. Visdom är upplevelsen av att man inte är en isolerad varelse separerat från resten av universum. Distinktionen mellan subjekt och objekt är en illusion. Hur skulle då en bodhisattva kunna vilja fördröja sin egen upplysning för andras skull? Han vet ju att det inte finns en separat ”han” som kan nå upplysning och inga separata ”andra” att rädda. Detta är ytterligare ett prov på samma felaktiga synsätt och kommer av ens tendens att bara se sig sådan man är idag fast förflyttad framåt, oförändrad in i bodhisattvans vackra form. Folk klär bara upp sina enkla jordiska kroppar i de färgrika kläder som hör till deras föreställning om bodhisattvan. Så gör man av brist på fantasi. Man ser inte vilken radikal omvandling som kommer att ske när man praktiserar Dharma, inte en förändring till det yttre utan i vår innersta upplevelse: våra känslor och medvetandet. För att nå idealet krävs inget mindre än att vi måste dö och återfödas.

Den bästa medicinen mot den här tendensen – att föreställa sig bodhisattvan som en förbättrad variant av våra vardagsjag – är att träda in i den magiska värld som mahayanasutrorna utgör, där bodhisattvornas verksamhet beskrivs. De är så innehållsrika, så kosmiska i sin vida utblick, att ens uppfattning om det andliga livet kan växa enormt under läsningen, särskilt efter att ha tagit del av den omvandling som den majestätiska bodhisattvans kraft åstadkommer.

För att ge ett exempel kan vi ta en episod från Gandavyuhasutra, ”Blomstergärden”. Denna sutra beskriver en pilgrimsfärd som en ung man vid namn Sudhana gör. Han vill veta vad det är som gör en bodhisattva till en bodhisattva. För att söka svar på den frågan färdas han över hela Indien och går i lära hos alla slags lärare. Efter många äventyr inklusive ett möte med Manjushri, visdomens bodhisattva, kommer han slutligen till en märklig plats där det finns ett stort, stängt torn, som kallas Vairochanas torn. När han letar efter en ingång till tornet visar sig bodhisattvan Maitreya. Och Maitreya håller ett lovtal över bodhichitta som är omkring tusen rader lång i D T Suzukis engelska översättning. Där jämför han bodhichitta med allt vackert, värdefullt och eftersträvansvärt. Han säger till exempel:

 

Eftersom vajran aldrig kan smutsas av vatten, kan bodhichitta-vajran aldrig smutsas av karmas och passioners vatten, inte heller kan den tvingas till förändring genom att beröras av karma.

 

Eftersom vajran krossar varje klippa så krossar bodhichitta-vajran de felaktiga synsättens klippor.³

 

En vajra är en symbolisk spira, en åskvigg, som symboliserar både föreningen av motsatser och verkligheten i sig. Den har samma egenskaper som både en diamant och en åskvigg. I ett annat sammanhang har jag föreslagit att vajran är det transcendentala svaret på den där gåtan skolbarn brukar komma med (och som på sin nivå är olöslig): ”Vad händer när en oemotståndlig kraft möter ett orubbligt föremål?” Det buddhistiska svaret tycks vara att när de två möts förenas de och en vajra uppstår, en åskvigg av diamant – verkligheten själv. Så genom att jämföra bodhichitta med vajra säger Maitreya i själva verket att bodhichitta är den mäktigaste och dyrbaraste upplevelsen i universum. Jämförelsen betonar också att bodhichitta förenar alla motsatser, särskilt de skenbara motsatserna visdom och medkänsla.

Efter denna grandiosa lovsång till bodhichitta knäpper Maitreya med fingrarna och dörren till Vairochanas torn öppnar sig. Sudhana börjar gå in i tornet och fylls av vördnad inför det han ser. Först upptäcker han att tornet är fyllt av vackra ting: dyrbara draperier, juvelbeströdda trappor och rika dekorationer. När han tittar närmare efter, ser han, att tornets insida faktiskt är oändlig i omfång. När han ser i fjärran upptäcker han att i varje riktning finns det fler Vairochanatorn, alla fyllda med dyrbara draperier, juvelbeströdda trappor och rika dekorationer och i varje torn står en Sudhana!

Det är ingen slump att den här initierande upplevelsen som Sudhana har i Vairochanas torn följer direkt efter Maitreyas storslagna lovsång till bodhichitta. Sudhanas vision är helt klart ett försök att i fantasieggande form förmedla den förändring av upplevelse och andligt perspektiv som uppkomsten av bodhichitta leder till. Bästa sättet att förstå det är att framkalla scenen för sin inre syn, att föreställa sig själv i Sudhanas kläder och se hela universum som ett stort nät av juveler, där man själv utgör en enda sten som till fulländning speglar alla de andra och där man till fulländning speglas i dem.

När vi ser denna vision framför oss kan den leda till många insikter. För det första bör det slå oss att Sudhana inte bara konfronteras med en naken bild av allt lidande. Han får i stället en påfallande annorlunda vision av relationerna mellan honom själv och allt annat, en vision som tvingar honom att förstå livet på ett nytt sätt. Med det i åtanke måste vi inse att bodhichitta är mer än blott och bart en intensiv känsla av metta (kärleksfull vänlighet). Det är mer än en mycket mäktig medkänsla för allt levande. Det är en medkänsla som uppstår ur eller tillsammans med visdom. Det är när transcendental visdom uppstår som man ser att man helt och hållet hänger ihop med allt liv; att allt i universum med Gandavyuhasutrans bildspråk ”ömsesidigt genomströmmar och återspeglas i allt annat”. Om man övervinner separationen mellan sig själv och andra, hur kan man ens tänka på att praktisera Dharma bara för egen del, och hur kan man låta bli att ha medkänsla med varelser som fortfarande tror att de är avskilda och isolerade?

Den medkänsla som strömmar ut mot allt levande när bodhichitta uppstår kallas på sanskrit mahakaruna. Karuna är medkänsla som vi till exempel finner den i de fyra brahma viharorna men prefixet maha pekar på att det adjektiv eller substantiv den står framför har ”passerat genom shunyatas eld”. Shunyata står för den direkta upplevelsen av tingen som de är utan språkets dualistiska begränsningar. Shunyata är vår egentliga upplevelse skild från våra föreställningar om den, alltså ren visdom.

En annan aspekt av Sudhanas vision är att han och alla andra Sudhanas finns inne i Vairochanas torn. Detta kanske syftar på tanken att även om det finns många bodhisattvor är de alla del av samma bodhichitta. Det finns en odelbar bodhichitta som uppstår i olika bodhisattvor, fast de var och en ger uttryck för denna bodhichitta på sitt individuella sätt. Efter det bodhichitta har uppstått avger den nyblivna bodhisattvan en rad löften. Dessa löften är seriösa åtaganden i relation till universum i stort och innebär att han från och med nu ska ägna sig åt uppgiften att rädda alla levande varelser från lidande och föra dem i säkerhet, föra dem till upplysningen. Det finns en rad standardiserade listor med löften som bodhisattvan kan använda, men han har full frihet att göra sin egen – förutsatt förstås att den är kosmisk till omfång och formulering – för att ge uttryck åt sin egen läggning och uttryckssätt. Likt blommor som under samma sol sätter blom, som alla har olika form, storlek och färg, väljer varje bodhisattva sitt unika sätt att uttrycka bodhichitta på.

Efter det att bodhichitta uppstått och bodhisattvan har avlagt sina bodhisattvalöften börjar hans karriär på allvar. Den består av långa och beslutsamma övningar av paramitaerna, fulländningarna. Det finns olika listor på sådana, men den vanligaste innehåller sex fulländningar: givmildhet, etik, tålamod, energi, meditation och visdom. Det är när dessa utövas utifrån en insikt i verkligheten som de blir fulländningar. Så man kan säga att visdom är fulländningen framför alla andra.

Genom att öva sig i fulländningarna genomgår bodhisattvan de tio bhumierna – de tio stadierna på bodhisattvans väg till fullt Buddhaskap. Även om det är uppkomsten av bodhichitta som får honom att nå den första bhumin, är det först vid den åttonde som han är utom all fara för att falla tillbaka från bodhisattvans väg och blir en bodhisattva utan återvändo. Det är som om det kan försiggå en kamp i bodhisattvans medvetande även efter bodhichittas uppkomst. De delar av hans personlighet som ännu inte blivit pånyttfödda kan ”slå bakut” eller revoltera, och han kan ibland frestas att ta tillbaka sitt löfte, vilket skulle ha oerhört allvarliga konsekvenser. Bodhisattvan vet genom att bodhichitta uppstått att han inte är avskild från livet runt omkring sig. Man kan till och med säga att han är livet – eller den utvecklande kraften i universum – som blivit medvetet om sig själv. Som sådan står han sida vid sida med allt levande och hjälper och vägleder det i utvecklingen. Om han vände ryggen åt sin vision att hjälpa alla varelser, så skulle det vara som att Livet vände ryggen åt sig självt, att Livet begick självmord.