Gary kramade mig innerligt medan jag bara stod där och utstod den fysiska kontakten som en tonårspojke som blir kramad av sin faster på julafton.
”Vaughan! Jag har varit så orolig för dig! Jag älskar dig, grabben!”
”Älskar du mig?” stammade jag. ”Är jag alltså din ...? Är vi typ homosexuella?”
Den varma omfamningen upphörde mycket plötsligt och Gary sneglade bort mot Bernard.
”Nej, jag älskar dig inte på det sättet. Jag menar att jag älskar dig som en bror, liksom ...”
”Är du min bror?”
”Nej, inte din bror bokstavligen – jag menar att vi är som bröder, du och jag. Gazoody-baby!”
”Va?”
”Gazoody-baby! Så brukar vi säga, visst? Gazoooooooody-baby! Minns du?” och så boxade han mig skämtsamt på armen, vilket faktiskt gjorde lite ont.
Det här var alltså min besökare när han var reserverad och försynt, efter att ha fått ett litet förmaningstal av doktorn. Hon hade varnat honom på telefon att det var osannolikt att jag skulle veta vem han var, och kanske skulle reagera ängsligt om han var för påträngande eller intim. Det var ju bra att han verkligen lyssnat på henne. Trots ensamheten jag känt fram till nu, kändes ändå den plötsliga vänskapligheten från den här främlingen olämplig. Någon slags primitiv försvarsmekanism kickade igång: uppenbarligen hade redan urtidsmänniskan lärt sig att främlingar bara var så här vänskapliga när de försökte få en att komma till ett frikyrkomöte.
”Du, jag förstår om det här låter lite oförskämt, men jag har tyvärr ingen aning om vem du är. Innan du kallade mig ’Vaughan’ visste jag inte ens att jag hette så.”
”Det är faktiskt ditt efternamn. Men alla kallar dig så.”
”Du ser, jag visste inte ens det! Jag vet ingenting. Har jag en mamma till exempel? Jag vet inte.”
Mannen var tyst och la en hand på min axel. ”Jag är ledsen. Din gamla mamma plockade ner skylten för ungefär fem år sen.”
”Åh. Okej”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Jag minns henne ändå inte ...”
Han skrattade som om jag hade skämtat.
”Ja, sköterskan sa att du hade tappat minnet eller nåt? Hon är en pudding, eller hur? Har hon sett dig naken?”
”Eh, nej.”
”Aha, men det kanske är lika bra. Ska vi gå och ta en öl eller två? Jag blev så sugen på såna där inlagda minigurkor.”
Och då kom jag på mig själv med att skratta. Helt oväntat. Det var första gången jag skrattat sedan Dag Noll, och min besökare hade inte ens försökt vara rolig. Det var bara det slumpartade i hans associationer som kändes komiska och uppfriskande. Min egen personlighet hade varit ett mysterium för mig själv när jag klev in genom sjukhusportarna; de olika mörklagda rummen behövde rätt personer för att öppna dörrarna och visa mig runt. Bernard hade tänt upp min lättirriterade, lite intoleranta sida, och Gary hade visat vad som får mig att skratta.
”Jaha, Vaughan, sätt på dig lite kläder för guds skull, för du kan inte gå till puben i en jävla pyjamas!”
”Han får inte lämna sjukhuset”, insköt Bernard, som såg lite störd ut över den här inkräktarens ankomst. ”Faktum är att doktorn sa att hon ville vara med när ni sågs för första gången.”
”Ja, men jag tröttnade ju på att vänta. Jag har suttit därute i tjugo minuter. Jag behöver inte boka tid för att träffa min bästa polare!”
Jag försökte att inte titta alltför självbelåtet mot Bernard vid den beskrivningen av mig själv. Efter en vecka på institution kändes min väns respektlöshet smittsam, och en del av mig var faktiskt frestad att ta chansen att göra en utflykt till världen utanför. Jag kanske hade fortsatt tveka om det inte var för att Bernard uttryckligen förbjöd mig att lämna avdelningen.
Att gå ut från sjukhuset tillsammans med Gary kändes både upplivande och skrämmande. Jag hade nästan glömt hur frisk luft luktade och här var någon som kände till alla hemligheter från mitt förflutna. Jag hoppade till lite av ljudet från en förbipasserande motorcykel och kände mig jagad av de andra stressade fotgängarna, som alla verkade så säkra på vart de var på väg.
Gary var en lång, spinkig man i ungefär samma ålder som jag, som klädde sig som någon tjugo år yngre. Han hade en mc-jacka i läder, fast det visade sig att han inte hade någon motorcykel. Hans polisonger gick lite för långt ner för någon vars hårfäste krupit så långt bak, och han utsöndrade en doft av självklart självförtroende och en mäktig stank av nikotin. Men trots att jag var lite omtumlad av hans alltför obesvärade sätt, så var det uppfriskande att någon pratade med mig som om jag var normal. Det gjorde att jag tyckte om honom – det här var min kompis ”Gary”. Jag hade en kompis och vi var på väg till puben tillsammans.
”Lika bra vi får det här överstökat ... ” sa han och såg lite obekväm ut. ”Minns du att du är skyldig mig tvåtusen?”
”Är jag? Förlåt, men jag har inga pengar ... Jag ... om du kunde vänta lite kanske?” och sedan såg jag glimten i hans öga och han brast ut i skratt.
”Hahaha – japp, det är okej!” skrattade han. ”Jag bara driver med dig!”
”Ja, uppenbarligen!” sa jag och gjorde mitt bästa för att skratta med.
”Jag skulle ha dragit i med mer, eller hur? Minns du verkligen ingenting?”
”Nej. Jag har ingen aning om vad jag har gjort under de senaste fyrtio åren.”
”Det vet jag hur det känns.”
Fyrtio år hade varit en bra gissning. Det visade sig att jag var trettionio, och enligt Gary var min amnesi bara ”en typisk jävla fyrtioårskris”. Jag fick intrycket att han inte tyckte att mitt medicinska tillstånd var någon särskilt stor grej – som om han själv hade tagit så mycket droger genom åren att det här bara var ett av många underliga tillstånd på det spektrat. Det var rätt avväpnande att den här mannen helt vardagligt tilltalade mig dumjävel och pucko, som om jag faktiskt hette så. Jag förstod snabbt att det måste vara ironiska uttryck för vänskaplig tillgivenhet, men ändå: när någon man just träffat säger ”Det är den här puben, idiotjävel”, så måste man kämpa emot en instinkt som säger att det är en liten aning oförskämt.
Puben var nästan fullsatt av lunchgäster, men vi fick tag i det sista bordet. Nu hade jag fria tyglar att fråga honom vad jag ville: det var som mitt eget privata avsnitt av Här är ditt liv, förutom att programledaren i den här versionen berättade den fantastiska livshistorien för huvudpersonen för allra första gången: ”Du kommer inte att känna igen den här rösten”, eller ”Och med oss här ikväll är läraren som inspirerade dig för så många år sen, men du får lita på oss helt enkelt, för det skulle ju kunna vara den gamla damen från kaféet en trappa ner.”
Jag hade valt Guinness, eftersom Gary sa att det var det jag brukade dricka. De oändliga möjligheterna kändes överväldigande – jag skulle kunna gilla bitter, lager eller mineralvatten med en skvätt lime. Jag skulle kunna vara gift för andra gången, ha sju barn, vara olympisk mästare i segling eller bankrutt kriminell.
Jag bestämde mig för att ställa frågorna i någon slags kronologisk ordning, inte hoppa hit och dit så att jag riskerade att missa viktiga detaljer. Kanske ville jag också undermedvetet få informationen långsamt; om jag var helt misslyckad så kanske det skulle kännas bättre om jag visste hur jag hamnat där. Men mitt försök att fastslå några basfakta om min barndom började inte så bra.
”Jaha. Har jag några bröder eller systrar?”
”Nix. Du är ensambarn. Åh, jag glömde att köpa något att äta–”
”Okej. Var kommer jag ifrån?”
”Ingenstans egentligen. Överallt ifrån. Din pappa var militär, så ni flyttade ofta när du var barn. Ni bodde i Västtyskland, Cypern, Malaysia, eh ... Yorkshire. Var sa du mer? Hong Kong tror jag. Shangri-La kanske?”
”Det är ingen riktig plats.”
”Är det inte? Nähä, inte Shangri-La då. Shanghai kanske? Men jag minns att du sa att du aldrig gick i samma skola i mer än ett år.”
”Åh fan – då är jag nog en väldigt anpassningsbar person?”
”Eh, kanske det ... Jag borde ha tagit lite ölkorv eller nåt–”
”Berest.”
”Berest. Rotlös, ja.”
”Son till en soldat!”
”Flygvapnet. Han hade rätt hög rang, men jag tror att han bara gjorde bokföringen eller nåt. Ja, den stackarn, han fick en hjärtattack strax efter att din mamma dog.”
”Oj.”
”Men jag minns dina föräldrar från när vi var yngre. De var ett fint par. Väldigt starkt hemgjort vin.”
Utan några som helst minnen av dem, kändes min mor och far som abstrakta koncept – bara namn på ett släktträd. Allt han berättade om mig skulle kunna ha hänt någon annan, i en påhittad historia. Faktum var att Gary visste mycket lite om min barndom och pratade bara vagt om saker som hänt innan vi två möttes. ”Hur fan ska jag veta vad du hade för jävla gymnasiebetyg?” protesterade han.
”Förlåt, jag känner mig bara lite nervös för att få mina examensresultat. Jag är nervös för alltihop. Pluggade jag på universitetet?”
”Ah, jodå, det var där vi träffades”, mindes han med större entusiasm. ”Jag pluggade engelska och Amerikakunskap. Jag bytte från bara engelska–”
”Förlåt, var var detta? Oxford? Cambridge?”
”Bangor. Jag valde det för att en skitsnygg tjej i min skola hade valt det, men hon hamnade i East Anglia, så det funkade inte riktigt ...”
Under de följande tio minuterna fick jag veta att Gary och jag hade delat en studentlägenhet i North Wales, att jag hade varit med i skolans fotbollslag med Gary, och att jag hade tagit samma examen som Gary, även om jag inte hade kopierat hela mitt examensarbete från en student från Aberystwyth som Gary gjort. Ärligt talat var det fascinerande att få veta så mycket om mig själv.
Han kom tillbaka från baren med en till stor öl, trots att jag sagt att jag ville ha en liten, och ett grått inlagt ägg, som jag tror att han valde för att det var det minst fräscha de hade. Det fanns något som jag var desperat efter att fråga, och hela tiden medan han var vid baren hade jag stirrat ner på den vita huden där min ring suttit. Jag var nästan för nervös för att ta upp ämnet. Om det fanns en fru därute, så ville jag veta i vilket sammanhang jag hade träffat henne. Jag ville veta vem jag var när jag gifte mig.
”Så du minns inte den här puben alls?” sa Gary och satte sig.
”Nej. Hurså, har vi varit här förut?”
”Ja – du brukade sälja crack härinne innan all den där skiten med ryska maffian hände–”
”Javisst, såklart, ryska maffian. De lämnade ett kålhuvud i min säng, eller hur?” Jag kände en rysning av stolthet över att ha lyckats få Gary att skratta. ”Det är konstigt. Jag vet inte vem jag är eller vad jag gjorde. Men jag vet att jag inte var en cracklangare.”
”Nej, tunga droger var aldrig riktigt din grej. Du stressar ju upp dig över om det är okej att ge dina barn en jäkla Alvedon.”
Det var så jag upptäckte att jag var pappa. ”Dina barn”, hade Gary sagt, i plural. Jag hade barn.
”Åh, javisst – dina barn!” sa Gary när jag pressade honom på ytterligare information. ”Japp, du har två ungar. Pojke och flicka, Jamie som är typ femton eller tolv eller nåt, och så Dillie som är yngre, typ tio kanske. Förresten, hon måste vara elva, för de går i mellanstadiet båda två. Men inte på din skola.”
”Vad menar du med ’min skola’?”
”Din skola där du är lärare.”
”Är jag lärare? Vänta, ta det lugnt, snälla. Förstår du nu varför jag ville veta saker i kronologisk ordning. Berätta om mina barn först”, sa jag medan jag föste undan en absurd bild av mig själv i professorsglasögon framför en gammaldags svart tavla.
”Äh, de är bara ungar, du vet. De är söta. Jag är faktiskt gudfar till Jamie. Eller var det Dillie? Jag minns inte, men jag är säker på att jag är gudfar till en av dem. Men ja, jättefina ungar. Du kan verkligen vara stolt över dem.”
Men jag kunde verkligen inte vara stolt över dem. Jag ville så oerhört gärna vara stolt över dem, men de var bara kalla, historiska fakta.
”Är det okej om vi sitter här?” avbröt en kvinna som bar på en massa shoppingkassar, och utan att vänta på svar sjönk hon ner på en av de två tomma platserna vid vårt bord. ”Här borta, Meg! Hittade två platser här!”
Jag var förälder till två främlingar. Men inte som en sjöman som lämnat barn på bygden efter sig. De här barnen skulle känna igen mig; förhoppningsvis skulle de älska mig.
”Skaffa en meny!” skrek damen till sitt sällskap, som kanske var hennes dotter. ”Jag kan inte läsa på tavlan utan glasögon, och de lägger aldrig menyer på borden.” Den här kvinnans ansikte var nu inpräglat i min hjärna, och ändå hade jag ingen aning om hur mina egna barn såg ut.
”Hur är de då?”
”Vad menar du?”
”Mina barn. Hurdana är de?”
Kvinnan gjorde en dålig imitation av någon som inte lyssnade.
”Jaa, Jamie ser ut precis som du, faktiskt, stackars jäkel. Han säger inte så mycket, men det är förmodligen bara åldern.”
Jag nickade, men inombords ryckte jag på axlarna. Jag var far och lärare utan några erfarenheter av barn överhuvudtaget.
”Han börjar bli rätt lång, är cool, gillar musik. Tror inte han har flickvän, men han skulle kunna hålla det hemligt antar jag.”
”Min dotter då – Dillie? Är det hennes riktiga namn eller är det ett smeknamn?”
”Tror inte det – du kallar henne alltid bara för Dillie.”
”Skulle kunna vara Dilys”, sa kvinnan vid vårt bord.
”Ursäkta?”
”Din dotters namn. Dillie skulle kunna vara ett smeknamn för Dilys. Eller ’Dillwyn’, det är också ett namn. Walesiskt, tror jag. Är du från Wales, kanske?”
”Jag vet inte. Är jag från Wales?”
”Nej, tror inte det.”
”Men det skulle kunna vara det.”
”Tack. Det var till stor hjälp.”
Den lilla detaljen med mitt föräldraskap kastade plötsligt ett allvarligare ljus över alltsammans. Nu var mitt mentala sammanbrott inte bara något som hade hänt mig, utan en hel familj.
”Vad skulle du vilja veta mer om dem?” frågade Gary mig, fastän damen kan ha trott att han tilltalade oss båda.
”Eh, det är lugnt”, mumlade jag. ”Det kan vänta.”
”Varit i fängelse, eller?” frågade kvinnan nonchalant.
”Eh, något åt det hållet”, log jag.
”Mord”, lade Gary till, i hopp om att skrämma bort henne, men hon verkade inte alls chockad över den detaljen.
”Min man lämnade oss när Meg var två. Vi hörde aldrig av honom igen. Han skulle inte känna igen henne om hon gick förbi honom på gatan.”
”Okej ...”
”Öhh, vad kan jag mer berätta?” sa Gary. ”Tories är tillbaka vid makten. Och alla har mobiltelefoner och hemdatorer och Woolworths har fått slå igen och, öh, Elton John har kommit ut – det var förstås en stor chock–”
”Ja ja, jag vet allt det där. Det är bara allting om mitt liv som jag glömt. Jag minns vem som vann FA-cupen under hela åttio- och nittiotalen, jag kan alla topplisteettor. Men jag kan bara inte komma ihåg vad folk heter, eller något annat om dem.”
”Ha! Det är det som kallas att vara man, eller hur?” sa kvinnan med en suck.
Efter det pratade vi tyst och mumlande, vilket kunde antyda att Gary överförde information som var hemligstämplad på något vis. Nu när vi verkade ha övergett idén om att gå igenom mitt liv i kronologisk ordning, tog jag tag i frågan som gnagt i mig sedan min hjärna för första gången tryckte på omstartsknappen.
”Men Gary, jag är alltså far till två barn”, viskade jag. ”Berätta om deras mor.”
Det blev tyst, en tystnad som bröts av att en matbeställning ropades ut från baren.
”Eh – hon är cool, ja. Gud, det här ägget är verkligen äckligt. Jag kanske går och köper något annat. Undrar om de har peperoni–”
”Nej, nej, vänta. Jag vill bara förstå det här. Börja från början. Vad heter hon?”
”Heter? Maddy.”
”Maddy?”
”Madeleine, ja.”
”Min fru heter Madeleine! Visst är det ett fint namn? Madeleine och Vaughan!” Jag lät namnet rulla runt i huvudet, och kände hur det passade ihop med mitt. ”Vaughan och Maddy”. ”Visst har du träffat Vaughan? Han är Madeleines man!”
Just det här informationsfragmentet kändes enormt betryggande för mig; det skulle säkerligen bli fundamentet på vilket jag skulle kunna bygga upp mitt liv igen.
”Var träffade jag henne? Och säg inte att hon var en postorderbrud från Thailand.”
”Ni blev ihop första terminen på universitetet ju. Det var liksom ’hejdå mamsen, hejsan frugan!’ Hajar du vad jag menar?”
”Nej.”
”Jo, ni var så uppslukade av varandra att det faktiskt var rätt irriterande för oss andra.”
”Tack.”
”Jo i alla fall, så efter universitetet hade ni båda några år då ni slarvade runt och gjorde ingenting. Och bara för att du inte hade en jävla aning om vad du skulle göra, så bestämde du att du lika gärna kunde plugga till lärare.”
”Ja, så jag är lärare! Wow! Det är inte bara ett jobb, eller hur? Det är ett kall! Lärare ... ” Jag strök mig över skägget medan jag såg mig själv som Robin Williams i Döda poeters sällskap.
”Ja – på något överjävligt högstadium bredvid Wandsworth-rondellen”, sa han. ”Jag tror att du brukar säga att din skola specialiserar sig på affärsverksamhet och entreprenörsskap. Så ni skapar inga knarkare – era ungar lär sig att bli langare.”
”Lärare. Jag gillar det. Vad undervisar jag i? Säg inte att det är metallslöjd ...”
”Du undervisar i historia – och ibland ’medborgarskap’ vad i helvete det nu är för nåt.”
”Historielärare? Ha! Historikern utan egen historia.”
”Jo, det är väl rätt ironiskt. Du vet ingenting överhuvudtaget om det förflutna, men det gör å andra sidan inte dina elever heller, så det går väl på ett ut ... ”
Ännu en matbeställning ropades ut från baren, och Gary såg längtansfullt på tallriken med fish & chips som lämnades ut.
”Men vänta, vi hade inte pratat färdigt om Madeleine och barnen. Vi måste berätta för dem att jag mår bra, eller hur? Jag har varit borta i över en vecka. Har de varit oroliga för mig?”
”Ingen aning, serru. Har inte pratat med henne.”
”Jag har varit försvunnen i en vecka, och hon har inte ringt till dig?”
”Mja, det var inte riktigt så ... Vill du dela en tallrik pommes frites eller något?”
”Vadå ’inte så’? Är Madeleine bortrest eller sjuk eller något?”
”Jag kanske bara äter en påse ketchup för att bli av med den där vidriga äggsmaken. De är i alla fall gratis.”
Kvinnan gav Gary en misstrogen blick.
”Vad menar du med ’det var inte riktigt så’? Vad är det som är fel?”
”Du och Maddy har haft det lite jobbigt på sistone.” Han slet vilt i portionspåsen med ketchup utan att lyckas öppna den. ”När jag pratade med den där doktorn i telefon så frågade hon om du hade upplevt någon stress eller press innan den där minnesluckegrejen, och jag sa att, ja, jo, han har precis brutit upp från sin fru, eller hur?”
Just då öppnade sig ketchuppåsen och ketchupen sprutade över hela mig, mamman och dottern som delade vårt bås. Kvinnorna hoppade upp och gjorde en enorm affär av det, medan jag satt och försökte smälta den förlamande nyheten att frun som jag just fått reda på att jag hade, nu bara några sekunder senare hade lämnat mig. Det måste ha varit det kortaste äktenskapet i världshistorien.
”Förlåt”, sa Gary till kvinnan, utan att låta särskilt ångerfull. ”Här, ta några servetter. Eller så skulle du kunna slicka av det från blusen, det är god ketchup–”
”Du kanske gör sånt–”
”Jag tänker inte slicka ketchup från din blus, raring – det är att gå över gränsen. Vaughan, polarn, du har sås på skjortan ...”
”Gary”, sa jag tyst. ”Jag tror att jag vill tillbaka till sjukhuset.”
Jag kisade mot det starka solskenet när vi klev ut från den sjabbiga puben. Gary tände en cigarett och erbjöd mig en.
”Nej tack.”
”Inte? Du brukar ju röka som en jävla borstbindare.”
”Brukar jag?”
”Ja, du har försökt allting för att sluta – tuggummi, plåster, läst den där boken av den där självbelåtna jäveln, men du var helt beroende.”
”Okej.” Jag nickade och såg på honom när han drog halsbloss, men jag kände inget sug eller begär alls. ”Ända tills jag glömde att jag var det.”
Hittills hade Gary berättat att jag var en kedjerökande lärare i en sunkig skola, vars äktenskap var på upphällningen. Normalt sett brukade det ta några decennier att upptäcka sådant om sig själv.
”Är du okej, polarn? Du ser lite konstig ut.”
”Kan jag bara få gå tillbaka till sjukhuset är du snäll?”
”Kom igen, du kan inte stanna där för alltid. Du kan alltid bo hos mig ett tag. Du gjorde ju det när det började gå snett på äktenskapsfronten.”
”När det började gå snett?”
”Ja”, han skrockade klentroget vid minnet. ”Du dök upp hemma hos mig med ett blodigt bandage på handen och sa att nu var det kört – äktenskapet var över.”
Då trillade polletten ner. ”Aha, jag fattar!” skrattade jag. ”Det här är ett av dina dumma skämt, eller hur? Maddy och jag är inte alls separerade, va?”
Gary rynkade pannan och tog ett djupt bloss av cigaretten, som om det var det starkaste haschet på marknaden.
”Inget skämt. Du och Maddy hatar varandra nuförtiden. Och jo, det är det andra skälet till att du inte kan stanna på sjukhuset. Ni ska skiljas på torsdag.”
”Ska vi skiljas på torsdag!?”
”Nej, vänta, nej, det är fel–”
”Vadå, är det ett skämt?”
”Det är inte på torsdag. Det är på fredag. När är det andra november? Det är på fredag, eller hur? Japp, ni skiljer er på fredag. Finns det någon godisautomat på sjukhuset?”