Googles bildsök hade avslöjat att det fanns mer än en person i världen som hette Madeleine Vaughan. Nu förstod jag varför äktenskapet inte hade fungerat. Hon var antingen nio år gammal, en labradorvalp eller en väldigt solbränd porrskådis.
Den kvällen hade jag gått en trappa upp för att tillbringa lite tid vid datorn som skänkts till sjukhuset av ”Teddys vänner”. Den enda gången man kunde komma åt att använda den var sent på kvällen, vilket spädde på den ljusskygga känslan av spionage. ”Kanske min fru har behållt sitt flicknamn”, tänkte jag, och i så fall var det ju bara att titta igenom varenda bild på internet som var taggad med någon version av hennes namn och se om någon av dem verkade det minsta sannolik.
Att hitta detaljer om mig själv var inte lättare. Facebook släppte inte in mig; det verkade vara väldigt strängt med att kräva personliga detaljer. Jag fattar inte att jag inte frågat Gary vad jag hette i förnamn. Men med den lilla kunskap jag hade fått hittills, och med lite detektivarbete, så hade det faktiskt varit möjligt att spåra en man som möjligen skulle kunna vara jag. Jag hittade en högstadieskola som låg precis där Gary sagt, och där på en lista över personalen på ”Wandle Academy” fanns Jack Vaughan-Historia. Det var antingen ett ovanligt dubbelnamn, information om vilket ämne jag undervisade i, eller en beskrivning av min personliga status.
Utan att stanna upp och reflektera över vad jag kände inför mitt förnamn fortsatte jag min utredning, förtydligade min sökning genom att lägga till ”lärare” och ”Storbritannien” och hittade några referenser till ”Jack Vaughan” på en lärarkonferens i Kettering där jag tydligen talat för ett år sedan. På skolans hemsida tittade jag igenom bilder av eleverna och de andra lärarna – folk jag måste ha känt. Sedan, på ett lågupplöst foto, fick jag slutligen syn på mig själv, där jag flinade dumt i utkanten av en gruppbild på lärarlaget. Så jag existerade faktiskt innan den 22 oktober! Jag vred mig lite på stolen. Det kändes som om någon identitetstjuv hade gått omkring och låtsats vara jag: undervisat i historia, pratat på konferenser, separerat från min fru.
Det var nästan gryning när jag väl tvingade mig att sluta. Hela förmiddagen försökte jag sova ikapp och samtidigt ignorera Bernard som viskade ”Vaughan? Vaughan? Med alla dina minnesproblem har du förmodligen glömt att det är ganska ohövligt att ha gardinerna fördragna hela morgonen.” Det visade sig att dessa timmar skulle bli mina sista på sjukhuset.
Plötsligt drogs förhängena runt min säng undan och där stod Gary med en snyggt klädd, blond kvinna som såg yngre ut än vi.
”Ta daa!” utbrast Gary. ”Vaughan – får jag presentera frugan!”
Kvinnan bredvid honom log nervöst och vinkade lite flickaktigt. ”Hej Vaughan. Minns du mig?”
”Ehm ... nej, det gör jag inte, förlåt. Är du Maddy? Madeleine?” Min röst skakade efter chocken över hennes plötsliga uppdykande. Men om jag hade känt någon ilska mot henne innan den 22 oktober, så kom inte den känslan tillbaka när jag såg henne. Min fru var en total främling – en kvinna som jag inte kände något särskilt inför: varken fientlighet eller attraktion.
”Inte din fru, din senile jävel, min fru! Det här är Linda.” Gary vände sig emot henne. ”Du ser, jag sa ju det, eller hur? Han har glömt tamejfan allting. Så han kommer inte minnas den där pinsamma affären ni två hade på Lanzarote.”
Hon fnittrade och slog honom lekfullt på armen. ”Men Gary! Så du håller på! Oroa dig inte, Vaughan, vi har inte gjort något! Jag ... heter ... Linda. Garys ... fru”, förklarade hon extra långsamt, som om hon pratade med en utlänning som låg i koma. Hon steg fram för att ge mig en kindpuss, men höll sig till en handskakning när hon såg hur förvånad jag blev. ”Gary förklarade vad som hänt, och vi ska ta med dig hem och se efter dig, eller hur Gaz?”
Linda hade redan ringt avdelningen med detta erbjudande tidigare samma morgon och tydligen hade sjukhuspersonalen gillat tanken på att jag skulle återvända till ett normalt liv. Självklart hade det varit ett stort beslut. De olika läkarna som övervakat mig hade allihopa givit sina yrkesmässiga åsikter om mitt sårbara psykiska och fysiska tillstånd och huruvida ett miljöombyte skulle kunna hindra mina framsteg. Sedan vägde de detta mot hur mycket sjukhuset behövde min säng och sa ”Hur snabbt kan han vara ute härifrån?”
När Gary och hans fru hade övertygat sjukhuset om sina meriter som nära vänner och lämpliga vårdare, gav doktor Lewington mig en avskedspresent. ”Tyvärr finns det inga garantier för att ditt minne inte försvinner igen, så att du står där förvirrad och strandsatt. Så jag vill att du alltid bär den här identitetsbrickan om halsen; här finns kontaktuppgifter till sjukhuset.”
”Och den är gjord av metall”, tillade Gary. ”Så även om din kropp typ brändes upp totalt, så skulle vi ändå veta att det var du.”
Jag fick ett antal läkartider bokade, som de ganska taktlöst sa till mig att inte glömma, och sedan fick jag en liten stund att plocka ihop mina saker. Förutom kläderna jag kom dit i, var det: ett halvt paket pappersnäsdukar, några minttabletter och Bernards Förbättra ditt minne-bok.
”Kom gärna in och säg hej när du kommer tillbaka på dina undersökningar”, sa Bernard lite ömkligt.
”Det gör jag såklart, Bernard. Om du är kvar här vid det laget!”
”Har du samma sak som MinnesMannen här?” frågade Gary.
”Nej. Jag har en hjärntumör!” sa han glatt.
”Åh”, sa Linda. ”Jag beklagar.”
”Äsch, jag deppar inte ihop över en fånig gammal tumör. Något som rimmar med ’gott humör’ kan inte vara heldåligt, eller hur?”
Linda var inte alls den typ jag gissat på för Garys del. Om han dagen innan hade besvärat sig med att berätta att han var gift, så tror jag att jag hade förväntat mig någon punkbrud med spikfrisyr och piercingar på obekväma ställen, eller kanske en gammal hippie med hennafärgat hår och en vid lila sammetskjol. Linda var inte bara konventionell, utan också förvånande ung och överklassig, och hon riktigt glödde av den sortens energiska hälsa och självförtroende som var resultatet av generationer av nyttig mat och skidsemestrar.
”Vi har faktiskt en ganska stor nyhet att berätta”, sa Linda när vi stod vid hissen. Hon log mot sin man, som rynkade pannan åt vart hon var på väg. ”Du vet att vi försökt få barn ... ”
”Nej?”
”Åh. Nej, det förstås. Jo, men det underbara är att – det har hänt! Vi ska bli en riktig familj!”
Hon sa det som om det var min stickreplik för att skrika av lycka, och när jag endast gratulerade artigt såg hon lite sur ut. Medan vi färdades nedåt i hissen började hon dela med sig av anekdoter och redogörelser för olika händelser från vårt förflutna, som för att bevisa att jag faktiskt kände dem mycket väl. Tydligen hade jag varit Garys best man på deras bröllop nyligen. Jag hade spelat fotboll med Gary varje tisdag i åratal. Jag hade till och med varit på semester med dem, och Gary inflikade den lilla detaljen att jag, mycket minnesvärt, hade trillat i från fiskebåten när han drog upp en gigantisk tonfisk på däck.
”Nja, Gary drog egentligen inte upp den på däck. Killen som höll i båtturen tog över på slutet, men det var väldigt roligt”, tillade Linda.
”Nej, jag fångade fisken”, sa Gary med en viss irritation i rösten.
”Ja, du fick den på kroken, men guiden drog upp den på däck på slutet och den där gigantiska fisken som sprattlade omkring gjorde så att du hoppade baklänges i havet, Vaughan – det var jättekul!”
”Nej, du blandar ihop det”, insisterade Gary. ”Guiden hjälpte den där amerikanska damen, men jag drog upp min egen fisk ur havet – nu får du hjälpa mig här, Vaughan – nej visst nej, du kan ju inte.”
”Det spelar ju ingen roll om killen hjälpte Gary lite eller inte–”
”Men det gjorde han inte–”
”Poängen är att du ramlade i havet och guiden var tvungen att dra upp dig i båten.”
”Inte som fisken alltså, som jag drog upp själv.”
”Jag är ledsen, men jag minns inget av det där”, mumlade jag. ”Jag känner mig otroligt otrevlig, förstår ni? Jag menar, jag var best man på ert bröllop, och nu vet jag inte ens vad Gary och jag har gemensamt. Vad brukade vi prata om? Jag vet ju inte.”
De tänkte en stund.
”Jag tror inte att ni någonsin hade ett riktigt samtal”, sa Linda. ”Ni jämförde bara appar på era iPhones.”
Bredvid mig i baksätet på Garys och Lindas familjebil fanns ett blänkande nytt babyskydd fastspänt i rätt position, men med prislappen fortfarande kvar. ”Så när kommer bebisen?”
”Om ungefär nio månader”, suckade Gary.
”Nej, det är mindre än så”, rättade Linda. ”Men vi vill att allt ska vara perfekt för Bebis.”
”Bebisen”, rättade Gary.
”Det var bara det att den här stolen var på rea, och det är en av de säkraste för Bebis.”
”Bebisen ...”
Det var en solig och blåsig dag när vi körde ut från sjukhusets parkering. Löven var fortfarande kvar på träden, men såg ut som om de inte kunde hålla sig kvar där särskilt mycket längre. Jag hade antagit att vi skulle åka raka vägen hem till Garys och Lindas lägenhet, men de hade tydligen andra planer.
”Okej, alla schyssta polare, vi välkomnar er ombord på Garys och Lindas berömda Magiska Mysterierundtur!” deklarerade min chaufför och gjorde sin bästa imitation av en tysk bussguide, eller så var det en holländsk MTV-hallåa; accenten rörde sig lite fram och tillbaka. ”Under kvällens superhippa sightseeingtur kommer vi att peka ut några av de mest berömda milstolparna i Vaughans liv, vilket är ganska cool, jah?” Linda skrattade åt hans schweizisk-skandinavisk-amerikanska brytning. ”Och vi kommer vill ge lite historia kring några av fascinerande ställen vi passera kommer.” Nu lät han bara som Yoda.
Vi var fortfarande långt ifrån några viktiga personliga platser, men Gary pekade faktiskt ut en pub vi hade slunkit in på för ungefär tio år sedan, och sedan en sportaffär där han köpt skor en gång, fast han var ganska säker på att jag inte varit med. Han hade gett upp den komiska utländska brytningen, men idén med en sightseeingtur hängde med. ”Om du tittar ut på din vänstra sida ser du en restaurang i den populära kedjan McDonald’s, där dina föräldrar och lärare alltid hoppades att du skulle kunna arbeta om du förverkligade din fulla potential. Tragiskt nog blev det aldrig så, utan du blev historielärare istället. Och nu på höger sida kommer den första skola du någonsin undervisade på! Titta – väcker det några minnen?”
Jag såg på den stora, viktorianska byggnaden, nyligen renoverad med fontäner, elgrindar och tv-övervakning.
”Det står ’Exklusiva Våningar’.”
”Ja, jo, de stängde ner skolan när du började, serru.”
”Åh, Gary – du är så otrevlig ibland! Det var inte ditt fel att de stängde ner den, Vaughan. Det hade något att göra med nedskärningar i utbildningsbudgeten, vilket jag faktiskt är emot eftersom jag anser att barnen är vår framtid.”
Därifrån åkte vi över floden och Gary pekade ut ett par pubar till där vi hade varit. Kyrkor, gym och hälsokostbutiker passerades utan kommentarer. Gary och Linda var förvånade över att jag kände igen vissa gator men inte andra; det verkade som om en generisk kunskap om Londons huvudgator och broar hade överlevt, men ingenting som var specifikt förknippat med mina egna erfarenheter. Efter en pittoresk trafikplats med en graffitiprydd gångtunnel under, stannade vi utanför en enorm, modern skolbyggnad.
”Är det här jag undervisar?”
”Wow – det funkade! Du kommer ihåg det, din smarte jävel!”
”Nej – men du sa att min skola låg i Wandsworth, så jag hittade Wandle Academy på nätet.”
”Åh. Ja, i alla fall, fattar du? Det är här du undervisar! Inte direkt nåt jävla Hogwarts, eller hur?”
Betongbyggnaden såg faktiskt en smula sjabbig och illavarslande ut. Entrén var full med skräp, och som för att symbolisera unga, växande sinnen hade ett par små silverbjörkar planterats nära entrén, och sedan brutits av innan de ens hunnit börja växa.
Jag hade redan förstått att Garys oförskämdheter om mitt jobb och om skolan måste stå för någon slags motvillig respekt – att det var så här vi brukade prata med varandra, och att jag måste lära mig ge tillbaka med samma mynt.
”Hördu din jävel, är jag bara en klasslärare, eller är jag studierektor eller något?”
”Va?” sa Gary och såg plötsligt förolämpad ut.
”Vilken titel har jag?”
”Men varför kallade du mig ’din jävel’?”
”Eh, förlåt. Jag trodde att det var så vi pratade med varandra.”
”Du kan inte gå runt och kalla folk ’din jävel’, din dumma jävel! Du är en del av etablissemanget, du är en av dem!”
Linda var marginellt bättre insatt, och förklarade att under min tid på skolan hade jag blivit befordrad till ”Chef över det humanitära, eller något”.
”Humaniora?”
”Ja, det låter rätt – jag tyckte det lät lite konstigt.”
”Hur länge har jag undervisat här?”
”Åh, i evigheter nu. Eller i alla fall tio år”, sa Linda.
Jag kände en stöt av oro över att jag borde vara på andra sidan grindarna, att det fanns klasser som undrade vad som hade hänt med mr Vaughan.
”Men mina egna barn går inte här?”
”Nej, herregud! Maddy vet hurdana lärarna är!”
”De går i en skola närmare där ni bor”, förklarade Linda. ”Dillie har faktiskt precis slutat i mellanstadiet där. Det är där vi vill att Bebis ska gå, eller hur Gary?”
”Bebisen.”
Även om jag inte mindes något om mina vänner, deras personligheter eller historia, så hade jag inte glömt hur man uppför sig.
”Så, eh, hursomhelst, vad jobbar ni två med?”
”Va?”
”Vad gör ni, vilka branscher är ni i?”
”Vad är det här? Ost och vin-soaré på Rotary eller?”
”Jag vet inte – det kändes lite oartigt att bara prata på om mig själv hela tiden. Jag ville inte verka självupptagen. Ni vet, första intrycket är viktigt och så ...”
”Andra”, sa Linda.
”Åh, visst, andra intrycket. För dig i alla fall.”
”Ettusenandra”, sa Gary.
”Okej. Jag jobbar med rekrytering”, sa Linda. ”Och Gary jobbar med datorer, internet och allt det där.”
”Jaha.” Jag nickade neutralt. ”Inte återställning av kraschade hårddiskar, antar jag?”
”Ha! Nej, även om jag känner en del folk som specialiserar sig på sånt. De kommer bara säga att du borde ha gjort en back-up av din hjärna på en USB-sticka. Nej, jag kör eget företag, designar webbsidor, utvecklar nya idéer på nätet och sådär.”
”Wow! Vilken typ av idéer?”
”Okej, jag kan lika gärna berätta om vårt stora projekt, tror jag.”
”Vårt stora projekt?”
”Japp, du och jag har utvecklat det tillsammans. Vi håller på att ta fram en sajt som totalt kommer att revolutionera hur vi konsumerar nyheter.”
”Hur då?”
”Det här är nyhetsbevakningens framtid.” Jag lade märke till ett plötsligt, ivrigt självförtroende hos Gary. ”Nu är ju alla nyheter uppifrån och ner. Något fascistiskt konglomerat bestämmer vilken som är den viktigaste frågan, skickar någon lakej för att rapportera om det, och sen serverar de alla Murdoch-lögnerna till den godtrogna allmänheten.”
Linda nickade stöttande.
”Internet gör att du kan vända upp och ner på den modellen. Tänk dig miljoner läsare som skriver om vad det nu är de just bevittnat, världen över, och de laddar upp egna bilder och filmer och texter. Ännu fler miljoner läsare söker och klickar på nyheter som intresserar dem, och hey presto! Storyn med flest klick hamnar längst upp på världens mest demokratiska och ovinklade nyhetskanal!”
”Det är verkligen himla roligt”, tillade Linda. ”Toppnyheten igår var en transsexuell som gjorde det med ett par dvärgar, hahaha ...”
”Ja, vi jobbar förstås fortfarande med filtren och sådär. Men YouNews är framtiden, det sa du själv. Man kan söka efter region, ämne, proteströrelse eller vad som helst.”
”Du måste titta på den”, sa Linda. ”Jag har lärt mig att ladda upp nyheter. Jag lade upp en jättesöt video igår: en urgullig kattunge som blir rädd för ett gökur.”
”Nej, Linda, det är inte nyheter! Det är inte sånt sajten är till för!”
”Jaha, inga reportrar eller redaktörer?” anmärkte jag.
”Exakt! Inga murvlar som ska ha traktamente i världens alla länder, inga dyra studios eller utrustning, och inga presschefer som skyddar sina politiska allierade eller pengapåsar.”
Jag tänkte ett ögonblick, och satte sedan fingret på det som fick mig att känna mig obekväm med hela idén.
”Men hur vet du att det är sant?”
”Sant?”
”Ja, en story som vem som helst har laddat upp. Hur vet du att de inte bara har hittat på det?”
”Tja, om de har hittat på det”, förklarade Gary, ”så sa du alltid att andra människor skulle säga det i kommentarstråden och så skulle det förlora i trovärdighet. Eller så kan de redigera sig själva – det är som Wikipedia, men för nyheter. Du är verkligen såld på det här, tro mig! Du och jag – vi ska visa världen!”
Mina känslor inför Garys webbsida speglade en djupare oro som jag känt sedan min hjärna tryckte ctrl+alt+delete. Hur kunde jag veta om någonting var sant? Jag slogs fortfarande med en liten röst i mitt huvud som ifrågasatte om mitt namn verkligen var Vaughan, att jag faktiskt var lärare och att mitt äktenskap verkligen var slut.
Slutligen kom vi till platsen där jag bott fram till min minnesförlust. Jag fick veta att emellan tidpunkten då jag flyttade från min familj och då jag skapade mig ett residens på fjärde våningen på King Edwards Hospital, så hade jag soffsurfat mellan ett antal tillfälliga adresser, den senaste var som husvakt åt en rik familj som var i New York i tre månader.
”Wow, vilket fantastiskt hus. Och det hade jag helt för mig själv?”
”Japp – men du trivdes inte. Du blev liksom jättespänd av att ha ansvar för alla tjusiga möbler och så. Du höll alltid på ’Gary, rök inte hasch inomhus! Gary, sluta låna hans kläder! Gary, pissa inte på örtträdgården!’ Japp, du blev en aning stel, om du ursäktar ... ”
När jag försvann hade jag lämnat mina kläder och tillhörigheter där, men de stod nu i lådor hemma hos Gary och Linda.
”Ja, det fanns en del riktig hårdporr där bland dina grejer.”
”Är det sant?” sa Linda, chockad.
”Nej”, sa jag med ett leende. Jag var redan bättre på att avslöja Garys retsamheter än vad hans fru var.
Familjen var tydligen hemma igen, antagligen plockade de fortfarande fimpar ur sitt tropiska akvarium, så deras privata herrgård var inte längre ett alternativ för mig.
”Och du känner inte igen det heller? Det är verkligen otroligt! Finns det någonting du kommer ihåg?”
”Det finns faktiskt något som dyker upp hela tiden. Jag har ett vagt minne av att jag skrattar tillsammans med en tjej, nån gång när jag var yngre. Och vi tar skydd under en baldakin eller nåt, men vi blir ändå blöta, och vi bryr oss inte. Men jag minns inte vem hon var eller hur hon såg ut eller var vi var. Jag minns bara att jag var väldigt, väldigt lycklig.”
Gary och Linda såg på varandra men sa ingenting. Vi svängde in på en villagata precis vid Clapham Common. Mellan raderna av mellanstora viktorianska hus låg några fula 50-talskvarter insprängda, där efterkrigstidens byggmästare hade gjort ett dåligt jobb med att maskera vilka husnummer som avlägsnats av Luftwaffe. På hörnet låg nr 27, som såg ut som det finaste huset på gatan, med takkupor överst, och ett litet torn som kikade ut över Londons skyline.
”Känner du igen det här?”
”Säg det inte – föddes jag där? Ah, men det finns ingen liten plakett på väggen.”
”Nej – försök igen.”
”Var jag husvakt här också?”
”Eh, tja, på sätt och vis ... ”
Just då öppnades ytterdörren och en slående vacker rödhårig kvinna klev ut i höstsolen och slängde en soppåse i soptunnan.
”Wow! Vem är det där?” viskade jag. ”Hon är ursnygg!”
Kvinnan stannade upp för att plocka bort några döda pelargonblommor från en blomkruka, stoppade en hårlock bakom örat och stannade upp som för att bedöma vädret.
”Bodde hon här när jag var här? Borde vi gå och säga hej?”
”Herregud, Vaughan, du är ju alldeles röd!” sa Linda. ”Gary, vi borde förmodligen röra på oss. Vi vill inte att hon ska se oss här.”
Han höll redan på att lägga i rätt växel och köra iväg.
”Vänta nu, ni har inte förklarat någonting ... Var är vi? Vem är den där vackra kvinnan?”
”Det där, Vaughan, var huset där du bodde i tjugo år”, sa min guide. ”Och det där var Madeleine. Kvinnan du precis ska skilja dig ifrån.”