Det första man såg när man kom in genom ytterdörren var en barngrind vid trappan och en splitter ny sittvagn som stod ihopfälld vid klädhängarna. Alla eluttag hade barnsäkerhetspluggar och i vardagsrummet fanns en stor Tomas Tåget-matta med klossar i glada färger som stod uppställda mot väggen.
”Ursäkta, väntar ni ert andra barn nu?”
”Nej, det är bara vi två för ögonblicket”, bekräftade Gary. ”Det är bara det att Linda gillar att köpa alla grejer.”
”Jag älskade ert hem, Vaughan”, sa Linda entusiastiskt, ”det flödade alltid över med leksaker och allt. Jag sa till Gary att jag ville att vi skulle ha det likadant.”
”Jaha. Ja, det är väl bra att vara förberedd, antar jag ...”
”Du förstår, det här är inte ett hus”, sa hon högtidligt. ”Det är ett hem.”
”Och det är inget hus”, tillade Gary, ”eftersom det är en lägenhet.”
Linda visade mig stolt in i rummet där jag skulle bo. I hörnet stod en helt ny spjälsäng, omgiven av musikmobiler med roterande ljusmönster. Ljuset från en nattlampa med Disneyskärm föll mjukt över tapeten med mönster av tecknade nallebjörnar. Linda rättade kärleksfullt till ett av gosedjuren, som såg ut som om de hade en lång väntan framför sig. Den utfällda bäddsoffan som hade bäddats åt mig förstörde barnkammaratmosfären en aning, där den stack ut mot det färgglada babygymet och skötbordet.
Det var här mitt nya liv skulle börja – i ett rum med nattlampa och babymonitor så att Linda kunde höra om jag började gråta. Jag lade märke till en plansch i taket med alfabetets alla bokstäver konstruerade av förvridna bondgårdsdjur. Gardinerna hade ett mönster av kaniner som hoppade fallskärm från månen. Det verkade finnas en outtalad förmodan om att den här bebisen skulle vara svår på hallucinogena droger.
”Är det inte ett sött rum?” sa hon stolt. ”Självklart måste du flytta ut när Bebis kommer ...” sa hon.
”Bebisen”, hördes Garys röst från hallen.
Inuti en liten garderob hängde en kollektion begagnade manskläder. Dessa hade antingen samlats ihop till Bebis för att sparas till hans medelålder, eller så var det kavajer och jeans som hade tillhört mig innan minnesförlusten. Jag hade tydligen satsat på den avslappnade men städade standardlooken jeans, skjorta och tröja – slött favoriserad av miljoner medelklassmän från Seattle till Sydney. Det fanns några slitna kostymer som gissningsvis varit läraruniformer, och några oinspirerade slipsar som verkade dömda att bäras vid halv stång.
Linda hade vänligt nog förberett allting för min vistelse och det fanns till och med en ny tandborste, fortfarande i sin förpackning.
”Här är badrummet, Vaughan – jag tänkte att du kanske ville ta ett bad. Du måste dra i den där spaken om du vill använda duschen–”
”Tycker du att hon såg ledsen ut?”
”Vem?”
”Maddy? Jag tyckte hon såg lite ledsen ut ...”
”Eh, nej, hon såg ut ungefär som vanligt tyckte jag ... Smutstvätt lägger du där, jag ska visa hur tvättmaskinen funkar.”
”Hon kanske bara frös lite – det blåste kallt, eller hur?”
”Eh, ja, så kan det vara.”
Tanken på ett avkopplande bad var tilltalande efter en vecka på sjukhus, så ett par minuter senare klädde jag av mig i ett par totala främlingars privata utrymme. Jag kände mig som en inkräktare i familjebadrummet. Där var all hennes make-up, och där var hans rakhyvlar; runtomkring mig fanns andra människors krämer och handdukar. Jag ville fortfarande fråga dem så mycket, det kändes som om jag bara hade fått den ynkligaste glimt av vem jag var innan spegeln immade igen. När började allt gå snett med Maddy? Flyttade jag ut? Sparkade hon ut mig? Var någon av oss otrogen?
Badet var skummande och väldoftande och jag låg där så länge att det varma vattnet måste fyllas på. Jag lät mitt värkande huvud sjunka ner under bubblorna och mina sinnen kopplade bort den yttre världen. Nu hörde jag bara mina egna hjärtslag. Det är egentligen allt som finns: ens egna hjärtslag och ens egna ögon som ser ut på allting.
Sakta kom jag upp för att andas och tittade i taket. Jag kunde inte minnas någon gång när jag varit mer avslappnad. Mitt huvud kändes helt tomt. En liten spindel gömde sig i en spricka vid fönstret. Och sedan hände det. Från ingenstans, och utan några mentala associationer eller logiska tankeprocesser, återfick jag ett minne. Det var precis som om jag var där och upplevde det i realtid, kände känslorna, hörde ljuden, till och med upplevde vädret – hela händelsen föll in i mitt huvud på en gång.
Maddy och jag går uppför en gräsbevuxen kulle hand i hand. Vi hoppar lätt över komockor och kaninhål, tills vi står på krönet och känner vinden och solen i ansiktet innan vi unnar oss ännu en snabb kyss.
”Jaha, vad är nästa steg?” säger jag och ser ner mot havet.
”Vet inte. Flytta ihop, sen kanske tio år av äktenskaplig harmoni tills jag upptäcker att du är otrogen med din assistent.”
”Min assistent? Varför inte min sekreterare?”
”Det är det som är överraskningen. Din assistent är en man.”
”Ja, jag är egentligen homosexuell. Där är därför jag tycker att du är så attraktiv ...”
”Tänk dig, tio år! Herregud, då är vi nästan trettio. Hur uråldrigt är inte det?”
”Jag planerar att se mycket distingerad ut när jag blir äldre. Som såna där medelålders män i annonser, med ’de grå tinningarnas charm’.”
”Och din röst kommer att dubbas uselt av en brittisk skådis?”
”Definitivt.”
Utan att egentligen fundera över vart vi är på väg, fortsätter vi bort till nästa kulle. Våra ryggsäckar med campingutrustning lyckas inte sinka oss där vi optimistiskt marscherar genom det irländska landskapet. Det här är vår första gemensamma semester – det är soligt, vi har ett splitternytt tält – vad kan gå fel?
”Åh nej! Fasen också!” utbrister Maddy och låter uppriktigt oroad.
”Vadå? Vad är det?”
”Jag glömde posta det där vykortet till gammelfaster Brenda. Igen!”
”Vadå, det rasistiska?”
”Det är inte rasistiskt. Det är bara en kärleksfull stereotyp av det irländska.”
Vykortet till gammelfaster Brenda föreställer en tecknad, leende pyssling som dricker ett glas Guinness och bildtexten lyder ”Gomorron på er, go’vänner!!” Jag säger att den kanske är lite smaklös, men Maddy framhärdar i sitt val av vykort till sin mycket gamla gammelfaster.
”Jag tror att hon kommer att gilla det. Hon har ju tomtar.”
”Har hon tomtar?”
”Du vet, i trädgården.”
”Jamen självklart i trädgården. Jag trodde inte att de hade byggt bo i håret på henne.”
Pysslingen ser inte mindre munter ut av ha varit nedknölad i sidofacket på Madeleines ryggsäck i tre dagar. Hon har redan skrivit en kort, glad hälsning på baksidan, kärleksfullt skrivit dit adressen och klistrat på ett irländskt frimärke. Det är bara den där sista detaljen med att faktiskt lägga kortet i en postlåda som hon inte lyckas med. Och när Maddy kommer hem till England och packar upp sin väska, så är pysslingen fortfarande där och önskar henne gomorron. Hon lovar sig själv att hon ska klistra ett engelskt frimärke över det irländska i hopp om att gammelfaster Brenda inget ska märka, eller kanske fortfarande inte har hört talas om att Irland blev självständiga 1921. Hon ger det till mig att posta när jag går ut den kvällen, och jag lägger det nogsamt i innerfickan på min jacka. Det är först flera månader senare jag hittar det där, och undrar hur jag ska kunna berätta för min flickvän att jag har glömt att posta det vagt rasistiska vykortet till den legendariska gammelfaster Brenda.
Maddy och jag har liftat och gått genom västra Cork och nu ser vi ut över en enorm sandstrand: Barleycove. Kullar på två sidor leder ner till en perfekt strand med branta, gräsbeklädda dyner bakom. En grund ström av tidvatten sveper runt och skapar en saltvattenpool. Här och där ligger vita enplanshus strödda över kullarna, och den disiga horisonten punkteras av en pytteliten silhuett av en fyr.
”Vi kan väl slå läger här för natten?” föreslår jag entusiastiskt. ”Vi skulle kunna ta en simtur och sen göra upp eld av drivved och ha en tillbaka-till-naturen-grillfest med de där billiga korvarna och nudlarna?”
”Men damen på puben sa att det skulle bli storm. Vi kanske borde gå tillbaka till Crookhaven. Puben hade några rum på övervåningen.”
”Kom igen! Det är strålande sol. Det här är en perfekt plats. Det är ju det här man vill uppleva!” och jag håller redan på att ta av mig ryggsäcken.
Sex timmar senare vaknar vi av att tältets tak lossar i kulingen och fladdrar aggressivt ovanför oss. Nu trummar regnet ännu högre mot resonanslådan av kanvas där det är tänkt att vi ska sova medan regnet rinner nerför tältpinnarna och samlas i en pöl vid våra fötter. Trots det dumdristiga beslutet att strunta i den lokala väderprofeten, så har nattens storm faktiskt gjort att vi har det ännu mysigare därinne; det är spännande och romantiskt att sitta fast tillsammans i den här påhittade krisen.
”Jag sa ju att du inte skulle lyssna på kvinnan på puben.”
”Du hade rätt. Alla vet att det aldrig regnar på Irland. Det är ju känt för sina ökenliknande förhållanden. Det var så Bob Geldof utvecklade sitt intresse för torka.”
Ännu en våldsam vindby får tältet att skaka och sedan sliter sig repen på ena sidan, pinnarna faller inåt och taket faller ihop ovanför oss. Jag svär högt, och låter för ett ögonblick rädd, vilket får Maddy att skrika av skratt (hon njuter fortfarande av effekterna av flaskan med vitt vin som vi delade i solnedgången).
Nu försöker jag att resa upp tältpinnarna från insidan, men stormen plattar till tältet igen, och vatten forsar ner på våra saker. Maddy skrattar igen, och sedan sticker hon ut huvudet för att kolla vad hon kan se.
”Du kanske borde gå ut och försöka fixa det från utsidan?” föreslår hon.
”Varför just jag?”
”Ja, därför att jag inte vill blöta ner min t-shirt – men du kan ju gå ut sådär.”
”Men jag är helt naken!”
”Jo, men det kommer ju inte att finnas någon därute en sån här kväll, eller hur?” påpekar hon. ”Kom igen, jag ska ha en handduk redo när du kommer tillbaka in!”
Så min bleka, nakna kropp kliver ut i natten för att slåss mot vinden och regnet, och Maddy drar ner dragkedjan bakom mig. Det är då som Maddy, inifrån tältet, hör en äldre irländsk man nonchalant fråga mig om ”allt är ok där?”.
”Åh, hej, eh, ja, tack så mycket. Vårt tält blåste omkull i stormen ... ”
”Jo, jag såg att ni slog läger här nere”, funderar den gamle mannen i skydd av sitt golfparaply, ”så jag tänkte att det var bäst att jag går ner och tittar så att ni inte har blåst bort, så att säga.”
Jag hör Maddy fnittra inne i tältet – hon såg honom uppenbarligen komma och gillrade en fälla för mig med flit.
”Inte än!” skojar jag, och mitt falska skratt håller på alldeles för länge.
”Det finns en lada längre bortåt vägen. Ni kan alltid flytta upp dit om ni vill.”
”Tack så mycket, det var väldigt snällt.”
”Men du kan inte strutta omkring i det här vädret helt naken. Du kommer att bli väldigt sjuk.”
Jag hör ett till frustande skratt medan jag står där i regnet och blåsten och försöker småprata obesvärat med en lokal bonde medan jag kupar händerna om mina genitalier.
”Åh, det här? Jag ville bara inte blöta ner mina kläder, förstår du. Men bra synpunkt – jag går in nu genast. Tack för att du tittade till oss!”
Tältpinnarna kommer aldrig på plats igen, och tältet ligger kollapsat över oss hela natten, men det spelar ingen roll att vi knappt sover något och måste torka våra saker morgonen därpå, för just nu vill vi bara skratta och skratta. Jag antar att det vi gör är att visa varandra hur uppåt vi kan vara när vi ställs inför motgångar. Maddy är inte sur för att jag ignorerade hennes råd och fick fel; ingenting kommer att tillåtas förstöra vår lycka. Vi är unga och kan slumra med tältduk i ansiktet och armar slingrade kring varandra: vi är immuna mot obekvämlighet, genom euforin i att bara vara tillsammans.
”Jag har fått ett minne!” utbrast jag och sprang ut ur badrummet. ”Jag har just kommit ihåg en hel händelse från mitt liv!” Gary och Linda var jätteglada för min skull, även om deras lycka grusades lite av åsynen av en nästan naken man som skrattade maniskt och droppade badvatten över hela deras köksgolv. Jag undrade lite om det var just att jag klädde av mig och blev blöt som gav mig associationen som triggade minnet, men på något sätt visste jag ändå att det var att jag sett Maddy. Linda hämtade sin rosa morgonrock i frotté till mig, och stoppade den lilla handduken jag använt för att skyla min manlighet direkt i tvätten.
Vi satt vid deras köksbord och de försäkrade mig att det här bara var början, att andra minnen säkerligen skulle komma rusande tillbaka.
”Den där tjejbadrocken klär dig, Vaughan”, sa Gary, ”för du har ju alltid gillat att klä dig i kvinnokläder.”
Linda skrattade och försäkrade att jag faktiskt inte varit transvestit, men la till ”Eller, inte så vitt jag vet i alla fall ...”
Jag ville ha fler historier, fler minnen av Maddy. Men medan jag ville ta reda på mer om mitt äktenskap, kände Gary att jag behövde fokusera på dess slut. Han och Linda måste ha pratat om det när jag låg i badet, för nu påminde de mig om att jag skulle infinna mig i rätten på fredag för sista steget i vad de allvarsamt försäkrade mig hade varit en mycket lång, smärtsam och dyr affär.
”Att lägga ner alltihop nu är det sista du skulle ha velat”, sa Gary.
”Du måste klara det här sista hindret, Vaughan, för Maddys och barnens skull lika mycket som för din egen”, tillade Linda.
Förslaget som Gary la fram var att jag skulle gå in i en rättssal och låtsas inför en domare att inget hade hänt, för att kunna avsluta ett äktenskap som jag inte visste något om.
”Men tänk om de frågar mig nåt jag inte kan svara på?”
”Din advokat kommer att vara där med dig – han kommer att berätta vad du ska säga”, försäkrade Gary.
”Och vet han om mitt tillstånd?”
”Eh, troligen inte”, sa Gary. ”Jag menar, vi kan berätta för dem, men vad gör de då? Insisterar på att skjuta upp alltihop och fakturera tiotusen till som du inte har.”
”Maddy och barnen har laddat för att det här ska ske på fredag. De behöver avsluta och gå vidare”, sa Linda.
”Jag är rätt säker på att den här sista förhöret redan finns på papper. Du behöver bara dra dina argument inför domaren, han dömer, du byter CD-skivor med Maddy och sen är det raka vägen till puben för en flirt med den polska servitrisen.”
Gary framhärdade i att jag skulle ångra djupt om jag inte fullföljde skilsmässan. Tänk om mitt minne plötsligt återvände, jag vaknade och upptäckte att jag hade missat chansen att bryta mig loss från ett olyckligt äktenskap.
”Ja, du säger att det var ett olyckligt äktenskap ...”, vågade jag mig på att säga.
”Tja, du är ju på väg att skilja dig”, påpekade Gary. ”Det är ibland ett tecken på något ...”
Jag hade anat att uppbrottet hade varit bittert, men när jag frågade ut Gary och Linda mer upptäckte jag att det inte var förrän den faktiska skilsmässoprocessen var igång som det hade blivit riktigt fult. När Maddy och jag hade separerat hade vi till en början fortfarande uppfört oss som rimligt civiliserade människor mot varandra, fick jag höra. Det var först efter att vi svepts med i ett fientligt lagsystem, och fått känna på de provocerande krav och påståenden som den andra sidans advokater kom med, som vi tappade kontrollen. ”Jag minns att historieläraren i dig jämförde skilsmässoförloppet med krig”, sa Gary. ”Du sa att år 1939 tyckte RAF att det var omoraliskt att bomba Black Forest för att beröva tyskarna deras skog. Men 1945 skapade de eldstormar med flit, för att döda så många civila som möjligt.”
”Maddy och jag var inte riktigt framme vid Dresden-stadiet hoppas jag?”
”Nej, ni två var vid juni 1944, typ. Hon hade invaderat Normandie, men du hade fortfarande v-rakteten i rockärmen.”
”Jaha. Så jag är nazisterna i den här metaforen?”
Hur övertygande de än var om att Maddy och jag skulle få det bättre på var sitt håll, kunde jag inte gå med på att ta ett så gigantiskt steg utan att ha någon koll. Min auktoritet hjälptes inte upp av att jag fortfarande var klädd i en rosa tjejbadrock. När jag hade klätt på mig deklarerade jag att jag skulle gå en promenad på egen hand, för att få tid att tänka lite. Och någonstans mellan Lindas bekymrade omsorg och Garys totala likgiltighet kom vi fram till en kompromiss: det skulle gå bra så länge jag tog med mig en karta över London med deras adress och telefonnummer skrivet på baksidan, och tjugo pund i kontanter, som jag lovade att lämna tillbaka.
”Är det säkert att du klarar dig?”, upprepade Linda vid dörren. ”Du vill inte att någon av oss ska följa med dig?”
”Nej, nej – jag har bara lust att gå ut. Efter en vecka på sjukhus och allt som har hänt, behöver jag bara rensa skallen lite.”
”Jag tror att ditt huvud är tillräckligt rensat redan, hörru”, hördes Gary från köket.
Och så snart deras ytterdörr stängdes bakom mig började jag gå tillbaka de två–tre kilometerna till huset där vi sett Maddy komma ut. Jag skulle prata med henne. Jag skulle träffa min fru. Jag hade bestämt mig för att hon måste få veta om mitt tillstånd; det skulle trots allt få stora konsekvenser i hennes liv, för våra barn, för skilsmässan. Jag var skyldig henne att berätta ansikte mot ansikte vad som hänt. Det skulle göras innan barnen kom hem från skolan och i tid för att kunna skjuta upp skilsmässoförhandlingen, och det betydde att jag måste göra det genast.
”I vilket fall som helst”, sa jag till mig själv, ”skulle jag gärna vilja lära känna min fru lite innan jag skiljer mig från henne.”