Gary hade berättat om den enastående räcka händelser som hade lett till att Maddy och jag blev ägare till ett stort viktorianskt hus i Clapham. På 1980-talet hade den förfallna byggnaden spikats igen med plywoodskivor. Det hade synliga hål i taket och ogräs som växte på balkongerna. Efter universitetet hade jag och Maddy umgåtts med ett gäng husockupanter som hade spanat in den sedan länge övergivna byggnaden och tänkt att den skulle bli ett bra ställe att husera på. Men när det faktiskt kom till skott hade Maddy varit den modigaste av oss allihop. Medan jag höll mig lite bakom och oroade mig för huruvida vi behövde någons tillåtelse, så gick Maddy loss med en kofot på de tungt befästa fönstren på framsidan. Under de följande veckorna luskammade vi soptippar efter virke att elda med och barrikaderade dörrarna med tunga möbler för att känna oss säkra om nätterna, och det visade sig att kommundelen var för oorganiserad för att de skulle försöka vräka oss. Vänner kom och gick, inklusive ett par anarkistiska performance-artister vars idé om att förvandla hela byggnaden till ett ”Permanent Gratisfestival- och Happening-laboratorium” rann ut i sanden ganska snart, tack vare deras oförmåga att komma ur sängen om morgnarna.
Några år senare registrerade vi oss som bostadsförening; då blev det lättare för myndigheterna att låta oss stanna där. Men det var tydligen jag som skötte allt pappersarbete och tog juridiskt ansvar för alltihop, och Maddy och jag var de enda som fortfarande bodde där när lagen ändrades så att bostadsföreningars hyresgäster fick rätt att köpa sin bostad. På två decennier hade Maddy och jag gjort resan från radikala husockupanter till respektabla ägar-ockupanter utan att ens lämna huset. I burspråksfönstret där Maddy hade gått loss med kofoten satt nu en liten poster för våra barns höstmarknad på skolan. På brevlådan satt ett klistermärke med ”Ingen reklam, tack”. Jag gissar att vi inte var så nogräknade med reklam i brevlådan på den tiden då en liten buske växte upp ur köksgolvet.
Och nu stod jag framför familjens hem ännu en gång, en plats så full av minnen – men jag ägde inte inte ett enda. Jag hade planerat att marschera raka vägen fram till dörren och ringa på, men istället stod jag där och försökte samla mod. Jag kom av mig när ringklockan visade sig vara en porttelefon, vilket innebar att mina första ord till min fru kanske skulle behöva vara genom ett elektroniskt filter i en röstförvrängande mikrofon. När jag hade gått från Garys och Lindas lägenhet hade det verkat så självklart att det var det här jag måste göra. Men nu darrade mitt finger när jag sträckte mig efter knappen. Tänk om något av mina barn var hemma från skolan och sprang ner för att säga hej? Jag föreställde mig det skrämmande scenariot att min dotter kom ut med en kompis, och jag inte visste vem av flickorna jag var far till. Det var inte bara min egen mentala hälsa som stod på spel här.
Men det måste göras. Jag plattade till mitt hår, drog i skjortan och tryckte på ringknappen. Till min förvåning satte ett högt skällande igång innanför dörren. Det fanns en hund! Ingen hade sagt något om en hund. Men det här var det rasande skallet hos en vakthund som var ensam i sitt hus – en arg, defensiv varning som inte dämpades av någon ägare som kom ut i hallen och ropade bort honom från dörren. Maddy var ute. Jag hade bara antagit att hon skulle vara hemma eftersom hon hade varit där tidigare under dagen. Jag insåg att jag inte ens visste om hon jobbade eller inte – kanske hade jag undermedvetet antagit att hon inte gjorde det. Jag ringde på dörrklockan igen, ifall hon osannolikt nog inte hade hört uppståndelsen, och nu satte skällandet igång igen. Jag kikade in genom brevlådan, ropade ett optimistiskt ”Hallå?” och genast ändrades hundens inställning. Plötsligt ylade han av lycklig upphetsning när han kände igen mig; svansen viftade så mycket att hela bakre delen av kroppen svängde från sida till sida. Det var en stor golden retriever, och han slickade min hand genom brevlådan, gjorde paus för att yla sin känsloladdade hälsning, för att sedan maniskt pussa mig på handen igen. Jag hade aldrig tänkt på huruvida jag tyckte om hundar eller inte, men jag kände en instinktiv tillgivenhet för den här.
”Hej killen! Vad heter du då? Ja, det är jag! Minns du mig? Brukade vi gå ut och gå, du och jag?”
De orden gjorde hunden ännu lyckligare, och jag kände ett ögonblicks samvetskval för att jag gjort honom så uppspelt när jag var tvungen att gå därifrån igen.
Jag gick ut på trottoaren och studerade huset, sökte efter ledtrådar om människorna som bodde där. Jag gick över på andra sidan gatan för att få bättre överblick. Jag lade märke till att det inte var lika välskött som husen runtomkring: färgen på balkongräcket flagnade, och glasrutorna i ytterdörren matchade inte; den ena var antik, i mönstrat glas, den andra var slät. Men när jag tittade på huset och vad det stod för, slogs jag av vilket vackert hem vi skapat. Det var fullt av karaktär, med fönsterluckor i klara färger och blommande fönsterlådor. Det charmiga glasade tornet som krönte taket hade förmodligen bara plats för en person att sitta och läsa eller se ut över Londons skyline. Från det skifferklädda taket stack fönsterkupor ut, och bakom dem fanns förmodligen mysiga tonårsrum med snedtak. På mellanvåningen fanns en balkong, med en solblekt hammock som stod med utsikt över trädgården, och en kaotisk vinranka i sitt sista, kopparfärgade stadium.
Jag försökte föreställa mig hur jag satt där på balkongen med Maddy och delade en flaska svalt, vitt vin en sommarkväll, medan barnen lekte i trädgården. Höll jag på att återfå ett minne, eller var det här någon idealistisk fantasi? När jag såg alltihop utifrån tänkte jag att det var den gamla Vaughan som hade behövt psykiatrisk hjälp för att han släppt allt detta ifrån sig.
Så förlorad var jag i mina funderingar och min fantasi att jag nästan inte lade märke till bilen som stannade en bit bort. Jag blev vettskrämd och upphetsad på samma gång när jag insåg vem det var. Snabbt dök jag in bakom en parkerad skåpbil, hukade mig utom synhåll och tittade i bilens sidospegel. Maddy lutade sig ut genom fönstret och backade in den ganska smutsiga bilen i en minimal parkeringsficka – rätt skickligt tyckte jag, och kände märkligt nog en sekunds stolthet. Hon klev ur, iklädd en läcker, orange kappa som klockade sig nedanför midjan. Hon såg elegant och mer professionell ut än hon gjort tidigare. Håret var uppsatt och hon hade örhängen.
Och när jag såg henne igen kände jag att något gigantiskt administrativt misstag måste ha gjorts – att myndigheterna helt ansvarslöst försökte genomdriva fel skilsmässa. Säkerligen kunde ingen av oss ha begärt något sådant. Varför skulle jag vilja sluta vara gift med en så vacker kvinna? Men här var i alla fall min chans att träffa henne på riktigt; det här var ögonblicket då jag skulle presentera mig för min fru.
Precis när jag klev fram från min plats bakom skåpbilen öppnades passagerardörren på Maddys bil, och jag slank snabbt utom synhåll igen. En man klev ur, och de började genast plocka fram stora ramar ur bilens backlucka och bära dem upp till ytterdörren. Vem var det här? En affärskontakt? En bror? En älskare? Mannen var yngre än jag, och för snärtigt klädd för att vara en budkille. Han arbetade sakligt, ställde upp varje ram vid dörren och gick sedan efter fler. Var Maddy konstnär? Konsthandlare? Varför hade inte Gary och Linda nämnt det? Eller, snarare, varför hade jag inte frågat? Jag kände mig mer och mer obekväm och aningen yr där jag satt hopkrupen på trottoaren, men jag var som hypnotiserad, tvungen att läsa av situationen efter fler ledtrådar. Han kände henne, det var uppenbart, men det fanns inget som antydde att de hade något slags förhållande. Han hanterade tunga ramar på ett självklart sätt; min gissning var att hon köpt dem av honom och nu hjälpte han till att leverera dem. Bättre service än man kunde förvänta sig av en vanlig ramhandlare ... Jag ville se om den här mannen följde med henne in i huset eller om han tog sig därifrån på egen hand.
Maddy låste upp ytterdörren och klappade den upphetsade hunden, som sprang runt henne, viftade med rumpan och utstötte de långa ylanden som han hälsat mig med. Med lättnad såg jag att familjens hund inte visade någon tillgivenhet för mannen som bar in de större ramarna i hallen. Hunden sniffade maniskt i luften när hon gick in, men istället för att följa efter henne rusade han nerför trappan. Maddy ropade efter honom, men hunden hade fått vittring på något, och sedan såg jag paniken i hennes ansikte när han ignorerade hans rop och sprang mot vägen. Hon ställde ifrån sig en liten tavla och började jaga efter honom. Det märktes att det här inte var hundens vanliga beteende, men han hade uppenbarligen fått upp ett spår.
I samma ögonblick insåg jag att det var mig hunden fått vittring på. Han kände fortfarande lukten av den saknade familjemedlemmen som varit där en minut tidigare, och sprang snabbt över gatan mot mitt gömställe. Maddy följde efter och skulle hitta mig stående på lur här – mitt första möte med henne efter sammanbrottet skulle vara som en obehaglig förföljare med en bisarr mentalsjukdom. Bakom mig fanns en skuggig passage som löpte längs sidan av huset mittemot vårt. Jag sprang in där och dök ner bakom en trädgårdsbod. Hunden hann ikapp mig nästan genast. Han viftade upphetsat på svansen och hoppade upp och försökte slicka mig i ansiktet.
”Woody! Woody!” ropade Maddy desperat, och kom allt närmare.
”Gå hem, Woody”, viskade jag, men hunden brydde sig inte.
”Woody, kom hit!” skrek hon, närmare nu.
”WOODY, DIN DUMMA HUND!” skällde jag i viskande desperation. ”GÅ HEM NU, DIN DUMMA HUND, GÅ HEM!” och, fantastiskt nog, vände sig den besvikne Woody om och slank tillbaka i samma riktning han kommit från. Jag hörde henne säga ”Där är du ju, din dumma hund!” och det var märkligt att höra hennes röst. Hon hade en lätt accent någonstans norrifrån, kanske Liverpool – det var svårt att avgöra.
Men jag hade klarat mig. Hon skulle inte komma hit, så jag kunde vänta en stund tills hon gått in och sedan borde jag kanske slinka iväg – jag insåg att jag mest av allt bara hade velat se henne igen. Jag blundade, lutade huvudet mot det tjärdoftande skjulet och suckade tungt av lättnad.
”Ursäkta mig, vad gör du i min trädgård?” sa en indignerad överklassröst. Jag vände mig om och såg en rund, rödblommig figur i sextioårsåldern beväpnad med vad som såg ut som en gin och tonic. ”Åh, är det du, Vaughan! Förlåt, jag trodde det var någon slags inkräktare. Hur fan mår du? Har inte sett dig på evigheter.”
”Åh, eh – hej!”
”Jag tror att jag vet ...” sa den här ganska pompöst elegante figuren med kravatt i den öppna skjorthalsen. ” ... varför du är här.” Jag tänkte snabbt. Hur mycket visste han? Hade han sett mig spionera på min egen fru?
”Gör du?” stammade jag.
”Neither a borrower nor a lender be!” Med ett förväntansfullt leende nickade han förstående.
”Eh – Shakespeare?”
”Barden själv! Du vill ha tillbaka din mackapär, eller hur?”
”Min mackapär?”
”Ja, du vet – gud, vad heter de där sakerna?”
”Öh ...”
”Det är helt tomt. Öh ...”
”Ja, vad heter de?”
”Jag tänkte lämna tillbaka den för evigheter sen – mycket slarvigt av mig. Hursomhelst, du kan ta den – den är i boden.”
Jag öppnade lydigt dörren till boden och stirrade på det kaotiska arrangemanget av trädgårdsmöbler, övergivna gräsklippare, rostiga grillar och krukväxter som stod staplade framför mig. Jag undrade om jag skulle gissa; kanske borde jag bara greppa det gamla cykelhjulet och säga ”Ah, där är det! Tja, om du någonsin behöver låna det igen, så vet du var vi finns ...”
”Hur är det med Madeleine?” frågade han, medan jag låtsades granska utrymmet framför mig.
”Hon mår, eh, bra. Faktiskt har hon precis varit ute med bilen!” slängde jag ur mig, kanske lite för glad över att ha en alldeles sann skärva av information att dela med mig av.
”Åh. Någon särskild stans?”
”Eh, vet inte riktigt. Hämtat lite stora tavlor?”
”Hon jobbar jämt, eller hur?”
”Gör hon? Nej, jag menar, ja, visst gör hon.”
”Ni borde komma över på middag snart.”
”Tack, gärna.”
”Är det sant?” Mitt svar verkade förvåna honom. I samma ögonblick förstod jag att tidigare erbjudanden förmodligen alltid hade avvisats.
”Toppen, ja men vad sägs om i helgen? Arabella sa just att vi inte har sett er på länge och vi har inget särskilt för oss på lördag.”
”Åh nej, lördag ... lördag kväll funkar inte så bra ...”
”Lunch då?”
Utan att ens känna honom eller hans fru, insåg jag att bitterheten i mitt äktenskapliga uppbrott inte skulle minska av att boka in mig och Maddy på en parmiddag hos grannarna.
”Eh, det är lite svårt just nu, faktiskt. Maddy och jag håller på att ... eh, ja, jag tror att vi kommer vara rätt upptagna ett tag.” Hans tystnad krävde fler detaljer. ”Vi – ja, vi ska separera på prov.”
”Separera på prov?”
”Ja, du vet ... och skiljas på prov. Bara för att se hur det går, liksom ...”
Denna pinsamma nyhet fick åtminstone slut på samtalet. Grannen ställde ifrån sig sin drink och klev in i boden själv, och det visade sig att saken jag kommit för att hämta legat precis framför mig hela tiden. ”Vad dum jag är”, suckade jag.
Tio minuter senare stod jag på ett fullsmockat tunnelbanetåg, och märkte att folk gav mig mer utrymme än vanligt. Kanske var det på grund av det meterlånga sågtandade bladet på den elektriska häcksaxen som jag höll tätt intill mig. Den var för tung att bära hela vägen tillbaka till Gary och Linda, så jag hade tagit det modiga beslutet att åka kollektivt. Jag försökte mig på ett svagt leende mot en mamma, som genast flyttade sina barn längre bort i vagnen. Jag bar det klumpiga vapnet som om jag knappt ens var medveten om att jag höll i det, som om jag ofta färdades på tunnelbanan i rusningstid med en meter vässade ståltänder i högerhanden. Ett par killar i huvtröjor såg vaksamt på mig. ”Respekt!” muttrade en av dem när han klev av på stationen efter.