Hej allihop,
Som ni kanske vet har jag nyligen varit med om en extrem form av minnesförlust, som helt har suddat ut alla mina personliga minnen. Detta innebär att jag inte kan komma ihåg något som har hänt mig före den 22 oktober i år. Men med er hjälp hoppas jag kunna återskapa min egen personliga historia utifrån fragment som ni kan minnas.
Jag skulle vara djupt tacksam om ni kunde ta er tid att titta på den här Wikipedia-sidan som jag har påbörjat, och sedan lägga till extra detaljer som ni minns, eller redigera saker som ni tror kanske är felaktiga. Exempelvis har jag redan lagt till basfakta som att jag gick på universitetet i Bangor. Men om ni gick där med mig, skulle ni kanske kunna lägga till lärare jag haft, eller föreningar jag var medlem i eller anekdoter som ni tycker är värda att minnas. Mitt hopp är att det här webbdokumentet kommer att växa till en komplett beskrivning av mitt liv innan minnesförlusten, och detta i sin tur skulle kunna hjälpa mig att återfå de faktiska minnena av dessa händelser.
Stort tack,
Vaughan
Gary hade, med sin ivriga tro på användargenererat innehåll, kommit med initiativet till att skapa en detaljerad berättelse om mitt liv hittills. Min vädjan gick ut via mejl, Facebook, och vilken poäng det nu var med det, YouNews. Jag hade desperat letat efter ett sätt att återta äganderätten till min personliga historia; jag ville lära mig allt om mitt fördolda förflutna, pussla ihop datum och nyckelhändelser och förstå hur allt hängde ihop.
”Halvkunskap är farligt”, hade Gary så vist citerat.
”Vem sa det?”
”Jag vet inte. Alexander någonting ... Aha ha ha!”
Här var Facebook/LinkedIn/Friends-profilen tagen till en helt ny nivå. Jag skulle ha min egen biografi kollektivt skriven på nätet. Unikt nog skulle jag inte vara redaktör för min egen livsberättelse; jag fick inte ens ett par samtal med spökskrivaren. Det gamla manuset var förlorat, så nu skulle det skrivas om helt och hållet, den här gången från vittnenas synvinklar. Jag existerade knappt ens i första person: min livshistoria var helt och hållet ”du” eller ”han”. Jag undrade hur detta perspektiv skulle påverka läsarens sympatier. Det skulle vara som om USA skulle få sin historia omskriven från början av Storbritannien, Mexico, Japan, indianerna och Irak.
”Det är en intressant idé”, sa dr Lewington när jag stolt berättade hur mina personliga minnen skulle sättas ihop av andra. Det var nu tre veckor sedan min amnesi, och det här var mitt första återbesök på sjukhuset. ”Men du borde fortsätta att skriva ner dina egna minnen. Skriver du ner dem?”
”Ja, jag har en liten anteckningsbok vid sängen. Med massor av tomma sidor.”
”Och hur mår du? För jag kan fortfarande skicka dig till en psykolog eller kurator om du tror att det skulle vara till någon hjälp?”
”Nej, jag är trött på att prata om det, om jag ska vara ärlig. Folk tror att jag är knäpp nog som det är, utan att jag ska gå till en psykolog också.”
”Det finns inget skamligt med det. Det du har upplevt är väldigt traumatiskt – det är en slags mentalsjukdom.”
”Jag mår bra, faktiskt. Allt känns bättre. Jag tror jag har blivit kär ...”
”Det var fina nyheter. Var det inte så att du låg i skilsmässa?”
”Japp – det är hon. Hon vill fortfarande skiljas, men jag hoppas att hon kanske vill gifta sig med mig igen efteråt.”
”Just det ja. Som jag sa, erbjudandet om en psykolog finns kvar om du behöver ...”
I slutet av vårt möte frågade dr Lewington om hon kunde få titta på min internetbiografi, och jag märkte att jag var lite nervös när hon klickade på länken. Sidan hade inte funnits där i tjugofyra timmar ens, och jag oroade mig redan för att en eller ett par bekanta skulle använda situationen för att ge igen för gammal ost. Men jag hade inte föreställt mig hur brutalt jag skulle bli behandlad under de första tjugofyra timmarna: ingen hade skrivit ett enda ord om mig.
Under de följande dagarna gick jag hela tiden in på sidan och uppdaterade, men min livshistoria bestod enbart av orden ”Denna neurologi-relaterade artikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa Wikipedia genom att utöka den.” Jag såg i historiken att rätt många hade öppnat sidan, men ingen hade gjort sig besvär att skriva något. Gary hade varit ute på Facebook och nämnde att alla jag kände hade tagit sig tid att uppdatera sina statusar och ladda upp nya foton.
Inte ens Maddy hade svarat på mitt massmejl och jag oroade mig för hur hon hanterade den bomb jag hade släppt: att hennes egen man hade glömt hela äktenskapet. Men sedan ringde Maddy till Linda, och ville tydligen träffa mig på en fika och ”prata allvar”.
”Ha, det är nästan som en dejt, eller hur?” sa jag optimistiskt.
”Mm, jag tror inte det, Vaughan. Jag tror att hon vill prata om hur ni ska göra med allting nu.”
”Jag hör vad du säger. Det är bara två vuxna som träffas för att diskutera en väldigt besvärlig situation.”
Några minuter senare kom jag ut ur mitt rum för att be Linda om råd.
”Vad tycker du – är den här skjortan för skrikig? Är den här bättre?”
”Det spelar ingen roll, Vaughan – båda är okej.”
”De här skorna då? För strikta?”
Jag hade gått igenom alla mina gamla kläder, men jag gissade att Maddy hade sett mig i dem. Och Garys skjortor lyckades på något sätt se ut både som om tvättråden konsekvent hade ignorerats, och som om de aldrig blivit tvättade överhuvudtaget.
”Hinner jag gå ut och köpa nya kläder?”
”Det spelar ingen roll vad du har på dig, Vaughan. Var dig själv, bara.”
”Okej. Bara vara mig själv. Men, eh, vad är ’mig själv’ egentligen?”
Jag var löjligt tidigt på kaféet och valde ett bord utomhus så att jag skulle kunna se henne när hon kom. Jag satte mig ner med en bok och läste om samma rad ungefär tjugo gånger. Hon hade valt ett kafé i Covent Garden, och torget var så fullt av folk att jag hela tiden inbillade mig att jag såg henne i folkmassan. Till slut kom hon och jag ställde mig upp, men hon log inte när hon fick syn på mig. Jag tänkte ge henne en puss på kinden, men hon rörde sig inte emot mig alls, så jag blev tvungen att låtsas att jag lutade mig framåt för att dra ut hennes stol.
”Hej! Kul att se dig! Du är jättefin ...”
”Ska vi sätta igång?” sa hon stramt.
Idag hade hon håret utsläppt, och jag bestämde mig för att hon kanske var mer rödblond än rödhårig. Jag frågade vilken sorts kaffe hon ville ha; hon bad om en dubbel espresso och insisterade på att räcka över den exakta summan i växelmynt.
”Dubbel espresso! Samma som jag!” sa jag entusiastiskt, och undrade hur det smakade.
”Nej, du dricker alltid en cappuccino.”
Eftersom hon redan kände mig så väl, blev det svårt att utforska varandras små egenheter – något som jag gärna hade värmt upp med.
”Hursomhelst, jag pratade med min advokat och jag tror faktiskt att det är bra att den sista förhandlingen blev uppskjuten.”
”Vad bra!” sa jag, och försökte att inte grimasera när jag drack mitt starka kaffe.
”Ja – han sa att om förhöret hade fortsatt och det sen hade kommit fram att du inte var riktigt frisk, så skulle hela skilsmässan ha kunnat ogiltigförklaras. Mycket bättre att skiljas när vi vet att det skulle vara hugget i sten.”
”Ah”, suckade jag. ”Jag förstår.”
Långt borta jonglerade eller cyklade en gatuartist på enhjuling, eller kanske gjorde han både och, och hans bombastiska utrop avbröts då och då av applåder.
”Du förstår, jag berättade för honom om din minnesförlust, och han säger att du måste skaffa ett medicinskt intyg på att du har den mentala kapaciteten att fatta beslut. Behöver du skriva ner det?”
”Nej, jag minns det ändå.”
”Så du behöver träffa en psykiater eller neurolog eller vad det nu är, så snart som möjligt så att vi kan få skilsmässan klar.”
Hon hade redan krossat den lilla del av mig som hade hoppats att hon skulle vara en smula flirtig.
”Har du träffat en psykiater än?”
”Jag är inte galen. Varför tror alla att jag behöver en psykiater?”
”Jamen, att du och jag skulle försöka igen? Det var ganska galet, det måste du medge.”
En applåd ekade över torget. Om hon bara kunde lära känna mig, då skulle hon väl se hur ärlig och omtänksam jag var. Hon skulle glömma allt det där negativa hon hört om mig från sin skilsmässoadvokat och bli övertygad om att här, äntligen, var mannen för henne.
”Hur mår barnen?” Jag ville gärna höra om dem, och jag ville påminna henne om allt vi hade gemensamt.
”De mår bra. Jag har försökt antyda för dem vad som hänt dig, men Dillie blev väldigt upprörd. Så vi måste hantera det hela försiktigt ...”
Jag var i hemlighet rädd för att bli presenterad för mina egna barn. Jag ville så väldigt gärna göra rätt första intryck hos två människor som känt mig i hela sina liv. De skulle säkert se det i mina ögon – avståndet, kylan.
”Okej, jag gör som du vill. Men säg att jag längtar efter att lära känna dem.”
”Nej, det kommer jag inte säga.”
”Jag menar träffa dem. Igen.”
Jag rev av ett hörn på en sockerpåse och delade innehållet lika mellan min kopp och bordsytan.
”Du tar fortfarande socker, alltså?”
”Så långt tillbaka jag kan minnas ...”
”Men du röker inte? Helt otroligt, alla dessa år som jag bönade och bad att du skulle sluta, och du sa att det var omöjligt. Och sen slutar du bara sådär!”
”Japp, det behövs bara lite viljestyrka. Och en minnesförlust. Är du säker på att du inte vill ha en blåbärsmuffins eller något?”
”Jag äter väl aldrig blåbärsmuffins.”
”Jag vet väl inte. Jag har inte den mentala kapaciteten att välja en muffins till dig.”
”Förlåt, jag glömde.”
”Hallå, det där är min grej.”
”Hur mycket minns du nu, egentligen? Om du kan minnas campingsemestern när du ignorerade stormvarningen, och den gången vi blev avkastade från tåget ... börjar allt komma tillbaka?”
Jag tänkte på när hon skrek åt mig om brandvarnaren. ”Nej, inte mycket annat ännu.”
”Det kanske är lika bra.”
”Jag minns inte varför vi gjorde slut – det känns bara konstigt. Jag menade allvar med det jag sa i rätten. Om att vi borde försöka igen ...”
”Lägg ner, Vaughan – vi hade gott om tid att försöka få vårt äktenskap att fungera. Det var slut för länge sen.” Och så satte hon ner kaffekoppen och bytte attityd, som om hon bestämt sig för att sluta vara så stram och vuxen hela tiden.
”Gud, när jag tänker på all skit jag har fått stå ut med!”
”Hallå, det var inte bara jag, eller hur?” Jag hade inget bevis som kunde backa upp det, men jag kände inte heller något ansvar för saker som jag inte kunde minnas. ”Det krävs två personer för att ett äktenskap ska krascha.”
”Ja, det var det dr Crippen sa ...”
”Jo, det är faktiskt en sak till jag minns”, sa jag triumferande. ”Jag minns att du blev överdrivet arg över oväsentligheter. Du blev vansinnig för att jag glömde sätta i ett batteri i brandvarnaren–”
”Oväsentligheter?”
”I det stora hela, ja. Jag fattar inte varför det skulle vara en så stor grej.”
Hon tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet. ”Därför att det började brinna.”
Först trodde jag att hon skämtade. Jag hade tillbringat för mycket tid med Gary.
”Va?”
”Det började brinna. Det var därför jag var arg. Det tog eld i köket när vi låg och sov, och brandvarnaren satte inte igång eftersom du hade tagit ur batteriet.”
Det här är anledningen till att man ska ha full koll på fakta innan man ger sig in i en diskussion.
”Shit! Det låter läskigt. Jag – jag minns inte den biten ...” mumlade jag.
”Men du minns att jag var arg?”
”Vagt ... Var vi utomhus?”
”Eh, ja, eftersom det brann i vårt hus. Hela familjen stod ute i trädgården i pyjamas medan brandkåren slängde ut alla förkolnade, glödande köksskåp på uteplatsen.”
Jag försökte se det hela framför mig, men kunde inte. ”Jäklar. Vem väckte oss då?”
”Jag fick upp barnen när du knuffade på mig och frågade om jag tyckte att det luktade rök.”
”Jaha, så det var i alla fall jag som varnade.”
”Du väckte mig och sa ’Känner du att det luktar rök?’ och då rusade jag upp och sprang in till barnen.”
”Men det var jag som kände röklukten? Så då jämnar det ut sig med att jag tog ur batteriet?”
”Nej, det gör det inte – vi kunde ha dött allihop! Vi var tvungna att köpa ett helt nytt kök! Vi kunde ha undvikit allihop –”
”Jag kanske kände röklukt snabbare än brandvarnaren ...”
”Okej – du var hjälten! Wow, rätt bra omskrivning av händelseförloppet där. Vad dum jag är – jag måste komma ihåg helt fel.”
Jag kunde inte låta bli att tänka att det här var vår första fnurra på tråden, men tyckte det var bäst att inte nämna det.
”En ros till damen?” sa en blomsterförsäljare med stark östeuropeisk accent. Rosdoften försvann en aning i molnet av tobaksrök från den våta cigaretten som hängde från hans läpp.
”Eh, nej tack.”
”Hallå damen – älskar han dig inte? Vill du han köper dig romantisk blomma?”
”Nej, tack så mycket.”
Försäljaren släntrade iväg, men hans uppdykande hade tagit udden av den tilltagande spänningen i luften.
”Du kan inte bara sudda ut allt och börja om, Vaughan.”
”Men det är ju precis det jag har gjort! Okej, jag har glömt allting, men det har ju du också. Du har glömt hur du kände en gång i tiden. Jag menade vad jag sa i rätten.”
”Du känner en dragning till en romantisk idé om Vaughan och hans lyckliga fru, därför att du är desperat efter att få tillbaka ditt förflutna, och det är förståeligt. Men ditt förflutna är inte som du tror. Du kan inte bara hoppa tillbaka till de bra delarna. Det var inte bara fyllefnitter i ett tält, det lovar jag dig.”
”Jag tänker inte på det förflutna, jag tänker på framtiden. När jag såg dig första gången, och hemmet vi skapat tillsammans ... om du hade sett alltihop med nya ögon som jag gjorde, då skulle du inte velat släppa det.”
”Ja, men dina ögon kan inte se dig där du står och förstör utsikten. Det är som att se ett vackert hus från motorvägen och tänka ’där skulle jag vilja bo.’” En applåd bröt ut i folkmassan på torget, som för att understryka Maddys poäng.
”Men man kan ju förändras”, sa jag. ”Jag har verkligen förändrats. Och jag är så ledsen för allt du fått stå ut med när vårt äktenskap gick snett. Om det är till någon tröst, tyckte jag det var så traumatiskt att min hjärna suddade ut alla minnen av det, plus allting annat. Och det enda jag minns nu är hur starkt jag kände för dig när vi träffades.”
”Jaha, men vänta bara tills du får tillbaka resten av minnena. Du älskar inte mig, Vaughan. Det är din hjärna som lurar dig.”
Den kedjerökande blomsterförsäljaren hade inte haft någon framgång, och hade nu börjat på kaféet bredvid vårt.
”Ursäkta mig”, ropade jag till honom.
”Vaughan, nej!”
”Hur mycket kostar rosorna?”
”Fyra pund styck”, sa han och rusade fram till oss. ”Vacker ros till vacker kvinna.”
”Vaughan – du köper ingen ros.”
Men de nikotinfläckade fingrarna var redan i färd med att dra fram ett cellofaninslaget kärleksbevis.
”Nej, nej”, sa jag. ”Du får femtio pund för allihop.”
”Alla?”
”Vaughan – du kastar pengarna i sjön.”
”Sextio pund!”
”Femtio, så kan du sluta jobba för idag.” Mannen nickade uttryckslöst och bytte snabbt sedlarna i min hand mot en stor bunt taniga röda rosor.
”Han älska dig väldig mycket.”
”Vi håller faktiskt precis på att avsluta vår skilsmässa”, förklarade hon.
”Din fru – rolig dam!” skrattade blomsterförsäljaren. Ingen av oss stämde in. Min dramatiska gest hade bara gjort Maddy mer irriterad och nu gick hon bryskt igenom checklistan med allt praktiskt som hon ville reda ut. Även om det skulle krävas kontakt och samarbete mellan oss i framtiden, ville hon inte vara min vän.
Desperat som jag var, försökte jag en sista gång.
”Min minnesförlust kan vara det bästa som hänt oss!”
”Herregud, Vaughan, det var ju en av de saker som drev mig till vansinne – att du glömde allt jag sa! Om det handlade om ditt liv, då kom du minsann ihåg det, men om det var något jag gjorde, då var det inte viktigt nog för dig att notera. Och plötsligt minns du absolut ingenting om mig och så tror du att jag ska tycka att du blir mer attraktiv? Jag skulle säga att det här bara är den logiska slutsatsen på vart hela vårt förhållande har varit på väg i tjugo år. Först glömmer du mjölken jag ber dig att köpa på hemvägen, sen glömmer du att jag ska ha en utställning, eller att jag bad dig att komma hem tidigt så att jag kunde komma iväg till fotolabbet, sen glömmer du vår bröllopsdag eller att du gav mig samma julklapp förra året, och slutligen glömmer du precis allting om mig – vad jag heter, hur jag ser ut ... du glömde att jag ens fanns till. Jag förstår inte grejen med alla läkare och neurologer, för det var åratal sen du glömde att jag existerade. Det här är inte en mental sjukdom. Det är bara den du är. Det är över, Vaughan! Vi ska skiljas. Sagan är slut. Sagan om oss.”
Och så gick hon. Efter sig lämnade hon femtio röda rosor. Jag satt där och grimaserade över min bittra, kalla espresso tills infravärmaren bredvid mig blinkade till och stängdes av. Det började skymma och jag insåg att jag skakade. Hur hade jag tänkt egentligen – det var löjligt att tro att sommaren skulle vara för evigt.
På andra sidan torget såg jag en äldre dam med käpp. Hon hade stannat helt och stod där stilla och såg ner i marken. Hon såg utmattad ut, liksom besegrad. Någonting gott skulle komma ur allt detta bestämde jag, plockade upp den överdrivet stora rosbuketten och gick mot henne.
”Ursäkta mig, jag undrar om jag skulle kunna få ge er femtio röda rosor?” sa jag, med all charm jag kunde uppbringa.
Hon tittade misstänksamt på mig en sekund. ”Perversa människa!”, sa hon.