”Vaughan, jag har dåliga nyheter.” Det var precis en månad sedan minnesförlusten, och jag hade precis kommit hem och hittat Gary i köket. Han använde en brödkniv för att försöka spetsa de sista syltlökarna i en burk.
”Vadå? Vad är det?”
”Du kanske borde sätta dig ner?”
”Är det något med Maddy – eller barnen? Berätta nu!”
”Nej – det är din pappa. Han har fått en till hjärtinfarkt.”
En förstummad tystnad uppstod.
”Min pappa?! Jag visste fan inte att jag hade en pappa. Lever min pappa? Varför har du inte sagt att min pappa lever?”
”Jaa ... jag bara antog att du visste. Jag menar, du frågade aldrig om det ...” Gary höjde händerna som för att säga att det inte angick honom.
”Men du pratade om mina föräldrar i imperfekt. Du sa att de var ett fint par.”
”Ja – dåtiden var liksom när jag kände dem. Hursomhelst, då var det ju goda nyheter, om du trodde att han var död. Det är han inte – han lever. Nätt och jämnt. Men du kanske inte borde vänta för länge ... Hjärtinfarkt, det är rätt allvarligt, va?” Och sedan, som om han trodde det skulle kunna vara till tröst: ”Vill du ha en syltlök?”
Frågor jag önskade att jag ställt för länge sedan avfyrades mot Gary snabbare än han kunde misslyckas med att besvara dem.
”Hur gammal är han? Är han vid medvetande? När var hans förra hjärtinfarkt?” Och ännu svårare att besvara än de andra: ”Vad kallar jag honom?”
”Vad menar du?”
”Säger jag far, pappa eller farsan, eller kallar jag honom för förnamn kanske?”
”Vet inte. Pappa tror jag. Ja, jag tror att om det var något annat så skulle jag komma ihåg det.”
Gary visste bara att Madeleine hade ringt och sagt att hon var på väg till sjukhuset med barnen för att träffa deras farfar. Han hade fått lämna intensivvårdsavdelningen, och fick ta emot korta besök.
”Ringde Madeleine?”
”Hon ringde Linda på mobilen. Hon sa att hon tyckte att du borde få veta.”
”Jaha. Sa hon något annat? Ville hon att jag skulle ringa?”
”Nej.”
”Sa hon inget om det, eller?”
”Hon sa att du inte skulle ringa henne. Hon gav Linda numret till sjukhuset. Men det är en sak som är lite lustig ...”
”Vadå?”
”Telefonnumret till sjukhuset slutar på en massa ettor. Ett, ett, ett, ett. Det är ju konstigt, eller hur?”
Jag satte mig ner, och nu när Gary såg att de dåliga nyheterna verkligen sjunkit in, så gjorde han sitt bästa för att trösta, på sitt grabbiga, lite obekväma sätt.
”Det måste vara jäkligt tufft för dig ...”
”Ja, jo ...”
”Att inte minnas något om honom, och sen få reda på att det gamla hjärtat är kaputt.”
”Det känns inte bra.”
”Inte bra. Precis. Det är precis vad det är. Inte bra alls. De smakar lite gammalt. Kan syltlök bli gammal?”
”Vet du när Madeleine ska besöka honom?”
”Nej, men du kan ringa sjukhuset. Det är för att de ligger i fin vinäger, typ balsamico eller nåt.”
”Jag kanske borde ringa henne ändå. För att få reda på när hon ska dit och hur det funkar och så.”
”Det skulle du kunna göra. Bara det att hon sa att du inte skulle ringa. Hmm ... jag känner mig lite risig nu.”
Jag hade inte känt mig mogen att träffa mina egna barn ännu, eftersom jag ville vara helt redo. Men när det gällde min far tvingade omständigheterna mig – jag måste lära känna honom så att jag kunde bli ledsen på riktigt om han dog.
När jag kom in på sjukhuset funderade jag på om jag skulle köpa någonting till min pappa i presentbutiken. Ett kort kanske, eller lite blommor? Eller någonting som skulle visa hur säker jag var på att han snart skulle repa sig: ett magasin kanske, eller till och med en bok? Inte för lång, dock – Krig och fred eller den fjärde Harry Potter skulle uppenbarligen vara att ta i. Men jag visste förstås ingenting om min fars smak eller intressen. ”Pappa” var just nu en blandning av alla fadersfigurer som överlevt minnesförlusten. Baron von Trapp och Kung Lear blandades med Homer Simpson, Darth Vader och den skämtsamma pappan i den där 70-talsreklamen för brunsås.
Uppe på fjärde våningen visades jag till min fars rum, och blev glatt överraskad av hur pigg han såg ut, den kraftige, mörkhårige mannen i sängen. Så det här var min far. Jag satte mig ner och tog plikttroget hans knubbiga lilla hand i min.
”Hej pappa, det är jag. Jag kom så fort jag kunde.”
Den gamle mannen kastade en blick på mig. ”Vem fan är du din helvetet?” sa han med stark utländsk accent. Jag såg det arabiska namnet på hans plastarmband och lämnade rummet genast.
Jag satte mig i korridoren en stund för att lugna mig. Hade det kanske varit rätt gammal man, fastän Gary hade glömt att berätta att min far också var en syrisk spion som hade stigit i graderna inom Royal Air Force, trots den kraftiga accenten och förkärleken för grammatiskt inkorrekta svärord?
Nu stod jag utanför ett rum där patienten hade samma efternamn som jag. Jag stålsatte mig och gick in. I sjukhussängen, omgiven av surrande maskiner, tuber och slangar, låg en skelettliknande gammal man – blek hud som smet åt kring hans skalle, läpparna nästan osynliga. Kontrasten kunde inte ha varit större; de digitala monitorerna och den dyra teknologin kändes som science fiction, medan kroppen mitt i alltihop såg ut som ett bronsålderslik som konserverats i en torvmosse.
”Hej?”
”Är det du, min pojke?” sa han genom syremasken.
”Ja. Ja, det är jag.”
”Du är så snäll. Som kommer och besöker mig.” Hans röst var mycket svag och han vände inte på huvudet när han pratade.
”Ja men självklart. Det är det minsta jag kan göra. Vill du ha någonting?”
”Nej, sitt du. Jag har det bra”, sa han, fast det uppenbart var tvärtom.
Jag hade fått höra av sjukhuspersonalen att min far var vid medvetande och klar i huvudet, men jag hade på något sätt förväntat mig att han skulle sova eller ha svårt att prata genom syremasken, så att jag som en plikttrogen son bara skulle behöva sitta där en stund och sedan gå hem igen.
”Hur mår du?”
”Jodå, du vet. Glad att jag fortfarande är med.”
”Har du ont?”
”Lite. Inte så farligt.”
”Och du vill inte ha någonting?”
”Stor whisky. Utan is.”
Jag log åt den gamle mannens lättsamma sätt och insåg att jag redan tyckte om min pappa. Han lyckades vara skämtsam fastän han var i dödens väntrum. Faktum var att han såg ut som om han inte behövt sitta ner i dödens väntrum alls, utan fått gå raka vägen in till döden och satt sig ner där. Rummet luktade desinfektionsmedel, som ändå inte lyckades dölja lukten av kroppsligt förfall.
”Maddy och barnen. Var här ...”
”Det stämmer.”
”Underbara barn. Så charmiga.”
”Det är de.” Och sedan försökte jag komma på någonting mer att säga. ”Och de har tagit alltihop så bra.”
Den gamle mannen verkade först inte reagera, men till slut hade han smält vad jag sa.
”Tagit vad så bra?”
”Tja, du vet ...”
”Har det hänt något?”
Det slog mig genast att den gamle mannen inte visste någonting om vår skilsmässa. Självklart inte – min far hade hjärtproblem, han var gammal och sårbar; varför skulle vi lägga sten på hans börda genom att berätta att hans enda barns äktenskap kraschat? Och av samma anledning hade han uppenbarligen inte fått veta något om min minnesförlust.
”Jag menar, de har tagit det hela mycket bra, du vet ... att deras farfar fått en hjärtinfarkt.” Och på ett perverst sätt var jag glad att den här medicinska åkomman kom till min räddning.
Plötsligt ljöd ett alarm från en av monitorerna. Jag hoppade upp, osäker på vad jag skulle göra. En röd lampa blinkade på en maskin ovanför sängen. Var det nu det skulle hända? Var det i det här ögonblicket min far skulle dö, ett par minuter efter att jag träffat honom för första gången? Jag skulle precis springa efter hjälp när en sjuksköterska släntrade in och nonchalant tryckte på en knapp så att ljudet tystnade. Sedan gick hon mot dörren utan att säga något.
”Är allt som det ska?”
”Ja, det är bara den där maskinen. Den gör så ibland.”
”Tack!” sa den gamle mannen, men sköterskan hade gått. ”De är fantastiska här.”
”Du håller humöret uppe, alltså?”
”O ja. Man ska inte klaga.”
”Du har i och för sig just haft din andra hjärtinfarkt. Du har rätt att klaga lite om du vill.”
”Nej, jag är lyckligt lottad. Personalen är väldigt vänliga. Helt fantastiska.”
Det var verkligen ”helt fantastiskt” att min far inte kunde komma på något negativt alls att säga om sitt nuvarande tillstånd. Jag hade inte vetat vad jag skulle förvänta mig; skulle han vara trött eller otäck eller grinig eller martyr? Men hjärtinfarktspatienten verkade bara enormt varmhjärtad.
Det stod ett hemgjort kort på sängbordet, och jag såg att det var underskrivet av Dillie.
”Fint kort Dillie gjort.”
”Så fint och omtänksamt av henne.”
Jag lyssnade på hans ansträngda andning. Jag försökte föreställa mig hur den här mannen höll min barnahand och ledde mig över vägen. Jag såg hur vi spelade fotboll tillsammans i en ihopfantiserad trädgård. Men inget av det fick någon riktig skärpa.
”Minns du när vi spelade fotboll när jag var liten?” frågade jag.
”Hur skulle jag kunna glömma det? Du var verkligen ...” och han tystnade för ett ögonblick medan hans åldrade sinne sökte efter rätt ord. ” ... så värdelös!”
Jag skrockade åt hans skämt.
”Ja, men jag var ju bara ett barn.”
”Nej nej, också när du var äldre. Helt kass!” Hans trötta ansiktsmuskler orkade ändå få till ett leende. Min fars minne var uppenbart inte så skarpt, och jag försökte gå vidare i samtalet.
”Ja, nej, fotboll var aldrig min grej. Gary påminde mig häromdagen om att jag brukade sjunga i ett band.”
”Just det ja. Vilken röst!”
”Åh ... tack.”
”Som en strypt katt.”
”Va?”
”För jäklig.”
”Ha! Rockmusik har väl alltid låtit så för den äldre generationen.”
”Publiken applåderade –”
”Det var ju bra.”
”– långsamt. Medan du sjöng ...”
Det verkade som om också det här var en relation som byggde på att man retades och jäklades med varandra, men jag var inte beredd på att främlingar var så oförskämda.
När jag väl vant mig, insåg jag att det var underbart att min far fortfarande kunde reta mig så här från sin sjuksäng. Det visade vilket starkt band vi måste ha haft. Det här var helt uppenbart min pappas sätt att visa sin kärlek.
”Men inget av det där spelar någon roll”, sa min far. ”Det viktigaste i livet ... lyckades du med i alla fall.” Hans röst lät mer och mer ansträngd.
”Vadå – mitt jobb?”
”Nej. Din fru.” Med enorm ansträngning vände han sig mot mig. ”Du gifte dig med rätt flicka.” Andningen var tyngre nu och jag ansträngde mig för att höra vad han viskade i sin syremask. ”Ni två. Passar perfekt ihop.” Och så blundade han, kanske för att se framför sig hur jag återvände till Madeleine samma kväll och hur lycklig han blev av den tanken.
Min fars fysiska tillstånd gav hans ord lite extra tyngd, antar jag. Vilken mening som helst kan låta djupsinnig om man yttrar den på sin dödsbädd. Man skulle kunna använda sitt sista andetag till att säga ”Du borde verkligen ta av dig rocken när du är inomhus, annars känner du ingen skillnad sen när du kommer ut”, och de som lyssnade skulle nicka vördnadsfullt åt visdomen i denna insikt. Men att min egen far skulle anstränga sig för att säga att jag och Madeleine passade perfekt ihop – det var första gången någon hade haft något positivt att säga om mitt äktenskap.
”Ja, hon är en på miljonen”, höll jag med.
”Precis som ...” och nu måste han dra efter andan igen ” ... din mor.”
Sedan var min tid plötsligt slut. Jag hade bara varit där i tio minuter, men bränsletanken var redan tom. ”Lite trött nu, min pojke. Kan inte prata mer.”
”Okej.” Och så tvingade jag mig att säga det. ”Okej, pappa.”
Pappa blev tyst och hans andningsljud blev annorlunda när han nästan omedelbart somnade. Jag satt där och bara stirrade på honom en stund, och försökte se mig själv i de där torkade ansiktsdragen. En vagn rasslade förbi i korridoren, men ingen kom in. Jag hade oroat mig för att jag kanske skulle bli gråtfärdig av att se en förälder som jag inte kände igen, men jag kände mig faktiskt upplyft. Hans instinkt om Madeleine var samma som min. ”Passar perfekt ihop” hade han sagt. Om det hade varit mitt hjärta som var kopplat till EKG så hade larmet gått vid det här laget.
Några minuter senare kom en sköterska in och sa att han skulle sova i flera timmar nu.
”Han är förvånansvärt positiv, eller hur?”
”Han är en sån där människa bara” log sköterskan, ”som gör att man blir glad över att leva.”
”Han är min pappa.”
”Japp.” Hon log. ”Jag vet.”
Det var en besvikelse att ingen var hemma när jag kom hem till Gary och Linda. Jag ville så gärna berätta allt om min pappa, vad han hade sagt om Maddy, och vad sköterskan hade sagt om honom. Jag kanske kunde ringa Maddy nu och prata med henne om honom. Vad skulle vara mer naturligt än att vi diskuterade våra respektive besök på sjukhuset? Jag hade redan lärt mig hennes nummer utantill, och tryckte in alla siffror utom den sista. Mitt finger blev hängande över den sista siffran. Sedan la jag på och gick ut i hallen. Jag la mig på mattan en stund och stirrade upp på brandvarnaren som blinkade varannan minut för att visa att ingen hade tagit ur batteriet. Och sedan, nästan utan att tänka, ställde jag mig upp och slog numret. Jag blev chockad över att få ett svar nästan genast.
”Hallå?” sa en flickas röst, vänlig och nästan förvånad över att någon ringde. ”Hallå, vem är det?” sa hon efter en liten paus. ”Mamma, de säger inget, men jag tror att det är någon där ...”
”Hallååå?” sa Maddy och tog över telefonen. ”Hallå? Kan du ringa tillbaka är du snäll, vi hör dig inte här ... tack och hejdå.”
Jag hörde precis hur Dillie sa, chockat: ”Mamma!” innan samtalet dog. Det var första gången jag hörde min dotters röst.
Jag hade använt min egen mobiltelefon, men hade dolt numret. Jag undrade om de nu försökte ta reda på vem det var som inkräktat. När jag tittade på telefonen i min hand la jag plötsligt märke till kameraikonen. Upphetsat skrollade jag runt tills jag hittade en annan ikon som hette Bilder, som ingen hade berättat om. Ett enda klick, och där fanns ett helt galleri av foton på Jamie med hunden eller Maddy med hunden och jag med hunden. Sen var det ungefär hundra bilder på bara hunden. Jag närde en misstanke om att Dillie kanske hade använt kamerafunktionen mer än jag någonsin gjort. Men det fanns några bilder på henne också, hela tiden poserande med ett stort leende mot fotografen. Jag tittade igenom dem allihopa igen, sakta, och såg på dessa mänskliga varelser som Maddy och jag hade framställt. Och sedan tog jag nästan slut på batteriet medan jag stirrade på bilder av Maddy och försökte utläsa hennes känslor på varje foto. Jag föreställde mig ögonblicken som fångats, orden som kanske hade ljudsatt dessa tysta stillbilder. Och inga rationella tankar kunde motverka den överväldigande dragning jag kände till henne. Hustrun som Gary sagt att jag aldrig kunde vinna tillbaka. Kvinnan min far hade sagt var perfekt för mig. En timme senare stod jag framför badrumsspegeln och lyfte rakbladet mot min hals. Jag slängde en sista blick och satte igång. Snart föll stora, gråstrimmiga skäggtussar ner i handfatet; trådiga klumpar av gamla Vaughan sveptes upp från porslinet och slängdes i soptunnan. Den ojämna stubben skördades så nära inpå skinnet som det var möjligt, innan det smordes in i maskulint doftande lödder, och sedan skrapades av med en splitter ny rakhyvel som kunde skryta med fler rakblad än vad som var praktiskt eller nödvändigt. Bit för bit såg jag mitt ansikte framträda från sitt gömställe, där det gömt sig sedan sent 1980-tal, då jag tydligen hade läst någonstans att Mrs Thatcher inte gillade skägg.
Mitt ansiktes förlossning gick inte utan en del blod och smärta. Jag var novis på att raka mig, tryckte för hårt kring hakan och missade irriterande tofsar under underläppen, men till slut kunde jag tvätta mitt bleka, glansiga ansikte och se en ny person som tittade tillbaka på mig i spegeln. Jag försökte intala mig att jag var rätt stilig, med fyrkantig haka och allt, som James Bond, eller Action Man – även om bilden stördes en aning av alla blodstänk. Den renrakade personen hade fortfarande på sig de skrynkliga, sjabbiga gamla kläderna jag hittat i Garys och Lindas sovrumsgarderob, men nu var det dags för del två i min plan.
Gary hade sagt att minnesförlusten bara var någon slags medelålderskris – en anklagelse jag ivrigt hade förnekat eftersom det kändes som om jag var alldeles i början av mitt liv. ”Ärligt talat, vilket jäkla tjafs bara för att du ska fylla fyrtio”, hade han sagt. ”Varför kan du inte bara skaffa ring i örat och en röd sportbil och sen gå vidare?” Jag mindes hans ord nu när jag klev in på ett stort varuhus och sa att jag behövde en ny kostym eller två.
”Självklart, sir.”
”Något med klass, du vet, välklätt och sofistikerat ...” och sedan såg jag i en spegel att en blodfläckad bit toapapper fortfarande satt fast i ansiktet på mig.
De kostymer jag gillade bäst var de med påkostade detaljer som ingen annan kunde se: tjusiga blommiga foder och praktiska små innerfickor. Jag kände hur jag rätade upp mig och blev längre framför spegeln. Jag såg ut som en skarp kille med full kontroll, och expediten nedlät sig till att dela med sig av sin expertis: detta var ”en mycket fin kostym”. Försäljaren hade sett ganska föraktfullt på mig när jag inkräktade på hans avdelning – en attityd som inte blev bättre av min oförmåga att minnas pinkoden till mitt kreditkort. Ett hispigt sms till Maddy löste problemet. Utrustad med den kunskap som krävs för att överleva nuförtiden, köpte jag tre designerkostymer, tre skjortor och två par skor. Jag behöll en av kostymerna på; mina gamla kläder låg i kassarna, fastän jag aldrig kunde tänka mig att ha dem på mig igen.
En månad efter minnesförlusten var det dags att lite generat ha release för Vaughan, version 2.0. Ja, det hade varit vissa barnsjukdomar när det gällde operativsystemet, och visst, minnet var begränsat, men den här modellen skulle se renare och elegantare ut; den skulle ha ett mer användarvänligt gränssnitt; den skulle inte plötsligt börja ryka eller orsaka batteriproblem. Mitt hopp var att det var precis den sorts hårdvara som någon som Maddy, till exempel, skulle kunna tycka var önskvärd och kanske till slut oumbärlig.
”Varsågod, sir!” sa expediten och räckte över kostymerna i stora påsar som såg dyra ut. ”Något särskilt tillfälle ni köpt dem till?”
”Det kan man säga. Jag har just träffat min fru.”
”Gratulerar! När är bröllopet?”
”Nu ska vi inte förhasta oss”, sa jag och stoppade kvittot i påsen. ”Jag måste skilja mig från henne först ...”