Om tanken med namnet var att skapa en upphetsad förväntan, så fungerade det inte på mig. Jag misstänkte faktiskt starkt att Plask City inte alls var en riktig stad. Den verkade sannerligen sakna det mest grundläggande lokala styre och den kommunala infrastruktur som skulle ha gjort det möjligt att ansöka om stadsprivilegier. Så när barnen sjösatte sin plan att åka till den gigantiska inomhusvattenparken, så kunde jag inte riktigt dela deras entusiasm.
”Plask City?”
”Det är som ett gigantiskt badhus med vattenrutschkanor och vågmaskiner och allting.”
”Och de har typ en riktig strand med sand och så.”
”Och en död mås täckt av olja?”
”Så där säger du varje gång, pappa.”
”Gör jag? Det kändes som om jag just kom på det. Det är en toppenidé, barn, men jag tror inte att det är öppet på annandag jul.”
”Jo, det är det. Vi kollade på nätet.”
”Aha, men ni förstår, jag tror inte jag har några badbyxor.”
”Jo, det har du. De ligger fortfarande i den där väskan i torkskåpet.”
”Aha, men saken är den”, försökte jag, ”att anledningen till att jag inte kan ta med er till badhuset, mina älskade barn, är ... att jag inte minns hur man simmar.”
För ett ögonblick verkade de helt paffa.
”Vi kan lära dig!” pep Dillie lyckligt.
”Va?”
”Ja, vi lär dig simma! Precis som du lärde oss!”
En timme senare stod jag iklädd ett par säckiga badshorts och försökte samla mod att gå igenom det iskalla fotbadet mellan omklädningsrummet och poolerna. En stor skylt sa att barn under fjorton måste ha en vuxen med sig. Det stod ingenting om de barn som lärde sina föräldrar hundsim.
Väl inne slogs jag av hur enormt stället var. Det var en gigantisk postmodernistisk katedral, byggd för att hedra de båda tvillinggudarna Vattenlek och Fotsvamp. Väldiga, människoätande tuber gjorde spiraler genom luften; såväl vuxna som barn svaldes ner en efter en, och for skrikande ner igenom matstrupen i fiberglas. På sicksackande trappor stod köer av nästan nakna, skälvande flyktingar som väntade tålmodigt i hopp om att kunna fly, bara för att upptäcka att tunneln som ledde ut listigt vände in i byggnaden igen längre bort, och sedan spottade ut dem i en djup pool precis bredvid samma trappa.
Den fuktiga, ekande atmosfären överväldigade mig och jag bara stod där och försökte ta in alltihop. En skärande siren ljöd, och jag undrade optimistiskt om det kanske var brandlarmet. Men istället ryckte barnen till sig surfbrädor och ställde sig på kö för att få surfa längs en inte särskilt övertygande strand med palmer i plast och en samling uppblötta plåster som guppade i vattenbrynet. Dillie och Jamie hade bestämt att vi skulle ses vid stranden så fort de hade åkt nerför sin favoritrutschkana, och när de hittade mig var jag misstänkt torr och lutade mig mot en papperskorg i form av en späckhuggare. Vi kom överens om att börja min lektion i Lilla Grodyngelpoolen i bortre hörnet, där ett antal utströdda ungar under fyra år plaskade runt med sina överbeskyddande föräldrar och en uppblåsbar vithaj.
Det varma vattnet i nybörjarpoolen nådde mig halvvägs upp på låren, så jag kom fram till att det förmodligen var mindre pinsamt att sätta mig på huk medan barnen diskuterade det bästa sättet att börja pappas första lektion.
”Vi skulle kunna liksom hålla under honom medan han tränar på bentagen?” sa Jamie. ”Ja, jag minns att han gjorde så med mig. Eller, det finns några simpuffar i den där korgen. Han skulle kunna ta på sig dem?”
”Äsch – jag kan inte ha simpuffar!” protesterade jag. ”De är för barn under fem.”
”Inte vara uppnosig i nybörjarpoolen!” sa Dillie.
”Ja, var en duktig pojke nu, och om du är riktigt modig så får du glass!”
Ungarna verkade tycka att den här maktomfördelningen var hejdlöst rolig. En annan förälder tittade åt vårt håll, och jag försökte se ut som en ansvarsfull far som bevakade mina egna alldeles för stora barn som verkligen borde kunna simma vid det här laget.
”Om du du behöver kissa, gör det INTE i poolen!” sa Dillie alldeles för högt.
”Särskilt inte från den högsta trampolinen!”
De skrattade hysteriskt nu. Jag var säker på att när jag lärde dem simma började jag inte med att totalförödmjuka dem först.
”Hur ska vi göra det här nu då?” frågade jag, medan en fyraåring självsäkert simmade förbi mig.
”Jaa ... du kan väl börja med att sparka med benen och röra armarna och sådär, och se om du klarar det?”
”Är det allt? Är det så ni lär ut saker?” Mina barn hade förvandlats till en informationsfilm från 1930-talet om Föräldraskap utan dalt. Idag: Hur man lär barnet simma. 1. Lägg den icke-simkunnige i vattnet. 2. Säg åt honom att simma.
Men jag insåg att det faktiskt fanns en viss logik i det hela: det är bara att försöka och se om det kommer tillbaka.
”Okej! Jag kör ... nu ...”
”Kom igen då!”
”Jag ska försöka simma ...”
”Ja. Sätt fart då!”
Och så föll jag bara rakt framlänges i vattnet. Det kändes onaturligt och våghalsigt, men jag bara blundade och utmanade djupen i Lilla Grodyngelpoolen. Jag sträckte fram händerna för att bryta fallet, och upptäckte att mina armar faktiskt nådde till botten av poolen, så jag knuffade mig uppåt igen. Men nu märkte jag att armarna paddlade och benen flexade och knuffade mig framåt, och så länge man rör sig framåt så sjunker man inte. Jag simmade! Jag kunde simma – det kändes som det mest naturliga och instinktiva i världen.
Jag hörde hur mina barn applåderade och hurrade, men jag ville inte stanna, så jag simmade till poolkanten, vände och drog iväg igen, nu i en kraftfull crawl, och jag lyfte huvudet för att andas var tredje simtag. Jag gjorde en felfri vändning, knuffade mig iväg och jobbade mig genom vattnet, bröstsim, ryggsim, ja till och med fjärilssim – jag hade allt i min repertoar. Jag var en alfahanne-macho-simmare, snabb och stark, och jag utmanade min kropp till den absoluta gränsen. Och sedan blev jag medveten om en badvakt som blåste i en visselpipa, och jag ställde mig upp och såg föräldrar som höll sina vettskrämda småbarn och stirrade på mig.
”Hörru, det här är barnpoolen!” sa den unge australiensaren.
”Jag kan simma!” berättade jag lyckligt.
”Ja, vi ser det. Om du vill simma sådär, gå till träningspoolen, idiot.”
Jag och barnen åt en minnesvärd lunch. Guide Michelin hade ännu inte bestämt sig för om de skulle dela ut några stjärnor till den här restaurangen, men det var säkert bara en tidsfråga innan de förfördes av den eleganta atmosfären på hamburgerhaket i Plask City. Eftersom familjer tillbringade hela dagar här, var matstället praktiskt placerat precis vid vattnet, och det var kutym att dinera i den ultra-avslappnade klädseln blöta badbyxor och inget mer. Jag kunde inte tänka mig en restaurang som tydligare visade både maten och dess fysiska konsekvenser. Och hur charmigt var det inte att bli underhållen av paraden av stamkundernas nakna kroppsformer! Inga Michelinstjärnor ännu kanske, men gott om Michelingubbar som klämde sig ner i stolarna och åt Whoppers och pommes frites med magarna hängandes utanför de minimala badbyxorna. Efter lunch låg några av dem utsträckta på den grunda delen av ”stranden”, där team av Greenpeace-aktivister kunde hälla hinkar med vatten på dem och försöka hjälpa dem att kava ut i havet igen.
”Kan jag få en hamburgare, tack, och öh, lite pommes och, öh, en läsk också?”
”Du vill ha ett meal?”
”Ja. Klart jag vill ha ett meal. Det är därför jag beställer all den här maten ...”
Barnen tog snabbt över beställandet, medan de samtidigt låtsades att de inte kände mig.
”Ska du flytta ut igen när mamma kommer hem, eller?” frågade min dotter sorgset, när hon äntligen kunde slita sig från sin gigantiska vaniljchokladmilkshake.
”Dillie! Håll klaffen!”
”Nej, det är okej, Jamie.”
Jag rodnade av undertryckt belåtenhet över frågan. Det var tydligt att min dotter skulle vilja att jag kom hem för gott.
”För jag tänkte att du kunde ju flytta in i sommarhuset.”
”Dillie, håll klaffen!”
”Det är en väldigt rar tanke, men jag tänker att när par skiljer sig så är det nog meningen att de ska bo på olika ställen. Jag har letat efter en liten lägenhet så nära hemma som möjligt – men de är väldigt dyra. Men var jag än bor så kommer vi fortfarande att träffas mycket.”
”Jag vill att du ska flytta hem igen”, sa min dotter rakt ut.
”Det är väldigt snällt av dig ...” Mitt leende försvann när jag såg den mörka ilskan i Jamies ansikte.
”Nej! Nej, det får du inte!” fräste han. ”För då kommer du och mamma bara att skrika åt varandra hela tiden ...” och tårarna strömmade nerför hans röda ansikte. Den vita plaststolen ramlade åt sidan när han ställde sig upp och klampade iväg.
”Jamie! Jamie, kom tillbaka!”
Jag visste inte om jag skulle springa efter honom eller bara ge honom en stund att lugna sig. Det fanns också ytterligare en komplikation i att Dillie såg en möjlighet att äta upp hans pommes frites.
”Dillie, sluta. Han är ledsen!”
”Om man lämnar bordet betyder det att man har ätit färdigt. Det brukar du alltid säga ...”
Jag såg hur min son marscherade längs med kanten på den stora poolen, långsammare och långsammare tills han slutligen satte sig ner. Han såg så upprörd ut som det är möjligt att göra när man sitter på en bläckfisk i plast. Jag såg på honom en stund, medveten om att han då och då slängde blickar mot oss. Och sen tänkte jag att pommes fritesen snart skulle kallna i alla fall, och att det var synd att de gick till spillo. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att övertala Dillie om att hon inte borde bada direkt efter lunch, men jag var inte ens säker på att jag själv trodde på den gamla klichén. ”Om du hoppar i vattnet direkt efter att du ätit, kan du få kramp. Och sen kanske en svan bryter armen på dig, eller något.” Så medan hon köade vid en gigantisk vattenrutschkana så gick jag hela vägen runt poolen och slängde mig ner bredvid Jamie.
”Du får knuffa i mig i poolen om du vill.”
”Nej, det är lugnt.”
”Men vi åt upp dina pommes frites.”
”Det är inte pommes frites, det är strips.”
”Du vet, hela grejen med att jag flyttade var att du och Dillie inte skulle behöva stå ut med den där skiten längre.”
”Ja, men nu är det bara en annan sorts skit istället.”
”Vilken sorts skit då?”
”Mamma som gråter i sitt rum på nätterna. Att vi måste flytta.”
”Men allt kommer att bli bättre, och du kommer att märka att den nya skiten inte är lika jävlig som den gamla skiten. Vet du, jag tror inte att det här svärandet gör mig så cool som jag tror ...”
Och då log Jamie.
”Vill du att jag ska köpa nya strips till dig, istället för de vi åt upp?”
”Säg inte strips, pappa. Det låter töntigt när du säger det.”
När vi kom hem igen bad jag Jamie hjälpa mig att ta reda på om jag fortfarande kunde cykla, och till min förvåning kom den förmågan också instinktivt tillbaka. Jamie hejade och applåderade och hävdade stolt att han lärt sin far att cykla, och jag tillät den lilla historieförfalskningen passera. Men jag hade inte vobblat en enda gång; det visade sig att man aldrig glömmer hur man gör. Precis som med simning – så länge man anstränger sig för att förflytta sig framåt, så funkar det.
”Ja, det är som med äktenskap”, sa Gary i telefon den kvällen. ”Man kan inte bara flaxa runt eller hoppas på att flyta med – man måste alltid jobba på sitt förhållande ... HÅLL KÄFTEN, LINDA! JAG PRATAR FÖR FAN I TELEFON!”
Även om simning och cykling hade kommit tillbaka lätt, verkade det som om jag skulle behöva lära om andra baskunskaper. Jag gjorde mitt bästa i hushållet, men det var väldigt svårt för mig efter minnesförlusten, för jag hade visst glömt hur man använde ett strykjärn eller en dammsugare.
”Wow, pappa dammsuger!” sa Jamie. ”Det har jag aldrig sett förut!”
”Jag vet, och jag strök faktiskt imorse också!”
Jag bäddade rent i sängarna där Maddys föräldrar sovit, och när Jean ringde för att säga att de kommit hem ordentligt, slank den detaljen in i samtalet. ”Jean, jag hittade ett hårspänne när jag bäddade rent i din säng. Jag la det på sängbordet tills nästa gång du kommer.”
”Hörde du, Ron? Han bäddade rent i sängarna. Åh, du är otrolig!”
”Nej nej, det är ingenting. Jag är bara glad att jag hittade hårspännet innan jag lade lakanen i tvättmaskinen.”
”Och du tvättade dem också? Hörde du, Ron – han tvättar!”
Jag kände mig stärkt av upptäckten att fysiska minnen inte hade påverkats av minnesförlusten. ”Så om jag fortfarande kan göra allt det där som jag lärt mig tidigare”, resonerade jag, ”så betyder det att jag fortfarande kan köra bil. Det är som att simma eller cykla – man måste bara våga!” Jag väntade tills barnen hade gått hem till kompisar, och sen tog jag bilnycklarna. ”Jag måste ha suttit i det där förarsätet tusentals gånger”, sa jag till mig själv. ”Jag ska bara hoppa in och köra!”
Fyrtio minuter senare anlände bärgningsbilen för att lyfta loss bilen från muren framför nr 23. Innan hade familjen Parkers trädgård varit skild från trottoaren, men nu var det mycket mer modernt, med öppen planlösning. Och istället för att de skulle behöva parkera på gatan så hade jag nu skapat en helt ny parkeringsficka åt dem ovanpå den här högen av tegelstenar och resterna av häcken, ja, så länge man inte hade något emot att ha framhjulen i guldfiskdammen.
”Jag är otroligt ledsen, självklart kommer jag att betala för alla skador”, sa jag till mrs Parker, en mycket nervös amerikansk kvinna som bara verkade lämna huset för att gå på Grannsamverkan mot brott-möten.
”Jag trodde det var en terroristattack!” stammade hon. ”Jag trodde det här var mitt elfte september.” Hon hade stannat inne i rätt många minuter efter olyckan. Jag tror att hon kanske väntade på att bil nummer två skulle braka in i den andra muren.
Ett par poliser kom till platsen rätt snabbt, dock inte den antiterroriststyrka som efterfrågats av personen som ringde och rapporterade olyckan. En polis pillade osäkert med en ny laptop där han skulle registrera upplysningar om olyckan, medan den andra var förbryllad över att jag blåste negativt i alkoholtestet, och att jag inte hade använt min mobiltelefon när det hände heller.
”Inget annat fordon var alltså inblandat”, fortsatte den äldre polisen, ”och det var fullt dagsljus på en rak gata ... jag har väldigt svårt att förstå hur du lyckades krocka med en trädgårdsmur.”
”Jo, jag glömde liksom hur man kör bil.”
”Du glömde hur man kör?”
Han såg på de utströdda ruinerna efter muren, med en illa tilltryckt Honda Jazz som stod halvvägs igenom den.
”Eh, Dave, det finns ingen ruta man kryssar i för det ...”
”Va?”
”På den nya blanketten – det finns ingen ruta för ’Glömde hur man kör bil’.”
”Får jag se? Hmm ... är du säker på att du inte ’Svängde för att undvika gångtrafikant eller djur’, sir?”
”Säker.”
”’Halkade på oväntat hal körbana’, kanske?”
”Nej, nej – det var helt och hållet mitt fel. Jag är säker på att jag har kunnat köra bil, men jag har glömt.”
”Och när exakt var det du glömde?”
”Den tjugoandra oktober.”
Den äldre polisen tittade osäkert på mig. ”Och planerar du att försöka köra bil igen?”
”Inte förrän jag minns.”
Den äldre polisen sa till sin kollega. ”Fyll i att han svängde för att undvika en katt.”
”Japp!”
”Svart, visst var den, sir?”
”Nej.”
”Svängde för att undvika djur”, mimade den yngre polisen och kryssade i rätt ruta, och så var det med det.
”Hur tänkte du egentligen?” sa Maddy på telefon från Italien, när jag hade bestämt att det vore bäst att vara helt ärlig och öppen om det pyttelilla skrapmärket på bilen. ”Varför trodde du att du plötsligt skulle kunna köra bil?”
”Menar du att jag inte har körkort?”
”Nej! Du ville inte ta det, av princip. Det var en av sakerna som gjorde mig riktigt förbannad. Du tyckte att du var så ekologiskt sund som använde kommunaltrafiken, och sen bad du mig om skjuts överallt, när jag inte körde barnen från det ena stället till det andra.”
”Det var synd, och det var en så fin bil ...”
”Vad menar du med var?”
När Hondan äntligen kom tillbaka från verkstaden, tvättade jag den noga ute på gatan, vilket fick grannen (han som lånat vår häcktrimmer) att komma över för en lång pratstund.
”Hejsan Vaughan. Tvättar du kärran lite?”
”Haha”, skrockade jag artigt. ”Ja ... den fick inte plats i diskmaskinen.”
Det tyckte grannen var fruktansvärt roligt, och jag var osäker på om jag, rent etikettsmässigt, kunde fortsätta tvätta bilen innan han hade slutat skratta. Jag gjorde mitt bästa för att navigera de svåra vattnen mellan vanligt hyfs och att faktiskt uppmuntra den här mannen, men det räckte med att jag släppte koncentrationen i ett ögonblick för att jag skulle råka ge ett något för muntert svar och en aning för lång ögonkontakt, och plötsligt slog han till.
”Hursomhelst, Arabella sa häromdagen att nu när Maddy är bortrest så borde du komma över med barnen och äta middag nån kväll. Hon skulle kunna laga fiskpinnar eller något?”
Bakom honom såg jag Jamie och Dillie närma sig, de kom tillbaka från parken där de varit med Woody. Deras miner och gester var omöjliga att missta sig på: ordet ”Nej!” mimades om och om igen, samtidigt som de spelade upp att de sköt sig i huvudet, hängde sig och skar upp handlederna.
”Åh, det var väl snällt”, sa jag, och kvävde en hostning, ”men jag har redan planerat och handlat mat för resten av veckan, så en annan gång kanske?”
Jag hade lovat barnen pizzahemkörning den kvällen, och nu var jag tvungen att göra ett krångligt arrangemang med chauffören att han skulle möta mig hundra meter nedåt gatan så att ingen såg att han levererade mat till oss.
Men jag hade faktiskt blivit säkrare i köket – jag lagade mat ur kokböcker och serverade ungarnas favoriträtter efter deras önskemål. De var otroligt stöttande, och berättade allt om hur det brukade funka tidigare. Tydligen hade jag alltid fyllt diskmaskinen direkt efter middagen och de brukade inte behöva hjälpa till alls, eftersom mamma och jag alltid insisterade på att de skulle gå och titta på Family Guy medan de ”smälte maten”.
Och jag visste att de lurade mig, men jag lät dem titta på tv ändå eftersom de fick mig att skratta. Det var regeln: om deras vädjanden och ursäkter var smarta och roliga nog, så fick de vanligtvis som de ville. ”Pappa, jag har inte fått min veckopeng – har du sex och femtio?”
”Sex och femtio? Mamma sa att ni får en femma.”
”Jo, men det är en och femtio i administrativ avgift.”
Från början sa jag nej till Dillies förslag om att tvillingarna i hennes klass skulle komma och sova över. Men sedan insisterade hon, upprört, på att tvillingarna inte kunde bo hemma eftersom hantverkarna just hade upptäckt att deras hus var besatt av Antikrist.
”Jaså minsann?”
”Det är sant”, tillade Jamie. ”Kommunen ska skicka dit en exorcist, men man måste vänta sex veckor om man inte har råd att anlita en privat.”
Några minuter senare släpade jag in dubbelmadrassen i Dillies rum.
Dillies egen säng var ett mästerverk av kreativ snickarkonst. Vinklade trappsteg längst bak, som i en gammaldags Londonbuss, ledde upp till en mysig loftsäng, och under fanns ett krypin som gömde ett nedfällbart skrivbord med handbyggda lådor och särskilda fack för böcker och gosedjur. På varje sida om sänggaveln satt inbyggda högtalare, som ledde till en iPod-dockstation, radio och CD-spelare.
”Wow, vilken säng!” sa jag. ”Var är den köpt?”
”Du har byggt den!” sa hon stolt.
Jag tittade på den mer noggrant, och kände mig oerhört stolt över hantverket. Jag kollade styrkan i fogarna, och insåg att jag måste ha en instinktiv fallenhet för formgivning och snickeri, som jag inte vetat om.
”Och hur är det med molnen i taket? Har jag målat dem?”
”Nej, det var mamma, Hon sa att hon fick idén från pojkens sovrum i Kramer mot Kramer.”
”Jaha. Det var en Dustin Hoffman-film, eller hur? Jag tror jag minns den. De blir tillsammans igen på slutet?”
”Nej – de skiljer sig.”
Det här huset var som vilket annat viktorianskt radhus som helst, men inuti fanns avtrycken av vår familjs personlighet i varje rum. Jag kunde stå i timmar och stirra på Maddys foton. Hennes speciella signum var digitala collage av hundratals pyttesmå foton av intressanta ställen eller människor, som tillsammans utgjorde en stor bild av ett ansikte. Det fanns så mycket i dem, och jag var fascinerad av de val Maddy hade gjort i de gigantiska porträtten. När jag såg mig i spegeln såg jag mig själv, men jag kunde inte urskilja alla de hundratals människor och platser som gjort mig till den jag var. Och ändå, nu när jag gått från att bo på en sjukhusavdelning till att slå läger i en barnkammare, kände jag att jag slutligen hade hittat min plats i livet.
Jag fick veta att jag hade jobbat hårt med att renovera huset. Det var jag som hade byggt det nya köket och de inbyggda garderoberna. Jag hade till och med byggt sommarhuset i trä längst ner i trädgården, och trädäcket utanför köksdörren. Det var märkligt att jag kunde känna en abstrakt stolthet över dessa bedrifter. Inte som med alla de där negativa historierna, som inte hade något med den nye Vaughan att göra alls.
När huset såldes skulle molnen bli övermålade och min handbyggda säng skulle rivas ut till förmån för något i den nye ägarens smak. Och hur skulle det bli med det osynliga hantverk som Maddy och jag hade lagt ner: att uppfostra våra barn? Snart skulle de vara tonåringar – hur skulle de reagera på att förlora tryggheten i sitt hem, och att behöva fara fram och tillbaka mellan föräldrarna? Skulle deras bubblande charm hamna på tippen tillsammans med allt annat?
Jag var helt upptagen av funderingar över hur det kunde bli ett ”trasigt hem” som Jean framhärdade i att kalla det. Den kvällen, när barnen sov, stängde jag dörren till vardagsrummet och plockade förstulet fram en gammal videobandspelare som jag hittat i skrubben under trappan. Jag kopplade in den för att titta på några gamla hemvideor med lovande titlar som ”Julen 2007”. Jag skämdes lite, men jag tänkte att alla män i hemlighet tittar på filmer av sig själva och sina fruar från när äktenskapet var lyckligt. Kanske fanns det till och med tyngre grejer på internet; illegala bilder av Vaughan och Madeleine som håller handen på stranden, eller springer genom ett vallmofält tillsammans?
Jamie var tydligen lite av en superstjärna som bebis, och spelade huvudrollen i otaliga filmer med intresseväckande namn som ”Jamies första mosade banan” och ”Jamie ser havet!” (en intressant rolltolkning av huvudrollsinnehavaren, som valde att sova sig igenom hela scenen). Den andra bebisen måste ha misslyckats på någon audition eller så, för hon syntes knappt till alls på videobanden. Att se dem som små var fantastiskt och hjärtskärande på samma gång. Det var som att se våra bebisar för första gången, men med bonusen att jag kände de människor som dessa spädbarn skulle förvandlas till.
Det fanns fler filmer av dem när de var lite större; när man väl kunde sätta ner dem så kunde man ta upp videokameran igen. En änglalik liten Dillie sjöng en sång i sin scoutuniform, även om jag har svårt att tro att det var scouterna som lärt henne ”Heaven Knows I’m Miserable Now”. Och Jamie var fångad på film när han sprang mot mållinjen på förskolans idrottsdag. Jag var rätt spänd när jag tittade på den filmen, för Jamie ledde faktiskt – min son skulle vinna loppet! Och sedan, ett par meter ifrån målsnöret, såg han att jag filmade, stannade och vinkade mot kameran medan alla hans kompisar svepte förbi honom.
Jag tog en paus och hämtade ett par öl från kylen innan jag fortsatte med mitt hemvideomaraton. Det fanns filmer på min fru och mina barn vid havet, där våra röster nästan var ohörbara genom vinden som brusade i mikrofonen. Woody var valp, rädd men ändå trollbunden av vattnet. Han skällde åt vågorna och sprang sedan maniskt uppför stranden, snubblade på sina egna ben, och sedan ner mot vattnet igen. Barnen var yngre och fantastiskt söta, även om jag kunde se att de i stort sett var samma människor som nu. Deras minnen av den här semestern skulle förmodligen bestå av det man såg på den här filmen; deras hjärnor lurar dem att tro att de minns dagen på stranden, snarare än inspelningen som de sett många gånger sedan dess.
Minnen revideras hela tiden, och människor skriver om det förflutna. Utsikten från skilsmässoförhandlingen hade förmodligen lyft fram Maddys negativa minnen – hon hade helt enkelt behov av en förvrängd Fox News-version av våra år tillsammans. Jag letade igenom filmerna och tittade efter fler positiva bevis åt försvarssidan. Och där var jag – för kanske bara ett par år sedan, om man tittade på hur stora barnen var – i trädgården, där jag stod och grillade medan Jamie filmade och gav sin redogörelse av vad som pågick framför kameran.
”Jag skulle kunna steka köttet i ugnen först? Och sen kunde du lägga det på grillen för att få god smak?” föreslog Maddy, medan de råa kycklinglåren vägrade att ens se varma ut, och molnen av vit rök från briketterna gradvis försvann.
”Nej, det är på god väg nu”, insisterade jag, trots alla bevis som pekade i motsatt riktning. Jamies fräcka kommentarer till min misslyckade grillmiddag blev mindre sarkastiska och mer hungriga för varje gång han tog upp kameran igen, och i slutet fanns det en ton av desperat svält i pojkens röst. I midsommarkvällens falnande ljus hoppade Dillie in framför kameran och gjorde en sketch om de svältande barnen i södra London, och sedan kom Maddy i bild med en grillpanna för att överföra köttet till sina egna domäner, där det skulle bli färdigt på tjugo minuter.
Då ändrades plötsligt atmosfären. ”Låt mig för helvete fixa det för en gång skull, okej?” snäste jag, och tog tillbaka kycklingen. ”Jag sa att jag skulle grilla, och det tänker jag göra också.”
Jamie sänkte kameran, och till den suddiga bilden av min sons fötter, hörde jag hur Maddy och jag skrek åt varandra.
”Varför måste du vara ett sånt jävla kontrollfreak?”
”Jag är inget kontrollfreak. Jag vill bara att barnen ska få middag någon gång.”
”Jaha, middagen är lite senare än vanligt – vad fan gör det? Du gnäller om att jag inte lagar mat tillräckligt, och när jag gör det, ja då rusar du in och tar över.”
”Lagar mat? Det är ju inte ens varmt! Kycklingen är helt rå efter två timmar. Jag föreslog att du skulle sätta igång grillen långt innan, men du sa åt mig att jag inte skulle lägga mig i.”
Bilden av fötterna förflyttade sig gradvis inomhus då Jamie smög iväg från scenen och den usla radiopjäsen om ett förbittrat äktenskap förpassades till bakgrunden tills videokameran slutligen stängdes av. Men grälet hann bli ännu mer personligt och aggressivt, och täckte såväl specifika som allmänna fel och brister hos den andra, med repliker som inte var skrivna för att bevisa en poäng, utan bara för att såra.
Jag såg filmen ett par gånger till, och la märke till att jag höll en ölflaska i handen, och att det stod några tomma flaskor på bordet intill. När kameran svängde ner precis i det ögonblick då atmosfären tätnade, fångade den Dillies deprimerade min. Hennes nioåriga ansikte hade en resignerad sorgsenhet, som om hon hade bevittnat scener som den här många gånger tidigare. Jag hade inget minne av att ha förstört en grillkväll, och trots det ovedersägliga beviset framför mig, hade jag svårt att tro att det där verkligen var jag.
Sedan spolade jag fram bandet till slutet av Dillies lilla sketch och tryckte på Record på videobandspelaren. De sista fem minuterna av den här historien skulle nu suddas ut; det deprimerande slutet hade fått negativ respons hos testpubliken, så filmbolaget beordrade en ny klippning av slutet.
”Minns du den där härliga sommarkvällen när vi grillade och kolen inte ville brinna och Jamie fällde sarkastiska kommentarer om matlagningen?” föreställde jag mig att Maddy kärleksfullt sa.
”Javisst – och Dillie gjorde den där sketchen om välgörenhet till svältande London-barn?” ”Det var en kul kväll, visst var det?”
”Jaa ...”
När jag gick ut i köket igen la jag märke till att flaskåtervinningen var fylld till brädden med tomma ölflaskor. Jag stirrade på sexpacken öl på bänken. Jag tog den första burken, öppnade den och hällde ut innehållet i vasken. Jag öppnade nästa och kände humledoften när den fräste omkring avloppshålet. Jag öppnade den tredje. Man blev törstig av sådant här hårt arbete, och det hela verkade ganska slösaktigt. Att köpa öl och hälla ut – det är ju inte särskilt miljömedvetet? Så när kvällen var slut hade jag gjort mig av med all öl, men på det mindre slösaktiga sättet: jag drack upp allihop.
Och sedan la jag märke till Ralphs visitkort i köket, och även om det var mitt i natten slog jag hans nummer.
”Hej, det här är Ralph”, sa inspelningen. ”Jag är i Venedig just nu. Lämna ett meddelande så ringer jag upp på det nya året.”
Han behövde väl inte skryta.
På nyårsafton såg jag de redigerade videofilmerna igen tillsammans med barnen, och de var upphetsade och lyckliga över att se hur vi var då. Sedan sprang Dillie och hämtade en låda med foton och ungarna berättade om hela den dimmiga rollbesättningen av familj och vänner som lyckats klara sig från min feta tumme som halvt täckte kameralinsen.
”Det där är gammelmorbror Simon, mormors bror som flyttade till Australien–”
”Förståeligt.”
”Pappa!”
”Titta på mamma här – hon ser så cool ut!”
På en del av bilderna med riktigt dålig bildkvalitet satt små ovala klistermärken. Objektet ej i fokus. Orsak: linsen kanske inte var ordentligt korrigerad. Objektet för mörkt. Orsak: blixten kan ha misslyckats. Objektet kan inte kännas igen. Orsak: Fotografen kan ha fått total minnesförlust och ha suddat ut alla personliga minnen.
”Vem är den där damen?” frågade jag och pekade på en gammal bild av en kvinna som stod ensam i någon tropisk omgivning.
”Det där är farmor. Det är ... din mamma ...”
Jag höll den bleknade bilden i handen en sekund. Hon log direkt mot mig, som en blygsam hälsning från ett annat universum. Hon hade vidbrättad hatt och snygg dräkt. Över armen hängde en handväska i skinn. Det var en formell pose framför någon viktig kolonial byggnad. Jag önskade så att jag skulle känna omedelbar kärlek eller något slags band, men det fanns bara ett stort tomrum där längtan och kärlek borde finnas.
”Hur är det, pappa?” sa Dillie.
”Det måste kännas lite konstigt”, tillade Jamie.
”Det är ingen fara. Det är bara ... hon ser snäll ut.”
”Det var hon”, sa Jamie. ”Hon gav oss alltid choklad och pengar och sa ’Säg inget till pappa!’”
”Vad sa hon mer?”
Och mina barn lät mig vara uppe sent medan de berättade för mig om allt jag inte mindes, och vi hittade fler foton av min mamma och pappa och av mig som barn, och de fick mig att skratta med familjehistorier från förr.
”Gott nytt år, pappa!”
”Gott nytt år.”
Nästa dag tog jag med Jamie och Dillie till deras farfar och jag kände en enorm stolthet över hur tappra och mogna de var, och så ömsinta och ogenerade i sin kärlek. Hans ansikte var lite gult, och han hade lång vit skäggstubb, men Dillie tvekade inte att pussa honom på kinden. Hon hade tagit med ett handgjort kort som alltid, och Jamie lånade till och med ut sin iPod till farfar; han hade raderat sin egen musiksamling och istället laddat ner ljudböcker.
”Den där knappen är ’play’”, förklarade Jamie. ”Den där är om du vill hoppa vidare till nästa kapitel”, fortsatte han, och även om jag tvivlade på att hans farfar skulle orka lyssna på en ljudbok, blev jag gråtfärdig av min tonårings välvilja.
”Du är så snäll”, sa min pappa. Barnen berättade allt om sin jul, och rapporterade om sina julklappar och var vi hade varit. Och när det var dags att gå visste de instinktivt att det var läge att krama honom hårt och länge.
”Hejdå, farfar”, sa Dillie.
”Hejdå, gumman.”
”Vi ses, farfar”, sa Jamie.
”Vilka underbara barnbarn! Tack för att ni kom. Ni måste ju ha viktigare saker för er.”
”Nej”, sa Jamie bestämt, och verkade plötsligt tio år äldre. ”Inte viktigare än du.”
Veckan gick alldeles för fort. Den sista dagen städade jag hela huset, förberedde middagen och packade mina väskor. Maddy kom hem ensam, och kramade de upphetsade barnen medan jag höll mig i bakgrunden i hallen. Hon hade presenter till dem och bilder att visa av söta hundar i italienska kvinnors handväskor, och till mig ett svårtydbart leende och ett hej.
”Wow, det är verkligen rent här. Vi borde skicka bilder till mamma!” sa Maddy.
Jag hade bjudit in mig själv till middagen genom att laga en rejäl gryta, och efteråt fick jag och Maddy chans att prata en stund ensamma.
”Jaha, hur var semestern då?”
”Åh, du vet hur det kan vara ... ena minuten färdades jag underbart bekvämt i en gondol, nästa minut extremt obekvämt med ett lågprisflyg. Det tar liksom ut varandra.”
”Det var i alla fall fantastiskt att vara här med barnen. De är så roliga och smarta och intressanta ...”
”Ja, det har de efter sin mor.”
”Men jag förstår inte hur de kan föredra The Simpsons framför All Star Mr & Mrs.”
”Du, jag har funderat”, sa Maddy. ”Det där du sa i rätten ... vi behöver faktiskt inte skilja oss rent juridiskt, om du verkligen inte vill.”
Jag reste mig och stängde försiktigt köksdörren.
”Du är så mycket lättare att prata med sen du tappade minnet att jag undrar om vi kanske kan komma fram till någonting tillsammans, som vuxna människor? Om vi inte la så mycket pengar på advokater så skulle vi kanske kunna behålla huset.”
”Så att du och barnen kan bo här utan mig?” Jag hade börjat klappa hunden, men nu kände jag hur mina fingertoppar grävde sig ner rätt hårt i hans päls.
”Det här är mitt förslag: barnen bor här heltid, behåller sina rum, behåller Woody, kan fortsätta att promenera till skolan med sina kompisar. Men du och jag delar på kostnaden för en liten lägenhet någonstans där det är billigt, och turas om att bo där när vi inte bor här.”
Hunden grymtade belåtet över fingrarna som grävde sig ner i hans man.
”Sommarhuset då? Jag kan bo där. Eller i gästrummet?”
”Jag försöker bara hitta ett sätt att skydda barnen, så att deras liv inte rörs till för mycket. När de vuxit upp och flyttat hemifrån kan vi sälja huset och komma fram till hur vi ska dela på pengarna. Men bara under de kommande sju–åtta åren så skulle vi kunna dela en lägenhet ...”
Jag erkände för mig själv att det verkade som ett konstruktivt och moget förslag. Jag skulle få bo med barnen här varje helg. Dillie skulle få ha kvar sitt fina sovrum och Jamie kunde fortsätta att göra läxorna i sommarhuset med Woody liggande på hans fötter.
”Så du skulle vara här en del av tiden”, sa hon med ett leende, ”Och resten av tiden skulle det vara jag och Ralph.”
”Va?”
Hunden vände sig om, upprörd över att inte längre bli klappad.
”Så det här är Ralphs idé, antar jag?” sa jag och kände hur jag blev varm i ansiktet. Den övergivna hunden skällde till. ”Nej, Woody, håll klaffen!”
”Nej, inte precis ... jag menar bara så småningom, om Ralph och jag bestämmer oss för att vi vill bo tillsammans. Jag måste ju kolla med barnen först, såklart, om de tycker det känns okej – de är alltid viktigast.”
”Din fantastiska plan är alltså att vi inte behöver skilja oss, för då spar vi pengar så att Vaughan kan bo i en skokartong i slummen, medan Ralph flyttar in i min del av dubbelsängen här?”
”Nej – så är det inte alls ...”
Hunden skällde igen.
”Nej, håll tyst! Dumma hund!” och så knuffade jag bort honom. ”Nu får du vara tyst.”
”Du förvränger alltihop – Ralph sa att vi inte ska förhasta oss –”
”Jaha, jamen om Ralph säger det så borde vi verkligen göra så! Jag kan inte fatta att du låtsas att det handlar om barnens bästa, när det egentligen är din pojkvän som vill spara in pengar på hyran!”
Jag stormade ut ur köket för att pussa mina barn hejdå. Madeleine försökte prata med mig i hallen när jag marscherade till dörren och satte på mig min gamla rock som hängde vid dörren.
”Eh ... det där är Ralphs rock”, mumlade Maddy.
”Va? Nej, det här är min – jag har haft den på mig hela veckan.”
”Nej, det är Ralphs. Han lämnade den här. Men han har säkert inget emot att du lånar den ...”