Ibland när Maddy var särskilt trött på innerstan, brukade hon köpa ett inredningsporrmagasin som hette Kustliv. Där fanns reportage från solblekta stugor vid havet, där det enda som låg på köksbordet var någon artistiskt arrangerad snäcka. Fräkniga barn i randiga t-shirts och sand på knäna åt surdegsbröd som de hämtat i ett blekblått köksskåp.
Det kanske borde finnas ett eget livsstilsmagasin om det ställe där jag nu befann mig? Vaughan delar sin tid mellan sitt mysiga sovrum i Streathams Hi Klass Hotel, och badrummet, där han odlar en rad olika svarta och gröna mögelsorter på badmattan i plast. ”Jag älskar att bo på ett billigt hostel i södra London, som mest används av prostituerade”, säger Vaughan, 39. ”Från mitt smutsiga fönster på fjärde våningen har jag en perfekt utsikt över avloppssystemen från kebabkiosken mittemot.” Vaughan berättar att han inte har några tvätt- eller diskmöjligheter, och det gör livet enkelt och anspråkslöst. Han tycker om att minnas alla take-away-måltider han har njutit av genom att spara kartongerna med rester i, travade längs väggarna i rummet.
I min fantasi hade påsklovet hägrat vid horisonten som en ändlöst lång ledighet, då jag skulle kunna komma ikapp med rättningar, lektionsplanering och administration, medan jag också passade på att umgås med mina barn och hälsa på min pappa, som fortfarande låg på sjukhus. Det var inte förrän jag dök fram under det billiga hotelltäcket och tittade på klockan på onsdagseftermiddagen, som jag insåg att jag kanske höll på att missa alltihop. Alla mina goda avsikter hade förutsatt en viss energi och entusiasm över livet, som mystiskt verkade ha dränerats ur mig. Både min laptop och min mobil hade slut på batteri för länge sedan. Det skulle förstås inte ha varit någon ansträngning att sätta i laddarna, om inte mina egna batterier hade varit helt slut.
Jag var inte mer orakad på onsdagen än jag hade varit på tisdagen – inte ens min skäggstubb orkade anstränga sig längre. Jag såg så risig ut att jag bestämde mig för att jag borde äta lite grönsaker. Så jag rotade runt bland de gamla kartongerna med indiska matrester och hittade en tre dagar gammal plastbytta med sallad som följt med en chicken tikka masala.
Jag slog på tv:n igen och såg ett amerikanskt program om ett par som skulle skiljas eftersom de hade fått veta att de var bror och syster. Där var i alla fall ett problem som jag och Maddy aldrig haft. Så vitt vi visste i alla fall, och om Jean visade sig vara min mamma så skulle det vara nog för att göra slut på mig.
Jag låg bara på den ena sidan av dubbelsängen, som jag alltid gjorde. Jag hade nyligen insett att jag instinktivt föredrog den högra sänghalvan, och lämnade den andra ledig. Men nu satt jag här med ett papper framför mig som skulle ta bort alla behov av sådana hänsyn.
Muntligt hade jag redan gått med på alla villkor i det juridiska dokumentet för länge sedan. Det enda jag behövde göra nu var att skriva under de präglade pappren vid kryssen, inför ett vittne, och skicka tillbaka det i det dyra, förfrankerade och adresserade kuvertet, och så skulle mitt äktenskap vara historia. Det skulle inte ta mig mer än fem sekunder att skriva mitt namn, och ändå hade jag under fyra sysslolösa dagar inte haft tid att göra det. Jag klev ur den röriga sängen och gömde dokumentet utom synhåll i högarna längre bort i rummet. Det var inte bara den slutliga handlingen att formellt avsluta äktenskapet som krossade mig, utan också den extra lilla förödmjukelsen i att behöva be någon bevittna underskriften.
Jag hade funderat på om jag skulle fråga den fete mannen från den före detta Sovjetrepubliken Nånting-istan, som drev Hi Klass Hotel. Men jag kände att han på något vis ogillade att jag betalade den nattliga taxan för mitt rum, och sedan sov där hela natten. Varje gång jag träffade honom kände jag mig skyldig över att jag inte skamset slank ut ur mitt rum femton minuter efter att jag kommit dit. Jag skulle förstås kunna fråga en av damerna som regelbundet underhöll sina kunder här. Vittnets yrke: Prostituerad. Det skulle se imponerande ut.
Att tvingas höra när folk hade sex i andra rum lättade inte direkt upp mitt humör heller. Då och då tänkte jag på den där stunden i gymnastikförrådet, men då kände jag mig bara tom. Mer betydelsefullt än den fysiska upplevelsen av natten med Suzanne var att jag återfann minnen av sex med Madeleine. Det var inte för att de skulle vara kittlande eller erotiska som jag försökte minnas, utan för att annars kändes det som om vi skulle avsluta ett äktenskap som aldrig blivit fullbordat.
Jag mindes att Maddy pratade när vi hade sex. Inte på det sättet som kvinnor låter i mäns sexfantasier – hon stönade inte extatiskt: ”åh, det är fantastiskt! Åh, ja ja ja!” Det var inte riktigt Madeleines stil. Nej, under den speciella natt av passion som jag återfick minnet av, var vi i slutet av själva akten och medan jag stönade med Maddy under mig, sa hon plötsligt ”Visst ja, jag måste komma ihåg att lämna in blanketten för Dillies skolresa ...”
Jag kunde komma ihåg att hon ofta gjort så. När jag inbillat mig att hon var helt uppslukad av passionen och intimiteten i ögonblicket, kunde hon plötsligt bjuda på informationen att hon hade beställt tid på bilverkstaden, eller undra högt om hon skulle kunna byta tid hos fotvårdsspecialisten från måndag till onsdag. Jag tvivlar på att det var repliker som man skulle höra i en pornografisk film: en biffig, inoljad gyminstruktör har atletiskt sex med en silikonbröstad blondin, som precis i klimaxögonblicket mumlar ”Åh nej, jag glömde att posta mammas födelsedagskort!”
Men jag antar att vad Maddy egentligen hade sagt var att hon var väldigt trygg med mig. Vi var så vana vid varandra, och hade full koll på den andras små egenheter och beteenden. Precis som de två träden i vår trädgård som hade växt sida vid sida, och där stammarna hade slingrat sig om varandra genom decennierna för att stötta och hjälpa varandra.
Och sedan kom ytterligare ett minne tillbaka. Det var ett gräl som hade börjat med att Maddy ville slänga bort ett duschdraperi i plast, medan jag insisterade på att det bara behövde rengöras.
”Bara behöver rengöras av mig, menar du”, säger hon. ”För det skulle aldrig falla dig in att rengöra ett duschdraperi.”
”Men ett duschdraperi behöver inte rengöras – det duschar ju varje dag.”
”Ja, du duschar varje dag, och jag badar, och du sa att du skulle städa i duschen, så varför tvättade du inte draperiet också?”
”Därför att jag glömde, okej? Jag glömde att tvätta draperiet när jag rengjorde duschen. Jag glömde, precis som allt annat som du alltid påpekar att Vaughan glömmer ...”
Men grälet handlade inte alls om det: det handlade om sex också. Kvällen innan hade jag föreslagit att vi skulle ligga med varandra, och hon sa nej. Vi hade inte så mycket som rört vid varandra på flera veckor, och jag kände mig arg och frustrerad.
”Du lägger märke till lite smuts på duschdraperiet, men du ser inte ens din egen man”, säger jag och tar grälet till en ny nivå.
”Va?”
”Du bryr dig mer om lite mögel i duschen än du bryr dig om mig.”
”Varför är du så elak?”
”Ooh, titta, tandkrämstuben har ingen kork, för Vaughan glömde skruva på den” och så springer jag bort till tandkrämen och gör en stor affär av att skruva på korken. ”Ooh, titta, toalocket är uppfällt, för Vaughan glömde fälla ner det.” Och så fäller jag ner toalocket med en smäll. ”Det är i alla fall bättre än att glömma att man är gift med någon!”
Det här var ungefär ett år innan vi hade separerat, mindes jag. Dramat virvlade runt runt i mitt huvud, och jag skämdes över att min sexuella frustration hade förvandlats till ilska. Men så här i backspegeln insåg jag att sex är så viktigt för att hålla ihop ett äktenskap att det faktiskt inte borde lämnas till folks eget ansvar. Det kommer ut folk och kollar våra inbrottslarm och fönsterlås, vi har hälsokontroller och tandläkarbesök, och en ingenjör som ser till att gaspannan är säker. Det borde verkligen finnas någon på kommunen som tittar in regelbundet och kollar att gifta par har sex varje helg. ”Hmm ... jag ser att det är en lucka på två veckor här i början av månaden. Jag måste lägga in det i systemet, och det betyder att ni kommer att få ett brev som varnar om farorna med att försumma den fysiska intimiteten.”
Dokumenten från Maddys advokater måste skrivas under. Jag var skyldig henne det. Jag drog på mig skorna, slängde på mig en jacka och kollade mig snabbt i spegeln innan jag gick ut i världen utanför. Sedan tog jag av mig jackan igen, knöt upp skorna och gick för att duscha och raka mig. Jag torkade snabbt av duschdraperiet innan jag var klar.
Min återanpassning i samhället verkade inte uppmärksammas av resten av befolkningen: kvällsshoppare knuffade sig förbi mig, upptagna pendlare var alltför fokuserade på sin resa hem för att lägga märke till den ensamme mannen som tvingade sig att fortsätta gå gatan fram, trots att han inte hade någonstans att gå. Det påminde mig om dagen då jag inte visste vem jag var; den otäcka känslan av att vara skild från resten av världen, som om alla andra visste vilken roll de spelade, men själv hade jag aldrig fått manuset. I min jackficka låg mitt äktenskaps dödsattest, som jag hade bestämt mig för att posta. I huvudet gick jag igenom alla människor som skulle kunna bevittna min namnteckning, men jag ville inte visa upp det slutliga misslyckandet för någon av mina vänner.
Jag promenerade fyra kilometer och stod plötsligt utanför ytterdörren hos den enda person jag kände att jag kunde fråga. Jag hade aldrig varit här tidigare, men jag hade memorerat adressen när jag jobbade på skolans kansli. Suzanne, dansläraren, verkade mycket förvånad och en smula upprörd över att se mig.
”Vaughan! Vad fan gör du här?”
”Ursäkta att jag inte ringde först – slut på batteri i mobilen. Jag tänkte be dig om en tjänst.”
”Eh, det passar inte så bra just nu ...” hon slängde en blick inåt hallen.
”Vem är det?” ropade en butter man inifrån lägenheten.
”Bara någon från skolan.”
Trots att Suzanne var så uppenbart generad, övertalade jag henne att det här inte skulle ta mer än en minut, och hon viftade in mig i köket där jag plockade fram skilsmässohandlingarna så att hon kunde bevittna min namnteckning. Hon verkade förfärad.
”Vaughan”, viskade hon. ”Jag vill inte att du ska skiljas från din fru på grund av det som hände häromkvällen ...”
”Nej, men vi skulle skiljas ändå.”
”Jag menar, Brian och jag är väldigt lyckliga. Jag kan inte lämna honom för dig, Vaughan, bara sådär – bara för en liten flirt.”
”Nej nej, jag behövde bara någon som kunde bevittna min namnteckning, och jag hade vägarna förbi, så ...”
”Du berättar inte för någon vad som hände, va?” Hon tittade nervöst bort mot vardagsrummet till, där Brian satt och tittade på ett hemrenoveringsprogram. ”Jag menar, jag var full och du var full och det betydde ingenting, eller hur?”
Hennes namn var hastigt nedskrivet och undertecknat. Knappt urskiljbart, men nu var det gjort.
Jag stod framför postlådan och dubbelkollade nervöst att kuvertet var förseglat ordentligt och att frimärkena inte skulle trilla av. Sedan, i en kort ceremoni, kapitulerade Framtiden inför Det förflutna och jag la brevet i lådan. Hellre än att återvända till mitt deprimerande hotellrum tog jag med mig en gratistidning och gick in på en ”taverna”. Puben hade hyrt in en skyltmålare för att annonsera alla sina många erbjudanden i gammaldags Shakespeareinspirerad handstil. Det funkade ganska bra för ”Ye real Ales” och ”Ye fine foods”, men såg mindre övertygande ut för ”Sky Sports i HD”. Till och med när ljudet var nedskruvat var den enorma tv-skärmen omöjlig att ignorera, eftersom de tysta programledarna hade hittat de minst passande bilderna att illustrera låtarna som spelades på pubens jukebox. Scener från en översvämning i Bangladesh fick fungera som en kaxig rockvideo till Lady Gaga. Resultatet av en bombning i Afganistan skänkte särskild tyngd åt en ny powerballad av den senaste Idol-vinnaren.
Medan inforemsan med börskurserna och Europacupresultaten i fotboll rullade förbi hann jag äta tre påsar chips med baconsmak och knyta ihop påsarna till små knutar. Ett par kom in på puben hand i hand, och jag äcklades av deras demonstrativa förevisning av sexuell passion.
Inne på toaletten stannade jag en sekund framför spegeln och stirrade på det skrovliga ansiktet som tillhörde mannen vars liv jag ärvt. ”Din jävla idiot!” skrek jag åt min spegelbild. ”Man får bara ett liv, och du har totalt förstört ditt, förstår du det?”
Kanske hade ölen gjort mig en aning aggressiv, men just nu var den enda personen jag ville slåss med jag själv. ”Du känner inte dina egna barn! Din fru hatar dig. Du kommer inte ens ihåg vad folk heter, din senile jävel –”
Då hördes en sluddrande röst inifrån ett toabås. ”Vem är du? Hur kan du veta så mycket om mig?”
Jag gick ut för att promenera längs hela Streatham High Road, där kvällen tillfälligt lystes upp av blåljusen på en förbipasserande polisbil. Alkohol brukade göra mig glad och uppspelt, men nuförtiden blev jag bara sömnig. Ha en fest för folk i fyrtioårsåldern och bjud på en massa alkolhol, så vill folk bara åka hem och sova.
”Åh, wow, kolla vad mycket vodka! Jag ska dricka en hel flaska, och bli helt ... trött.” ”Ja, och sen kan vi väl dricka en massa tequila knack, så vi blir totalt sömniga!”
När det kom en papperskorg tog jag en bred sväng runt den, vilket gjorde att jag nästan snubblade in i ett cykelställ. Till slut sprang jag uppför trapporna till hotellets ytterdörr med, tyckte jag själv, en viss nonchalant självsäkerhet. Men att passa in nyckeln i låset var en större utmaning, och jag missade hålet ett antal gånger, omedveten om att jag ändå hade fel nyckel.
Jag lutade mig mot dörren och upptäckte att den var olåst. Någon satt i stolen i korridoren, en stol som oftast användes av torskar som väntade på en dam, eller damer som väntade på ett rum, och i min berusade förvirring kunde jag inte förstå varför Madeleine nu arbetade som prostituerad på Hi Klass Hotel i Streatham.
”Maddy? Vad fan gör du här?”
”Hej Vaughan”, sa hon lugnt.
Hon såg dödsallvarlig ut, och när jag insåg att hon var här för att träffa mig blev jag rädd; både för tidpunkten och hennes rufsiga och rödögda uppenbarelse.
”Du, förlåt”, slängde jag ur mig. ”Jag postade den idag. Jag var tvungen att hitta någon som kunde bevittna min namnteckning, så jag frågade, jo, jag frågade en lärare på skolan, men jag kom mig inte för förrän idag, men jag har postat den, jag lovar–”
”Det är inte det. Vi har försökt ringa dig, för att ta reda på var du var ...”
”Vad? Vad är det?”
”Din pappa. Det hände i sömnen. Jag tror inte att han led. Jag är så ledsen.”
Jag kunde nästan känna hur min kropp nyktrade till när jag stod där och försökte förstå den chockerande men inte alls förvånande nyheten att min pappa hade dött.
”Men – det är inte rättvist”, hörde jag mig själv utbrista. ”Det är inte rättvist alls.”
”Jag är verkligen ledsen, Vaughan”, upprepade Maddy, men jag kände mig helt tom. Jag sörjde något jag aldrig haft. Han hade dött innan jag hade lärt känna honom ordentligt, och innan jag hade börjat återfå minnen av honom. Var det själviskt av mig – borde jag inte automatiskt ha älskat min far när jag träffade honom, och nu sörjt honom som vilken son som helst som förlorat en förälder?
”Åh gud, det är så sorgligt ...” Maddy och jag bara stod där och tittade på varandra. Och sedan sträckte hon ut armarna mot mig, och jag accepterade inbjudan. Nu var mina känslor helt förvirrade. Precis när jag var på väg att lära känna min pappa så togs han ifrån mig, min enda levande förälder. Jag var arg över att min korkade, trasiga hjärna hade nekat mig chansen att känna honom bättre. Men mitt i den känslan fanns insikten om att kvinnan jag hade gett upp hoppet om stod och kramade mig, och det kändes rätt. Och försiktigt la jag armarna om henne och kramade henne tillbaka. Var det fel att tycka om det här?
Det var vad han hade velat, intalade jag mig.