Det var en rörande och osjälvisk gest. Att Maddy la sin egen sorg åt sidan för att trösta sin fiende i denna stund av saknad kunde ge vem som helst tron på mänskligheten åter. Det enda smolket i denna scen av ömhet var hotellägaren som satt och mumsade på en kebab och sa ”Du inte sätta på hora i lobbyn, du betala för rum. Kondom tre pund extra.”
Madeleine antog inte detta charmerande erbjudande. I stället föreslog hon att jag skulle komma och bo i gästrummet hemma, så att jag slapp vakna ensam och kunde vara tillsammans med barnen dagen därpå.
Vi satt uppe tillsammans i vardagsrummet (som jag nu kom ihåg hur vi hade renoverat och möblerat genom åren), delade en flaska vin och pratade om min pappa. Hon berättade om semestrar som han tillbringat med oss nere i Cornwall, och om vilket enormt tålamod han alltid haft med barnen. Det fanns inga spänningar i luften; faktum var att när jag såg henne sitta där mitt emot mig i soffan, med benen invikta under sig, kunde jag inte förstå hur jag någonsin inte varit kär i henne. När jag gick på toaletten tittade jag på familjebilderna på väggen därinne, och fick plötsligt tag i ännu ett minne. Jag fick tillbaka minnen varje dag nu, och det här handlade om en tur till centrala London med barnen när de var ungefär i de åldrar som de var på bilderna på väggarna.
Vi är på Madame Tussauds. Det måste ha funnits en tid då ett besök här var ett riktigt kalasnöje för en familj, men att hasa omkring i överfulla rum och titta på vaxdockor av före detta kändisar är inte våra barns favoritnöje. Speciellt utställningen med kungafamiljen i vaxskepnad hade svårt att mäta sig med exempelvis ett besök på ett nöjesfält; jag tror att barnen tyckte det var en bonus att ett par av dockorna hade plockats bort för renovering. Efter en timme eller så av besvikelser och bångstyrighet, är vi nära att ge upp alltihop, när det tänds ett litet ljus i min hustrus ögon. Jag känner igen den där busiga glimten – senast jag såg den var när damen i sminkdisken på varuhuset frågade henne om hon ville prova kokosnötskrämen, och Maddy med lätt sinnessjuk min sa ”okej” och började äta av den. Precis när en grupp turister är på väg in i rummet, kliver Maddy över sammetsrepet och ställer sig i en pose på det tomma podiet. Hennes stelnade min är neutral men kunglig, och hon stirrar ut i fjärran.
Dillie och Jamie är upphetsade över hennes tilltag. Då kommer en utländsk turist och ställer sig bredvid mig när jag stirrar på vaxdockan på podiet.
”Pappa, vem är det där en docka av?” säger Dillie högt och tydligt, i hopp om att få sin mor att börja skratta.
”Men henne känner du väl igen, gumman? Det är prinsessan Rita. Av Lakeside Thurrock ...”
Maddy rör inte en min, trots att jag vet att hon måste vara på väg att explodera.
”Ursäkta mig, på vilket sätt är hon släkt med drottningen?” frågar en amerikansk dam som nu studerar den imponerande människolika dockan framför oss.
”Prinsessan Rita? Ja, hon är inte släkt med drottningen egentligen. Rita är oäkta dotter till Hertigen av Edinburgh och, eh, Eleanor Rigby”, förklarar jag, medan Jamie ger ifrån sig en halvkvävd hostning.
”Eleanor Rigby? Som i Beatles-låten?”
”Japp, det var därför hon var så ensam – hertigen ville inte lämna drottningen för henne. Han hade inte råd med underhållet.”
”Åh, det hade jag ingen aning om, det var verkligen intressant! Tack.”
Och sedan, när de går vidare, skriker deras tonårsdotter till.
”Pappa! Pappa!” Prinsessan Rita blinkade åt mig!”
”Nej, sötnos, du inbillar dig.”
”Jag svär, den gjorde det! Den blinkade när jag tittade på den. Den blir levande, pappa! Vaxdockorna håller på att bli levande!”
När jag kom ut i köket höll Maddy på att stoppa in vinglasen i diskmaskinen och släcka lamporna på bottenvåningen.
”När slutade du att larva dig?” frågade jag.
”Larva mig?”
”Du vet – låtsas vara en vaxdocka på Madame Tussauds. Göra egna utrop i högtalarna på tåg. Du höll alltid på sådär, och vi hade så kul, men av någon anledning så slutade du.”
”Ja, jo ...” Hon ryckte på axlarna. ”Man förändras ju. Jag tror att livet liksom bankar det roliga ur oss allihop till slut.”
Tio minuter senare låg jag i mörkret i det trånga gästrummet och funderade på vad hon hade sagt och tänkte på sista gången jag träffade min pappa, då han fortfarande hängde sig fast vid livet men var en skugga av den man jag sett på bilderna. Är det så folk dör? undrade jag. Gradvis? Min fars liv kanske tog slut den dagen, men han hade gradvis dött under loppet av de föregående månaderna. Madeleines energi hade också minskat sedan vårt äktenskap gått i kras; en del av oss båda måste ha dött för varje skada och varje besvikelse.
Det här lilla rummet där jag nu låg hade en gång varit Dillies och Jamies barnkammare, och doften förflyttade mig tillbaka till när mina barn var pyttesmå. I taket satt små självlysande stjärnor fortfarande kvar där de för länge sedan sattes upp av en ung, optimistisk far. Jag såg på de slumpmässiga konstellationerna, och tänkte på hur många år det hade tagit för ljuset från de där stjärnorna att nå mig här och nu – århundraden verkade ha gått mellan det att jag satte upp klistermärkena åt mitt nyfödda barn, och den här ensamma stunden i gästsängen i mitt eget hus, där jag låg och såg hur deras glöd sakta falnade.
Jag mindes hur glad Maddy blivit när hon såg vad jag hade gjort för vår bebis, hur jag stolt pekade ut de små månskärorna och pyttesmå rymdskeppen. Och hur vi båda skrattade när jag erkände att jag hade försökt återskapa kända stjärnkonstellationer och sedan gett upp och bara placerat ut dem lite vart som helst. ”Det där är Karlavagnen. Inte stjärnbilden alltså, utan puben på Wandsworth Road.”
Jag mindes hur lycklig och förtrollad Dillie var när jag visade henne de lysande stjärnorna en mörk vinterkväll, och hur vi bara låg där på rygg i mörkret och viskade och pekade på de magiska små ljusen i taket.
Nu kände jag till min egen förvåning hur en känslomässig gejser växte inom mig. Halsen snördes samman, och tårarna vällde upp av sig själva. Så mycket hade gått förlorat, så många stunder var borta för alltid. Jag såg framför mig den gamle mannen jag lärt känna på sjukhuset, dimögd och med hängande ödlehud på halsen. Och jag tänkte på när Dillie och Jamie besökte honom, och på den sista kramen de gav honom, och att de förmodligen förstod att han snart skulle vara död.
Nu grät jag högt över det sorgliga i alltsammans – hela den ihåliga känslan av förlust: försvunna barndomar, decennier som aldrig kommer tillbaka; en familj som jag tagit för given men som jag nu förstod inte skulle vara där för alltid. Jag försökte skärpa mig, och torkade ögonen på örngottet. Sedan kom en andra våg över mig, och jag grät ännu mer, och vände ansiktet mot väggen som för att gömma mig. Och när jag äntligen tystnade, hörde jag Maddy gråta på andra sidan väggen.
Nästa morgon kramade jag min dotter hårt och länge medan hon grät över sin farfar. Dillie hade sina känslor utanpå kroppen, rent bokstavligt också, att döma av mängden snor hon hade torkat av på tröjan. Hennes bror, å andra sidan, försökte spela den starke unge mannen, men han bröt ihop när jag bad honom om en kram. Maddy kunde inte göra annat än att gråta när hon såg dem stå där i köket, där de lärt sig krypa och gå och prata och läsa och nu sörja. Sedan ville hunden vara med på gruppkramen, och han hoppade upp, slog frambenen om mina jeans och började jucka mot mitt ben.
”Ååh, det är så omtänksamt av dig, Woody”, sa jag. ”Du kände att det pappa behövde just nu var att få sitt ben juckat av en golden retriever.” Barnens gråt gick över i skratt. ”Du kanske kunde komma till begravningen och göra sådär på farfars gamla kollegor från flygvapnet?”
Barnen bytte läge från att sörja sin farfar till att äta cornflakes framför tv:n, och Maddy och jag plockade undan i köket. Det kändes märkligt att alla vardagssaker fortfarande behövde göras. Maddy fick ett sms.
”Ah – okej.”
”Vadå?”
”Åh, det var inget.”
”Ralph?”
”Ja. Men han sa bara att han beklagar sorgen efter din pappa.”
”Okej.”
”Han sa att han förlorade sin egen pappa för några år sen, så han förstår hur det känns.”
”Det tvivlar jag på.”
”Förlåt, jag borde inte ha sagt något.”
Jag torkade av bordet, kanske lite väl energiskt.
”Det är okej, vet du. Jag förväntar mig inte att du ska gilla honom.”
”Nej, han var väl okej”, sa jag tjurigt.
”Det spelar verkligen ingen roll om du har svårt för honom.”
”Okej. Jag tyckte bara att han inte var särskilt ’det ordnar vi’.”
”Han var inte särskilt ’det ordnar vi’? Vad pratar du om?”
”Han verkade bara vara en sån där människa som ser problemen först.”
Maddy såg förbryllad ut en sekund, innan polletten trillade ner. Hon skrattade högt. ”För att han såg svårigheter i att bygga en massiv barriär i Medelhavet? Han är inte så ’det ordnar vi’ för att han trodde att det kanske skulle bli svårt att få Italien och Israel och Frankrike och Ryssland och alla andra att komma överens om Vaughans projekt?”
”Ryssland skulle inte vara inblandat”, sa jag. ”De har ingen kust vid Medelhavet.”
”Men de kanske kommer att ha, med den globala uppvärmningen ...”
”Du ser, du är på min sida! Du tänker redan stort. Men Ralph, han har en riktigt negativ attityd.”
Utan att vi tänkte på det stod vi tillsammans och tömde diskmaskinen. Maddy tog glasen och jag besticken, precis som vi alltid gjort. Jag plockade undan frukosten, och visste instinktivt att de överblivna flingorna skulle ner i hundskålen och tepåsarna i kompostpåsen. Madeleine kunde ha blivit arg för att jag kritiserade Ralph, men irriterade nog tyckte hon bara att det var lustigt. Och ändå hängde samtalsämnet Ralph kvar i luften, så jag kände mig tvungen att visa lite ödmjukhet.
”Jag postade skilsmässopappren, förresten.”
”Ja, du sa det. Jösses! Sen när plockar du ut matrester ur diskmaskinsfiltret?”
”Va? Jo, jag fick tillbaka ett minne om att du var arg för att jag aldrig gjorde det, så nu försöker jag att göra det även om jag är ensam.” Jag var belåten över att hon hade lagt märke till det. ”Jaha, ska Ralph flytta in här, eller?” sa jag, medan jag fortfarande låg bra till. ”Jag menar, har ni en tidtabell i huvudet för det, liksom?”
Maddy suckade djupt. ”Åh, jag vet inte. Ibland tycker jag att det skulle vara mycket lättare att vara lesbisk ...”
”Vad ska det betyda? Ralph är inte transvestit, va?”
”Nej, det är bara ... Det spelar ingen roll ...”
Jag hoppades att jag framstod som en bra lyssnare, när jag i själva verket bara var nyfiken. ”Det är lugnt, du kan berätta. Jag var gift med dig i femton år.”
”Okej, jag säger det. Vi hade ett stort gräl. Han har fyllt sitt galleri med gräsliga abstrakta saker av en ny konstnär. Och jag tror helt enkelt att det är för att han är förtjust i henne.”
”Ojdå”, sa jag.
”Det kanske inte är meningen att jag ska vara tillsammans med någon. Jag kan bli en sån där gammal tant med sjutton katter och ett föreläggande från kommunen om lukten från mitt kök.”
Jag ville hoppa upp och ner av glädje, men ansträngde mig för att fortsätta som tidigare, och städa klart i köket som en modern, rumsren man.
”Vaughan, det är okej – du behöver inte sopsortera småbitarna från vasken ...”
Hon sa åt barnen att klä på sig när Vänner var slut, omedveten om att på den här kanalen så betydde det någon gång i mitten av nästa vecka, och jag sa att jag borde ge mig iväg. Jag tackade för att hon låtit mig sova över så att jag kunde berätta de sorgliga nyheterna för barnen själv, och tillade att det var fint att ha någon att prata med. Maddy undvek ögonkontakt, och torkade energiskt av några glas med en handduk. Hon var generad över att hon hade avslöjat mer än hon tänkt, och ville lämna mig med en tydlig signal om att vi båda måste gå vidare.
”Vet du vad du behöver, Vaughan? Du behöver en flickvän.”
Fastän jag hade jackan på mig, började jag ställa in de smutsiga tallrikarna i diskmaskinen.
”Hmm ... jag tror inte att jag skulle klara det känslomässigt just nu. Jag kanske kunde låna några av de där katterna du tänker skaffa, och jobba mig upp därifrån.”
”Det behöver inte vara den rätta genast. Bara någon att ha en kort grej med, någon som hjälper dig att förstå att det finns massor av kvinnor därute.”
”Va – skulle du vilja att jag hade ihop det med någon?”
”Ja, det har ju inte jag med att göra, i och för sig. Men jag tror att det skulle hjälpa dig att gå vidare.”
Jag tror att jag kanske uppskattade uppmärksamheten, för nu kunde jag inte låta bli att berätta min hemlighet för henne.
”Faktiskt så var det en tjej som jobbar på skolan ...”
”Vilken tjej?”
”Suzanne. Hon är danslärare. Från Australien.”
”Va? Och du gillar henne?”
”Nja, så här i dagsljus kan jag inte riktigt säga att jag gör det ...”
Hon hade slutat plocka med disken, och stod bara där och såg på mig.
”Men vi hade en natt tillsammans. Som du sa – bara för att få hjälp att gå vidare.”
”Åh.”
Plötsligt verkade hon inte veta var hon skulle titta.
”Det var i förra veckan. Bara en engångsgrej.”
”En danslärare? Smal, eller?”
”Ja, inte alls min typ.”
”Vad ska det betyda?”
”Det betyder ingenting – jag är bara inte så förtjust i just den sortens utseende.”
”Åh, jaha ... ja, det var ju nyheter förstås. Som jag inte visste om.”
De smutsiga muggarna ställdes ner i diskmaskinen hårdare än vad som egentligen var nödvändigt.
”Jag menar, jag var inte ute på jakt eller någonting sånt. Suzy bara råkade vara där.”
”Jaha, kallas hon ’Suzy’? Det är lugnt – jag fyller diskmaskinen. Det krävs inte två personer.” Och så låtsades vi båda två att hon inte alls hade kantstött Kate Middletons ansikte på den kungliga bröllopsmuggen.
När jag gick till busshållplatsen ångade det om min andedräkt och vinden var kall mot ansiktet, men det var en klar, frisk dag och resten av världen verkade inte ha märkt att min far hade dött eller att Maddys attityd mot mig hade förändrats. Den känsla som genomsyrade mig var en resignerad sorgsenhet för den gamle mannen jag lärt känna på sjukhuset. Det var nästan som om han hade blivit som en fadersfigur för mig.
Många kulturer har utvecklat traditioner för att hantera döden, som till exempel gemensamt gråtande, sjungande, dansande och religiösa riter. Vårt västerländska samhälle, däremot, har bestämt att vad en sörjande familj verkligen behöver är en gigantisk inkorg fylld av komplicerat pappersarbete. Plötsligt var jag ansvarig för alla tänkbara juridiska plikter och organisationsuppgifter som tog hela veckan i anspråk. Jag fick veta att det var jag som skulle verkställa pappas testamente, och att det föll på mig att registrera dödsfallet, boka kremering, välja psalmer och avgöra hur många vol au vents och morotsstavar till hoummosdippet som behövdes. Och vilka skulle jag egentligen bjuda till begravningen? Jag valde taktiken att skriva till alla som inte blivit noggrant strukna i pappas adressbok. Det kom ett mycket trevligt brev tillbaka från John Lewis som förklarade att det inte fanns någon där som hette ”John Lewis”, och att ingen ifrån varuhuset hade möjlighet att komma på begravningen. De beklagade sorgen i alla fall.
Så ett par veckor efter hans död stod jag utanför krematoriet, redo att fullgöra mina plikter som närmast sörjande och ende son till flygöverste Keith Vaughan, CB. Det faktum att min far hade bokstäver efter sitt namn var en nyhet för mig, även om det inte var någon utmärkelse som jag hört talas om. Det visade sig att CB var som CBE (Order of the British Empire), fast kortare. Det betydde att min pappa hade blivit utnämnd till en Companion of the Bath, vilket var en urgammal utmärkelse som kungen delade ut på medeltiden. Det fanns till och med en liten medalj, som jag hittat i den sorgliga lilla skokartong med personliga saker som jag fått från ålderdomshemmet. Kartongen bodde nu under min säng, om jag skulle behöva en tjänstgöringsbok från flygvapnet, ett gammalt armbandsur eller några manschettknappar med regementets symbol.
Jag hade betalat extra för att bli körd i en svart bil till krematoriet, bara för att jag skulle ha någon att prata med. Nu hade ceremonin innan vår avslutats, och familjen tågade ut ur kapellet. De hade uppenbarligen haft jättekul därinne, för de skrattade och skämtade och dunkade varandras ryggar när de kom ut – ett dödsfall i familjen hade tydligen piggat upp dem något enormt.
Våra första gäster var ett par äldre damer från hemmet där min far tillbringat sina sista år. De granskade byggnaden noga, som om de sökte efter bra ställen för sina egna kremeringar. De skakade min hand på ett teatraliskt respektfullt sätt och gick in för att kolla om det hände något med kistrullningen. De åtföjdes av en relativt ung man i flygvapenuniform som inte stannade för att prata utan gick raka vägen förbi mig utan att ta ögonkontakt. Sedan fladdrade det till av glädje inom mig när jag såg Maddy och barnen. Barnen var så fina, och såg lite nervösa ut; vilket ansiktsuttryck var egentligen passande?
”Hur mår du, pappa?” frågade Dillie och gav mig en kram.
”Jag mår okej.”
Maddy sa att jag inte behövde stå utanför och vänta in alla, och så snart hennes föräldrar kommit gick vi in allihopa och tog plats.
”Vad har du sagt till barnen, gumman?” viskade Maddys mamma konspiratoriskt, när de gick in i kapellet.
”Att deras farfar dött, mamma.”
”Det är så vi säger, alltså? Då håller vi oss till den storyn allihopa.”
Vår värd för eftermiddagen var ett mellanting mellan en medkännande församlingspräst och den uttråkade killen i neonjacka som dirigerar trafiken på bilfärjan. Han ledde oss genom det traditionsenliga mumlandet av psalmerna, och gjorde en imponerande uppläsning ur Bibeln, där han lyckades med konststycket att inte ändra tonläge en enda gång. Jag hade inte lyckats få tid att träffa prästen och diskutera begravningen innan, så jag hade i ett mejl sagt att vi gärna ville ha ”den vanligaste traditionella gudstjänsten – jag är med på vad ni normalt gör i det mest populära formatet.” Så här i retrospekt borde jag ha kollat vad detta egentligen innebar. Om jag hade tagit tre minuter till att fundera, så hade jag kanske gissat att det populäraste formatet innehöll ett tal från en nära anhörig.
Vi satte oss ner efter den andra psalmen, och jag försvann i andra tankar medan prästen muttrade ännu en obegriplig bön, men sedan kunde jag ha svurit på att jag hörde honom säga ”Och nu ska Keiths enda barn säga några ord om sin far”. Nej, nog måste jag ha inbillat mig att ha sa så? Men där var kyrkoherden, han klev ner från predikstolen, gestikulerade åt mig att komma upp och dela med mig av minnena av min far, omedveten om att jag inga hade. Jag såg mig omkring och såg de gamla människorna se förväntansfullt på mig, och det var uppenbart att de tyckte att detta var gudstjänstens höjdpunkt. Jag fick ögonkontakt med Maddy, som såg lätt panikslagen ut å mina vägnar, men som var precis lika maktlös som jag när det gällde att hjälpa mig ur den omöjliga situationen.
”Jaha”, upprepade han med ett bestämt leende, ”Vaughan, om du skulle vilja–”
”Åh, nej, jag ... jag kan inte. Jag menar ...” mumlade jag från min plats på första bänken.
Men jag kunde nästan känna vågorna av förväntan från församlingen. Alla de åldrade ansiktena som stirrade på mig – jag kände på mig att det här talet var ett av årets höjdpunkter för dem. Det var uppenbart att de inte kom ut mycket nuförtiden; ett tal på en väns begravning var kanske den bästa underhållning de fick.
”Jag förstår att det är svårt”, sa kyrkoherden.
”Du kan inte ana ...” tänkte jag, och eftersom alla väntade och kyrkoherden inte förstod att han borde gå vidare till nästa del, så ställde jag mig långsamt upp och gick fram till podiet.
Församlingen tittade på mig med de medkännande leenden som situationen krävde. Jag drog ett djupt andetag. Benen kändes opålitliga, men jag tog ett hårt grepp om pulpeten.
”Vad kan jag säga om min pappa?”
Jag tog en lång, känsloladdad paus, som jag tror köpte mig några sekunder. En pensionerad flygvapenkollega nickade tankfullt åt den retoriska frågan.
”Pappa! Min gamla pappa ...”
Det kom en väsande hostning från bakre raden.
”Ja, det finns så mycket att säga att det nästan känns fel att försöka sammanfatta det på några minuter ...” En gammal dam på tredje raden rynkade lite på pannan åt detta ”... men självklart måste jag”, och hon såg lättad ut. ”Hans karriär inom flygvapnet var enastående, och han steg i rang ända till flygöverste, och tjänade sitt land på ett så framstående vis att han belönades med en CBE-utmärkelse. Nej, inte en CBE, en CB, det var inget E. Han var stationerad över hela världen, men ville alltid ha sin familj med sig.” Dags att börja hitta på saker och anta att det var sant. ”För han var alltid en fantastisk pappa och en underbar make åt min bortgångna mamma ...” detta utlöste en del nickande; det fanns en känsla av att hyllningstalet nu var igång på riktigt. Även om det hade visat sig att det senaste jag sa var fel, hade det känts osannolikt att någon skulle våga säga emot. Jag kunde inte minnas några begravningar, men jag var rätt säker på att man generellt sett inte accepterade att folk sa emot. Jag såg Dillie titta beundrande upp på mig. ”Men han var också en underbar farfar. Jag minns våra familjesemestrar i Cornwall–” jag skrockade för mig själv vid minnet– ”Han var alltid så tålmodig med sina barnbarn.” Denna detalj verkade gå hem hos publiken; de ville verkligen veta precis hur detta karaktärsdrag hade visat sig rent praktiskt. ”Han var liksom alltid ... väldigt tålmodig med dem ...”
En till hostning.
”Han och min mor gjorde ett väldigt starkt hemgjort vin ...” Det gav några leenden. ”Och han hade en lång och enastående karriär inom flygvapnet ...” Jag insåg att jag redan sagt det, och nu var jag rätt säker på att jag inte hade något mer att säga om honom. ”Han hade några intressanta manschettknappar, från regementet, och en gammaldags klocka.” Det blev tyst en lång stund, och så suckade jag högt, skakade på huvudet som för att säga ”Ärligt, det finns inte mycket annat att säga”. Jag kände hur en svettdroppe rann nedför ryggen och såg att mina händer skakade. I min panik kunde jag inte komma på något annat än att ta den enklaste möjliga utvägen. Jag tryckte tumme och pekfinger mot näsryggen och sa ”Och jag kommer att sakna honom så mycket ...”
Det var än mer övertygande eftersom jag blivit helt röd i ansiktet av pur genans, och nu bet jag mig i läppen och skakade på huvudet. Men trots detta lilla utspel, insåg jag att jag faktiskt saknade honom. Han hade alltid blivit så glad att se mig, och han såg världen i ett så positivt ljus, att han alltid lyckades pigga upp mig, trots att det var jag som skulle pigga upp honom. Kanske var mina känslor mer uppenbara än jag trodde, för när jag tittade upp såg jag att damerna som satt längst fram hade tagit fram näsdukarna. Ett gammalt par som tydligen känt mig sedan jag var nyfödd, torkade nu tårarna. Och rakt framför mig på främsta raden, satt Maddy med tårarna strömmande nedför kinderna. Det var bara mina barn som verkade opåverkade; de såg mest förskräckta ut över att det var ett helt rum fullt av vuxna som tappade kontrollen på det här viset.
Att se Maddy så ledsen, gjorde att det klickade till inom mig. ”Och en annan sak med pappa var att han tyckte så mycket om Maddy”, sa jag, och såg henne i ögonen. Det fanns mer jag ville säga och jag började prata med ett flyt och en känsla som varit frånvarande fram till nu. ”Under sin sista tid såg han verkligen fram emot hennes besök på sjukhuset. Han pratade med mig om hennes godhet och intelligens, som om han ville varna mig för att någonsin släppa taget om denna hans älskade svärdotter. Han visste inte att det var försent. Eftersom han var så sjuk tog vi beslutet att han skulle skyddas från den tråkiga sanningen att hans egen son inte klarade av att hålla ihop ett äktenskap – något han själv hade gjort under så mycket svårare omständigheter.”
En spänd stämning uppstod i rummet, en aning sorgsen också, efter nyheten om att Keiths sons äktenskap var slut. Det var bara prästen som inte var engagerad, och som såg på klockan, tydligt angelägen om att ha en regelbunden ström av kistor att mata ugnarna med.
”Maddy tog med våra barn för att träffa honom en sista gång, och jag tror vi visste då att han aldrig skulle träffa dem igen. Barnen var så mogna, så tillgivna och rara med honom, och han vägrade låta en småsak som den nära förestående döden ta ner honom. ’Vad fint att träffa er allihop!’” sa jag, och imiterade honom. ”Vilken tur jag har som har en så härlig familj!”
Publiken kände igen Keiths optimism och log åt minnet. ”’Vilken tur jag har!’ sa han, som hade slangar som satt fast överallt. ’Vilken tur jag har!’ sa han, genom smärtan och obehaget. ’Vilken tur jag har! Att jag får leva några dagar till.’”
Jag talade med engagemang nu. Jag hade snubblat över min tes, men nu förmedlade jag den med passionen hos en missionär. ”Och kanske det bästa sättet vi kan minnas min far på, är att vi alla tar med oss den attityden ut från det här krematoriet, och försöker tänka på Keith när vi känner oss lite irriterade eller tycker synd om oss själva. ’Mitt flyg är försenat; vilken tur att jag ser en bokhandel och ett kafé där jag kan läsa!’ ’Jag bor inte längre tillsammans med min fru och mina barn. Men vilken tur jag har som känner dem, och som kan minnas så många underbara stunder vi haft tillsammans, och som har så mycket att se fram emot när de växer upp ...’”
Prästens kroppsspråk antydde att mitt tal var på sluttampen. Några minuter till så skulle han förmodligen trycka på knappen och skicka in kistan bakom draperierna vare sig jag avslutat eller ej.
”Jag vet att alla sörjande söner känner så här, men tro mig när jag säger att jag önskar att jag haft lite mer tid med honom. Jag borde ha lärt känna honom bättre. Det har gjort mig fast besluten att tillbringa varje tänkbart ögonblick med min egen familj, att fånga varje minne jag kan – även om jag inte kan vara där lika mycket som jag vill, plus att Maddy nu har en annan.”
”Nej”, avbröt Dillie. ”Hon har dumpat honom.”
Det var inget högt utrop; barnen satt på andra raden. Det var mer ett mummel än ett uttalande menat för alla. Men jag hade hört henne tydligt nog, och hörde också hur hon viskade ”Men hon har ju det!” när Jamie väste åt henne för att hon pratat högt. Så Maddy och Ralph hade gjort slut. Maddy undvek min blick, men jag såg på hennes mors ohöljt belåtna min att det faktiskt var sant.
”Vilken tur jag har!” sa jag, men förklarade mig inte vidare. ”Det är så jag känner. Vilken tur jag har!” Och så satte jag mig ner, och försökte hålla tillbaka ett lycksaligt leende.
Nu förstod jag det terapeutiska värdet med en begravning, för en märklig känsla av lugn och lättnad sköljde över mig. Världen kändes som ett bättre ställe. ”Jag är glad att jag var här idag”, tänkte jag när kistan började sin korta resa till ljudet av The Carpenters. De hade varit pappas favoritband, men nu kände jag att ”We’ve Only Just Begun” kanske inte var det bästa låtvalet för just det här tillfället.
”Sjung inte med, Vaughan”, viskade Maddy bakom mig.
”Åh. Förlåt.”