”Sir, mr Vaughan, sir, varför var du inte här i fredags? Var du på dårhuset, sir?”
”Blev du lobotomerad, sir? Eller provade du ut din tvångsjacka?”
”Det räcker, Tanika.”
”Har du blivit tvångsinlagd då? Har du en vadderad cell och sådär?”
”Tanika och Dean, nu får ni er första varning. Om ni inte slutar vara oförskämda och börjar fokusera på dagens lektion så kommer ni att få lämna klassrummet, få kvarsittning och telefonsamtal hem.”
Jag var fortfarande osäker i de här situationerna, men hoppades att mina besvärligaste elever skulle känna igen de magiska orden och genast ändra uppförande.
”Vi har inte sagt någonting. Du måste höra röster, sir.”
”Är du seriemördare, sir? Äter du upp dina offer?”
”Andra varningen, Tanika!”
”Men jag är inte Tanika. Ditt minne har blivit helt koko igen. Jag heter Monique, sir.”
”Det där var din sista chans, Tanika.”
”Nej, det är det inte, sir – de har ändrat Uppförandekoden. Det är fem varningar nu, och sen får man gå till rektorn. Du måste ha glömt det när du blev sinnessjuk.”
”Sir, begraver du dina offer i trädgården. Var det det du gjorde i fredags? Begravde ett offer?”
”Om ni måste veta, så begravde jag faktiskt någon.”
I samma ögonblick som jag sa det, insåg jag att det antagligen var ett misstag, men rummet blev knäpptyst. En tystnad som krävde en förklaring.
”Det var en kremering, faktiskt. Jag var inte här i fredags eftersom jag var på min fars begravning, okej? Han hade varit sjuk ett tag, och han dog under påsklovet, så det var därför ni hade vikarie i fredags, vilket jag ber om ursäkt för.”
Provokationerna slutade efter det. De måste ha tänkt att det var jobbigt nog för Dasset Vaughan att ha förlorat sin pappa, utan att dessutom bli påmind om att han var ett mentalfall. De samarbetade genom hela lektionen, svarade på frågor och skrev ner sina läxor i slutet. Jag undrade faktiskt om jag skulle kunna deklarera ett dödsfall i familjen inför varje ny lektion, men gissade att sympatierna kanske skulle minska efter några veckor av döda gammelfastrar och andra släktingar.
Efter att eleverna hade gått, såg jag att Tanika hängde kvar för att prata med mig ensam.
”Öh, jag är ledsen för din pappa, sir. Jag menade inte att dissa honom och sådär.”
”Det gör inget, Tanika. Men ... kan ni inte lägga av med den där ’mentalfall’-grejen? Jag hade inte fått tillbaka minnena om min pappa när han dog, så visst, jag har någon slags åkomma som fortfarande påverkar mig, och det kan vara rätt svårt ibland.”
Hon sa inget, men gick inte heller.
”Var det något annat?”
”Sir? Min pappa är också död ...”
Jag hade aldrig sett Tanika släppa sin stöddiga attityd förut, men jag kände att det här var äkta.
”Det var väldigt tråkigt att höra, Tanika. Var det nyligen?”
”Nej, det var när jag var tre år. Han blev skjuten.”
”Skjuten!” utropade jag, högst oprofessionellt.
”Det var på Londonnyheterna och allt. De sa att det var ett knarkmord, men det var det inte. Vill du se en bild på honom?”
Hon hade redan tagit fram ett foto ur den lilla plastfickan där hon hade sitt busskort. Det såg slitet och knycklat ut, men där var en liten småbarnsversion av Tanika som stod bredvid en lång man som log mot kameran.
”Han ser väldigt trevlig ut.”
”Det var inte ett knarkmord, faktiskt.”
”Jag tror dig.”
”De sa bara så för att alla skulle må bättre.”
Femteklassarna som väntade på att få komma in till nästa lektion, kikade in genom dörren, men jag stängde den.
”Vad menar du?”
”Om folk ser en bild av en mördad svart man, och så säger tidningen att det var ’drogrelaterat’, så tänker alla de fina, vita människorna ’Åh, jamen dåså, då kommer det inte hända mig’.”
Det här var en analys på en nivå där jag aldrig sett Tanika förut, men självklart engagerade hennes fars död mycket mer än D-markens kollaps.
”Ja, att förlora sin far vid tre års ålder är mycket värre än att förlora sin far vid min ålder. Jag kan inte föreställa mig vad du måste ha gått igenom ...”
Hon tittade inte längre ner i golvet, utan rakt på mig. Det fanns ingen sorg eller känsla i hennes ögon; plötsligt förstod jag varifrån det hårda skalet kom, skalet hon odlat och som gjorde henne till klassrummets drottning.
”Tanika? Du vet att ni måste göra ett eget projektarbete i nästa historiakurs?”
”Ja, jag ska börja, för fan!”
”Du kanske skulle ta och berätta den sanna historien om din pappa?”
”Va?”
”Projektarbetet behöver inte handla om något som hände för hundratals år sen. Du skulle kunna samla ihop allt material som finns om mordet på din pappa – i tidningarna, på nätet, vad som helst – och sen försöka skapa en sann bild av vad som hände?”
”Får man göra så?”
”Det du sa om att saker förvrängs för att folk ska må bättre, det måste finnas med. Du har nämligen rätt – det är precis så historien skrivs om.”
Jag oroade mig redan för att jag borde ha tänkt över idén innan jag föreslog den, men Tanikas skolgång skulle snart ta slut om jag inte kunde hitta ett sätt att engagera henne. ”Hur som helst, tänk på saken”, sa jag, och hon nickade neutralt, stoppade undan fotot och gick mot dörren. En elvaårig pojke hade satt sin öppna mun mot glasrutan i dörren och andades in och ut som en gigantisk mänsklig snigel.
”Sir, du kanske har glömt vad lärarna brukar göra för att de ska sluta med det där? Ni brukar spreja rutan med ett superäckligt rengöringsmedel. Bara så du vet ...”
”Åh, tack, Tanika. Det ska jag prova.”
Efter skolan satt jag vid datorn i mitt klassrum och kämpade mot en hög nya mejl, sorgligt medveten om att för varje mejl jag lyckades döda, så skulle två nya dyka upp istället. Jag motstod lockropen från internet så länge jag kunde, men efter två hela minuter av faktiskt arbete, kapitulerade jag slutligen inför den icke föraktliga distraktionen som ett fönster ut mot allting i hela världen innebär. Garys användargenererade nyhetssajt hade en intressant huvudstory om hur BP:s oljeläcka i Mexikanska Gulfen var organiserad som en del av en vit makt-konspiration mellan Buckingham Palace och den amerikanska militärindustrin för att förstöra för Barack Obama. Märkligt nog hade ingen av de etablerade nyhetskanalerna fångat upp denna exklusiva nyhet från YouNews:
Brittiska kungafamiljen (judar) sa till springpojkarna på BP att fejka oljeläcka för att behålla blodspengar som oljedollar, ja, och inte säga hur de dödade Lady Di, för Obama är ”svart” president, (Afrika) som Dodi, och kommer få samma öde som ML King, Malcolm X och Marvin Gaye – alla avrättade, ja, av sionisterna CIA (sant).
Nu kände jag mig lite mindre skyldig för att jag sagt till Gary att jag inte ville fortsätta med YouNews. Han trodde att jag hade sålt mig, han kunde inte fatta att jag inte ville försöka störta de där allsmäktiga, superrika mediamogulerna och själv bli en allsmäktig, superrik mediamogul.
Jag hade inte tittat på min Wiki-biografi på en vecka, efter en kväll då jag metodiskt raderat alla felaktigheter och påståenden som att jag ”kunde prata med djuren” och ”hade upptäckt Frankrike” och hade en ”extra bukspottskörtel”. Det var speciellt ett skämt som jag hade haft svårt att glömma.
Den 22 oktober fick Vaughan en allvarlig minnesförlust efter att ha fått veta att han vunnit på lotto. Chocken var så stor att minnesförlusten blev kronisk, och han minns fortfarande inte att han har rätt till 4 miljoner pund om han kan visa upp lottokupongen som han lagt på ett väldigt bra gömställe för att inte tappa bort den.
Det var helt klart ett smart skämt, och jag skulle verkligen sluta tänka på det nu. Särskilt som jag hade letat på varje tänkbart ställe.
Tidigare när jag hade raderat sådana trådar, hade de snart ersatts av andra dumheter, men sedan jag rättade sidan senast hade inga ändringar gjorts. Skribenterna hade visst tröttnat; att återuppfinna mr Vaughans liv hade varit kul ett tag, men nu hade de kreativa unga förmågorna gått vidare till andra utmaningar. Jag kunde inte hjälpa att jag kände mig lite sårad.
Men sedan såg jag ett nytt stycke under ”Karriär” som jag aldrig läst förut:
Mr Vaughan är den bästa lärare jag någonsin haft. När jag slutade efter nian för att börja jobba på sportaffären kom han ofta dit för att övertala mig att komma tillbaka. Jag skulle aldrig ha gått gymnasiet eller universitetet om det inte var för mr Vaughan.
Denna enda kommentar från en tidigare elev förändrade mitt humör totalt. Jag hade trots allt varit en bra lärare, tänkte jag. Det hade funnits en tid då jag förändrade liv. ”Nu är jag chef på sportaffären” skröt min tidigare elev.
Trots de samlade bevisen och minnena som kommit tillbaka, såg jag liksom fortfarande på de dåliga sidorna hos Vaughan version 1.0 utifrån. Särskilt skilsmässan var något som en helt annan man varit med om. Och den Maddy som funnits före minnesförlusten var en helt annan person än kvinnan jag kände nu. Den förra var bara en karaktär i något uselt såpaliknande familjedrama, den nuvarande var en levande kvinna som, trots alla våra problem, verkade förstå mig bättre än jag förstod mig själv. Men det som var så irrationellt med den här Maddy var att hon hela tiden blandade ihop de två genrerna. Hon var upprörd över saker som hade hänt den påhittade Maddy, och hon var arg på den riktige Vaughan för saker som låtsas-Vaughan hade gjort. Jag var annorlunda nu, det hade hon medgett, men jag skulle inte tillåtas glömma saker jag inte kunde minnas.
Jag funderade mycket över hur den raderade minnesbanken hade förändrat min personlighet. Jag tog upp ämnet med Gary; det här väckte ju en massa frågeställningar om det filosofiska förhållandet mellan minne och erfarenheter. Vi satt på en stökig pub, bredvid en högljudd jukebox. Det var förmodligen inte den bästa platsen för en existentiell diskussion om det medvetnas och det omedvetnas inflytande på egot och identitetens utveckling.
”Vad jag försöker säga är att när jag totalt hade glömt allt som hänt i mitt liv, var jag då inte längre formad av det? Är det möjligt att min personlighet kan ha återgått till min egentliga kärna, och att jag började formas på nytt av mina nya erfarenheter?”
”Tja, du var asdålig på fotboll innan, och du är asdålig på fotboll nu. Vad ska vi lära oss av det?”
”Nja, jag är väl medelbra på fotboll egentligen ...”
”Nej, du är så jävla dålig. Du springer som en tjej, och senast du gjorde mål så var det för att bollen studsade på ditt arsle.”
Jag kände att diskussionen höll på att glida bort från den centrala frågeställningen.
”Jag menar så här: är det möjligt att alla de karaktärsdanande erfarenheterna i mitt liv raderades samtidigt som minnet av dem? Jag var med om en cykelolycka som tonåring, som jag inte minns. Jag har fortfarande ett ärr på benet. Men har jag kvar de mentala ärren av ett kraschat äktenskap och alla andra besvikelser och oförverkligade ambitioner, vad de nu är?”
”Att du var asdålig på fotboll–”
”Ja, du sa det.”
”Inte kan köra bil ... aldrig satte på tillräckligt många brudar på gymnasiet ... blir full för snabbt ... klär dig som en kratta ...”
”Ja, ja, du behöver inte räkna upp alltihop. Jag menar bara, tror du inte att det här ger en unik möjlighet att studera ’arv eller miljö’-frågan? Vi behöver ju säkert inte minnas saker för att ha blivit påverkade av dem? Ingen kan komma ihåg allt man har varit med om, och ändå formar allt våra personligheter.”
”Äh”, sa Gary och drack en klunk öl. ”Du har ju alltid hållit på med den där filosofiska skiten. Kan jag ta dina chips?”
Men också Gary, känslig som en noshörning, påverkades av sin miljö. Som bakgrundsbild på sin iPhone hade han numera ultraljudsbilden på sitt ofödda barn. Och inga mustascher eller polisonger från hans favoritapp kunde få fostret att likna en sjuttiotalsporrstjärna. Han höll faktiskt på att acceptera att vi kanske inte var studenter längre. Han hade till och med ett förslag på lämplig flickvän åt mig.
”Vet du vem jag tänkte att du skulle kunna bjuda ut på en dejt?”
”Nej, vem då?”
”Maddy!” slog han fast, som om detta var en oändligt genialisk slutsats. ”Tänk efter: ni har massor gemensamt redan – och jag har en känsla av att du fortfarande är lite svag för henne.”
”Wow! Tack Gary. Jag ska fundera på saken.”
Innerst inne var jag rädd för att den bitterhet och cynism som präglade mig innan minnesförlusten, skulle komma tillbaka allteftersom minnena återvände. Nu kunde jag erinra mig olika stadier i vårt äktenskap. Maktkampen i vårt hem verkade ha trappats upp som ett litet regionalt krig. Jag hade varit bestämd med att hyllorna ovanför tv:n historiskt sett var hem åt min samling av vinyl-LP-skivor, och krävde ett omedelbart slut på den provocerande bosättningen av doftljus och inramade foton i de omdiskuterade områdena.
Madeleine ökade spänningen i regionen ytterligare med den berömda 10 juli-massakern av alla historieprogram på den inspelningsbara tv-boxen. Dussintals inspelade dokumentärer om nazisterna, som jag definitivt planerat att titta på vid något tillfälle, raderades. Maddys etniska rensning av tv-boxen skulle en gång för alla göra slut på Hitlers ockupation av dess hårddisk.
Den allmänna irritationen gjorde att vi började bråka om alla möjliga onödiga saker. ”Nej, de är helt olika sorters låtar!!” minns jag att jag skrek. ”Hur kan du ens jämföra ’Fernando’ och ’Chiquitita’?” Och den dåliga stämningen som följde på grälen varade i dagar, med ett kodat utmattningskrig som utkämpades på ett dussin olika fronter. Maddy kunde insistera på att hon skulle tanka bilen, och sedan medvetet tanka upp till 50:01 pund, bara för att hon visste hur mycket det irriterade mig. Hennes åsikter om deckarserier på tv lutade oresonligt mycket åt att sympatisera med galna fruar som dödade sina män. De små vardagliga kärleksbevisen mellan oss försvann; vi la inte längre ner den andras favoritgodis i vagnen när vi handlade; när vi gjorde te var det bara en kopp åt oss själva. När vi några år tidigare hörde om par som gjort slut så tog vi emot nyheten som om det handlat om en bilolycka eller en allvarlig sjukdom. Nu kändes sådana rapporter mer som om en oskyldig person släppts ut ur fängelse.
Inget av detta fanns naturligtvis med i Wiki-memoaren som jag hade fått ihop, där jag hade försökt vara så neutral och objektiv jag kunde. Hursomhelst vågade jag inte riktigt tro på mina egna minnen av äktenskapet – i den berättelse som jag återskapat kändes det inte som om det olyckliga slutet passade in. Jag mindes den Maddy som varit min partner, min bästa vän, min själsfrände. Måste skilsmässan verkligen vara det sista kapitlet i vårt fall?
Under de senaste månaderna hade jag tillbringat många långa timmar med att tänka på vårt förhållande och försökt förstå varför det gått i bitar som det gjort. Som en detektiv som ständigt klurar över ledtrådar, hade jag fortsatt stirra på de avgörande händelser i livet som låg som en karta framför mig, och undrat var någonstans jag tagit fel väg. Och sedan, som en blixt från klar himmel, insåg jag: Jag tänkte bara på mig själv. Den enda historia jag undersökt var min, det enda perspektiv jag haft var mitt eget. Kunde mina äktenskapsproblem bero på att jag hela tiden agerade som en individ, inte som ena hälften av ett par, eller en fjärdedel av en familj?
Inspirerad som jag var av min nya insikt, skapade jag ett nytt dokument – ett privat den här gången – och började med rubriken ”Madeleine R. Vaughans livshistoria”. Och sedan raderade jag det och skrev hennes flicknamn istället. Utan någon inbördes ordning började jag skriva ner allt jag visste om henne. Familjehistoria, intressen och – med all objektivitet jag kunde uppbringa – pojkvänner innan mig. Jag var noga med att skriva så mycket jag kunde om hennes arbete. Kampen för att bli professionell fotograf, och hur hon måste uppfinna sitt jobb på nytt när den digitala revolutionen kom. Jag beskrev några av de briljanta fotomontage som hon skapat när barnen blivit lite större och hon fick mer tid över. Jag mindes upphetsningen hon känt när hon började sälja sina alster, och det indignerade raseri hon ibland uttryckt när hon misstänkte att jag såg hennes jobb som mindre viktigt än mitt eget.
Jag försökte skriva ner vårt förhållandes historia från hennes synvinkel. Minnen som jag inte var medveten om att jag återfått, började rinna ur mig: dagen då vi ockuperat vårt hus, hur vi hade tillbringat en vettskrämd första natt med att inte våga somna nere på bottenvåningen, eftersom vi förväntade oss att när som helst bli utsläpade av säkerhetsvakter. Jag skrev om hennes graviditet och om Jamies förlossning – hur rädd hon var innan allt satte igång, och den tårfyllda lyckoexplosionen när hon höll den kladdiga nyfödda i sin famn. Jag skrev om den gången hon blev uppringd av en telefonförsäljare, och låtsades vara oerhört korkad. ”Öhh, va?” grymtade hon som svar på varenda fråga, oavsett hur många gånger han ställde den. Jag mindes när hon stoppades på gatan av en sådan där påstridig kille som samlar in pengar till välgörenhet, och hur hon låtsades vara döv och med föga övertygande teckenspråk frågade om han också kunde teckna.
Två timmar senare satt jag fortfarande där och skrev ivrigt. Lärarkollegor, städare och dagsljus hade för länge sedan försvunnit. Nu var det bara jag kvar, upplyst av datorskärmen i det mörka klassrummet. Även om jag inte höll med om hennes syn på mina fel och brister, så skrev jag ner dem i dokumentet ändå. Jag hade bestämt mig för att se bådas våra liv ur hennes perspektiv. Slutligen skrev jag ner vår historia fram till nuet. Min första skiss av Maddys minibiografi slutade med att hon gjorde slut med Ralph och sörjde sin svärfar. Jag kände mig nästan lika rörd av att skriva om Maddys reaktion på pappas död, som jag själv varit då.
Efter att ha sett världen genom hennes ögon under bara ett par timmar, kändes det som om jag hade upptäckt en helt ny hemisfär i min hjärna. Självklart kunde jag inte helt och hållet förstå Maddys psyke, men jag hade i alla fall hittat en väg in.
Vi brukade ha så dumma gräl om ingenting, och det hade nästan drivit mig till vansinne ibland. ”Vad är det med dig?” brukade jag fråga, efter att ha misslyckats med att ignorera Maddys menande suckar.
”Det spelar ingen roll”, brukade hon ljuga.
”Uppenbarligen spelar det roll”, sa jag då. ”Om det är något som är fel, så säg det bara.”
”Det borde inte behövas. Du borde bara förstå vad det är.”
Och jag brukade känna mig arg och irriterad över att hon inte bara var sur utan också besviken över att jag inte var tankeläsare med magiska telepatiska krafter. Men nu tror jag att jag förstod vad hon menade. ”Jag borde inte behöva säga det, du borde bara förstå”, betydde ”Har du någonsin stannat upp och försökt se världen ur min synvinkel?”
Hon hade verkat så fundersam efter begravningen; tankfull och tyst. Självklart var hon ledsen över min pappa, och det måste förstås ha varit upprörande att göra slut med Ralph, men det var något annat som pågick i hennes huvud. Hon hade inte lyssnat på erbjudandena om ägg-och-krasse-smörgåsar, eller på de gamla släktingarna som informerade henne om att barnen vuxit. Vid ett tillfälle hade vi blivit ensamma i köket och jag frågade hur det var med henne.
”Jag vet inte vad jag ska tro längre”, var hennes gåtfulla svar.
”Vad du ska tro om vadå?”
”Om allt”, och det såg för ett ögonblick ut som om hon tänkte lägga huvudet mot min axel.
”Jag vet inte vad jag ska tro om ansjovisjävlarna”, dundrade Gary, som klev in i köket med en ölburk i näven. ”Ibland älskar jag dem, ibland hatar jag dem.”
”Du kanske borde ha gift dig med en ansjovis, Gary?” sa Maddy och jag skrattade, men hon var redan på väg ut till begravningskaffet igen. Jag fick ingen mer chans att prata med henne igen efter det, bara några ord om praktiska saker innan hon gick. Jag gav barnen lite pengar till skidresan de skulle göra med skolan, och sa till Maddy att jag kunde gå ut med hunden under helgen om det skulle vara till hjälp. Jag ville vara hennes terapeut och förtrogne, men istället stod jag där och såg henne åka iväg i sin bil medan jag tvingades lyssna på en gammal man i basker som förklarade att han hade varit stationerad i Northolt tillsammans med min pappa.
”Åh, javisst”, sa jag, ”min pappa pratade så väl om dig.”
”Gjorde han?” sa den gamle mannen och verkade positivt överraskad. ”Åh – det var trevligt att höra.”
Nu satt jag ensam i det tomma klassrummet och kände en plötslig oro för Maddy. Kanske var det intuition – en instinktiv medkänsla med henne som växt fram under tjugo års äktenskap och kanske hade stannat kvar inom mig. Jag slängde en blick på klockan i hörnet av datorskärmen och insåg att det var för sent för att åka dit och kolla att hon mådde bra. Jag borde ha ringt henne under helgen, tänkte jag. Eller åkt dit och hälsat på. Nu kunde jag förstås svänga förbi på gatan och se om lamporna var tända i huset? Nej, det var en fånig idé. Jag försökte inbilla mig att hon behövde just mig att prata med, när hon säkert mådde hur bra som helst. Och så slog jag igen min dator, stoppade undan mina saker och skyndade mig ut.
”Kvällsjobb igen, mr Vaughan?”, skrockade John och Kofi i receptionen, och tittade på sin övervakningsskärm där de hoppades få se en kvinnlig lärare som klädde på sig igen.
Innan jag ens kommit fram till vårt hus såg jag att alla lampor var tända, vilket kändes olikt Maddy. Till och med utebelysningen stod på och lyste som en fackla. Jag tittade på huset från gatan en stund, men såg henne inte gå omkring därinne. Kanske borde jag ha ringt först, men jag var rädd att hon inte skulle svara. Till slut gick jag uppför trapporna och tryckte tveksamt på porttelefonen, som om den skulle låta tystare om jag tryckte försiktigt. Jag förstod inte riktigt varför, men jag blev lättad av att se någon röra sig därinne. Hon kikade genom titthålet och öppnade sedan dörren. Till min besvikelse var det inte Maddy, utan hennes mamma, som såg stressad och orolig ut.
”Nej, det är inte hon!” ropade Jean inåt huset. ”Det är Vaughan!” Hon viftade in mig. ”Jag tänkte ringa till dig – jag skulle ringa till dig om vi inte hörde av henne under kvällen. Det har gått två dagar, och vi är så oroliga ...”
”Vadå? Vad är det? Var är min fru?”
”Hon är försvunnen, Vaughan. Hon är borta.”