Den här berättelsen är baserad på en lunch med Mark Burton, som jag skrev tv-manus tillsammans med, och vars generositet med idéer och goda råd faktiskt är mer än ovarsam. Enormt tack är jag också skyldig alla andra vänner och kollegor som läst olika utkast: Georgia Garrett, Bill Scott-Kerr, Sophie Wilson, Brenda Updegraff, Pete Sinclair, Jenny Landreth, John McNally, Karey Kirkpatrick, Jonathan Myerson och Tim Goffe.
Jag skulle också vilja säga ett stort tack till David Fitzpatrick, som själv upplevde en minnesförlust liknande den i boken, och som var vänlig nog att berätta allt om sitt liv sedan den dagen. Tack till Alex Carruthers och Tony Garment för juridiska och tekniska råd. Tack vare dem kunde jag lägga undan boken Skilsmässa för Dummies, som gjorde min mamma så nervös.
Tack också till de oräkneliga vänner och släktingar vars svikande minnesförmåga kanske får dem att tro att det var de som hittade på alla spontana skämt och lustigheter som verkar ha nästlat sig in i min bok. Mina barn, Freddie och Lily, har varit en underbar källa till uppmuntran och entusiasm. Särskilt Lily hade gott om detaljerade förslag till hur tacksidan skulle kunna skrivas. Men mest av allt – det säger sig självt att när jag skrivit en bok om äktenskap – har jag min fru sedan tjugo år att tacka.
Alla de där gångerna när det verkade som om jag hade glömt saker, Jackie; det var bara research inför den här romanen. Tack. x