Han var ett mycket älskat och efterlängtat barn, och ett barn kan, som bekant, aldrig få för mycket kärlek.

Konsekvensen av det var att han redan innan han hunnit fylla två år var ägare till över tusen saker. Kläder och skor oräknade. Det kan ju låta mycket, men det ska påpekas att hans situation inte var extrem utan påminde rätt mycket om andra barns i hans ålder. Han hade inte bara ett hundratal sago- och pekböcker av olika typer (popup, Känn och Lär, ljudböcker, sagor, klassiker) och minst lika många barnfilmer (såväl tecknade som otecknade), utan ägde också åtta olika musikinstrument, ett okänt antal vattenpistoler, paraplyer, gosedjur till förbannelse, bilar, tåg, masker, figurer, McDonaldsskräp, målarböcker, mer än tio olika sorters kritor, fingerfärger, förkläden, spel, snurror, riddarsvärd (som han var alldeles för liten för), kasperdockor, lego, duplo, kaplastavar och andra pedagogiska byggstenar, tält, drakar, bollar, fordon, trampbilar och tre olika gunghästar. Där fanns också moderna robotar, radiostyrda leksaker och datorspel som samsades med föräldrarnas mer traditionella föreställningar om vad som är lämpligt och gör ett barn långsiktigt lyckligt, uttryck för mor- och farföräldrars önskningar om vad barn borde gilla, samt gåvor från grannar, vänner till familjen, affärsbekanta och andra som velat ligga bra till och drömt om att just den där presenten skulle utgöra en milstolpe i hans barndom. Eller bara inte velat ta risken att vara oartiga och därför stuckit åt grabben något de köpt på vägen.

Sakerna trängdes i hyllor och lådor och konkurrerade alltid om hans uppmärksamhet. Hans tid räckte helt enkelt inte till och de flesta leksakerna fick finna sig i att försummas. Över allt i hans rum satt besvikna presenter och prylar och sörjde att de inte gjort ett djupare intryck på honom. De hade floppat som framtida barndomsminnen, de visste om det och försökte leva med den insikten.

Föräldrarna var inte hagalna själva, men de var medelålders och hade inte vågat ta för givet att de ens skulle få något eget barn. Men nu hade de alltså en ögonsten och kunde manifestera sin lättnad i alla sorters inköp. De älskade att komma hem och överraska honom, se värmen i hans ögon när de började dra på orden och avslöjade att han skulle få något. Det var ju helt oemotståndligt att ha honom runt benen en liten stund, ivrigt gläfsande som en lojal hundvalp. Och man kan ju aldrig ge ett barn för mycket kärlek!

Vid fyra års ålder hade all deras kärlek medfört rent praktiska problem – det gick inte längre att bortse ifrån. Det var svårt att ens komma in i pojkens rum. Allting var överallt, ovanpå allt annat samtidigt. Och ändå fanns inget om man letade efter det.

Pojkens pappa hade börjat få kalla fötter och förhandlat fram en viss utsortering av sådant som sonen växt ifrån eller aldrig använde. Men för att inte göra honom upprörd eller ledsen utfördes dessa räder i smyg – på nätterna eller när han var borta.

För det mesta gick det vägen, men någon gång kom han på dem. En gång såg han sitt leksakspiano (som kunde spela fyra olika melodier bara man tryckte på en knapp, bland annat ”La Cucaracha”) sticka upp ur en svart plastsäck i garaget. Det hade varit en tidig favorit, men nu hade han inte tittat åt det på över ett år och därför hade det pekats ut under en nattlig gallring. Både mamma och pappa kunde bedyra att det var ett misstag, att man egentligen hade tänkt lämna pianot på lagning – knappen för ”dragspelsljud” kärvade – men att det av någon oförklarlig anledning hamnat i fel påse.

Det är möjligt att de bara inbillade sig att pojken var mer misstänksam efter den tabben. Men flera liknande händelser gjorde dem mer och mer försiktiga. Och rummet svämmade förstås snart åter över sina bräddar.

Nu fick man tänka kreativt, hitta nya lösningar, tänka utanför lådan. Det gällde i första hand inte att ransonera, utan att slå vakt om möjligheterna till framtida gåvor. Det var ett språk som hans fru kunde förstå: att få rum med de nya presenterna! Prata om bortskämdhet lönade sig inte. Hon skämde nämligen inte bort sonen, hon tillgodosåg bara hans behov av att utvecklas och stimuleras.

Tidpunkten var väl vald. Det här var i oktober och fast hösten knappt hunnit halvvägs skulle det när som helst börja julskyltas, och i februari fyllde pojken år. De stod inför den intensivaste delen av säsongen.

I alla händelser hade han räknat gosedjuren – åttiofyra till antalet – vilket låg en bra bit över riksgenomsnittet hos svenska barn, som enligt en färsk undersökning skulle vara fyrtiosju stycken. Gjordes inget skulle sonen snart passera hundrastrecket, och det tyckte till och med hon var i mesta laget. Men hon hade faktiskt lagt märke till att han lekte med dem och då och då hade han dem allihopa framme på golvet, han radade upp dem och hade dem … ja, hade allihopa framme på golvet.

Men var det nödvändigt med åttiofyra stycken? Ett barn måste väl kunna klara sig på ett fyrtiotal gosedjur, om det inte räcker så är väl frågan vad som gör det. Det pågick nämligen en insamling till ett barnsjukhus i Moldavien där barnen inte hade några gosedjur, inte ens några föräldrar. Sånt går ju knappast att sätta sig emot. Men då fick det bli med öppna kort: pojken skulle själv lära sig att avstå och glädja sig åt att hjälpa andra barn. Han skulle få sortera ut sina fyrtiotvå favoriter att behålla. Föräldrarna skulle leda och stötta honom i denna process.

Ceremonin ägde rum samma kväll efter middagen (färdigmarinerad kyckling i ugn), det var en ljum och händelselös höstsöndag som precis passerat förbi deras liv. Pojken ställde sig helt frågande. Han kände inga barn i Moldavien, förstod inte alls varför de ville åt hans grejer och han älskade alla sina gosedjur precis lika mycket. Han använde just det ordet: ”älskade”. Och upprepade det otaliga gånger, som om han visste hur det triggade hans mammas oro, hon som redan innan hade känt en viss tvekan. Herregud, tänk om han tog skada av alltsammans!

Hans pappa envisades:

– Du ska välja ut de som du gillar bäst, de som är gosigast.

Det var just det som var problemet. De var ju så gosiga allihop, gick liksom inte att ranka inbördes för då kunde de bli ledsna. De bodde ju hos honom och de trivdes faktiskt ingen annanstans, det hade de dessutom sagt till honom vid ett flertal tillfällen. De ville absolut inte flytta. Och definitivt inte till Puldavien!

Då fick man lägga om taktiken och gå lite rakare fram. Vilka av mjukisdjuren hade han överhuvudtaget namn på?

Fler än man hade kunnat tro, visade det sig. Det var nallarna Puh, Teddy, Freddy och Brumse, hunden Henke, Mamma Mu, Ior, samt en tiger, en mus, en dinosaurie och en älg som alla helt enkelt benämndes efter sin djurart, dessutom krokodilen Krocke, Pelle Kanin, lammet Ulrik, två stycken apor som bägge hette herr Nilsson (vilket fick passera som inte helt osannolikt). Men sedan började problemen hopa sig.

En tygkanin hette Lillsnutt (sades vara barn till en Storsnutt, som var kvarglömd på landet), men en stund senare dök samma namn upp på en mjukisfigur av mer obestämd djurart (blå och rosa med dito nos och morrhår, till synes okänd i djurvärlden). Då visade det sig plötsligt att det fanns två Lillsnutt också, och att den senare var döpt efter tygkaninen, eftersom de var så bra kompisar. Men om man var tvungen att skilja dem åt kallades tygkaninen för Snutte medan den med rosa morrhåren lystrade till bara Snutt.

Mitt i konflikten kunde de imponeras av hans kreativitet. Han var inte dum, grabben!

Han kunde också uppenbart variera namnfloran ner på lägsta möjliga morfemnivå och någonstans halvvägs in i gosedjurssamlingen hade exempelvis såväl Mumsan, Mamsan, Mumselina, Mamsell och Mumsis passerat förbi.

Men all denna list och förslagenhet sporrade bara pojkens pappa till att trimma sin förhörsteknik. Han påminde sig hur man hade fått slut på häxprocesserna genom att hålla separata förhör med de olika barnvittnena, skriva ner deras utsagor och sedan dubbelkolla konsekvensen i efterhand. Han hämtade därför block och penna, och med allvaret hos en förhörsledare på rikskrim numrerade han kramdjuren, antecknade alla namn, och gick sedan tillbaka och tog stickprov för att se om grabben var konsekvent.

Och då började det naturligtvis knaka i fogarna. Nummer sextioett, som pojken nu kallade Snuddis kunde han raskt visa att han bara en kvart tidigare uppgivit som Nyffe Blå. Likaså nummer trettiofyra, som han nu påstod gick under namnet Hundmamman, hette för en stund sedan Lallabaster.

Nu drogs nätet åt, och efter en hård prövning var det bara arton eller möjligen nitton av de åttiofyra tygdjuren som kunde redovisa konsekventa namn.

Vid det laget hade dock hans pappa tröttnat och själv börjat gallra bland alla de djur som var både namnlösa och direkt anskrämliga, och tänkte att han på så vis skulle kunna få ihop åtminstone ett tiotal. Det var alltid en början.

Pojken började naturligtvis tjuta och mamman fick associationer till Schindler’s List och andra filmer om etnisk rensning. För varje gosedjur som fick ta ett steg fram i denna makabra ceremoni spelade grabben också lämpligen upp en scen som han behärskade närmast till fulländning. Han kastade sig på golvet med utsträckta armar och uppspärrade ögon – nej, nej, inte den, han är min bästa, ni får inte, snälla, inte den!

Pappa tänkte inte gå på sådana billiga tricks, men blev till slut tagen avsides för ett allvarligt samtal.

Ny vändning, ny strategi!

Så man satte sig ner med honom och pratade i lugn och ro om barn som hade det svårt och om barnsjukhuset – som man naturligtvis i stort sett inte visste någonting om. Vilket pojken i sin tur kunde utnyttja, och beslå sina föräldrar med inkonsekvenser när de svarade olika på hur många barn det fanns där, hur gamla de var, vilka sjukdomar de hade och så vidare. Föräldrarna vädjade till hans medkänsla, men hur de än vände och vred på det så tycktes de stackars moldaviska barnen förbli abstraktioner, de fick inget liv, inga ansikten, inga namn, inga känslor … Medan gosedjuren stod där uppradade på golvet framför dem och skälvande väntade på att bli bortförda för alltid.

Pojken kunde ändå helt storsint tänka sig att ge bort en nalle, en som han inte var så förtjust i, till Oliver på dagis, men där gick gränsen och det var han mycket tydlig med.

Ny överläggning mellan föräldrarna. Nu var tonen riktigt ansträngd. Hon var upprörd och kämpade med tårarna. Han däremot ville statuera exempel; de skulle gallra ut hälften, oavsett hur mycket grabben åmade sig. Inom ett par dagar skulle det vara glömt! Men hon vacklade ordentligt, och var nu nere på tre stycken, som ett första steg, och att det måste vara frivilligt. Han fick inte ta skada, absolut inte känna sig kränkt.

Till slut enades de om fem, ställde ultimatum till pojken. Som omedelbart kunde läsa osäkerheten i deras ögon, och satte igång en motkampanj. Han hade av erfarenhet lärt sig att när hans pappa sa ”Vem tror du det är som bestämmer här egentligen?” så fanns det marknadsandelar att ta.

När han till slut nattades den kvällen, efter en hel del tandagnisslan, hade han avstått två stycken gosedjur till de moldaviska barnen – varav den ena var en så kallad Lisebergskanin, som inte bara såg billig ut utan faktiskt hade delats ut helt gratis av utklädda vakter som något slags reklam. Pojken var inte helt nöjd och sov oroligt flera nätter efter händelsen, om än inte av de skäl hans föräldrar befarade. Hans mamma övervakade honom för övrigt mycket nogsamt de närmaste veckorna innan hon till slut vågade andas ut och konstatera att han sannolikt inte tagit någon allvarlig skada.