Ni vet hur det är att vara runt åttio. Det händer inte mycket, man har lite ont i en höft, går runt och letar efter saker, hittar inte de bra läsglasögonen, försöker läsa tidningen i alla fall, prata lite med en granne, sitter en stund i parken och glor, försöker förstå sig på den nya dosan för TV-kanalerna eller sopsorteringsanvisningarna, besvarar en felringning. Man försöker köpa en kvällstidning ibland men förstår inte längre vad det står, det är kändisar man aldrig hört talas om, massor är på engelska som man aldrig läst i skolan eller också är det någon bilaga med sextips – vill du lära din partner att stimulera anus med ett finger? Nej, skulle inte tro det. Man har ingen partner och inget sexliv och man inser dessutom att när man var ung och verkligen skulle ha släppt loss – då var man alldeles för hämmad, eller åtminstone väluppfostrad.

Inte får man mycket kärlek heller, i bästa fall kommer barnbarnen förbi om de behöver pengar, ibland är mjölken eller kaffet slut och man har en anledning att gå ut en sväng, ibland regnar det, ibland inte. Dagarna är nästan omöjliga att skilja från varandra. Och ändå tycker man ironiskt nog ofta att det bara är jobbigt om det händer något.

Ja, ni vet hur det är. Folk bara dör hela tiden, det måste man vänja sig vid, för det kommer inte att bli bättre! Och hittar man inte glasögonen så kan man inte läsa tidningen och då har man ingen aning om vem som lever längre. Man vet bara säkert att man är ensam i rummen där man bor och att man borde vara tacksam så länge man klarar av att bo hemma och inte måste bli omhändertagen. Men varje morgon man vaknar så tar det en liten stund innan man vet riktigt var man är och vem man är och att man kommit så långt ut i livet. Och där innanför den nötta kroppen, som ligger kvar i sängen och stirrar i taket och försöker påminna sig allt det där, där innanför är man fortfarande en flicka som inte ens hunnit fatta att livet har börjat på allvar – och så är det snart över.

Ni vet precis! Och skulle ni nu inte veta det så kommer ni att få reda på det, om ni bara får leva.

En sak kan ni i så fall börja förbereda er på redan nu, och det är att ni också kommer att börja hänga upp er på småsaker. En ändring av en tid, en rutin, ett tandläkarbesök eller en bussutflykt blir kanske inte längre en skitsak, utan framstår som ödesdigert bortom all rim och reson.

Låt oss ta ett exempel av många: Avgångsklassen från läkarsekreterarutbildningen i Stockholm årgång 1955 brukade träffas en gång vart tionde år och högtidlighålla minnet av sin examen. De hade varit på Hasselbacken 1965, Stallmästaregården 1975, La Brochette 1985, de åkte till Fjäderholmarna med båt 1995 och var på Ulla Winbladh 2005. Enligt all logik skulle de alltså ses 2015 nästa gång för att prata minnen och uppdatera vad som hänt sedan sist.

Det var därför hon bara stirrade på den inbjudan till en återträff med lunch på Källhagens värdshus 28 maj 2010 som hon höll i sin hand, och som rimligen alltså kom fem år för tidigt.

Nej, det var inget som blivit fel, man hade helt enkelt övergått till femårsintervaller, berättade en kursare som hon ringde upp. Så pass många hade redan fallit ifrån sedan den förra träffen; man vågade inte vänta tio år till. De försökte skratta åt eländet, den uttjatade ålderdomen, den banala döden. Nu hade man den precis inpå sig, kände dess andedräkt.

Hon hade själv fyllt åttio i våras. Och kanske var det då det hela började, tänkte hon efteråt. Hon hade fått lokaltidningens födelsedagstårta och verkligen blivit överraskad, det var inte alls bara som hon sa för att vara artig – den brukade nämligen bara gamla kärringar och gubbar få.

Hon hade ringt en annan kursare några dagar senare, och inte utan baktanke; hon hade åkt med henne och hennes man till de sista två jubileerna. Mannen hade haft en liten persiennfirma som hon hade anlitat ett par gånger för länge sedan, han var tystlåten och hade varma ögon och det hade slagit henne att klasskamraten hade haft tur, att han såg ut att vara en man som var värd att älska.

Själv hade hon varit gift två gånger. Den första mannen kände hon aldrig, den andra älskade hon men han hade haft det ofina sättet att gå och dö efter bara sex års äktenskap. Nu låg alltsammans långt borta och hon kunde ibland förväxla vissa minnen av dem, även om det bara var småsaker. De två männen i hennes liv hade aldrig mött varandra. De hade ännu mindre haft något gemensamt, men fått det nu på avstånd. Nämligen att de befann sig just på avstånd.

Det var mannen med persiennfirman som svarade när hon ringde till sin gamla kurskompis. Det hördes omedelbart på hans röst att något var fel.

– Hur länge sedan, frågade hon.

– I fjol vinter, sa han.

Hon hade alltså varit borta i över ett år. Död och begraven, som det hette. Bokstavligen. Cancer, förstås. Men hon hade ju haft ett långt och rikt liv, blev nästan sjuttionio år.

Hon fick en barnslig impuls att slänga på luren: Jaså, ja, då vet man, om hon nu ska hålla på att vara död så är det i alla fall inte aktuellt att åka på någon träff i Stockholm. Men så pratade hon på lite och bägge två lät generade över att de sa så ytliga saker om liv och död och meningen med allt, sånt där som man nästan känner sig tvungen att säga. Hela situationen var sorglig på mer än ett sätt.

Hon åkte ändå på jubileet några veckor senare, tog tåget i stället, oroade sig som vanligt för vad hon skulle ha på sig, var missnöjd med sitt val (en grå jerseyklänning), fick höra att ytterligare ett par kurskamrater hade dött, ojade sig över detta och kände sig ytlig fast hon egentligen bara var rädd. Hon drack sherry och pratade lite minnen, blev sentimental – men upptäckte mitt i alltihop att hon började röra till det och blanda ihop folk med varandra, tyckte att laxen på Källhagens var torr och att de andra kursarna också började bli gamla kärringar och åkte hem igen och var besviken.

Utanför var det maj och almarna hade precis släppt sina frön som virvlade runt i den ljumma luften som en märklig försommarsnö. Det var snopet att våren gått så orimligt fort. Inte bara våren, förresten. Hon tänkte på att den närmade sig, den åttioförsta sommaren i hennes liv.

Hon kände sig inte riktigt som sig själv, allt var avigt, hon visste aldrig i vilken ända hon skulle börja med något. När hon steg upp på morgnarna visste hon inte om hon först skulle äta frukost och sedan bädda sängen, och när hon gick och lade sig visste hon inte om hon först skulle sätta på nattlinnet och sedan borsta tänderna, eller tvärtom. Det värsta var att det inte kändes som om det spelade någon roll. Kunde livet plötsligt bara kännas helt ointressant sådär?

Hennes yngsta barnbarn noterade också att något inte var som det brukade. Han påtalade det en kväll efter att de tittat på en långfilm tillsammans och hans farmor hela tiden tappade bort sig i handlingen, som om hon tänkte på annat. Var hon bekymrad för något? Han var bara tio år, men han var klok för sin ålder och visste att bara lyssna när en kvinna behöver prata. Och farmor behövde tydligen det. De satt intill sent och hon berättade om det misslyckade jubileet, om olika människor hon känt och beundrat och ”för närvarande” vad döda, som hon skämtsamt sa – och vilket enormt slöseri det var! Hon grubblade över varför hon själv var kvar på jorden medan så många andra, som hade haft mycket mer viktigt att uträtta, hade fått resa därifrån.

Dessutom oroade hon sig för att hon höll på att bli en gnällspik och tjatkärring och att hon ibland såg en massa av sina skolkamrater hemifrån folkskolan för sig, men de flöt ihop, tappade sina namn, gick inte att urskilja längre på så här långt avstånd. Hon hade nyss varit så nära dem som han var med sina klasskompisar, de hade alldeles nyss skrattat jättemycket åt något, hon visste bara inte vad. Hon var så långt ifrån dem, hon var så långt ifrån nästan alla hon hade levat med.

Pojken lyssnade och lyssnade och kom till slut med ett litet eget förslag: det kanske kunde vara så att det rörde sig om en åttioårskris som hon hade hamnat i? Det var vanligt att man fick sådant i samband med stora födelsedagar – hans mamma hade nyligen haft en fyrtioårskris, vilket han hade blivit varse eftersom hon varit tvungen att åka till Thailand i två månader med en väninna.

Åttioårskris! Hon hade skrattat. Han hade undrat varför. Det var inte lätt att förklara att kriser var en lyx som gamla tanter inte kunde unna sig. För han tyckte inte alls att det verkade lyxigt, hans mamma hade haft det jättetråkigt, suttit uppe hela nätterna och pratat i telefon och druckit rödvin och rökt och alltid varit jättetrött nästa dag. När hon överhuvudtaget varit hemma.

Det var naturligtvis ingen kris, det var en tråkig sommar, helt enkelt. Alla somrar var inte perfekta, alla kunde inte vara som sommaren 1955, när hon var nyutexaminerad och det var värmerekord och hon hade sällskap med en snygg ung läkare och de åkte till Skåne i hans sportbil och var i Mölle och hon blev kysst i en av bokskogsbackarna, och hon kunde fortfarande minnas hur hans bilhandskar luktade sämskskinn.

Eller som sommaren 1987, när hon precis träffat sin andra man och de lånade ett hus i Bovallstrand hela sommaren och åt goda krabbor och havskräftor och drack riesling, badade kvällsbad bland klipporna och de gjorde små utflykter och hela livet liksom badade i kvällssol och det kändes som de hade hela västkusten för sig själva.

Det fanns mindre underbara somrar också och sommaren 2010 var nu kanske en av dem. Det var visserligen klart väder men det blev nästan för hett på hennes balkong sedan de sågat ned den almsjuka almen. Och när hennes väninna stukade foten blev Göta Kanalresan inställd. Dessutom kom hon inte överens med sin svärson – hon kunde bara vara några dagar ute hos sin dotter och hennes familj utanför Trosa innan det blev ohållbart och hon valde att åka hem.

Så hon fördrev sin åttioförsta sommar mest i staden. Vem borde inte vara tacksam för att man kunde gå en promenad i stadsparken och ibland till och med träffa någon man kände som man kunde dricka kaffe och prata bort en timme med? På kvällarna, när svalkan infunnit sig, kunde hon sitta och läsa på balkongen och på torsdagkvällar såg hon en serie om Kennedys på en av alla de kanaler som hon slutligen lyckats få in på sin TV-dosa. Vad hade hon att klaga på? Hon var ju kvar på jorden! Ensamhet var väl inget att dra upp, vem gick fri från sådant nuförtiden?

Någon kris var det i alla fall inte tal om. Sådär kan man inte hålla på och skylla ifrån sig eller gräva i sina känslor hursomhelst.

Den andra augusti medgav hon för sig själv att hon ändå kanske genomgått något litet, ytterst obetydligt – men att det nu i stort sett var överståndet. Sensommaren hade precis inletts, solnedgångarna vandrade långsamt längre söderut över stadssiluetten och hennes balkongbord var fullt av björkfrön. Kanske var hon lite besviken över att hon blivit en gammal kärring – det hade hon nämligen alltid varit fast besluten att aldrig bli. Hon hade bara inte insett att hon hade varit tvungen att dö för att slippa det. Det här var helt enkelt priset för att hon var vid liv. Då fick man tugga i sig att en och annan inte levde längre när man ringde och att man inte kände igen den främmande gamla kvinnan i spegeln när man borstade tänderna.

Om hon var kvar på jorden till nästa återträff skulle hon se till att ha en snyggare klänning på sig – i övrigt, vad kunde hon påverka? Hon var långt ut i livet, och på egen hand.

Den fjärde augusti tog hon mod till sig och ringde upp honom, änklingen efter hennes kursare, som hon gått och tänkt på sedan i våras. Han lät förvånad men glad, de pratade i över en timme och sedan undrade han om hon inte ville komma ut till hans sommarstuga och äta middag en kväll. Sommaren var ju inte slut än. Och han ville gärna visa henne sina rosor.

Han hämtade henne i sin bil en solig eftermiddag några dagar senare. Hon hade varit uppspelt hela dagen, provat klänningar och läppstift och övat olika sympatiska och fyndiga konversationsrepliker. Tänk om han försöker kyssa dig, hade hon sagt till den gamla kärringen i spegeln. Och de hade inte kunnat låta bli att le mot varandra.