Det är ju ingenting att bry sig om. Det är nästan löjligt att dra upp det så här i efterhand. Ett litet misstag, fullständigt glömt och begravet.

Han hade varit i Köpenhamn ett par dagar på jobb och fick plötsligt en kväll över, tyckte inte att det var värt att boka om flygbiljetten – han var inte bortskämd med kvällar där han bara fick umgås med sig själv. Det kändes som en orimlig lyx, en kväll i slutet av augusti. Han strosade en stund på stan, drack två espresso, hittade utmärkta små presenter till sin familj på en liten tvärgata till Ströget. Unnade sig sedan att sova en timme, duschade, tog en cocktail på rummet och strövade slutligen runt med ett uppdrag som aldrig kunde tas på för stort allvar: att hitta ett litet trevligt ställe där han kunde äta sin middag.

Han undvek Nyhavn, ville åtminstone låtsas att han kunde staden bättre än så och hittade så småningom en liten bistro på Classensgade där han fick ett behagligt hörnbord av den tillmötesgående servitrisen, som han genast blev en smula förälskad i. Hon hade ett fint och kvinnligt sätt och det lyste till lite varje gång hon log, vilket hon gjorde ofta. Och han hade alltid varit lite svag för danskor, erinrade han sig. Han hade blivit kär i en redan i tolvårsåldern, på en bilsemester till Jylland.

Det var en perfekt kväll, helt enkelt. Han fick ett glas kallt rosévin och några salta mandlar, som han njöt av medan han gottade sig åt en av sina favoritföreställningar – den om att han var en lite spännande person som tyckte om att resa, kanske något slags agent som uträttade betydelsefulla saker och sedan i välsittande, rena kläder i ensamhet intog utsökta middagar i någon världsstad.

Han tog god tid på sig att studera menyn och släppte inte sin nya favoritservitris med blicken så fort hon tog ett varv. Vid det här laget kunde han redan se för sig deras liv tillsammans, hur hon var såväl trygg moder som njutningslysten älskarinna. Det sistnämnda gjorde också beställningen mer kittlande, när han blev tvungen att fråga henne lite om några av rätterna. De hade ju nyss varit nakna, svettiga och hängivna tillsammans. Han beställde jordärtskocksoppa och sedan ryggbiff och hon berömde hans val och rekommenderade ett italienskt vin till köttet. Vid det här laget hade hon kunnat föreslå ett glas husets vinäger och han hade tagit in det och funnit det utsökt.

Det var något med hennes kroppshållning, eller om det var armarna, där man anade lite av fjunen nedanför trekvartsärmen. Eller om det var det där hemtrevliga skrattet. Nej, det var snarare den rytm hon rörde sig i, och tonfallet, rösten. Han tyckte att han förstod henne bra, och det skulle ha sårat honom om han vetat att hon högst medvetet försökte säga vissa ord på svenska, eller ett slags skandinaviska, eftersom en tredjedel av kundunderlaget eller mer var svenska turister. Jag förstår ju danska alldeles utmärkt, tänkte han, så fint vi skulle få det ihop.

Han såg deras liv i en köpenhamnsk förstad, en vacker tegelvilla där väluppfostrade barn lekte i trädgården. Han gick igenom det danska vardagslivet, vad man åt till frukost och lunch, de allmänna värderingarna och uppehöll sig rätt länge vid det till synes självklara faktum att danskarna precis som alla andra sov på nätterna, gick till arbetet på morgnarna, pratade i telefon, lekte med sina barn, var lediga på helgerna och åkte på semester ibland. Firade jul gjorde de också! Och påsk! Sådana trevliga människor! Inga sådana basala saker tedde sig ointressanta för honom.

Han ”förhörde” sig själv lite i det danska språket, gav sig själv godkänt (tidning hette exempelvis ”avis”) och hängav sig sedan en stund åt att bara reflektera över hur avspända danskarna var. Han såg för sig hur han spelade boule i en park med några ”pensionister” och alla hade de en flaska Tuborg i handen. Sedan gjorde han en snabb och kanske lite ytlig värdering av sitt äktenskap och sin nuvarande arbetssituation och konstaterade att den danska arbetsmarknaden säkert var oerhört mycket mer spännande och stimulerande.

Det absolut överhängande problemet var barnen – han skulle antagligen få försöka förmå sin fru att flytta till Malmö eller Helsingborg. Kanske kunde hon träffa en ny kärlek där och gifta om sig, så att alla var nöjda … Då avbröt servitrisen hans tankeflöde genom att servera kaffe och den lilla calvados som han beställt.

Här kunde han naturligtvis ha gett henne ett konkret erbjudande. I hans fantasier hade hon redan gjort det ett antal gånger, ställt sig alldeles intill honom och på ett slags märkligt knagglig och beslöjad fantasidanska sagt: ”Jeg gaar av mitt pass naa klokken elleve, om du skulle vilja ha ett glas etterpaa.”

Nej, naturligtvis inte. Han var inte sådan! Nu skulle han titta på henne en sista gång, nåja, ett par gånger då, betala notan, gå därifrån och svepa med sig lite av hennes doft och uppenbarelse, njuta lite av den medan han strövade mot hotellet, och innan han somnade fundera ytterligare lite på hur hon kunde se ut naken. Och sedan vakna nästa morgon, äta frukost och ta flyget hem till sin familj och aldrig tänka mer på saken.

Förresten var hon naturligtvis inte ett dugg intresserad av honom, varför skulle hon vara det?

Han tog fram plånbok och kort och vek upp notan och blev genast torr i munnen. Längst ner på bongen hade hon skrivit en hälsning och ritat ett hjärta. Tankar for igenom hans huvud, darriga, ryckiga, fram och tillbaka med en orimlig kraft. Det var som om en fontän plötsligt skruvats på, vattnet forsade fram och sprutade rakt upp i luften. Bredvid det lilla kurviga hjärtat stod dessutom hennes namn: Lykke. Att danskor kunde heta sådana underbara saker, en svensk inbunden kvinna med jämställdhetstjat och underlivsinfektioner skulle aldrig kunna heta Lycka. Men danskorna!

Herregud, det här kanske var hans stora ögonblick! Han skulle förstås bryta upp, på allvar. Nej, slå undan sådana tankar! Lugna dig! I hans inre gick fontänen av och på med en enerverande obeslutsamhet, som om någon provtryckte och rengjorde munstyckena på den.

Han gick därifrån som i en dimma. Han skulle bara tänka några ögonblick, gå ett varv runt kvarteret och komma till sans, sedan gå tillbaka och konfrontera henne, alternativt glömma henne för alltid. Lykke. Han irrade i över en timme och när han kom tillbaka var det stängt och igenbommat.

Han tillbringade en orolig natt i sin hotellsäng – flera gånger vaknade han och försökte gå igenom det danska sättet att räkna, det kunde ju för fan inte vara så svårt som det verkade!

Osoven och glåmig åt han frukost dagen därpå, fortfarande i samma oroliga tillstånd, och hans försök att läsa Politiken blev en fullständig parodi. Han måste komma till ett beslut, och köpte sig helt enkelt tid genom att inte bestämma något alls. Det innebar i praktiken att han bokade om sitt flyg, messade några små lögner till sin fru för att kunna dröja sig kvar och söka upp sin Lykke till kvällen.

Han tillbringade en lång och meningslös dag tillsammans med fontänteknikern, som aldrig tycktes bli nöjd, medan hennes namn gick på repeat i hans huvud.

På kvällen satt han där igen – på jakt efter ett avgörande. De flesta av oss vill nu inte fatta de riktigt stora besluten i livet på egen hand. Och han var beredd på det mesta. Allra enklast skulle det naturligtvis vara om hon bara kastade sig i hans famn vid första anblicken. Vad skulle han då ha att sätta emot?

Men att hon inte ens skulle arbeta den kvällen hade inte ens föresvävat honom. Snopen och frustrerad åt han middag uppassad av en irriterande servitris med färgat hår och ring i näsan, som dessutom var skånska. Ingenstans syntes Lykke till. Han försökte ändå njuta av maten, men den var smaklös och tråkig. Men så fort han bestämde sig för att betala, hämta sin väska och ställa sig standby på Kastrup såg han Lykke framför sig, kände hennes doft och hennes mjuka armar. Hur fan kunde någon begära att han skulle kunna ta det här avgörandet utan henne? Till slut tog han i alla fall notan.

När den kom in satt han bara och stirrade på den en lång stund. Det var inte vinet, eller maten, och summan var säkert rätt. Nej, men längst ner stod en liten personlig hälsning från den otrevliga skånskan, som av någon outgrundlig anledning hette Tora, och intill sitt namn hade hon ritat – ett hjärta. Under ett förvirrat ögonblick fick han för sig att hon var ute efter att håna honom. Han lät också nästan hätsk när han frågade henne.

– Jag har lärt mig det sedan jag började jobba här i Köpenhamn, svarade hon urskuldande:

Och så skrattade hon en aning generat och la till:

– Man brukar få mer dricks då.

Han kom med sista flyget och det blev sedan en riktigt skön sensommarhelg med familjen. Det här är nu flera år sedan och jag tror knappt ens att han skulle kunna erinra sig händelsen om man frågade honom. Kanske skulle han kunna placera hennes namn – eller kanske inte.