Nina och Rickard har ett topputrustat kök där man kan göra nästan allt. Det är perfekt planerat med stora arbetsytor i blankputsad marmor. Kylskåpet är nivåtempererat och har fuktreglerare, så att rotsaker inte ska bli mjuka. De har varmluftsugn, olika sorters matberedare, tryckkokare, vattenbadskastruller och stekbord. De har digitala köksmått och vågar, pepparkvarnar i olika storlekar från Zassenhaus, parisiennejärn och ciseleringsjärn och en så kallad mandolin för att göra juliennepotatis. Och det är absolut inte bara för att snobba som alla deras rivjärn och zestjärn kommer från Cuisipro, eller som de har en halvmåneformad örtvagga i borstat stål från Fissler – som bara den kostade över tusen kronor.

De älskar sitt nya, fantastiska kök och tillbringar massor av tid där. De kan nästan inte sluta prata om hur lyckat det har blivit, de kan gå och bara ta på de marockanska kakelplattorna de är så nöjda med, smeka arbetsbänkarna och tända och släcka belysningen i vitrinskåpen, bara för att det är så vackert! De har sorterat sina kryddburkar oräkneliga gånger, arrangerat vinflaskor och ställt de läckraste (och dyraste) konserverna längst fram på hyllorna. När de kommer hem med färsk frukt gör de gärna ett stilleben på ett stort fat och ställer på bänken. För att nu inte tala om hur effektfullt det blir med en hel glasskål med kronärtskockor! Eller drakfrukter!

De gör nästan allt i sitt kök. Sitter där med vänner, umgås, fikar, surfar, tittar på tv och när någon av dem jobbar hemifrån känns det helt naturligt att installera sig vid köksbordet med telefon, dator och stor hämtlatte från Espresso House. Köket har verkligen blivit den där naturliga samlingsplatsen, själva hjärtat i deras lägenhet. Till och med på nätterna kan de bli sittande där och prata djupsnack över en kopp te eller så. Och när de kommer hem mitt i natten efter någon fest sitter de alltid där och äter nattmackor och tar ett sista glas vin, en sängfösare, som Rickards pappa kallar det. De har till och med legat med varann i köket vid ett par tillfällen.

Så man kan verkligen säga att Nina och Rickard gör nästan allt i sitt nya kök. Ett litet undantag bara – de lagar nästan aldrig någon mat där. Om det nu har någon betydelse. Det är väl egentligen inte så viktigt, de älskar ju sitt kök i alla fall. Och rum kan utvecklas i sina funktioner. Riktigt långt tillbaka hade man ju öppen eldstad i köken, sedan blev det elspis – och idag kanske man mest mikrar eller lägger upp hämtmat och sitter och äter. De äter i och för sig inte så ofta i köket heller, mest frukost eller om de har främmande.

Det är ju inte så att de inte är intresserade av matlagning – tvärtom! De pratar nästan alltid om råvaror och tillagningssätt, Nina har till och med börjat skriva på en kokbok. Hon har samlat ihop recept som betyder extra mycket för henne, kört en del på facebook: långa matsensualistiska beskrivningar av hur man finriver färsk basilika och stöter pinjenötter och valnötter och bara ringlar på olivolja … inte den vanliga, utan den där lite fruktigare … hur lätt som helst … och det blir ju helt himmelskt!

Folk gillar att läsa sånt! Hon får massor som klickar att de gillar henne. Hennes favoritord är ”förädla”. De ska ju komma igång och laga mat själva också, vilken dag som helst – det är bara tiden som inte räcker till. Det kan vara skitsaker som kommer i vägen, jobbgrejer, samtal, mejl. Och dagarna blir så lika varandra, man tappar kontakten med sin egen vilja, det är som att gå i lös sand längs en strand och inte höra sig själv genom de tunga andetagen.

Och så utfärdar man undantagstillstånd igen. Det betyder hämtmat.

Och det finns så mycket gott man kan köpa med sig hem och som är färdigt. Kinamat. Sushi. Matiga sallader med couscous eller pasta. Wokade grejer. Danska smörrebröd, faktiskt. Libanesiskt. Tunnbrödsrullar från korvmojen. Pizza ibland, såklart, men oftast inte. GI–rätter från Hälsobutiken. Yakiniku, bentolådor. Laxpudding. Indiskt, med det goda gula riset till (med mandel på). Falafel. Souvlaki eller något annat grekiskt (smakar likadant alltihop). Färdigpackade rätter från Ica, korv stroganoff och annat. Thaimat, fast de bägge är trötta på den där soppan med kokos.

Nina tycks inte oroa sig. Om de någon gång har folk hemma så handlar de i någon saluhall eller på Cajsa Warg och folk tror ofta att de har lagat från grunden. Om de inte frågar behöver de ju inte avslöja något. Gud, vad goda de här gratinerade kammusslorna var! Ja, det var de verkligen! Och de har ju inte ljugit.

Nej, det är Rickard. Om det nu är ett problem med att de har ett fullutrustat kök som de aldrig använder, så är det Rickards! Han kan inte släppa tanken på det. Han kan tillbringa en kväll liggande bredvid Nina i soffan, se på TV och äta någon noga utvald takeaway och kanske läppja på ett glas vin – men under ytan alstrar han oro som skulle kunna driva ett mindre kraftverk.

Han har förstås dåligt samvete, tänker ni. Vilket slöseri – sitta där med en komplett, dyr köksutrustning och aldrig använda den. Hur rimmar det med modernt klimattänkande?

Då känner ni honom tyvärr rätt dåligt. Han är inte sån, han har alltid dator och alla andra apparater i standby-läge, han kan låta varmvattenkranen stå och rinna en halvtimme utan problem och han knölar gladeligen ner mjölkförpackningarna i soporna istället för i pappersinsamlingen. Hans känsla av skuld har inte ett jota med miljön att göra. Det är mycket mer komplicerat än så.

Vilket kräver en liten utvikning, där vi ska börja med att slå fast några verkligt grundläggande saker: Det finns i världen dels levande varelser, som människor och djur, och det finns livlösa ting som cyklar, teflonpannor och busstidtabeller. Levande varelser har känslor, man kan göra en människa intresserad och en hund arg, men ett föremål eller redskap som tillverkats i en fabrik någonstans är oförmöget att känna någonting alls. Det kan varken bli förvånat, glatt, ledset eller förorättat.

Men för Rickard existerar inga döda saker. Allt är för honom som om det levde och hade känslor. Han kan till exempel känna skuldkänslor mot borrmaskinen för att den inte fått komma fram och bli använd på länge, men han kan också bli rasande på den om den gör honom illa när han ska sätta upp en gardinstång.

Han kan inte hjälpa det. Och snart kan han inte gå ut i köket längre. För varje gång han öppnar en låda i köket ligger sakerna där och bara stirrar på honom. Det kan vara en ballongvisp i silikon som väntar på att få komma till användning, en ouppackad tryckkokare som undrar vad den gjort för fel eller några olika vinklade fiskpincetter som förorättat granskar honom – som vore de en gammal flickvän som han förhalat och lovat att ringa.

Vi skulle ju laga mat tillsammans, tycks de säga. Du skulle ju använda oss och visa upp din skicklighet. Vi skulle ju ordna stora, underbara fester tillsammans, fantastisk asiatisk eller medelhavsinspirerad mat vackert upplagd på generösa fat som skulle hänföra vackra, skrattande människor med vinglas i händerna!

Har du glömt oss? tycks de fråga. Har du glömt att vi skulle hjälpas åt att bli lyckliga?

Nej, det har han verkligen inte! Det kommer snart att bli annorlunda, de måste bara ge honom lite mer tid. Han har lite tajt på jobbet, det kommer att bli bättre! Om de är så förbannat rastlösa får de väl skylla sig själva! Som straff kanske de aldrig någonsin får komma fram.

Rickard kan nästan inte röra sig i lägenheten, han är iakttagen överallt. Mjölkskummaren är besviken över minsta lattemugg han har med sig hem, för att inte tala om hur Tefalgrillen kan stirra ut en påse träkolsgrillad hämtsouvlaki från grekstället nere på hörnan. Den har i likhet med deras matberedare – en cremefärgad KitchenAid – aldrig fått bli använd och står där och känner sig dum.

Någon kväll ibland när Nina inte är hemma tar han fram den fina traktörpannan med nonstick-beläggning och tänker att han ska göra något enkelt, kanske en ostomelett med några körsbärstomater och lite rostade pumpafrön.

Men så blir han stående och tvekar där i köket. Det skulle vara helt omöjligt att laga någon rätt där han får användning för alla redskapen som ligger där och väntar. Men det skulle inte heller vara rättvist att bara använda några få av dem.

Det är en konflikt som egentligen bara har en möjlig lösning: Han går ut och köper lite pad thai med kyckling.

Det är klart de ska börja laga mat, Nina och han, och använda sitt fullutrustade kök. Det är klart att det riktiga livet börjar någon gång, då när de ska ha stora fester och stå i köket med sina vackra vänner, laga mat och bara skratta. Det är ju bara en tidsfråga.

Men kanske måste han sluta fred med alla köksredskapen först, sätta sig ner med dem och ta ett ordentligt snack. Och då verkligen få dem att förstå att det inte är dem det är fel på. Att det är han.

Om det nu är möjligt. Om det går att försonas och börja om. Rickard vet att han kan och vill, men han stirrar undrande på sin stackars förnedrade och besvikna matberedare. Den kan hacka, mixa, skiva, knåda och passera, det vet han, för han har läst broschyren. Den kan ju nästan allt! Frågan är bara – kan den också förlåta, glömma och gå vidare?