6 Gatan

 

 

Om jag hade blivit förvånad, när jag fick se den första skymten av en så säregen individ som Queequeg mitt bland de bildade människorna i en civiliserad stad, så gav denna förvåning snart med sig då jag i fullt dagsljus tog min första promenad genom New Bedfords gator.

I varje mer betydande hamnstad lägger man på tillfarts­vägarna till dockorna ständigt märke till de egendomligaste existenser från främmande länder. Till och med på Broadway och Chestnut Street knuffar ibland sjömän från medel­havsområdet undan de förskräckta damerna. Regent Street är inte obekant för laskarer och malajer; och på Apollo Green i Bombay har livs levande yankees ofta gjort ortsbefolkningen förskräckt. Men New Bedford överträffar vida båda Water Street och Wapping. På de sistnämnda ställena ser man endast sjö­män; men i New Bedford står tvättäkta kannibaler och pratar i gathörnen, rena vildar, av vilka många alltjämt har ogudaktigt kött på benen. Det får en främling att spärra upp ögonen.

Men förutom infödingarna från Fidji, Tongatabu, Eromanga och Penang, alla blivande pirater, och förutom de vilda exemplar av valfångare som utan uppsikt raglar omkring på gatorna kan man få se andra, ännu märkvärdigare och förvisso mer komiska. Varje vecka anländer till denna stad tjogtals med gröna manspersoner från Vermont och New Hampshire, alla törstande efter guld och ära inom fiskeriet. De är mestadels unga och storvuxna - karlar som har avverkat skog och nu vill kasta yxan och tillgripa vallansen. Många är lika gröna som de gröna berg de kommer ifrån. I vissa avseenden kunde man tro att de bara är några timmar gamla. Titta på den där som kommer svassande runt hörnet! Han är klädd i kastorhatt och rock med skört och har ett sjömans­bälte med slidkniv om midjan. Och här kommer en annan i sydväst och bom­basängrock.

Ingen i staden fostrad dandy kan jämföras med en som kommer från landet - jag menar en äkta bondlurk till dandy, en som i rötmånaden mejar sina två acres i hjortskinnshandskar för att inte bli solbränd om händerna. När nu en landsortsdandy som denne sätter sig i sinnet att vinna berömmelse och ger sig in på det stora valfisket, så skulle ni se vilka befängda saker han hittar på då han kommer till hamnstaden. När han beställer sin sjömundering låter han sätta blanka knappar i västen och hällor i smärtingbyxorna. Ack, arma bondsjatte, så ömkligt hällorna kommer att trasas sönder i den första vinande kulingen, när du med hällor, knappar och allt blir uppslukad av stormen!

Men tro nu inte att denna ryktbara stad bara har harpunerare, kannibaler och bondlurkar att visa sina besökare. Ingalunda! New Bedford är en märkligplats. Om det inte hade varit för oss valfångstmän, skulle måhända detta stycke land den dag som idag är ha varit i samma ödsliga tillstånd som kusten av Labrador. Och även nu gör delar av dess bakland ett skrämmande intryck, så karga är de. Staden själv är kanske det dyraste stället att bo på i hela New England. Det är visserligen ett land av olja, men inte som Kanaan ett land av säd och vin. Gatorna flyter inte av mjölk, lika litet som de om våren är sten­lagda med färska ägg. Icke desto mindre hittar man ingenstans i Amerika fler patricierhus, parker och frodiga trädgårdar än i New Bedford. Var har de kom­mit ifrån? Hur har de kunnat anläggas på denna en gång så ofruktbara mark av slagg och vulkanisk aska?

Gå och titta på de symboliska järnharpunerna omkring den ståtliga bygg­naden därborta, så blir din fråga besvarad. Ja - alla dessa eleganta hus och blommande trädgårdar har kommit från Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen. Alla har de harpunerats och dragits upp hit från havsbottnen. Kan Herr Alexander åstadkomma ett liknande konststycke?

I New Bedford sägs det att fäderna ger valar i hemgift åt sina döttrar och fördelar några tumlare mellan sina niècer då de gifter sig. Man måste fara till New Bedford för att få se ett strålande bröllop, ty det sägs att det finns olje­reservoarer i vartenda hus, och att man lättsinnigt bränner ljus av spermaceti nätterna i ända.

Om sommaren är staden ljuvlig att betrakta, full av ståtliga lönnar - långa avenyer av grönt och guld. Och i augusti räcker de vackra och rikblommiga hästkastanjerna likt himmelssträvande kandelabrar sina raka, spetsiga koner av förtätad blom åt alla som går förbi. Så allsmäktig är konsten att den på många håll i New Bedford har placerat lysande blomsterterrasser ovanpå den sterila bråte av sten som kastades bort på skapelsens sista dag.

Och kvinnorna i New Bedford, de blommar som sina egna röda rosor. Men rosor blommar endast om sommaren, under det att den ljusröda färgen på deras kinder är varaktig som solskenet i sjunde himlen. Det finns ingen mot­svarighet till deras blomning utom i Salem, där det sägs att de unga flickorna sprider sådan myskdoft omkring sig att deras sjöfarande fästmän känner den flera sjömil ute till havs, precis som om de närmade sig de välluktande Moluckerna i stället för den puritanska sandstranden.