97 Lampan

 

 

Hade man från Pequods valkokeri gått ner i Pequods skans, där den lediga vaktstyrkan låg och sov, kunde man för ett enda ögonblick nästan ha trott att man befunnit sig i någon upplyst helgedom för kanoniserade kungar och deras rådgivare. Där låg de i sina triangelformiga ekvalv - varje man i utmejslad tystnad, medan ett tjugotal lampor kastade sitt ljus över hans slutna ögon.

På handelsfartyg är olja för sjömannen knappare än drottningars mjölk. Att klä på sig i mörkret och äta i mörkret och treva sig fram till sin liggplats i mörkret, det är hans vanliga lott. Men valfångstmannen, som eftersträvar det som skapar ljus, han lever också i ljus. Han gör sin koj till en Aladdins lampa och lägger sig där, varför fångstfartygets svarta skrov även i den beckmörkaste natt är festligt upplyst.

Se hur fullständigt obesvärat fångstmannen går med en handfull lampor - ofta bara gamla buteljer och flaskor - till valkokeriets kopparkylare och fyller på dem där som ölmuggar från ett fat. Han bränner dessutom den renaste olja i dess obehandlade och därför oförstörda skick, ett fluidum som är okänt för alla konstgjorda solar, månar och stjärnor på landbacken. Det är friskt som smör i april då korna äter av det späda gräset. Han drar själv ut på jakt efter sin olja, så att han kan vara förvissad om att den är färsk och äkta, precis som resenären på prärien jagar sitt eget villebråd till kvällsvard.