98 Nedstuvning och uppstädning

 

 

Det har redan berättats hur den store leviatan på långt håll upptäcks från masttoppen; hur han jagas över vattenvidderna och slaktas i dju­pets dalar; hur han sedan förtöjs långsides och får huvudet avhugget; hur (enligt samma princip som fordom berättigade skarprättaren till de kläder i vilka delinkventen halshuggits) hans stora vadderade syrtut blir bödelns egendom; och hur han i sinom tid förvisas till grytorna och hans spermaceti, olja och benstomme likt Sadrak, Mesak och Abed-Nego går oskadda genom elden. Nu återstår det att avsluta det sista kapitlet av denna del av skildringen med att återge - besjunga, om jag så får säga - den romantiska metoden att tappa hans olja på tunnor och fira ned dem i lastrummet, där leviatan än en gång återvänder till sina egna djup och glider fram under vattenytan, ehuru tyvärr aldrig mer för att stiga upp dit och andas.

Medan oljan ännu är varm som rykande toddy tappas den på sexbarrels­faten; och medan fartyget kanske stampar och rullar sin väg fram på det natt­liga havet svängs de väldiga tunnorna runt och rullas en efter en bort, fastän de ibland rasar iväg som jordskred på det slippriga däcket tills de slutligen burdust blir hejdade i sin framfart. Och lika många bandhakar som får plats runt omkring hamrar på tunnbanden, knack, knack, ty nu är ex officio var­enda sjöman tunnbindare.

När äntligen det sista stopet är påfyllt och allt har svalnat, då slås de stora lastrumsluckorna upp, fartygets innandöme öppnar sig, och tunnorna firas ned till sin slutliga vila i havet. När det är gjort läggs luckorna på igen och till­sluts hermetiskt som ett igenmurat rum.

Inom spermacetivalfisket är detta kanske en av de märkligaste händelserna under hela valfångsten. Ena dagen formligen flödar däcket av blod och olja; på det heliga akterdäcket är enorma partier av valhuvudet vanvördigt upp­staplade; rostfläckiga fat ligger utspridda som på en bryggerigård; röken från kokeriet har sotat ner alla relingar; besättningsmännen går omkring drypande av orenlighet; hela fartyget ser ut som en stor leviatan, och oväsendet är på alla håll och kanter öronbedövande.

Men se er omkring och spetsa öronen på samma fartyg ett par dagar senare! Vore det inte för valbåtarna och kokeriet, som ju avslöjar dess karaktär, skulle ni kunna svära på att ni befunne er på ett tystlåtet handelsfartyg med den mest nogräknade befälhavare. Den oberedda spermacetioljan har en säreget rengörande förmåga. Det är därför däcken aldrig ser lika vita ut som efter vad som kallas en oljeutvinning. Dessutom är det lätt att göra en stark lut av askan efter det brända valavfallet, varmed man snabbt tar bort all sådan klibbighet från valens rygg som eventuellt sitter fast på fartygssidan. Idoga matroser undersöker relingarna och gör dem med vattenpytsar och trasor rena igen. Sotet bors­tas bort från de lägre delarna av riggen. Alla de redskap som kom­mit till användning rengörs också noggrant och stuvas undan. Den stora luckan skrubbas och läggs ovanpå kokeriet så att den fullständigt täcker gry­torna; vartenda fat är utom synhåll; alla tackel är uppskjutna i osynliga utrym­men; och när alla dessa åligganden tack vare nästan hela manskapets gemen­samma och samtidiga idoghet till sist är samvetsgrant utförda, övergår besättningsmännen till att tvätta sig själva, byter kläder från topp till tå och dyker slutligen upp på det fläckfria däcket, skinande rena som nykomna brudgummar från det granntyckta Holland.

Med avmätta steg släntrar de nu fram och tillbaka på däcket två eller tre till­sammans och diskuterar skämtsamt salonger, soffor, mattor och batistnäsdukar; föreslår att däcket skall mattbeläggas; överväger att sätta upp draperier i mastkorgen; och funderar på att dricka te i månsken på skansens veranda. Att påminna så välparfymerade sjömän om olja och ben och späck vore näst intill oförskämt. De känner ändå inte till det som man så skonsamt syftar på. Iväg och hämta servetter!

Men märk väl - högt uppe i de tre masttopparna står tre män och spanar uppmärksamt efter fler valar, som när de fångas ofelbart kommer att ånyo smutsa ner det gamla ekvirket och lämna åtminstone någon liten fettfläck kvar någonstans. Ja - och ofta nog, då de efter hårt och oavbrutet arbete, som inte vetat av någon nattsömn, fortsatt i nittiosex timmar, och då de från den båt i vilken de rott sina handleder svullna på Linjen hela dagen kommer upp på däck är det endast för att släpa på långa kättingar och hiva det tunga vind­spelet och flänsa och skära, ja, för att själva i sin drypande svett bli rökta och brända på nytt av ekvatorialsolens och ekvatorialkokeriets gemensamma eld. Och när de till råga på allt detta äntligen har satt igång med att rengöra far­tyget och skapa om det till en fläckfri mjölkkammare, då blir de stackars kar­larna ofta och just som de håller på att knäppa sina rena tröjor i halsen över­raskade av ropet ”Blåst föröver!”, och genast rusar de iväg för att kämpa mot en ny val och gå igenom hela den tröttsamma processen igen. Ack, mina vän­ner, detta måste vara döden för människor! Och ändå är det själva livet. Ty knappt har vi dödliga under slit och släp pressat ut dess lilla men värdefulla spermaceti ur denna väldiga värld och därefter trött men tålmodigt befriat oss från dess föroreningar och lärt oss att leva här i själens rena tabernakel - knappt har vi gjort det förrän - Blåst föröver!- vålnaden blir synlig, och vi seglar bort för att bekämpa någon annan värld och gå igenom det unga livets gamla rutiner igen.

O själavandring! O Pythagoras, som för tvåtusen år sedan dog i det härliga Grekland så god, så vis, så mild - jag seglade med dig längs den peruanska kusten under min första resa; och narraktig som jag är lärde jag dig, en ung och oerfaren yngling, att splitsa ett rep!