99 Gulddublonen

 

 

Redan tidigare har det ju berättats att Ahab brukade gå fram och tillbaka på sitt halvdäck och regelbundet vända där det tog slut, vid nakterhuset och stormasten. Men på grund av allt annat som har behövt omtalas har det inte nämnts att han ibland under dessa promenader, då han var som mest grubbeltyngd, brukade stanna vid än den ena, än den andra ändpunkten och stå där och på ett egendomligt sätt fixera det föremål han hade framför sig. När han gjorde halt framför nakterhuset med ögonen fästa på den sylvassa kompassnålen, var hans blick som ett kastspjut med hela den mättade skärpan hos hans innersta syfte; och när han återupptog sin vandring och i stället stannade framför stormasten och samma blick satt som nitad vid det fastspikade guldmyntet där, då hade han alltjämt en min av orubblig beslutsamhet, bara blandad med våldsam längtan, om också inte hoppfullhet.

Men en morgon, då han skulle vända om på klacken vid dublonen, såg det ut som om han på ett nytt sätt hade fängslats av de underliga figurer och inskriptioner som var inpräglade där, och som om han för första gången på sitt monomana sätt börjat tolka den innebörd de kanske hade. Ty en viss innebörd finns det gömd i allting, annars skulle allting vara föga värt och hela den runda världen bara en enda intighet, som kunde säljas i vagnslaster för att fylla något träsk i Vintergatan som man gör med kullarna omkring Boston.

Nu var denna dublon av rent och jungfruligt guld, framvaskat någonstans djupt inne bland storslagna berg, varifrån åt öster och väster källorna till mången Paktolos flödar över guldförande sand. Ehuru den satt uppspikad mitt bland rostiga järnbultar och ärgiga kopparnitar bevarade den ännu, opå­verkad och obefläckad av föroreningar, glansen från Quito. Och fastän den satt mitt framför ögonen på en skrupelfri besättning, varenda timme passera­des av skrupelfria individer och hela den långa natten var höljd i ett mörker som kunde ha skyddat all tjuvaktighet, så fann varje soluppgång ändå dublo­nen på samma ställe där solnedgången hade lämnat den. Ty den var reserve­rad och helgad för ett enda skräckinjagande ändamål; och hur lättsinniga mat­roserna på sjömäns vanliga maner än var respekterade likväl samtliga dublonen som den vita valens talisman. Ibland talade de om den under de tröttsamma nattvakterna och undrade vems den till sist skulle bli, och om denne skulle få leva och hinna använda den.

Nu är dessa ädla guldmynt från Sydamerika som minnesmedaljer över den soliga tropiska zonen. Ett slösande överflöd av palmer, alpackor och vulka­ner, solskivor och stjärnor, ekliptikor, ymnighetshorn och flygande fanor är präglat på dem, så att det dyrbara guldet nästan ser ut att få ökad dyrbarhet och förhöjd glans av att passera dessa fantastiska och så spanskt poetiska myntverk.

Det slumpade sig så att dublonen på Pequod var ett ovanligt vackert exem­pel på ovanstående. Runt kanten hade den texten: REPUBLICA DEL ECUA­DOR: QUITO. Detta blanka mynt kom alltså från ett land som låg mitt i värl­den och under den stora ekvatorn och var uppkallat efter den senare; och det hade gjutits halvvägs upp till Anderna i det ovanskliga klimat som inte vet av någon höst. Omgivna av dessa bokstäver såg man avbilderna av tre bergs­toppar i Anderna, den ena med en eldslåga, den andra med ett torn och den tredje med en galande tupp. Över det hela välvde sig ett parti av zodiaken, där stjärnbilderna var utmärkta med de vanliga kabbalistiska tecknen och solen själv inträdde i dagjämningspunkten vid Vågen.

Det var framför detta ekvatoriala mynt Ahab nu gjorde ett uppehåll, medan andra iakttog honom.

”Det är alltid nånting egoistiskt hos bergstoppar och torn och alla andra höga och imposanta företeelser”, sade han för sig själv. ”Titta bara här - tre toppar stolta som Lucifer. Det grundmurade tornet, det är Ahab; vulkanen, det är Ahab; den djärva, oförfärade och segerrika fågeln, det är också Ahab. Alla är de Ahab, och detta runda guldmynt är bara bilden av det ännu rundare jordklotet, vilket som en trollkarls spegel i tur och ordning återger allas och envars eget mystiska jag. Stor möda och liten vinning för dem som begär att världen skall förstå dem, fastän den inte förstår sig själv. Solen på det här myntet ser ut att vara vid blomstrande hälsa; men se, nu går den in i stormar­nas tecken, i höstdagjämningen, och bara för sex månader sen rullade den ut ur den förra dagjämningen i Väduren. Från storm till storm, och så ska det vara! Född i vånda är det bara rättvist att människan lever i smärta och dör i kval. Ske alltså! Här finns det motståndskraft mot sorg och bedrövelse. Ske alltså!”

”Det guldet kan ingen god fe ha haft i sin hand, men djävulens klor måste ha lämnat avtryck på det sen igår”, mumlade Starbuck för sig själv och lutade sig mot relingen. ”Gubben tycks läsa Belsassars ödesdigra skrift. Jag har aldrig tittat närmare på det där myntet. Nu går han ner, så då ska jag läsa. En mörk dal mellan tre himmelssträvande bergstoppar, det ser nästan ut som en jordisk sinnebild för treenigheten. Så är vi omgivna av Gud i denna dödsskuggans dal, och över all vår dysterhet lyser rättfärdighetens sol som en ledstjärna och ett hopp. Riktar vi blicken nedåt ser vi bara den mörka dalen och dess unkna mull, men lyfter vi den mot höjden möter den klara solen våra ögon på halva vägen och livar upp oss. Men den stora solen finns tyvärr inte alltid på plats; och om vi mitt i natten skulle vilja hämta en smula tröst hos den, då spanar vi förgäves efter den! Det här myntet talar klokt, milt, sant och ändå sorgset till mig. Jag går härifrån nu, så inte sanningen skakar om mig i onödan.”

”Där har gamle Mogul stått och glott nu”, tänkte Stubb högt borta vid koke­riet. ”Och Starbuck är på väg därifrån, och bägge två är sisådär nio famnar långa i ansiktet. Och det bara för att de har stått och stirrat på ett guldmynt, som jag själv inte skulle glo på länge förrän jag gjorde av med det, ifall jag vore på Negro Hill eller i Corlears Hook. Hm! Enligt mitt enkla och obetydliga sätt att se är det här kons­tifikt. Jag har sett dubloner förr under mina resor, dubloner från gamla Spanien, dubloner från Peru, dubloner från Chile, dublo­ner från Bolivia, dubloner från Popayán och mängder med guldmoidorer och pistoler och johanniter och halvjohanniter och kvartsjohanniter. Vad är det då som är så förbannat märkvärdigt med den här dublonen från ekvatorn? Vid Golconda, om jag inte ska ta mig en titt på den. Hoppsan, här finns det tecken och märkvärdigheter minsann! Det här är vad gamle Bowditch i sin handbok kallar zodiaken och vad min almanacka därnere kallar samma sak. Jag går och hämtar almanackan, och som jag har hört att man kan frambesvärja djäv­lar med Dabolls aritmetik, så får jag väl försöka frambesvärja nån sorts mening ur de här konstiga krumelurerna med Massachusettskalendern. Här har vi boken. Få se nu. Tecken och märkvärdigheter; och solen, den finns ju alltid med. Hm, hm, hm, här är de - här kommer de - alla livs levande: Aries eller Väduren, Taurus eller Tjuren, och herre jemine! här är Gemini själv eller Tvil­lingarna. Jojo, solen kretsar från den ena till den andra. På myntet här stiger den just över tröskeln mellan två förmak av tolv, alla i en ring. Fast där ljuger du, bok; ni böcker måste veta er plats. Ni duger till att ge oss klara ord och fakta, men det är vår sak att svara för tankarna. Det är min lilla erfarenhet det, vad Massachusettskalendern och Bowditchs sjöfarare och Dabolls aritmetik anbelangar. Tecken och märkvärdigheter, jo jag tackar jag. Så synd om det inte är nånting märkvärdigt med tecknen och nånting betecknande med märkvärdigheterna! Det finns en ledtråd nånstans; vänta lite; tyst - och hör på! För tusan, jag har det! Du förstår, dublon, din zodiak här är människolivet i ett enda runt kapitel, och nu ska jag läsa upp det direkt ur boken. Vad säger nu almanackan? Till att börja med är det Aries eller Väduren - den pilska hun­den, han avlar oss; sen är det Taurus eller Tjuren - han stångar oss det första han gör; och därnäst Gemini eller Tvillingarna - det vill säga dygden och las­ten. Vi försöker sträcka oss efter dygden, men se då kommer Cancer eller Kräftan och drar oss tillbaka; och när vi avlägsnar oss från dygden, då ligger Leo, ett rytande Lejon, mitt i vägen och visar ilsket tänderna och slår efter oss med tassen. Vi lyckas undkomma och anropar sedan Virgo, jungfrun, som blir vår första kärlek; och så gifter vi oss och tror vi ska leva lyckliga i alla våra dar, men vips kommer Libra eller Vågen - och lyckan blir vägd och befunnen för lätt. Och medan vi sörjer över det, så flyger vi min själ upp, för då är det Scor­pio eller Skorpionen som ger oss ett stick bakifrån; vi sköter om såret då det plötsligt vimlar av pilar runt omkring, eftersom Sagittarius eller Skytten är på lekhumör. Medan vi plockar ut pilarna, så se upp, för nu är det murbräckan, Capricornus eller Stenbocken, som går till angrepp i rasande fart. Allihop fal­ler vi huvudstupa omkull samtidigt som Aquarius eller Vattumannen häller ut hela sin syndaflod och dränker oss, och sen är det dags att sluta med Pisces eller Fiskarna och somna in. Det är ju en hel predikan, det där, skriven i him­melens höjd, och solen går igenom den vartenda år och kommer ändå ut ur den livs levande och på gott humör. Gladlynt rullande lägger han slit och släp bakom sig däruppe, och samma sak gör den gladlynte Stubb härnere. Glad­lynt ja, det är ordet för tid och evighet. Så farväl, dublon! Fast stopp ett tag, här kommer lille Knekten; jag gömmer mig bakom kokeriet, så får jag höra vad han har på hjärtat. Sådärja, nu står han där och tar väl strax till orda. Just det ja, nu sätter han igång.”

”Jag ser då ingenting annat än en rund sak av guld, och den som driver upp en viss val, han får den här runda saken. Det är väl inte så mycket att glo på? För allan del, visst är den värd sexton dollar; och två cent cigarren, det gör niohundrasexti cigarrer. Jag röker inte såna där snuskiga pipor som Stubb, men cigarrer gillar jag, och här ligger det niohundrasexti såna och väntar, så nu är det Flask som går till väders och spanar in dem.”

”Ska det där kallas klokt eller fjolligt? Är det klokt så verkar det ändå lite fjolligt; och är det fjolligt så ligger det nånting klokt i det. Fast stopp och belägg, här kommer gubben vår från Man - den gamle likvagnskusken, för det måste han ju ha varit innan han gick till sjöss. Nu lovar han upp framför dublonen; nej vänta, först går han runt till andra sidan av masten, för där sitter det en hästsko uppspikad, men nu är han tillbaks igen; vad ska det betyda? Hör - nu mumlar han nånting - det låter som en gammal utsliten kaffekvarn. Spetsa öronen och lyssna!”

”Om den vita valen drivs upp, så måste det bli i en månad och på en dag då solen står i nåt av de här tecknen. Jag har studerat tecken och vet vad de innebär; det fick jag lära mig för tjugo år sen av den där gamla trollpackan i Köpenhamn. I vilket tecken kommer solen att stå då? I hästskons tecken; för där sitter den, alldeles mitt emot guldet. Och vad är hästskons tecken? Jo, hästskons tecken är lejonet - det rytande och allt förtärande lejonet. Skepp, gamla skepp, mitt gamla huvud skakar när det tänker på dig.”

”Det var en annan tolkning, det där, men texten är densamma. Många sor­ters människor i en och samma värld, så är det. Men göm dig igen; här kom­mer Queequeg - tatuerad och allt - och ser ut som tecknen i zodiaken hela han. Vad säger den kannibalen? Så sant jag lever jämför han inte tecken? Tittar på sitt lårben; tror kanske att solen befinner sig i låret eller i vaden eller i magen, precis som gamla käringar pladdrar läkarastronomi hemma i obygden. Och kors för tusan, om han inte har hittat nånting i lårbenstrakten - det är väl Sagittarius då eller Skytten. Nä, han vet inte vad han ska tro om dublonen, han tar den kanske för en gammal knapp ur ett par kungliga byxor. Fast stopp igen, här kommer den där spöksaten Fedallah med svansen uppstucken och osynlig som vanligt och med drev i tårna på skorna sina som vanligt. Vad säger han då som han ser ut? Äh, han gör bara ett tecken åt tecknet och bugar sig; det är ju en sol på myntet, och han är förstås eldsdyrkare! Kors då - fler och fler. Här kommer Pip, stackars pojke; han borde ha dött i stället, eller också jag själv, för det är hemskt att bara se honom. Han har väl stått och glott på alla de här teckentydarna - inklusive mig själv - och titta nu, nu går han fram och läser med det där hemska idiotansiktet. Göm dig igen och lyssna!”

”Jag ser, du ser, han ser, vi se, I sen, de se.”

”Förbanne mig om han inte har studerat Murrays grammatik! Försöker väl bättra på sitt förstånd, stackars krake! Men vad är det han säger nu - lyssna!”

”Jag ser, du ser, han ser, vi se, I sen, de se.”

”Han håller visst på att lära sig det utantill. Hysch - nu igen!”

”Jag ser, du ser, han ser, vi se, I sen, de se.”

”Så konstifikt.”

”Och jag, du och han, och vi, ni och de är fladdermöss allihop, och jag är en kråka, särskilt när jag står i toppen på den här furan. Krax! krax! krax! krax! krax! krax! Är jag inte en kråka va? Och var är fågelskrämman? Där står han - två benpipor instuckna i ett par gamla byxor, och två till inkörda i ärmarna på en gammal tröja.”

”Undras om han menar mig? Mycket smickrande! - Stackars pojke! Det är så jag kunde gå och hänga mig. Hur som helst kan jag inte vara i närheten av Pip just nu. De andra står jag ut med, för de har sitt sunda förstånd; men han är både för galen och för klok för min själsliga hälsa. Nu får han stå där och muttra. ”

”Det är fartygets navel, den här dublonen, och alla är fyr och flamma för att få ta bort den. Ja, ta bort naveln ni, så får ni se hur det går. Fast får den sitta kvar är det lika illa, för när det sitter nånting uppspikat på masten är det ett tecken på att läget är förtvivlat. Haha, gamle Ahab, den vita valen kommer nog att hålla dig fastnaglad! Det här är en tall. Far min i Tolland högg ner en tall en gång och hittade en silverring fastvuxen i den, nån gammal svartings vigselring. Hur hade den kommit dit? Och så kommer det att sägas på upp­ståndelsens dag också, när man kommer och fiskar upp den här gamla mas­ten och hittar en dublon inbäddad i den innanför en skrovlig bark av ostron. O guld, dyrbara, dyrbara guld - snart kommer den gröna girigbuken och läg­ger beslag på dig! Hisch, hisch! Gud vandrar genom världen och plockar björnbär. Kock, hallå kock, kom och laga mat! Jenny, hoho, hoho, hoho, Jenny - se till så din majskaka blir klar!”