103 Valskelettets mått
Först och främst vill jag här framlägga en saklig översikt över kroppsbyggnaden hos den levande leviatan, vars skelett vi strax ska närmare utreda. En sådan översikt kan visa sig ändamålsenlig
Enligt en noggrann beräkning jag har gjort, och som jag delvis baserar på kapten Scorebys bedömning att en fullvuxen grönlandsval om sextio fots längd väger sjuttio ton - enligt denna beräkning har en spermacetival av den största typen, som mäter mellan åttiofem och nittio fot i längd och något mindre än fyrtio fot i omkrets, en vikt av minst nittio ton. Räknar man med att det går tretton man på ett ton, skulle han sålunda väga betydligt mer än hela befolkningen i en by med elvahundra invånare.
Tycker ni inte då att en hjärna av ett oxspanns storlek borde läggas till denne leviatan för att få honom att röra sig ur fläcken i en landkrabbas fantasi?
Som jag redan tidigare på olika sätt har beskrivit hans kranium, spruthål, käke, tänder, stjärt, panna, fenor och diverse andra kroppsdelar, skall jag nu helt enkelt framhålla vad som är intressantast i hela hans avskalade benstomme. Men som den kolossala skallen upptar en så stor del av skelettet i dess helhet; som den är den utan jämförelse mest komplicerade delen; och som ingenting i fråga om den kommer att upprepas i detta kapitel, måste jag be läsaren att hålla det sagda i minnet eller under armen när vi går vidare, ty annars får han ingen fullständig föreställning om den allmänna struktur vi nu ska undersöka.
I längd mätte skelettet av spermacetivalen i Tranque sjuttiotvå fot, varför han i sin fulla omfattning och utsträckning i livstiden måste ha varit nittio fot lång, ty hos en val minskar skelettet med cirka en femtedel i längd jämfört med hela kroppen. Av dessa sjuttiotvå fot upptog hans skalle och käkparti vidpass tjugo fot, så att omkring femtio fot blev över till ryggraden. Fäst vid denna ryggrad och omfattande något mindre än en tredjedel av dess längd satt den väldiga, kretsformiga revbenskorg som en gång inneslutit hans vitala delar.
I mina ögon påminde denna stora, valbensribbade bröstkorg med den långa, jämnlöpande ryggraden, som i rak linje utgick från den, inte så litet om skrovet till ett stort fartyg, nyligen lagt på stapelbädden, då blott ett tjugotal av hennes nakna spant satts på plats och kölen ännu inte är annat än en lång, friliggande timmerstock.
Revbenen var tio på vardera sidan. Det första från halsen räknat var närmare sex fot långt; de andra, tredje och fjärde blev successivt längre, tills klimax nåddes med det femte eller ett av de mellersta revbenen, som mätte åtta fot och några tum därutöver. Därefter minskade de återstående revbenen i storlek tills det tionde och sista bara var fem fot och några tum långt. I fråga om tjockleken var den på samtliga väl anpassad till längden. De mellersta revbenen var starkast krökta. På en eller annan av Arsakiderna används de som balkar då man bygger gångbroar över smärre vattendrag.
När jag betraktade dessa revben, slogs jag på nytt av den iakttagelse som på flera ställen upprepats i denna bok, nämligen att skelettet av en val inte ger något begrepp om hans kroppsliga gestalt. Det största av revbenen i Tranque, ett av de mellersta, satt i det parti av fisken som under livstiden är högst eller djupast. Nu måste den största fullt utbyggda kroppshöjden hos just denna val ha varit minst sexton fot, under det att ifrågavarande revben inte mätte stort mer än åtta; revbenet motsvarade alltså inte mer än hälften av det levande djurets storlek på detta ställe. Där jag nu bara såg en naken ryggrad hade dessutom allt en gång varit inbäddat i tonvis med fett, muskler, blod och inälvor som bidragit till att öka volymen. Därtill kom att jag i stället för de fylliga fenorna endast såg några trasiga ledgångar och på den plats där den tunga och majestätiska stjärtfenan suttit ingenting alls!
Hur fåfängt och dåraktigt då, tänkte jag, att en räddhågad och oberest man försöker tillfullo begripa denna underbara val bara genom att spekulera över hans döda, utmärglade skelett, som ligger utsträckt i denna fridfulla skog. Nej - endast i överhängande faror, endast i skumvirvlarna efter hans vredgade stjärt, endast ute på det djupa och gränslösa havet kan man få en sann och levande föreställning om valen i hans kroppsligt intakta skick.
Men åter till ryggraden. Det bästa sättet att studera den vore att med hjälp av en lyftkran stapla upp dess kotor på högkant. Fort går det inte, men när det är färdigt är stapeln snarlik Pompejuskolonnen.
Allt som allt rör det sig om några och fyrtio ryggkotor, som inte är hopfogade i skelettet. Mestadels ligger de som stora, skrovliga block i en gotisk tornspira, där de bildar solida lager av tungt murverk. Den största, en av de mellersta, är något mindre än tre fot bred och mer än fyra fot hög. Den minsta, där ryggraden avsmalnar mot stjärten, är bara två tum bred och ser ungefär ut som en vit biljardboll. Det berättades att det fanns sådana som var ännu mindre, men de hade slarvats bort av några små rackarungar bland kannibalerna, prästens barn, som hade stulit dem för att spela kula med. Sålunda ser vi att ryggraden även hos de största levande varelser slutligen deklasseras till rena barnleksaken.