106 Ahabs ben

 

 

Det brådstörtande sätt, på vilket kapten Ahab lämnat Samuel Enderby av London, hade inte varit helt utan skadeverkningar på hans egen person. Han hade satts ned med sådan kraft mot en toft i sin båt att hans valbensprotes hade fått en spricka. Och när han hade kommit upp på sitt eget däck och fram till sitt eget borrhål, hade han svängt runt så häftigt för att ge en viktig order till rorsmannen (som alltid någonting om att han inte höll tillräckligt stadig kurs), att det redan skadade valbenet hade utsatts för ännu en sådan vridning och vrickning att Ahab, även om det var intakt och till det yttre såg helt ut, inte ansåg det riktigt pålitligt.

Och det var ju inte heller så förvånansvärt om Ahab, trots den förvända hänsynslöshet som präglade honom, ibland ägnade både uppmärksamhet och omsorg åt det döda ben han delvis stödde sig på. Ty endast en kort tid innan Pequod avseglade från Nantucket hade han en natt hittats liggande framstupa och medvetslös på marken. Genom någon okänd och obegriplig olyckshändelse hade hans valbensprotes, till synes alldeles oförklarligt, så häftigt rubbats ur sitt läge att den som en stör körts in i och nästan genom­borrat hans ljumske; och det var inte utan den största svårighet man hade fått det smärtande såret att läka.

Vid det tillfället hade han då i sitt monomana själstillstånd fått för sig att den vånda som var förenad med detta lidande endast var den direkta följden av en föregående olycka; och han tycktes bara alltför tydligt inse att liksom den gif­tigaste reptil i träsket fortplantar sitt släkte med samma naturnödvändighet som den ljuvaste sångfågel i lunden, så ger alla olycksfall i samma mån som lyckokast helt logiskt upphov till liknande händelser. Ja, mer än i samma mån, tänkte Ahab, ty sorgens förfäder och avkomlingar sträcker sig längre än gläd­jens förfäder och efterkommande. Ty bortsett från att man av vissa kanoniska skrifter kan dra slutsatsen att medan vissa naturliga njutningar här inte ska avla några barn för den andra världen, utan att glädjen tvärtom skall förbli barnlös och följas av helvetisk förtvivlan, så ska vissa skuldbelastade jordiska olyckor fruktsamt avla en evigt fortlöpande avkomma av sorger åt sig på andra sidan graven; bortsett från allt detta ligger det ändå en olikhet i den dju­pare analysen av saken. Ty, tänkte Ahab, medan det alltid döljer sig någon­ting futtigt och oväsentligt även i de lyckligaste händelser här i världen, under det att det finns en mystisk betydelse på bottnen av alla hjärtekval och hos somliga människor en änglalik storhet, så jävar inte en omsorgsfull undersök­ning den uppenbara slutledningen. Att följa det mänskliga eländets genealogi leder oss sist och slutligen till gudarnas villkorslösa förstfödslorätt, så att vi trots alla de glada, höbärgande solarna och milt cymbalklingande, runda skör­demånarna med nödvändighet måste foga oss i att gudarna själva icke alltid är glada. Det outplånliga, dystra födelsemärket i människans panna är blott ett avtryck av sorgen hos dem som präglat in det.

Ofrivilligt har här en hemlighet blivit röjd, som kanske klart och tydligt borde ha avslöjats tidigare. Jämte många andra upplysningar rörande Ahab hade det alltid förblivit ett mysterium för somliga, varför han under en viss tidrymd både innan och efter det att Pequod avseglat hade hållit sig undan lika exklusivt som en storlama och under denna period tagit sin ordlösa till­flykt till så att säga de dödas marmorsenat. Det skäl kapten Peleg angivit här­till verkade på intet sätt tillräckligt, även om varje avslöjande i fråga om Ahabs själsliv hade mer av uttrycksfullt dunkel än av förklarande ljus. Men till sist kom allting fram, i varje fall när det gällde detta. Att han dragit sig tillbaka berodde i grund och botten på den sorgliga olyckshändelsen. Och inte nog med det, utan för den allt trängre och ständigt avtagande krets i land som av en eller annan anledning hade privilegiet att inte vara helt förvisad från hans närhet - för denna skygga krets omgavs den ovan antydda olyckshändelsen - som Ahab vresigt vägrade att ge någon förklaring till - med skräck och fasa, inte helt utan samband med andarnas och jämmerns land. Av hänsyn till honom hade de därför kommit överens om att, försåvitt det berodde på dem, hemlighålla sin kunskap härom för andra; och det var orsaken till att den inte läckte ut ombord på Pequod förrän en avsevärd tid hade förflutit.

Men därmed må det vara hur som helst. Vare sig det var den osynliga, out­rannsakliga synoden i höjden eller den eviga eldens hämndgiriga furstar och potentater som haft eller icke haft något med den jordiske Ahab att göra, så vidtog han likväl i den aktuella frågan om sitt ben klara och praktiska åtgärder - han kallade till sig timmermannen.

Och när denne yrkesman inställde sig hos honom, beordrade han honom att utan dröjsmål gripa sig an med att göra ett nytt ben och bad styrmännen se till att han bleve försedd med alla de längder och bredder av käkben från spermacetival som dittills hade samlats under resan, så att ett kräset urval av det starkaste och finkornigaste materialet kunde göras. När detta var gjort fick timmermannen order om att göra benet färdigt samma natt och att skaffa fram alla tillbehör till det, alldeles oberoende av dem som satt på det alltjämt använda men misstrodda benet. Dessutom sades det till om att fartygets smi­desässja skulle hissas upp från sin tillfälliga vila i lastrummet; och för att ären­det skulle påskyndas fick smeden order om att genast ta itu med att smida alla de metallbeslag som kunde behövas.