108 Ahab och timmermannen
Däcket-första nattvakten.Timmermannen står framför sin skruvbänk och filar i ljuset från två lanternor energiskt på valbensämnet tillprotesen, vilket är stadigt fastsatt i skruvstädet. Skivor av valben, läderremmar stoppning, skruvar och verktyg av alla slag ligger utspridda på bänken. Föröver syns den röda flamman från ässjan, där smeden är i full verksamhet.
”Förbaskade fil och förbaskade ben! Det som borde vara mjukt är hårt, och det som borde vara hårt är mjukt. Så har vi det, som filar på gamla käkar och skenben. Jag prövar ett annat. Ser man på, det här går bättre (nyser). Isch, det här benmjölet (nyser) - det är (nyser) - ja, det är (nyser) - det låter mig ta mig tusan inte komma till tals. Men det är ju vad en stackars sate får finna sig i för att han arbetar med sån här bråte. Såga i ett levande träd, och det blir inget damm alls; amputera ett levande ben, och det blir inget då heller (nyser). Kom hit ett slag, gamla Smut, och ge mig ett handtag; räck mig den där metallringen och spännskruven, för jag behöver dem i rappet. Tur i oturen (nyser) att det inte är nån knäled som ska göras också, det kunde ju bli lite knepigt, utan enbart ett skenben - det är lika lätt som att göra humlestörar, fast jag vill ju få det välputsat också. Tid, tid; hade jag bara tid, så skulle jag göra honom ett väl så fint ben som det som nånsin har skrapat (nyser) för ett fruntimmer i en salong. De där hjortskinnsbenen och vadbenen jag har sett i butiksfönstren tål ingen jämförelse. De drar åt sig vatten, det gör de; och så blir de reumatiska och måste plåstras om (nyser) med fotbad och tinkturer precis som levande ben. Sådärja; men innan jag sågar av det måste jag kalla hit gamla Stormogul och se om det stämmer med längden, för jag kan tänka mig att det är för kort. Jaha, där har vi bakfoten; vi har tur; här kommer han eller också är det nån annan, lita på det.”
AHAB (närmar sig)
Under den följande scenen fortsätter timmermannen att då och då nysa.
”Nåå, människomakare!”
”Strax klart, sir. Om kapten tillåter så ska jag bara märka ut längden. Låt mig få ta mått, sir.”
”Ta mått på ett ben! Nåja, det är ju inte första gången. Sätt igång då! Sådärja; håll kvar fingret där. Det är ett kraftigt skruvstäd du har, timmerman; får jag känna hur det tar. Jojo, nog kniper det till alltid.”
”Det kan knäcka ben, sir - akta er för all del!”
”Ingen fara; jag gillar ett bra grepp; jag tycker om att känna nånting som står bi i denna slippriga värld, förstår du. Men vad håller Prometheus på med därborta - smeden, menar jag - vad håller han på med?”
”Han smider nog spännskruven nu, sir.”
”Bra. Det kallar jag samarbete; han står till tjänst med muskeln. Det var väldigt en så röd låga han håller sig med.”
”Ajaj, sir; han måste vitglödga järnet för sånt här finsmide.”
”Hmhm. Han måste väl det. Jag tycker det ligger en djup mening i att den där gamla greken Prometheus, som påstås ha skapat människor, också var smed och satte liv i dem med eld; för det som har skapats i eld måste rätteligen tillhöra elden, så därför har helvetet fog för sig. Så sotet yr! Det var väl sånt skräp som greken gjorde afrikanerna av. Jo, timmerman, när han är klar med det där spännet, så säg åt honom att smida ett par skulderblad av stål; det finns en månglare ombord med en jättelik packning.”
”Förlåt, sir?”
”När Prometheus ändå är i farten, så ska jag beställa en komplett karl efter önskvärd modell. Först och främst femti fot lång i strumplästen; sen en bringa modellerad efter Themsentunneln; sen ben med rötter på, så han håller sig på ett ställe; sen armar med tre fots omkrets runt handleden; inget hjärta alls, panna av brons och vidpass ett fjärdedels tunnland fin hjärna; och få se nu, ska jag beställa ögon som ser åt sidorna? Nej, men sätt ett skylight uppe på huvudet så det lyser upp invändigt. Sådärja, ta ordern nu, och iväg sen.”
(Avsides) ”Vad talar han om, och vem talar han till, det skulle jag vilja veta. Ska jag bara stå och hänga här?”
”Det är undermålig arkitektur att bygga en katedral utan fönster, men här finns det en. Nej, nej, nej, jag måste ha en lanterna.”
”Jaså minsann, är det så? Här finns det två, sir, och en räcker för mig.”
”Vad sätter du den där tjuvfångarn i ansiktet på mig för, karl? Bländande ljus är värre än dragna pistoler.”
”Jag trodde ni talade med timmermannen, sir.”
”Timmermannen? Jovisst - men nej - Ett mycket vackert och, om jag så får säga, gentlemannamässigt arbete du har för händer, timmerman. Eller skulle du hellre arbeta i lera?”
”Vafalls? - Lera? Lera, sir? Det är ju rena lorten; leran överlåter vi åt dikesgrävare, sir.”
”Karln är ogudaktig! - Vad står du och nyser för?”
”Det blir så mycket damm av ben, sir.”
”Ta varning av det då; och när du är död, så låt aldrig begrava dig under levande människors näsor.”
”Hursa? -jaså - jag förstår - ja - bevare mig väl!”
”Hör du, timmerman, du tycker förstås att du är en duktig hantverkare va? Men vittnar det särskilt gott om ditt arbete, ifall jag tar på mig det här benet du gör och i alla fall känner ett annat ben på exakt samma ställe, det vill säga mitt gamla förlorade ben, det där av kött och blod, menar jag. Kan du inte driva bort den där gamla Adam?”
”Ajaj, sir. Nu börjar jag begripa. Jodå, jag har hört konstifika saker om sånt där, sir - att en avmastad karl aldrig riktigt förlorar känseln av sin gamla mast, utan att det sticker i den ibland. Får jag ödmjukast fråga om det verkligen är så, sir?”
”Ja, det är det. Men sätt nu ditt levande ben här där jag en gång hade mitt. Just sådär, nu är det bara ett riktigt ben för ögat, men två för själen. Där du känner livet sticka och svida, där, exakt där, på håret där känner jag det också. Är det en gåta?”
”Jag skulle i all enkelhet kalla det en kuggfråga, sir.”
”Tig då. Hur vet du att det inte, osynligt och ogrundligt, står något levande och tänkande väsen precis där du står själv - ja, som står där trots att du själv gör det? Är du inte i dina ensammaste stunder rädd för tjuvlyssnare? Nej, säg ingenting! Och om jag fortfarande känner smärtan i mitt krossade ben, fast det har varit borta så länge, varför skulle du då inte känna helvetets marter för evig tid, timmerman, om också utan kropp?”
”Gode Gud! Ja, ligger det så till, sir, så måste jag nog ta saken under omprövning; jag trodde inte jag gjorde en så slät figur, sir.”
”Fårskallar ska aldrig göra några antaganden. - Hur snart blir benet färdigt?”
”Kanske om en timme, sir.”
”Fortsätt att knåpa med det då, och kom sen ner med det till mig. (Vänder sig om för att gå) O liv! Här är jag, stolt som en grekisk gud, och står ändå i skuld till den där träskallen för ett ben att stå på! Fan ta den inbördes skuldsättning människor emellan som inte kan avskaffa bokföring. Jag skulle vilja vara fri som luften, och i stället är jag uppskriven i all världens böcker. Jag är så rik så jag kunde ha bjudit över de förmögnaste pretorianer på auktionen efter det romerska riket (som egentligen var hela världens), och ändå är jag skuldsatt för köttet i den tunga jag skrävlar med. Jag ska vid Gud skaffa mig en smältdegel och lägga mig i den och upplösa mig själv till en enda liten summarisk ryggkota. Ja.”
TIMMERMANNEN (återupptar sittarbete)
”Håhåjaja! Stubb känner honom bäst av alla, och Stubb säger alltid att han är konstig; säger ingenting utom det där enda lilla ordet konstig. Han är konstig, säger Stubb, han är konstig - konstig, konstig - och tutar det i öronen på mr Starbuck dan i ända - konstig, sir - konstig, konstig, väldigt konstig. Och här är benet hans! Ja, nu när jag tänker på det så är det hans sängkamrat; han har en påk av valkäkben till hustru! Och det här är benet hans, och det ska han stå på. Hur var det nu med det där benet som står på tre ställen, och alla tre ställena som fanns i samma helvete - hur var det nu med det? Jag undrar inte på att han tittade så föraktfullt på mig. Jag har ju vissa underliga funderingar ibland, sägs det, fast det är ju bara som det slumpar sig. Och en kortväxt liten gubbe som jag skulle väl aldrig vada ut på djupt vatten med långa kaptener, som är skapta som hägrar; vattnet stiger en upp till hakan illa kvickt, och sen måste man ropa efter livbåtar. Och här är hägerbenet, långt och smalt, det förstår sig. För de flesta människor varar ett par ben hela livet, och det beror väl på att de utnyttjar dem skonsamt, som en ömhjärtad gammal dam utnyttjar sina knubbiga gamla vagnshästar. Fast Ahab, han går på han. Ett ben har han redan gjort slut på, det andra är spattigt för livet, och nu sliter han ut benproteser famnvis. Hallå där, Smut! Hjälp till med de där skruvarna nu, så vi blir klara med det här innan uppståndelsens ängel kommer och trumpetar ihop alla ben, både äkta och oäkta, precis som bryggardrängarna far runt och samlar ihop gamla öltunnor för att fylla på dem igen. Ett sånt ben jag har gjort! Det ser ackurat ut som ett riktigt levande ben, nerfilat ända till kärnan, och i morgon kommer han att stå på det inte minst när han tar middagshöjden. Ja, det var så sant, jag höll på att glömma den där lilla ovala plattan av polerat valben, där han antecknar latituden. Så hit med mejsel, fil och sandpapper igen då!”