109 Ahab och Starbuck i kajutan
Enligt vedertaget bruk pumpades fartyget följande morgon; och se, det var ingen obetydlig mängd olja som kom upp med vattnet, varför tunnorna därnere måste ha fått illavarslande läckor. Det blev stor oro, och Starbuck gick ner i kajutan för att rapportera denna obehagliga händelse. * (* På spermacetivalfångare med en större mängd olja ombord är det regel att två gånger i veckan dra ned en slang i lastrummet och spola tunnorna med havsvatten, vilket sedan, efter varierande uppehåll, avlägsnas av fartygets pumpar. Härigenom försöker man hålla tunnorna fuktiga och täta, och av det uppumpade vattnets beskaffenhet upptäcker besättningen lätt allt allvarligare läckage i den dyrbara lasten.)
Pequod närmade sig nu från sydväst Formosa och Batanöarna, mellan vilka en av de tropiska farlederna från de kinesiska innanhaven till Stilla havet sträcker sig. Starbuck fann därför Ahab med ett översiktligt sjökort över de ostindiska arkipelagerna utbrett framför sig, liksom med ett annat i mindre skala över de östra kusterna av de japanska öarna - Nihon, Matsumai och Shikoku. Med sin nya snövita valbensprotes stödd mot det i golvet fastskruvade bordsbenet och med det långa beskärningsbladet på en fickkniv i handen stod den märkvärdige gamle mannen med ryggen mot kajutdörren och följde med rynkad panna sina gamla färdvägar.
”Vem där?” röt han då han hörde fotstegen vid dörren men vände sig inte om. ”Upp på däck! Försvinn!”
”Kapten Ahab tar fel; det är jag. Det läcker ut olja i lastrummet, sir. Vi måste rigga upp taljor och utrymma.”
”Rigga upp taljor och utrymma? Nu när vi närmar oss Japan? Dreja bi här i en vecka bara för att laga några gamla tunnband?”
”Antingen göra det, sir, eller på en enda dag bli av med mer olja än vi kan ersätta på ett helt år. Det vi har seglat tjugotusen miles för att skaffa är väl värt att rädda, sir.”
”Javisst, javisst, bara vi kan få tag i det.”
”Jag talar om oljan i lastrummet, sir.”
”Och den varken talar jag om eller ägnar en tanke. Försvinn! Låt det läcka! Jag är läck själv. Här läcker det överallt, och alla läckande fat är ombord på ett läckande fartyg, och det är ett mycket sämre läge än Pequods det, karl. Ändå stannar jag inte och tätar läckan, för vem kan hitta den i det fullastade skrovet, och vem kan i så fall hoppas kunna täta den i det här livets tjutande storm? Starbuck! Jag vill inte att det riggas upp några taljor.”
”Vad ska redarna säga, sir?”
”Låt redarna stå på stranden av Nantucket och yla högre än tyfonerna. Vad bryr sig Ahab om det? Redare och redare! Du pladdrar alltid om de där giriga redarna, Starbuck, som om jag hade redarna på mitt samvete. Nej du, den ende som verkligen äger nånting, det är han som bestämmer över det; och mitt samvete, det sitter i det här fartygets köl. - Upp på däck med dig!”
”Kapten Ahab”, sade den rodnande styrmannen och gick längre in i kajutan, med en djärvhet som var så egendomligt respektfull och försiktig, att det var som om den inte bara och på allt sätt velat undvika att ta sig det blygsammaste uttryck, utan också halvt om halvt varit misstrogen mot sig själv. ”Hos dig kan väl en bättre karl än jag överse med sånt som skulle göra honom förorättad hos en yngre man - och hos en lyckligare, kapten Ahab.”
”Djävlar! Understår du dig att stå här och kritisera mig? - Upp på däck!”
”Nej, sir, inte än; jag bönfaller dig. Och jag vågar faktiskt - vara överseende, sir! Ska vi inte försöka förstå varann bättre än förut, kapten Ahab?”
Ahab tog ner en laddad musköt från gevärsstället (ett sådant som ingår i de flesta söderhavsseglares kajutmöblemang), riktade den mot Starbuck och skrek: ”Det finns en gud som är herre över jorden, och en kapten som är herre över Pequod. - Upp på däck!”
Av styrmannens blixtrande ögon och heta kinder kunde man ett ögonblick sånär ha trott att han verkligen hade belysts av flamman från det lyfta eldröret. Men så lade han band på sig, rätade helt lugnt på ryggen, och när han lämnade kajutan stannade han ett ögonblick och sade: ”Du har skymfat mig utan att förolämpa mig, sir, men för det ber jag dig inte att ta dig i akt för Starbuck, för det skulle du bara skratta åt. Men måtte Ahab ta sig i akt för Ahab; akta dig för dig själv, gamle man.”
”Han har blivit modigare men lyder i alla fall; ett något modstulet mod!” muttrade Ahab då Starbuck försvann. ”Vad var det nu han sa? Måtte Ahab ta sig i akt för Ahab - det ligger nånting i det!” Omedvetet stödd på musköten som på en käpp gick han med bister uppsyn av och an i den lilla kajutan; men snart slätades de djupa vecken i hans panna ut, och han satte tillbaka geväret i stället och gick upp på däck.
”Du är en alldeles för hygglig karl, Starbuck”, sade han lågt till styrmannen men höjde sedan rösten och ropade till besättningen: ”Beslå bramseglen och bottenreva märsseglen i för och akter; brassa back storrån; upp med taljorna och utrym lastrummet.”
Det vore kanske fåfängt att försöka gissa om det var med hänsyn till Starbuck Ahab handlade som han gjorde. Det kunde ju också ha varit ett plötsligt utbrott av ansvarskänsla - eller av välbetänkt taktik, som under föreliggande omständigheter till varje pris ville avstyra även de flyktigaste tecken på öppet missnöje hos en så viktig befälsperson på hans fartyg. Hur det än förhöll sig verkställdes hans order, och tacklet riggades upp.