111 Stilla havet

 

 

När vi passerat Batanöarna kom vi till sist ut på det stora Söderhavet; och om inte för annat kunde jag ha hälsat min kära Stilla ocean med oändlig tacksamhet därför att min ungdoms ständiga längtan nu blivit tillfredsställd: framför mig utbredde det spegelklara världshavet tusen sinom tusen sjömil av blått österut.

Det vilar en outsägligt ljuv mystik över detta hav, vars milt vördnads­bjudande sjöhävning tycks vittna om någon förborgad själ därunder, liksom de legendariska vågrörelserna hos den efesiska grästorven över evangelisten Johannes’ grav. Och det är ju som sig bör att vågorna stiger och faller och oavbrutet utsätts för tidvattnets växlingar över dessa marina betesmarker, vid­sträckta prärier och krukmakar­åkrar för alla fyra kontinenterna. Ty miljoner skuggor och dagrar, drunknade drömmar, fantasier och sömngångarfärder, allt vad vi kallar liv och själ, ligger alltjämt här och drömmer, drömmer, vrider sig som sovande i sina sängar och påverkar med sin oroliga sömn de evigt vältrande vågorna.

För en meditativt sinnad, av orientalisk visdom influerad nomad, som en gång fått en skymt av denna fridfulla ocean, måste den för alltid förbli hans adoptivhav. Den rullar sina vågor i världens mitt, och Indiska oceanen och Atlanten är bara dess utflöden. Samma böljor sköljer vågbrytarna i de nybyggda kaliforniska städerna, först igår anlagda av senfödda människor, och tvättar de urblekta men alltjämt praktfulla stränderna av asiatiska länder äldre än Abraham, och mellan dem simmar hela vintergator av atoller och lågt liggande, ändlösa, okända arkipelager ända bort till det ogenomträngliga Japan. Sålunda kringgärdar detta hemlighetsfulla, gudomliga Stilla hav hela världen, förenar alla kuster till en enda havsvik och tycks vara det hjärta som bultar bakom jordens tidvatten. Lyft på dessa eviga svall bekänner man sig ovillkorligen till den förföriske guden och böjer sitt huvud för Pan.

Men det var knappast några tankar på Pan som rörde sig i Ahabs huvud där han stod som en staty av järn på sin vanliga plats invid mesanriggen, medan han med ena näsborren ofrivilligt drog in den sötaktiga myskdoften från Batanöarna (i vars ljuvliga lundar harmoniska kärlekspar måste lustvandra) och med den andra desto medvetnare insöp den salta andningen av det nyfunna havet - det hav där den hatade vita valen även då måste simma. Änt­ligen framme vid dessa efterlängtade farvatten och sakta på väg mot de japan­ska fångstplatserna kände den gamle mannen en allt intensivare jaktlust. Hans hårda läppar möttes som käftarna på ett skruvstäd; deltat av ådror i hans panna svällde som överfyllda bäckar; till och med i sömnen genljöd hans rop genom hela det välvda skrovet: ”Alle man akterut! Den vita valen sprutar tjockt blod!”