113 Ässjan

 

 

Med tovigt skägg och med ett förkläde av uppruggat hajskinn runt midjan stod Perth vid middagstiden mellan sin ässja och sitt städ, det senare placerat på en huggkubbe av avenbok, och höll med ena handen en lansspets i glöden samtidigt som han skötte blåsbälgen med den andra. Då kom kapten Ahab haltande med en liten luggsliten skinnpåse i han­den och blev vid dystert lynne stående en liten bit från ässjan, tills Perth änt­ligen drog sitt järn ur elden och började hamra på det på städet, så att den rödglödgade metallen skickade upp täta moln av gnistor, av vilka en del flög ända fram till Ahab.

”Är det här mor Careys kycklingar det, Perth? De flyger ju alltid i ditt köl­vatten - fåglar som bådar gott också, fast inte för alla. - Titta här, de sveder och bränner, men du - du står mitt ibland dem utan att få så mycket som ett brännmärke.”

”För att jag redan är så bränd som jag är, kapten Ahab”, svarade Perth och stödde sig ett ögonblick på sin hammare. ”Jag kan inte bli mer bränd än så; det är inte så lätt att sveda ett ärr.”

”Jaså, du säger det. Men din röst låter alldeles för resignerad och sunt bedrövad för mig. Inte befinner jag mig själv i nåt paradis, men jag leds vid allt elände hos andra som inte gör dem utom sig. Du borde bli galen, smed; varför ger du inte efter och blir det? Hur härdar du ut utan att bli galen? Är du fortfarande så hatad av himlen så du inte kan bli galen? - Vad är det för resten du håller på med?”

”Jag svetsar en gammal lansspets, sir; det var skråmor och hack på den.”

”Och du kan göra den slät igen, smed, fast den har farit så illa?”

”Jag tror det, sir.”

”Och då kan du förstås jämna ut nästan alla skråmor och jack, smed, hur hård metallen än är?”

”Det tror jag nog att jag kan, sir - alla märken och jack utom ett.”

”Titta här då!” skrek Ahab och gick häftigt fram och stödde båda händerna mot Perths axlar. ”Titta här - här - kan du jämna ut en fåra som den här, smed?” Han strök med ena handen över sin fårade panna. ”Kunde du det, smed, så skulle jag med glädje lägga huvet på ditt städ och ta emot din tyngsta slägga mellan ögonen. Svara! Kan du släta ut den fåran?”

”Nej, inte den, sir! Sa jag inte alla märken och jack utom ett?”

”Just det, smed, och den här fåran är outplånlig; för fast du bara ser den i huden på mig, så har den ätit sig in i själva skallbenet - det är bara rynkor och veck! Men bort med den där leksaken; inga fler lansar och huggkrokar idag.

Titta här!” Han skramlade med skinnpåsen som om den varit full av guldmynt. ”Jag vill också ha en harpun gjord, en som tusen par onda andar inte kan spräcka, nånting som sitter lika fast i en val som hans egen fena. Här har du smidesjärn” - han kastade påsen på städet - ”jo du, smed, det är söm som har samlats ihop från stålskorna på kapplöpningshästar.”

”Hästskosöm, sir? I så fall har du det bästa och hårdaste material här som vi smeder arbetar med, kapten Ahab.”

”Det vet jag, gubbe; och den här sömmen ska svetsas ihop som med lim av nedsmälta mördarben. Sno på nu och smid harpunen åt mig. Men först ska du smida tolv tenar till fästet, och sen ska du sno och vira och hamra ihop de tolv som garn och kardeler i en draglina. Sätt igång! Jag sköter blåsbälgen.”

När de tolv tenarna var färdiga prövade Ahab dem en efter en genom att med sin egen hand kröka dem runt en lång, tung järnbult. ”Här är det en spricka!” sade han och kasserade den sista. ”Den får du göra om, Perth.”

När det var gjort och Perth just skulle börja svetsa ihop de tolv till en, hej­dade Ahab hans hand och sade att han skulle svetsa sitt järn själv. När han så med regelbundna, flåsande andetag gick löst på städet och Perth räckte honom de glödande tenarna en efter en och den hårt ansträngda ässjan spru­tade sin heta, raka flamma upp i luften, gick parsern tyst förbi och böjde på huvudet i riktning mot elden, som om han nedkallat någon förbannelse eller välsignelse över arbetet. Men när Ahab tittade upp vek han undan.

”Vad smyger den där svavelsticksbunten omkring där för?” muttrade Stubb som följde honom med blicken från skansen. ”Den där parsern vädrar eld som en stormsticka och luktar eld själv som fänghålet på en nyavfyrad musköt.”

Till slut fick harpunfästet i sammansmitt skick sin sista upphettning, och när Perth för att härda det stoppade ner det fräsande stålet i ämbaret med vatten alldeles intill, bolmade den skållheta ångan upp i Ahabs nedåtlutade ansikte.

”Tänker du brännmärka mig, Perth?” Han ryckte ett ögonblick till av hettan. ”Är det bara mitt eget brännjärn jag har smitt?”

”Gud give att det inte vore så, och ändå har jag mina onda aningar, kapten Ahab. Är den här harpunen inte avsedd för den vita valen?”

”För den vite djävulen! Men nu gäller det hullingarna, och dem får du göra själv, karl. Här är mina rakknivar - av bästa stål. Ta dem nu och gör hulling­arna vassa som polarhavets isnålar.”

Ett ögonblick betraktade den gamle smeden rakknivarna som om han inte gärna velat använda dem.

”Ta dem bara, karl, jag behöver dem inte, för nu tänker jag varken raka mig, äta kvällsmat eller be en bön förrän - men ta dem nu - och sätt igång!”

Format till en pil och av Perth fastsvetsat vid fästet satt stålet snart som en spets på harpunen; och när smeden skulle ge hullingarna deras slutliga upp­hettning före härdningen ropade han till Ahab att maka vattenämbaret när­mare.

”Nej, nej - inget vatten här; jag vill att de ska härdas till döds. Ohoj där, Tashtego, Queequeg, Daggoo! Vad säger ni, hedningar? Vill ni ge mig så mycket blod så det täcker hullingarna?” Han höll upp harpunen, och tre mörka nickningar svarade ja. Tre sticksår gjordes i det hedniska köttet, och i dem härdades den vita valens hullingar.

”Ego non baptizo te in nomine patris, sed in nomine diaboli!” vrålade Ahab som en galning när det olycksbådande järnet fräsande förtärde döpelseblodet.

Ahab granskade nu de lösa harpunskaften från lastrummet, valde ut ett av hickory med ännu kvarsittande bark och passade in ändan i hylsan på harpu­nen. En rulle ny vallina nystades sedan upp, och några famnar av den sattes fast i ankarspelet och sträcktes så hårt som det bara gick. Sedan Ahab satt foten på linan tills den sjöng som en harpsträng, lutade han sig ivrigt över den och utropade när han inte kunde se några sönderslitna kardeler: ”Bra - och nu ska den sättas fast!”

I ena ändan löstes nu garnen i repet upp, och de lösa kardelerna snoddes och flätades runt hylsan på harpunen, varefter skaftet hårt drevs in i hylsan; sedan drogs nedre ändan av repet upp till skaftets halva längd och gjordes fast där med en bänsel av segelgarn. När detta var gjort var skaftet, harpun­järnet och linan oskiljaktiga som de tre nornorna, och Ahab gick dyster till sinnes därifrån med vapnet; ljudet av hans valbensprotes och ljudet av hicko­rystången ekade ihåligt för varje däcksplanka. Men innan han steg in i sin kajuta hördes det ett svagt, onaturligt, halvt skämtsamt och ändå ömkansvärt läte. O Pip, ditt bedrövliga lilla skratt, din slöa men rastlösa blick, hela ditt mystiska gyckelspel blandades på ett ingalunda meningslöst sätt med det melankoliska fartygets svarta tragedi - och avhånade den!