114 Förgyllaren
Pequod trängde nu djupare och djupare in i det japanska valfångstområdet och var snart i full färd med fiskeriet. I milt och behagligt väder var sjömännen ofta i tolv, femton, aderton eller tjugo timmar fullt sysselsatta i båtarna, rodde, seglade eller paddlade efter valarna eller satt i sextio, sjuttio minuter och väntade på att de skulle stiga upp till ytan, ehuru de hade ringa lön för mödan.
Sådana dagar flöt fångstmännen i disigt solljus oavbrutet omkring på den loja, långsamma sjöhävningen, satt i sina båtar, lätta som björkkanoter, och umgicks på sällskaplig fot med själva vågorna, som skvalpade mot relingen som spinnande katter vid spismuren. Och i sådana stunder av frid och fördrömdhet, då man njuter av glansen och den stilla skönheten hos världshavets yta, glömmer man det tigerhjärta som bultar därunder och vill inte så gärna komma ihåg att den sammetsmjuka tassen döljer en obarmhärtig klo.
Det är i sådana stunder som nomaden i sin valbåt erfar ett slags sonlig, förtroendefull, hemlik känsla gentemot havet; som han betraktar det som motsvarande vidd av blommande jord; och som det avlägsna fartyget, som bara visar sina masttoppar, inte tycks klyva höga, rullande vågor utan det högvuxna gräset på en svallande prärie - som när de västerländska emigranternas hästar bara visar sina spetsiga öron, medan deras gömda kroppar vadar fram genom den häpnadsväckande växtligheten.
De långsträckta, jungfruliga dalarna och de blekblåa bergssluttningarna - när tystnaden och suset lägrar sig över dem, kan man nästan svära på att lektrötta barn ligger och sover för sig själva här någon glad stund i maj, då blommorna i skogen redan är plockade. Och alltsammans smälter ihop med ens eget sinne för mystik, så att verklighet och fantasi möts på halva vägen, genomsyrar varandra och bildar en fast sammangjuten helhet.
Sådana lugnande scener förfelade inte heller, hur flyktiga de än var, att utöva åtminstone tillfällig verkan på Ahab. Men även om dessa hemliga gyllene nycklar tycktes öppna hans egna hemliga gyllene skattkamrar, så miste de ändå sin glans när han andades på dem.
O gräsrika gläntor, o ständigt gröna ängder i själens oändliga landskap - trots att ni länge bränts av jordelivets torka kan människorna tumla om hos er som unghästar i morgonfrisk klöver och några hastigt flyende ögonblick avnjuta det odödliga livets svala dagg. Om Gud bara ville låta denna välsignade stillhet äga bestånd! Men livets sammanslingrade mönster har skapats av varp och väft; de lugna perioderna avbryts av stormar, med en storm för varje stiltje. Det finns inget framåtskridande utan tillbakablickar här i livet; vi tillryggalägger inte från början fastställda etapper och stannar inför den sista. Genom barndomens omedvetenhet, pojkårens oreflekterade tro, ungdomens tvivel (så vanligt hos människan), därefter skepsis och vantro vilar vi till sist ut i mannaålderns rofyllda grubbel över Om. Men när kretsloppet är genomgånget börjar vi om igen och är barn, pojkar, vuxna män och Om för alltid. Var finns den slutgiltiga hamnen, från vilken vi aldrig lägger loss mer? I vilken extatisk eter seglar den värld på vilken den tröttaste aldrig kommer att tröttna? Var är hittebarnets fader gömd? Våra själar är som de föräldralösa barn, vilkas ogifta mödrar dör när de framföder dem; hemligheten med faderskapet ligger i deras grav, och dit måste vi gå för att få reda på den.
Och samma dag mumlade Starbuck med låg röst, då han från relingen på sin båt blickade djupt ned i samma gyllene hav:
”O skönhet, lika ofattbar som den en älskande man någonsin har sett i sin unga bruds ögon! - Berätta inte för mig om dina vasstandade hajar och dina kannibaliska människorov! Låt tron undantränga verkligheten; låt fantasin undantränga minnet; jag blickar ner i djupet och förtröstar.”
Och Stubb flög upp som en fisk med glimmande fjäll i samma gyllene ljus:
’Jag är Stubb, och Stubb har sin historia. Men här tar Stubb på sin ed att han alltid har varit glad och munter!”