8 Predikstolen

 

 

Jag hade inte suttit där länge förrän en man, som gjorde ett kraftfullt och vördnadsvärt intryck, kom in. I samma ögonblick som den stormpiskade dörren slog igen bakom honom bar den snabba men respektfulla blick församlingen kastade på honom tydligt vittne om att denne fine gamle man var prästen. Ja, det var den välkände fader Mapple, så kallad av val­fångarna, bland vilka han var synnerligen omtyckt. Han hade själv varit sjö­man och harpunerare i sin ungdom men hade nu i många år ägnat sitt liv åt prästerlig verksamhet. Vid den tid jag nu skriver om befann sig fader Mapple i en sund ålderdoms härdiga vinter, den typ av ålderdom som tycks övergå i en blomstrande andra ungdom, ty bland alla de djupa rynkorna i hans ansikte skimrade det några milda glimtar av en ny, spirande blom - den vårgrönska som framskymtar även under februarisnön. Ingen som hört hans historia kunde för första gången se fader Mapple utan det livligaste intresse, eftersom det fanns vissa djupt inpräglade klerikala särdrag hos honom, som kunde till­skrivas det äventyrliga liv han fört på havet. När han kom in lade jag märke till att han inte hade något paraply och säkerligen inte hade kommit i vagn, ty den smältande snön rann från hans sydväst, och den tjocka lotsjackan av kläde tycktes sånär tynga honom till golvet, så mycket vatten hade den dragit åt sig. Emellertid togs hatt och rock och pampuscher i tur och ordning av och hängdes upp i ett litet utrymme i angränsande hörn, varefter han skrudad i en snygg kostym lugnt gick fram till predikstolen.

Liksom de flesta gammaldags predikstolar var den mycket hög, och som en riktig trappa upp till en sådan höjd på grund av sin långsträckta vinkel mot golvet avsevärt skulle ha inkräktat på kapellets redan snävt kringskurna golv­yta, hade arkitekten, förmodligen i samråd med fader Mapple, byggt predik­stolen utan trappa och ersatt den med en vertikal lejdare på ena sidan, i stil med dem som begagnas då man klättrar ombord på ett fartyg från en båt ute på sjön. Hustrun till en valfångarkapten hade försett kapellet med ett par vackra röda fallrep av kamgarn till denna lejdare, och som den i sig själv var prydligt gjord och målad i mahognyfärg, tog sig hela arrangemanget, särskilt med tanke på vad det var för typ av kapell, långtifrån illa ut. Fader Mapple stannade ett ögonblick vid foten av lejdaren, kastade med båda händerna om fallrepens prydnadsknoppar en blick uppåt och gick sedan med sant sjö­mansvig men ändå värdig skicklighet hand över hand från det ena steget till det andra, som om han äntrat stormärsen på sitt fartyg.

De lodrätt anbragta delarna av lejdaren var, som fallet vanligen är med fritt hängande sådana, av tygfodrat rep, och endast stegpinnarna var av trä så att det satt en fog mitt för varje steg. Redan vid första anblicken av predikstolen hade det slagit mig att hur lämplig denna anordning än var för ett skepp, så verkade den i föreliggande fall onödig. Ty jag var inte beredd på att få se fader Mapple, sedan han väl tagit sig upp, långsamt vända sig om och lutad över predikstolen försiktigt dra upp lejdaren stegpinne för stegpinne, tills allt­sammans befann sig däruppe och han var ointaglig i sitt lilla Quebec.

Jag funderade en stund utan att tillfullo begripa anledningen härtill. Fader Mapple åtnjöt så vidsträckt anseende för allvar och fromhet, att jag inte kunde misstänka honom för att vilja göra sig känd med några teatraliska påhitt. Nej, tänkte jag, det måste finnas något sakligt skäl till detta, ja, det måste symboli­sera någonting osynligt. Kan det vara så att han med denna till kroppslig iso­lering syftande handling vill uttrycka sin tillfälliga andliga frigörelse från alla världsliga band och anknytningar? Ja, ty ånyo fylld med ordets bröd och vin är denna predikstol för Guds trogne tjänare, det inser jag nu, ett slutet och oav­hängigt fäste - ett upphöjt Ehrenbreitstein med en outtömlig brunn innanför sina murar.

Men lejdaren var icke det enda egendomliga föremål i lokalen som hade lånats från prästens tidigare liv på sjön. Mellan marmorcenotafierna på ömse sidor om predikstolen var den vägg som utgjorde dess bakgrund smyckad med en stor målning, föreställande ett ståtligt fartyg som kämpade mot en fruktansvärd storm utanför en läkust med svarta klippor och snövita brän­ningar. Men högt över de flygande skyarna och de vältrande mörka molnen flöt det en liten ö av solljus, från vilken en ängels anlete lyste fram; och detta skinande ansikte kastade en klart markerad fläck av strålglans på fartygets krängande däck, något som påminde om den silverplatta som numera är infälld i brädfodringen på Victory där Nelson föll. ”Ack, ädla skepp”, tycktes ängeln säga, ”håll ut, håll ut, du ädla skepp, och håll dristigt din kurs; ty se! solen håller på att bryta igenom, molnen rullar bort - och den klarblåaste himmel är nära förestående.”

Inte heller predikstolen som sådan saknade varje spår av samma marina smak som hade resulterat i lejdaren och målningen. Dess panelklädda fram­sida liknade ett fartygs välvda förstäv, och den heliga skrift låg på en fram­skjutande, rikt skulpterad pulpet, formad efter ett fartygs stävornament.

Vad kunde vara meningsfullare? Ty predikstolen är ju alltid denna jords för­nämsta del; allting annat kommer efter; predikstolen leder världen. Därifrån är det som den uppbrusande stormen av Guds vrede först urskiljes, och bogen måste ta emot den första stöten. Därifrån är det som medvindarnas och motvindarnas gud anropas om gynnsam väderlek. Ja, världen är ett fartyg på väg ut, inte någon fullbordad resa; och predikstolen är dess framstam.