116 Den döende valen
Det händer inte sällan här i livet att när lyckans gunstlingar seglar tätt förbi oss på den rätta sidan, så drar även vi nytta av den förliga vinden, även om vi nyss drivit omkring i stiltje, och känner med glädje hur våra slokande segel fylls. Så syntes det även vara med Pequod. Ty dagen efter mötet med den lyckosamma Bachelor siktades valar, och fyra dödades, en av dem av Ahab.
Det var långt lidet på eftermiddagen, och när alla lansar hade slungats under den blodröda striden och solen och valen, flytande på den ljuvliga solnedgångens hav och himmel, stilla dog tillsammans, då ringlade sig en sådan ljuvhet och ett sådant vemod, en sådan bönekrans upp i den rosenfärgade luften att det nästan verkade som om den spanska landvinden från de djupa, gröna klosterdalarna på de fjärran Manilaöarna godtyckligt hade förvandlats till matros och gått till sjöss, befraktad med dessa vesperpsalmer.
Lugnad igen, ehuru endast lugnad till djupare svårmod, satt Ahab, som hade backat bort från valen, och betraktade uppmärksamt hans avtynande från den nu stillaliggande båten. Ty det sällsamma fenomen som kan observeras hos alla döende spermacetivalar - att han vänder huvudet mot solen innan han uppger andan - detta sällsamma fenomen, iakttaget en sådan rofylld kväll, ingav Ahab en känsla av mystik som han aldrig tidigare erfarit.
”Han vänder och vänder sig emot den - hur långsamt men hur målmedvetet följer inte i vördnad och åkallan hans panna med i de sista dödsryckningarna. Även han dyrkar elden - denne solens trogne, väldige, upphöjde vasall! - O att dessa alltför nåderika ögon får skåda dessa alltför nåderika syner. Se - inneslutet av vatten, bortom bruset av människans väl eller ve, på detta uppriktiga och oväldiga hav, där inga klippor utgör minnestavlor för traditioner, och där under långa kinesiska tidsåldrar vågorna har rullat utan att tala eller tilltalas, likt de stjärnor som lyser på Nigers okända källor - här dör också livet förtröstansfullt och vänt mot solen. Men se, knappt har det dött förrän döden virvlar runt med liket och riktar dess huvud åt något annat håll. -
O du mörka hinduiska hälft av naturen, som av drunknade ben har byggt din avskilda tron någonstans djupt inne i dessa vegetationslösa hav - du är en otrogen, o drottning, och ändå talar du tydligt nog till mig i den allförhärjande tyfonen och den efterföljande stillhetens begravningstystnad. Inte heller har denna din val vänt sitt döende huvud mot solen och sedan ändrat riktning igen utan att jag har tagit lärdom av det.
O du trefaldigt omgjordade och svetsade länd av makalös styrka! O du högtsträvande, regnbågsfärgade stråle - den ena strider, den andra sprutar,och båda förgäves. Förgäves, o val, tigger du om förböner hos den livgivande solen, men den lockar bara fram nytt liv och ger aldrig tillbaka det gamla. Likväl vaggar du mig, mörkare hälft av världen, till ro med en stoltare och på samma gång mörkare tro. Alla de namnlösa väsen som har införlivats med dig flyter i djupet under mig. Jag bärs fram av en gång levande företeelsers andetag, utandade som luft men förvandlade till vatten.
Så hell dig, hell dig nu och alltid, o hav, i vars eviga böljegång vildfågeln finner sin enda vila. Jag är född av jorden men ammad av havet; och fastän berg och dal har varit som en mor för mig, är det ändå ni vågor som är mina fosterbröder!”