120 Däcket mot slutet av den första nattvakten
Ahab står vid rodret. Starbuck går fram till honom.
” Vi måste fira stormärsrån, sir. Rackbandet håller på att lossna, och halva lädirken är trasig. Ska jag stryka den, sir?”
”Stryk ingenting; surra den. Om jag hade skajselrår så skulle jag hissa dem nu.”
”Sir? - För Guds skull! - Sir?”
”Ja.”
”Ankarna slår emot skrovet, sir. Ska jag ta in dem?”
”Stryk ingenting och flytta ingenting, utan surra bara. Vinden ökar, men den har inte kommit upp till min högplatå än. Stick iväg nu och verkställ! - Vid alla master och kölar, han tar mig för nån puckelryggig skeppare på en kustsmack. Fira min stormärsrå! Såna limpytsar! De högsta kaltopparna är gjorda för de hårdaste vindarna, och nu är det min huvudknopp som seglar mitt i stormbyn. Och den skulle jag stryka? Ånej, det är bara fega stackare som firar sina kaltoppar när det stormar. Så det dånar däruppe! Jag skulle tycka det vore storslaget, om jag inte visste att kolik är en bullrande sjukdom. Asch, ta medicin då, ta medicin!”